Det rådde
brådska och förväntan i Köpenhamn försommaren 1515. Vid hovet inhandlades
kryddor, mat och drycker i stor mängd. Nya tapeter sattes upp på väggarna i
slottet, tyger kom från Flandern, musikanter från Sachsen. Gäster anlände från
Europas hov: släktingar från Holstein och Brandenburg, sändebud från England.
En påvlig legat hade kommit för att förätta vigseln. Den nye men med tidens
mått inte alltför unge konung Kristian II av Danmark – 34 år, skulle gifta sig
med Isabella av Österrike, barnbarn till både kejsar Maximilian och ”deras
katolska majestäter” Ferdinand och Isabella, som fördrivit morerna ur Spanien.
Som vanligt hade en vigsel genom ombud redan skett i brudens hemland,
Nederländerna och den slutgiltiga ceremonin skulle ske på brudgummens födelsedag
1 juli 1515. Allt tycktes båda gott. När bröllopsdagen var inne fanns det bara
ett problem: Bruden hade inte kommit!
Trassel med
detaljer hörde närmast till ordningen vid kungliga vigslar under medeltid och
renässans – hur stor hemgift skulle bruden ha? Var brudparet alltför nära släkt
och hade i så fall alla nödvändiga papper undertecknats vid den heliga stolen.
Fanns det kanske någon tidigare trolovning som inte beaktats eller någon annan
typ av relation som på något sätt kunde sätta äktenskapets lämplighet ifråga
osv. Det kunde ta åratal att få alla procedurer genomgångna och ingenting var
klart förrän paret lyckligen hade vigts vid altaret, ibland inte ens då. I
Kristian II:s fall hade processen gått ovanligt smidigt. Det var bara två år
sedan de första kontakterna hade tagits med brudens förmyndare Margareta av
Österrike, regent i Nederländerna för kejsarens räkning. De vanliga frågorna
hade tröskats igenom och som vanligt fanns det fortfarande problem att lösa.
Men i stort tycktes allt väl. Emellertid hade nya komplikationer dykt upp och
de sades delvis bero på fästmannens moral.
För det
första var Isabella en ung flicka på 13-15 år. Även om tiden menade att en
prinsessa borde vigas vid en lämplig make så snart hon ”blivit kvinna”, dvs.
fått sin första mens, ansågs det betänkligt att sända henne i hans famn alltför
hastigt. Man var medveten om riskerna med tidiga födslar. Någonstans mellan 14
och 16 år sågs som bästa tiden för furstinnan att inträda i det äkta ståndet.
Dessutom ryktades det att Danmarks nye kung levde i mer eller mindre öppet
förhållande med en ung kvinna av borgerlig härkomst som han uppenbarligen var
mycket fäst vid och hårdnackat vägrade att visa bort från sig. Inte heller
detta behagade de styrande i Bryssel. Det kan verka underligt att en medeltida
regent skulle ha en så pass modern syn på äktenskap och inbördes relationer,
men ärkehertiginnan Margareta hade sina skäl som byggde på personlig
erfarenhet. Redan som mycket ung flicka hade hon sänts till Frankrike för att
uppfostras till blivande drottning. Efter några år hade fästmannen övergivit
henne för ett bättre parti och hon själv sänts hem till Flandern. Därefter hade
hon skickats till Spanien för att äkta Infanten Juan, den pojke som
förhoppningsvis en dag skulle efterträda sina föräldrar och förena iberiska
halvöns kungadömen till ett enda. Några år senare var han död och Margareta
fick nu Filibert av Savojen till make. Sedan också han avlidit utan att de fått
barn blev Margareta slutligen regent i Nederländerna, där hon nu förestod ett
blomstrande kulturellt hov. Dess anseende var så grundmurat att adelsmän från
andra länder skickade sina döttrar att uppfostras där.[1]
Det är förstårligt om ärkehertiginnan tvekade att utsätta sin brorsdotter för
de prövningar hon själv genomlidit. Vad
beträffar konung Kristians privatliv verkar det än mer anakronistiskt att en
1500-talsregent skulle bekymra sig över det. Att kungar hade älskarinnor var
något en drottning fick räkna med, även om de i vår tid mera kända exemplen
snarare finns att hämta på 1700-talet än i tidigmodern tid. Men Isabellas
familj hade särskilt tråkiga erfarenheter på området. Det ansågs att ärkehertig
Filip, Isabellas far och bror till ärkehertiginnan Margareta, mer eller mindre
drivit sin hustru till vansinne med sina ständiga otrohetsaffärer. En gång
sades hon ha låtit klippa håret av en vacker hovdam som hon funnit i den
äktenskapliga bädden, varpå Filip en tid nekat att ha samlag med sin hustru.
När han sedan hastigt avled skall hon ha blivit så drabbad av sorg att man
tvingades placera henne i husarrest. Även om en senare tids forskare tycks
betvivla att ”Johanna den vansinniga” verkligen varit sinnessjuk, är det än en
gång begripligt om släkten tvekade att sända hennes dotter till en kung som
sades leva i öppet förhållande med en ung borgarkvinna. ”Samboförhållanden”
existerade inte vid denna tid. Synd var synd. Således krävde man att kung
Kristian skulle förvisa ”damen” ur sitt rike innan någon prinsessa eller någon
hemgift sändes till Köpenhamn. Den förmodligen djupt generade biskopen av
Trondheim, Erik Valkendorf, ledare för den delegation som hade till uppgift att
hemföra den nya drottningen, tvingades meddela sin herre detta samt komma med
ytterligare råd om hur Kristian borde bete sig för att allt skulle avlöpa
lyckligt. Därvid bedyrade han att han endast tänkte på sin herres bästa.[2]
Kung Kristian följde inget av dessa råd, i synnerhet inte att sända bort sin
älskarinna. Därmed riskerade han att gå miste om ett förnämligt äktenskap som
både skulle stärka hans ställning på tronen och ge honom understöd till de
storstilade planer han hade för sitt rike. Hur kunde detta komma sig?
Den unga
kvinna som vållade denna diplomatiska oreda betecknas i historieböckerna som
Dyveke Sigbrittsdotter. Vad hennes far hette tycks obekant och hur som helst
var han död då dottern och i synnerhet hennes mor intog sin plats i Nordens
historia. De båda damerna ska ha kommit från Amsterdam i dagens Holland och
rest till Bergen i Norge då konjunkturerna i hemlandet blev svaga. Här drev de
någon form av affärsrörelse. Så mycket tycks säkert som att mor Sigbritt var
värdshusvärdinna och av allt att döma en framgångsrik sådan. Tydligen sålde man
en del av husets varor till hugade borgare på gatorna i den regniga
handelsstaden. År 1506 utsågs den dåvarande dansk-norske tronföljaren prins
Kristian till ståthållare och i praktiken vicekung i Norge, med uppgift att
tygla i synnerhet den kyrkliga oppositionen i den västra delen av sin faders
rike. Exakt vad som sedan hände är omtvistat. En version, som påminner mycket
om den klassiska myten kring det första mötet mellan Erik XIV och Karin
Månsdotter, säger att den 26-årige ståthållaren en dag på en gata i Bergen blev
erbjuden att köpa några goda kakor av en vacker ung kvinna, som hjälpte sin mor
med försäljningen. Han förälskade sig i den unga expediten.[3]
Enligt en annan variant, som tydligen bedöms som mer trovärdig av våra dagars
forskning, var det i stället prinsens kansler som råkade möta de två damerna,
insåg att Dyveke vore ett passande sällskap för hans unge herre och förmedlade
kontakten mellan dem i samband med en stundande bal på stadens rådhus. Från
denna dag fanns den unga flickan och hennes mor alltid i Kristians närhet då
han var på plats i Norge, även om de inte bodde i hans residens på Akershus
utan i egen bostad i anslutning till slottet.
Då Kristian blev kung 1513 följde de honom till Köpenhamn. Penibelt nog
hade den nye kungen utnämnt sin forne kansler till biskop i Nidaros, i tanke
att därmed få en pålitlig tjänare i det bångstyriga Norge. Således var det nu,
år 1515, Erik Valkendorfs plikt som hög prelat att mana sin herre att bryta den
förbindelse han själv i hög grad hjälpt till att iscensätta. De båda männens
känslor är lätta att föreställa sig. Som redan nämnts misslyckades biskopen
fullständigt i sitt höga syfte.
Trots dessa
till synes olösliga problem anlände slutligen den nu 14 åriga Isabella till
Köpenhamn 9 augusti 1515. Dessvärre hade de förnämsta gästerna gett sig av i tron
att bröllopet var inställt, bland annat den påvlige legat som skulle ha
förättat vigseln. Prinsessan var dessutom fullständigt utmattad efter en svår
resa över Östersjön. Till råga på allt började det ösregna mitt under
välkomstceremonin, så att sällskapet anlände dyngsura till Köpenhamns slott. En
närvarande biskop förklarade visserligen att regnet betydde att kungaparet
skulle få många barn men en och annan måste ha funderat: Hur skulle detta
sluta. Tecknen bådade olycka. Tre dagar senare förättades vigseln. Den blev
inte lika storslagen som planerat eftersom man höll till på slottet istället
för i en kyrka men allt gick planenligt. Samtidigt kröntes Isabella till
drottning, varefter nordborna började kalla henne Elisabet.[4]
När allt var över förklarade ärkebiskopen av Lund att alla de närvarande
erhållit syndaförlåtelse av den heliga stolen.
Det kan inte
ha dröjt länge innan den nya drottningen mötte den kvinna som ansågs vara
hennes rival om Kristians gunst. Några tecken på fiendskap skall dock inte ha
märkts. Enligt Erik Petersson verkar Isabella tvärtom ha haft ”en nära
relation” med både Dyveke och mor Sigbritt. Längre fram skall Sigbritt ha
assisterat vid drottningens första förlossning och då kungen var frånvarande
tycks de ha ingått ett slags kompanjonskap, där Sigbritt spelade rollen av
rådgivare åt den ställföreträdande regenten. [5]
I ett brev till sin ”kära hustru” från juni 1521, som tycks skrivet i all hast,
berättar Kristian kortfattat om sin nuvarande situation och ber henne att låta
”Sigbritt se brevet”, vilket tyder på att kung, drottning och mätressmoder
närmast bildat ett slags triumvirat. Hur skall vi förstå detta?
En tänkbar
förklaring är att samtid och eftervärld missförstått Dyvekes relation till
Kristian. Hon definieras konsekvent som ”kungens älskarinna” men inget sägs om
några barn. Då som nu älskade man att fantisera kring kända personers
sexualitet. Om en kunglighet eller annan betydande person umgicks särskilt
mycket med en enskild person av motsatt kön hette det genast att de hade ett
förhållande. Detta gällde naturligtvis särskilt om den ena parten kunde
betraktas som uppkomling, någon som inte hörde hemma vid hovet. Så sent som
under ryska revolutionen var de flesta övertygade om att kejsarinnan var
älskarinna åt Rasputin, vilket aldrig skulle fallit henne in. ”Den galne
munken” var hennes och framförallt sonens helbrägdagörare och tröstare men inte
mer. Det kan noteras att Dyveke aldrig bodde hos kungen på slottet, lika lite
som då han var norsk ståthållare. Hon och modern hade eget hus i Köpenhamn, där
Kristian ofta besökte dem. Dyvekes och hans relation kan mycket väl ha byggt på
varm vänskap snarare än på sex - En kontakt mellan man och kvinna av det slag
det i vår tid finns åtskilligt av, utan att man måste förutsätta passionerad
kärlek. Det skulle förklara Kristians vägran att bryta med Dyveke inför
äktenskapet med Isabella – deras kärlek var platonisk. Det kan också tänkas att
drottningen inte stördes av sin mans utomäktenskapliga förbindelse. Liksom de
flesta människor på 1500-talet och särskilt ättlingarna till ”deras katolska
majestäter” var Isabella djupt religiös men religion är sist och slutligen den
enskilda människans ensak och kan utövas på olika sätt. Även om kyrkan
principiellt fördömde utomäktenskapliga relationer kunde en drottning inte
förvänta sig att hennes man skulle leva som en munk, bortsett från de
pliktskyldiga samlagen med sin hustru. Så länge Henrik VIII erkände hennes
drottningvärdighet fann sig Katarina av Aragonien i de kortare affärer han hade
med några hovdamer de första åren av deras äktenskap. När han påstod att de
aldrig varit riktigt gifta reagerade hon å andra sidan desto eftertryckligare.[6]
I Isabellas fall kan det ha funnits speciella skäl att tolerera närvaron av en
mätress. I motsats till sin moster hade hon inte växt upp i en väl etablerad
familj, med tidens mest legendariska kungligheter till föräldrar. Hennes far
hade dött tidigt och modern ansågs galen. Även om hon inte saknat något i
materiellt avseende hos ärkehertiginnan Margareta vilade nog ändå känslan att
vara ”den fattige kusinen” över henne. Hennes nyblivne make var 20 år äldre,
vilket i princip betydde att han kunde ha varit hennes far. Själv var hon 14 år
och nykomling vid ett främmande hov. Kanske var det en lättnad att en annan
kvinna spelade rollen av hustru i rent fysisk mening, åtminstone tills vidare.
Den kloka Sigbritt och den vackra Dyveke blev som mor och syster för den unga
flickan från Nederländerna. Här fanns således alla möjligheter till ett väl
fungerande ménages á trois, eller kanske rentav ménages á quarte om man räknar
in mor Sigbritt, men världen utanför vägrade fortfarande acceptera situationen.
I slutet av
mars 1516, då kungaparet varit gifta i nära åtta månader utan något yttre
tecken på att äktenskapet fullbordats, landsteg en beprövad diplomat från
Nederländerna i Danmark. Hans order var att se till att Kristian ofördröjligen
avbröt sin relation med Dyveke. Annars, hotade han, kunde man ”spela henne ett
spratt”, dvs. ta livet av eller på annat sätt skada favoriten. Exakt vad som
sades har inte återgivits i sekundärkällorna. Där framgår bara att sändebudet
talade med hela kungafamiljen, inberäknat drottningen, om förhållandena vid
hovet. Det framgår också att han återvände med oförättat ärende. Dyvekes
ställning var orubbad. När drottningens överhovmästarinna, dvs. den högste
ansvarige för hennes personliga hov, strax efteråt började klaga över hur
hennes härskarinna åsidosattes för mätressens skull, blev Kristian rasande och
avskedade henne. Inom kort var också de hovdamer som Isabella medfört från
Flandern hemskickade. Kanske Kristian uppfattade dem som spioner åt
ärkehertiginnan eller hennes far kejsar Maximilian.[7]
Åter är det dunkelt vad som hände men i september 1517, 1/2 år efter
diplomatens besök, avled Dyveke plötsligt efter en kort sjukdom. Kristian
misstänkte omedelbart att hon blivit förgiftad och utpekade en av Danmarks
främsta adelsmän, Torben Oxe, som den skyldige. Denne hade nyligen beskyllts
för att själv ha lagt an på favoriten och skall vid en direkt fråga från
kungen varit dumdristig nog att medge att han visserligen ”åtrått hennes gunst
men aldrig uppnått den”. Kanske den högmodige mannen känt sig dragen till den
kvinna som fick hans herre att riskera allt, inklusive sina relationer med den
tyskromerske kejsaren, och gjort närmanden till henne. Om hon då avvisat honom
kan Torben ha blivit förnärmad och beslutat att hämnas. Det är också möjligt
att Dyveke dog en helt naturlig död. I en tid då man inte visste hur sjukdomar
spreds eller hur människokroppen fingerade var det lätt att misstänka
förgiftning, i synnerhet då en högt uppsatt eller omtvistad person hastigt
avled. Så sent som 1983 hävdade Åke Ohlmarks att såväl Sten Sture den äldre som
riksföreståndaren Svante Nilson(Sture), och kung Kristians far kung Hans alla
blivit mördade, möjligen med den blivande ”Kristian Tyranns” mörka bistånd.
Idag tycks forskningen ense om att den äldre ”herr Sten” avled av sjukdom och
skröplighet, att Svante Nilson hade syfilis och att kung Hans dog av
lunginflammation, som han ådrog sig efter att ha fallit i vattnet från sin
häst.[8]
Vad som än är sant om Dyveke Sigbrittsdotters död ställdes Torben Oxe inför en
adlig domstol för att ha bragt henne om livet. Han frikändes, varpå kungen lät
en domstol sammansatt av bönder från hans egna domäner döma Oxe för andra
brott. Slutligen avrättades han i Köpenhamn.
Det brukar
sägas att Dyvekes död förändrade Kristians personlighet. Han skall ha blivit
misstänksam och oberäknelig. Oavsett om detta stämmer eller inte kan man tänka
sig att kungen i sin sorg blivit hätskare gentemot opposition i allmänhet och
adlig sådan i synnerhet. Det var otvivelaktigt en man som just genomlidit en
stor sorg som mot slutet av 1510-talet beredde sig att med vapenmakt tvinga
svenskarna till underkastelse under sitt nordiska unionsvälde. På hösten 1517, strax
efter Dyvekes död, trappades konflikten
mellan den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav
Trolle upp alltmer. Marken började beredas för Stockholms blodbad.[9]
[1] En av dessa flickor hette Anne Boleyn. Hennes far hade under ett diplomatiskt uppdrag lyckats få Margareta att ta emot hans begåvade dotter på någon tid, Vilket ärkehertiginnan inte ångrade(åtminstone inte vid den tidpunkten). Eftersom Anne och Isabella var jämnåriga förefaller det mer än troligt att de träffats och kanske blivit lekkamrater.
[2] Bland annat borde Kristian ”för många orsakers skull” raka av sig sitt helskägg eftersom sådana inte var moderna på kontinenten.
[3] Denna berättelse återges kortfattat i Astrid Estbergs ungdomsroman Riddar fredlös från 1960, som främst handlar om Gustav Vasas äventyr i Dalarna 1520-21..
[4] Detta har blivit kutym i de nordiska länderna, medan man på kontinenten kallar Kristian II:s drottning Isabella av Habsburg. För egen del väljer jag helt egenmäktigt att använda den kontinentala beteckningen. Elisabet var ett vanligt namn på nordiska furstinnor vid denna tid. En syster till Kristian hette Elisabet, liksom Gustav Vasas yngsta dotter. Isabella bar sitt namn efter mormodern, den ryktbara Isabella av Kastilien, som visserligen fördrev morerna ur Spanien men också gynnade kvinnors utbildning och visade att kvinnor kan regera likaväl som män. Att en nordisk drottning burit hennes namn är på intet sätt vanhedrande.
[5] Det var inte ovanligt att drottningar fungerade som regenter om deras män var frånvarande. Så gjorde till exempel Henrik VIII:s första och sista drottning då han var på fälttåg i Frankrike.
[6] Katarina var moster till Isabella. Den kvinna som så småningom trängde ut Henrik VIII:s första hustru var som bekant Anne Boleyn, Isabellas vän från hovet i Flandern.
[7] Kungens häftiga reaktion på hovmästarinnans klagomål kan tyda på att förhållandet med Dyveke verkligen byggde på sexualitet.
[8] I kung Hans fall ger Ohlmarks dock belägg för sitt påstående genom att hänvisa till skador på kraniet, som skall ha upptäckts då kvarlevorna flyttades från sin ursprungliga grav. Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 64-67.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Peterssons bok Furste av norden – Kristian Tyrann(2017), främst kapitel 15 och 24-25. Även Alf Henrikson berör dessa ämnen i första delen av sin Dansk historia)1989).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar