Att bli avsatt är det värsta en verklig härskare kan tänka sig. Också för någon som ärvt sin makt men i grunden saknar ambitioner är det påfrestande att förlora sin ställning. Denna senare kategori har dock i regel drömmar om ett annat liv att falla tillbaka på. De kan glädjas åt att få mer tid med familjen, att slippa fatta svåra beslut eller vad som helst. För en ”sann konung”, som vet sig vara född till makt och rikedom, är avsättningen en katastrof. Hela tillvaron faller samman. Kanske är de födda drottningarnas lott att föredra i sådana lägen. En drottning står som oftast under sin man och är van att aldrig spela första fiolen. I gengäld vet hon att hon är av ett förnämt hus och kan konsten att föra sig också i motgången. Att däremot som enkel kvinna först genom en serie omständigheter upphöjas till rikets högsta rang och sedan plötsligt degraderas till fånge, till på köpet i sällskap med en lynnig äkta man och två minderåriga barn, kan få vem som helst ur balans. Alltså var det inte underligt att komplikationer uppstod mellan Erik XIV och Karin Månsdotter efter avsättningen i september 1568.
De som ansvarade för den närmaste bevakningen första tiden, mest polacker som garanterat stödde den nye kung Johan och hans drottning, berättade senare att Erik förbannat sitt giftermål med Karin. Det fanns folk som ansåg att han var galen, sade han. Personligen ansåg han sig på sin höjd ha varit rubbad vid tre tillfällen: Då han inte tog chansen att göra slut på hela högadeln, då brodern Johan släpptes fri på sommaren 1567 och då han låtit kröna Karin till drottning, vilket inte varit påkallat.[1] Förmodligen insåg kungen att giftermålet och kröningen av en kvinna av folket skänkt hans fiender mycket av den ammunition de behövde för sin propaganda. Äktenskapet ingick också som en av punkterna i den amklagelseskrift som upprättats i samband med hans formella avsättning i januari 1569. Där hette det att Erik ”bespottat sin familjs härkomst” genom att gifta sig med ”en stockeknekts dotter”. I normala fall skulle kungen helhjärtat ha instämt i denna uppfattning. Att han gift sig med Karin var en följd av Sturemorden, som av naturliga skäl öppnat en avgrund mellan kungen och aristokratin. De många frierierna utomlands hade inte gett något positivt resultat. Å andra sidan var det nu mer brådskande än någonsin att skaffa en gemål, om Erik ville bevara tronen för sin familj eller sin egen släktgren. När Karin på sommaren 1567 visade sig vara gravid ingicks en inofficiell vigsel, som innebar att barnet var att se som legitimt.[2] Sommaren 1568 återstod endast den officiella vigseln och kröningen. Nu hade detta aktivt bidragit till kung Eriks fall.
Vad Karin beträffade var hon en ung levnadsglad flicka. Genom en rad delvis oklara omständigheter hade hon förts från en strävsam obetydlig men ändå relativt fri ställning som krogpiga till kungens slott; först även här som piga men snart kungens älskarinna med allt större makt. Rikets främste vände sig till henne för att få nåd för sina kära, precis som om hon varit drottning och plötsligt var hon verkligen rikets första dam! Även om hon ofta längtat hem, till en normal tillvaro där man inte ständigt var påpassad, hade hon säkert varit smickrad över all ära och uppmärksamhet som tillkon henne. Men inte hade hon räknat med att sitta som statsfånge med två minderåriga barn, det yngsta bara några månader gammalt och en man som inte gjorde annat än klagade över sin förgångna storhet. Vad var han för sorts man, denne kung som låtit mörda fängslade människor utan rättegång och utsatt henne för allt detta elände. Även om Karin kanske inte, som det senare påstods, klassade Erik som ”den slemmaste tyrann” som någonsin funnits eller önskade att någon skulle döda honom hade båda säkert anledning att gräla på den andre, som ofta händer i vilken familj som helst i pressade situationer. Samtidigt inbjuder sådana situationer till närhet. Kungaparet hade bara varandra att ty sig till och hur brutala många vasar än var är de samtidigt kända för att ha älskat sina anhöriga. Det är bevisat att två söner föddes i fångenskapen, även om deras liv blev korta.[3] Troligen var det detta umgänge mellan makarna som gjorde att kung Johan beslöt separera dem från varandra. Det fick inte uppstå en samling tronpretendenter i fångenskapen. De exakta omständigheterna kring hur de skildes åt är dunkla. På senare tid har historiker velat tona ner den klassiskt romantiska bilden av den renhjärtade Karin Månsdotter och påpekar att det är möjligt att hon varit otrogen. En del anteckningar av Eriks hand kan tyda på det. Av brev han senare skrev framgår att han fruktade att bli bedragen: ”Om onda människor säger att du skall älska andra än mig, så lyssna icke på dem”.[4] Hur än stämningen mellan makarna var under fångenskapen kan den inte ha varit helt nattsvart. Erik skriver själv om ”välgärningar från min maka” i dagboken från juni 1572. Och även om Erik anade äktenskapsbrott, nog saknade han sin Karin av fullt hjärta. Det ser man av meningar som, då han i januari 1574 berättar hur han fått ett bättre rum på Västerås slott: ”Och hörde du väl i morgens(i morse), den tid jag uppfördes hur jag uppenbarligen ropade och gav dig det tillkänna”. Och ”så vart mig tillsagt att jag aldrig skulle få se dig igen”. Kanske anade kungen att så skulle bli fallet. I slutet av detta brev från januari 1574 suckar han sorgset: ”Jag skulle väl mera skriva, men jag har så onda redskap därtill.[5] Det är dock likväl min hand. Förglöm icke att skriva mig svar igen, om du någonledes får tillfälle därtill. Härmed dig Gud befallandes.
Din alldra käraste man Erik XIV.[6]
Makarna återsåg aldrig varandra.
[1] Lindén
förutsätter att vittnesmålet är författat av någon som ingått i Katarina
Jagellonicas uppvaktning, eftersom det skrivits på polska. Att Erik betraktar
frigivningen av Johan som utslag av galenskap ger onekligen berättelsen en
prägel av autenticitet. Det är också anmärkningsvärt att kungen vid denna tid
tydligen inte ansett Sturemorden vare sig som brottsliga eller utslag av
sinnessjukdom. Snarare borde fler ha röjts ur vägen.
[2] I
händelse Karin Månsdotter förlösts med en flicka istället för sonen Gustav i
januari 1568 kan man misstänka att fadern raskt låtit annullera eller helt
enkelt förnekat vigseln. Henrik VIII av England hade trettiofem år tidigare
låtit kröna sin gravida andra hustru efter alla konstens regler bara för att,
förmodligen till sin oerhörda harm, begåvas med ännu en ”värdelös dotter,
prinsessan Elisabet..
[3] Henrik
och Arnold.
[4] Kanske
försökte(och lyckades?), man förmå Karin att intressera sig för andra män.
Liknande händelser är kända i historien.
När Napoleon avsatts 1814 ville kejsarinnan Marie-Louise först inget
hellre än förena sig med honom, men genom sin far och furst Metternich försorg
sammanfördes hon istället med officeren greve Neipperg, som hon senare gifte
sig med. Napoleon var snart glömd . För en diskussion kring Karin Månsdotters
eventuella otrohet, se Knut Carlqvist, Kung
Erik av folket(1996), kapitel 34-35.
David Lindén ger i sin biografi över drottningen ingen antydan om osämja
mellan Erik och Karin vid tidpunkten för separationen 1573, däremot under den
första tiden i fångenskap. David Lindén, Karin
Månsdotter, drottningens revansch(2019), kapitlet ”mänsklig”.
[5] Erik
hade fråntagits bläck och pennor och måste använda en trästicka som doppats i
sot för att kunna skriva.
[6] Sex dagböcker av Hans Villius, ”Min maka
med våld ryckt ifrån mig”, Erik XIIII:s
dagbok från 1566-67 och från fängelseåren(Stockholm 1991),
författarinläsning.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera