"Mina ögon åtrår er mer än allt annat", Katarinas av Aragonien död

”En drottning som blir fången – vilken lott! Hon har det värre än en usel slav. Hon borde leva fri”.

       Margareta av Aniou i Shakespeares Henrik VI del I, översättning Ca Hagberg



Att en kunglighet hålls fången är historiskt sett ganska ovanligt. I regel sker det bara i samband med revolutioner då monarkin avskaffats. För att en regent i en fungerande monarki skall avsättas och fängslas fordras oftast att en haft otur i krig eller kommit på kant med makteliten i sitt rike, så var exempelvis fallet med Erik XIV. Att en drottning, hustru till en regent, avsätts från sin post medan hennes man fortsätter regera är mycket ovanligt. Visserligen har många drottningar periodvis haft svårigheter i sina äktenskap men det enda som i praktiken kan leda till avsättning och skilsmässa är uppenbar otrohet. Ett av de ytterst få exemplen är den danske kungen Kristian VII:s hustru på 1700-talet. Att tänka sig en drottning som i praktiken förskjuts av sin man därför att hon varit ”för trogen” verkar otroligt. Ändå var det tillspetsat situationen för Katarina av Aragonien, Henrik VIII:s första hustru, de första dagarna i januari 1536.

För drottning Katarina måste de senaste nära 9 årens händelser i grund och botten ha förefallit helt overkliga.[1] Hon hade alltid strävat att vara en god maka för sin man och en fulländad drottning i hans rike. Då Henrik var i krig hade hon företrätt honom i England och hennes trupper hade besegrat invaderande fiender. Hon hade ömmat för sin man och påmint honom att vårda både sin lekamen och sin själ. En gång, just som hon börjat tvivla att hon någonsin skulle få gifta sig med den engelske tronföljaren hade denne kommit, likt en ståtlig riddare i sagan, och satt henne vid sin sida på tronen. Deras långa väntan var över, hans snåle far var död och äntligen kunde de vigas till ett par och krönas till kung och drottning. De hade skrattat, gråtit, dansat och älskat tillsammans. Delat glädjen då deras barn föddes och sorgen då de flesta av dem avlidit. Hon hade försökt påminna honom om allt detta den där dagen i domstolen 1529, då hon bett honom att visa barmhärtighet och återigen (för vilken gång i ordningen)? tagit Gud till vittne på att hans bror aldrig rört henne den korta tid de varit gifta.[2] Hur kunde Henrik så skoningslöst förneka det som varit och förskjuta henne. Hon var kungadotter, dotter till två av de största regenter världen skådat, morernas besegrare, av påven korade till ”deras katolska majestäter”.[3] Hennes systerson var det tyskromerska rikets kejsare. Hur kunde någon med ett sådant ursprung förskjutas till förmån för en hovdam med uttrycksfulla svarta ögon, för en Anne Bullen?[4] Nej, det var omöjligt att fatta det. När hon signerade brev hände det att hon skrev sig "Skild från min make utan att någonsin förorättat honom, den olyckliga drottning Katarina[5]. Att vara fånge har olika innebörd för olika människor och även om drottningen aldrig hållits i regelrätt fängelse mätt med en senare tids mått hade hennes tillvaro blivit alltmer kringskuren, i synnerhet sedan kung Henrik gift sig med sin nya hustru drygt två år tidigare. Det slott hon bodde på sedan ½ år, Kimbolton Castle nära Huntigdon i östra England, var förfallet och obekvämt. De flesta av hennes tjänare hade gett sig av, eftersom de inte kunde acceptera att se henne som något annat än drottning.[6] I hennes närmaste uppvaktning ingick nu bara tre hovdamer. Hennes smycken hade övergått till den nya drottningen och de flesta andra dyrbarheter hade också försvunnit. Allt detta skulle Katarina säkert kunnat uthärda, betydligt värre var att man inte låtit henne träffa sin dotter på ett drygt år. Så länge de inte erkänt de nya bestämmelserna angående kyrkan och tronföljden utgjorde mor och dotter ett potentiellt hot mot staten. För den fromma katoliken Katarina var just de nya reformer som genomförts det fruktansvärdaste av allt: Kungen hade förnekat påvens makt och gjort sig till den engelska kyrkans överhuvud. De som vägrade acceptera detta, som den fromme biskop Fisher av Rochester, han som både Katarina själv och kungens farmor uppskattat så mycket, hade avrättats som förrädare. Det måste verkligen ha förefallit drottningen som stode världen inför sin undergång.[7] Även någon med bergfast hälsa, vilket Katarina inte hade, skulle ha tagit skada av allt detta. Mot slutet av 1535 var drottningen mycket sjuk. Hon kunde varken behålla maten eller sova för sina plågor. På nyårsafton kom beskedet från Kimbolton: Katarina låg på sitt yttersta. Det kunde på sin höjd vara några dagar kvar. Den kejserlige ambassadören Chapuys, som varit hennes trognaste stöd de senaste åren, skyndade genast iväg med stort följe. Han hade försökt träffa henne tidigare på Kimbolton men blivit hejdad. Också Maria de Salinas, drottningens forna hovdam som gift sig i England och närmast var att se som en trogen vän, skyndade till Katarinas sida. Hon blev glad åt deras ankomst och sade att det var en tröst att se vänner omkring sig då slutet närmade sig. Chapuys, som stannade några dagar, berättade senare att drottningen verkligen tycktes må bättre av deras närvaro. Hon hade dock uttryckt oro för vad som hände i omvärlden: Borde hon kanske ändå ha accepterat kungens krav på skilsmässa så att förändringarna av kyrkan och de många avrättningarna inte behövt ske? Ambassadören lugnade henne. Hon hade inget att förebrå sig. Han antydde också att kungen blivit orolig för henne och lovat att hon skulle flyttas till något trevligare, bekvämare slott varhelst hon önskade(sanning eller försök att lugna en döende)?[8] Som den sanna drottning hon var beredde sig Katarina till döden som om det hade gällt en vanlig ritual. I sitt sista brev till Henrik VIII, som hon dikterade för en av sina tjänare, bad hon honom ta hand om hennes damer, de hade ju ingen som kunde försörja dem. Hon bad honom också vara god mot deras dotter Maria och, framför allt, att tänka mer på sin andliga välfärd än på den kroppsliga: Att han hittills gjort motsatsen hade ”orsakat mig många kalamiteter och er själv många bekymmer”. Slutligen försäkrade hon att ”mina ögon åtrår er mer än något annat”. 
Några timmar efter att Capuys givit sig av, natten till 7 januari 1536, blev Katarina åter sämre. Hennes läkare var ärlig: ”Madame, ni måste dö”. ”Jag vet”, svarade hon lugnt. Principfast som alltid vägrade hon att ta nattvarden innan morgonen randats. Vid tvåtiden på dagen 7 januari 1536 avled Katarina av Aragonien, förskjuten drottning av England, vid 50 års ålder. Den trogna Maria de Salinas stod vid hennes sida. Naturligtvis spreds genast rykten att kungen låtit förgifta sin förra hustru men vilket rykte  Henrik VIII än fått som hustruplågare av historien och hur välförtjänt det än kan synas, någon regelrätt mördare var han aldrig. Han föredrog skenprocesser framför gift. Senare forskning har kommit fram till att drottningen i själva verket avlidit av sarkom cancer.

Drottning Katarina begravdes i katedralen i Peterborough, cirka tre mil från Kimbolton. Drygt 20 år senare stadgade hennes dotter drottning Maria att modern skulle föras till Westminster Abbey och begravas på nytt vid hennes sida. "Hedervärda gravar eller monument" skulle resas över dem. Elisabet uppfyllde dock inte sin halvsysters önskan. I februari 1587, 51 år efter Katarinas död, begravdes en annan olycklig drottning i Peterborough, Maria Stuart drottning av Skottland, avrättad på befallning av Anne Boleyns dotter. Liksom Katarina var Maria Stuart en trogen katolik med starka känslor, både i religiöst och världsligt avseende. De båda furstinnornas öden var på ett olyckligt sätt sammanlänkade, eftersom Maria Stuarts anspråk på Englands tron aldrig skulle ha utgjort ett hot och sannolikt heller aldrig framförts utan Henrik VIII:s tilltrasslade äktenskapsliv.  Man kan undra om någon reflekterade över detta då den skotska drottningen begravdes. Maria Stuarts kista flyttades senare till Westminster Abbey, men Katarina ligger kvar i Peterborough. Frågan är om inte dessa båda kvinnor åter borde vila på samma plats.[9]                

---

[1] Det var på sommaren 1527 som Henrik VIII först begärde annullering av sitt äktenskap hos påven i Rom.

[2] https://bosonshistoria.blogspot.com/2018/05/sire-ge-mig-rattvisa.html

[3] Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, som samtidigt varit kungapar och var för sig regerat sina respektive riken.

[4] Anne Boleyns namn har stavats olika genom tiderna. På hennes egen tid hände det att namnet stavades som jag gjort ovan. Mitt syfte är att markera det förakt den stolta spanska prinsessan måste ha känt för sin rival

[5] Fraser, s. 197-98. Ovanstående är naturligtvis skrivet ur Katarinas av Aragonien synvinkel.

[6] Officiellt var Katarina de sista åren walesisk änkeprinsessa 

[7] Fisher blev, liksom sin olycksbroder Thomas More, senare helgonförklarad inom katolska kyrkan.

[8] Författaren Claire Ridgway, som på senare år forskat mycket kring Tudortiden om än med betoning på Anne Boleyns öde snarare än Katarinas, återger via länk på you tube Chapuys brev till Karl V om Katarinas sista dagar https://www.youtube.com/watch?v=XptvWNA3RBo&feature=youtu.be&fbclid=IwAR0Qub8LqP8YumxPoohtrf7h-BgebjnbL-Ahr2lfvedakNX9hYa7aeIgsdo.   

[9] Min text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok om Henrik VIII:s hustrur(svensk översättning 1995), kapitel 10-11 samt s. 458. se även Claire Ridgway, The fall of Anne Boleyn a countdown(andra upplagan 2015), s. 9-12.