En konungs födelse och en konungs död

En spännande om än i sig fullkomligt naturlig faktor i historien är händelser som inträffar på samma datum. För några år sedan skrev jag en text om den betydelse 26 januari haft i familjen Bernadottes historia. Varje år brukar en liten notis göras om att prins Gustav Adolf, kung Karl XVI Gustavs far, avled i en flygolycka den dagen år 1947. Vad man däremot sällan nämner är att ättens stamfader Jean Baptiste Bernadotte(Karl XIV Johan), föddes 26 januari 1763.[1] Ibland blir överensstämmelsen riktigt kuslig; det verkar nästan som vore vissa dagar förbannade eller ödesmättade för vissa släkter och personer. Att Gustav III blev skjuten 16 mars 1792 och dog 29 mars samma år, det vet alla verkliga gustavianer. Men har ni tänkt på att sonen, Gustav IV Adolf, faktiskt tvingades abdikera 29 mars 1809? Statskuppen ägde förresten rum 13 mars 1809, nästan på dagen 17 år efter maskeraden. Gustav III:s yngre son Carl Gustav dog dessutom 16 mars 1783. Ganska många vet att Axel von Fersen lynchades i Stockholm 20 juni 1810. Men visste ni att ”flykten till Varennes” Fersens försök att rädda det franska kungaparet undan revolutionen, iscensattes på kvällen 20 juni 1791?

För kungaätten Tudor i England verkar 28 januari ha varit ett skickelsedigert datum, åtminstone för de två första regenterna i familjen.  28 januari 1457 föddes ett barn på Pembroke Castle i Wales. Det var inte någon särskilt skickelsediger händelse just då. Familjen Tudor var relativt obetydlig, även om pojkens far och farbror faktiskt var halvbröder till kung Henrik VI genom änkedrottning Katarinas andra äktenskap.[2] Barnets mor tillhörde visserligen huset Lancaster, men också det på en sidolinje. Det fanns ingenting som tydde på att pojken någonsin skulle bli kung. Frågan var om huset Lancaster ens hade någon framtid på tronen, med en svag regelbundet sjuk kung och den allt mäktigare ätten York hotfullt i bakgrunden. De första striderna i ”rosornas krig” hade ägt rum bara något år tidigare.[3] Kanske hoppades modern och farbrodern Jasper, fadern Edmund hade dött före sonens födelse, verkligen att den lilla varelsen som just kommit till världen en vacker dag skulle bestiga Englands tron. Den 13-åriga Margaret Beaufort hade kämpat fruktansvärt för att få ut barnet och trots att hon hade över ett halvt sekel kvar att leva och skulle ingå två ytterligare äktenskap fick hon inga fler barn. Pojken fick namnet Henrik, efter faderns halvbror Henrik VI.[4]     

Nittio år senare, 28 januari 1547, låg kung Henrik VIII, son till den pojke som fötts i Pembroke, döende i sitt slott Whitehall Palace i London. Detta var sannerligen en skickelsediger händelse för hela det engelska riket. Den gamle jätten, i så väl fysisk som andlig bemärkelse, hade steg för steg gjort sig till Englands oinskränkte härskare. Parlamentet och kyrkan var hans verktyg och ingen, protestant eller katolik, drottning eller hertig, gick någonsin helt säker för hans vrede. Trots att benen blivit allt sämre med åren och han knappt längre kunde gå, så att han måste köras runt i en stol och vinschas mellan slottets våningar i en speciell anordning fortsatte han oförtrutet att utföra sina plikter.[5] En dryg vecka tidigare hade han mottagit ambassadörer i audiens, diskuterat utrikespolitik med sina ministrar och sänt Henry Howard, earl av Surrey och kusin till de två drottningar han låtit avrätta, till stupstocken för förräderi. Surreys far, hertigen av Norfolk, väntade i denna stund i Towern på att få dela sonens öde. På kvällen 27 januari stod emellertid klart att det led mot slutet. Ett problem i sådana lägen var vem som skulle mana fursten att vända sina tankar mot det himmelska och bereda sig på döden. Detta var naturligtvis särskilt vanskligt med en så renodlad despot som kung Henrik. Det blev sir Anthony Denny, en av kungens närmaste förtrogna, som tog det oundvikliga steget:

-          Sire, mänskligt att döma har ni inte långt kvar. Ni måste dö.

-          Kristi nåd är stor nog att förlåta mina synder, även om de vore större än de är, muttrade kungen buttert.[6]

Det var den engelska kyrkans överhuvud som talade, mannen som hela sitt liv haft devisen Gud är min rätt. som valspråk.[7]

Då Denny frågade sin herre om denne ändå inte önskade en präst vid sin sida svarade kungen att han gärna såg biskop Cranmer, hans trognaste prelat och ärkebiskop av Canterbury, vid sin bädd: ”Men först vill jag vila en stund”.

Då kungen efter några timmar vaknade kände han själv att slutet var nära och bad om biskopens närvaro. Men då prästen omsider anlände var kungen inte längre i stånd att tala. Biskopen bad sin herre att förlita sig på Kristus och Gud, samt ge ett tecken ”Med ögon eller hand” att han så gjorde. Fursten grep sin trogne själasörjares hand i ett fast grepp. Strax därefter var Henrik VIII död.[8]   







        

---

[1] https://bosonshistoria.blogspot.com/2017/01/26-januari-en-sorgens-och-gladjens-dag.html

[2] Efter Henrik V:s död 1422 hade drottning Katarina gift sig med sin kammarherre Owen Tudor. Trots att förmyndarregeringen lät gripa Owen legitimerade Henrik VI senare parets båda söner som sina bröder. Den blivande Henrik VII var alltså på sin fars sida snarare en medlem av det franska än  engelska kungahuset.

[3] Första slaget vid ST Albans i maj 1455, där York besegrade Lancaster.  

[4] I Philippa Gregorys roman Den röda drottningen(svensk översättning 2011), skildras en svår förlossning, där den tonåriga Margaret Beaufort kastas upp i luften för att få barnet att komma ut. Hennes anhöriga skall också ha befallt barnmorskorna att i första hand rädda barnets liv. Förhoppningsvis är detta inte sant, men det tycks klart att Margarets framtida sterilitet ansågs bero på de svåra förhållanden under vilka Henrik VII kommit till världen.    

[5] Förmodligen är Henrik VIII den förste europeiske kung som på detta sätt fått sitt slott handikappanpassat.

[6] Suannah Lipscomb, The Kng is dead, the last Will and testament of Henry VIII(2015), s.22-24. Översättningen från engelska av kungens ord är min egen. Angående Henrik VIII:s död och sista tid, se även Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur i översättning 1995, kapitel 18 och David Starkey Elisabet vägen till tronen i översättning 2003, kapitel 7. 

[7] "Dieu et Mon Droit". Dessa ord finns exempelvis återgivna på en klocka.som kungen sannolikt skänkt Anne Boleyn och som visas på bild i Frasers bok. Henrik kunde också självsäkert förklara: "Gud och mitt samvete står på god fot med varandra".

8] Lustigt nog utspelades nästan samma scen vid Gustav Vasas dödsläger 14 år senare. Där bad prästen kungen att ge tecken på sin tro, trots att alla ansåg honom vara död. Till allmän förvåning yttrade kungen ”Ja" med hög röst, varpå han avled.