”På den tiden då kung Fredrik II av Danmark regerade över
Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin. Han var
en svag och ringa man. Hans ena arm var lam, så att han dugde varken till fiske
eller rodd. Han kunde inte vinna sitt uppehälle på sjön, som alla andra
skärgårdskarlar, utan han for omkring och sålde saltad och torkad fisk till
folk på landbacken. Han var inte hemma många dagar på året. Han reste jämt från
by till by med sitt fisklass”.[1]
Så inleds Selma Lagerlöfs klassiska berättelse om den protestantiske
prästen herr Arne och hans stora förmögenhet av silverpenningar. Det är en
lugn, kall februarikväll någon gång under senare delen av 1500-talet och
fiskhandlare Torarin bereder sig att åka hem till Marstrand och ta igen sig
några dagar. På vägen stannar han till hos prästen herr Arne för att äta
kvällsvard. Torarin är en regelbunden och välkommen gäst i prästgården och
hyser stor vördnad och beundran för herr Arne, som i många år hållit
bohuslänningarna i Herrans tukt och förmaning med den nya protestantiska läran.
Kyrkoheden är särskild berömd för sin oerhörda förmögenhet, som han
huvudsakligen samlat på sig från de konfiskerade katolska klostren. Denna kväll
är det dock något som inte stämmer. Torarins hund, som har för vana att slå
larm då något inte är bra, beter sig underligt då de anländer till gården och
vägrar följa sin herre in. Prästens hustru säger sig höra ljudet av knivar som
slipas. Torarin erinrar sig att de fördrivna munkarna spått att herr Arne en
dag skall få betala för sina stölder ur klostren. Är något ont på väg att
hända? Senare på natten mördas
prästfamiljen av tre inkräktare. Endast fosterdottern Elsalill undkommer. En
tid antas mördarna ha drunknat ute på isen, men de döda avslöjar sanningen.
Torarin och Elsalill får i uppgift att se till att förbrytarna straffas, annars
kommer herr Arnes sondotter, som Elsalill alltid varit god vän med, inte att få
ro i sin grav. Mördarna visar sig vara de tre skotska legoknektarna sir Archie,
sir Philip och sir Reginald.[2]
De leder ett förband av landsmän som förvisats från Sverige och nu måste ta sig
hem till Skottland. Inbrottet i prästgården har skett helt enkelt därför att de
tre adelsmännen varit tvungna att skaffa pengar. Uppgiften att gripa de
skyldiga visar sig svår. Den svage Torarin är obenägen att agera och Elsalill
blir förälskad i sir Archie innan hans identitet avslöjats. Till råga på
olyckan är det just han som dödat hennes fostersyster. Slutligen segrar
rättvisan. Mördarna fängslas men Elsalill dör sedan hon tagits som gisslan av
skottarna. Berättelsen slutar med att den döda förs till Marstrand från det
fartyg där mördarna sökt skydd, hyllad av stadens alla kvinnor. Bakom dem går
isen upp såsom tecken på att rättvisa skipats. Så ter sig Lagerlöfs berättelse
sedd från offrens sida men vilken bild framträder om vi ett ögonblick vänder på
perspektivet och ser handlingen ur mördarnas synvinkel?
Mordet på herr Arne sker under en stormig tid i Europas historia.
Renässansen präglas av både glans och oro. Det är en tid då nya världsdelar
upptäcks och nya revolutionerande framsteg görs inom tekniken, inte minst
konsten att trycka böcker. Också synen på Gud och universum förändras. Luthers
reformation splittrar kyrkan och därmed också människorna. Ungefär samtidigt
framlägger Kopernikus sin teori att Jorden rör sig runt solen. Nya
maktkonstellationer skapas i och med Spaniens enande och, strax därefter,
Burgunds och Spaniens uppgående i Habsburgarnas tyskromerska rike. Under
1500-talet strävar de världsliga makthavarna att stärka sin ställning på
kyrkans bekostnad och flera länder, särskilt i norr och Centraleuropa, skakas
av revolter och inbördeskrig. I Norden blir Sverige en självständig stat under
vasarnas med tiden allt stabilare och mer organiserade välde, medan Norge, där
herr Arne enligt dåtida gränser verkar, blir en integrerad del av det danska
riket och kommer att vara det i nära 300 år. På brittiska öarna utgör England
den starkaste makten, medan Skottland visserligen fortfarande är ett eget rike
men fattigt och sönderslitet av strider, både vad gäller religion och
maktpolitik Även om de skotska adelsmännen inte är rena barbarer, alliansen med
Frankrike har öppnat för kulturella influenser, är lorderna kända för sin
vildsinthet och brutalitet. Det är sällan långt till värjan eller, i värsta
fall, dolken. De flesta skotska lorder kämpar främst för sina personliga
intressen och drar sig inte för handgripligt angripa kungamakten om deras
självständighet hotas. De bekämpar också varandra inbördes. Då herr Arne mördas
sitter Skottlands drottning Maria Stuart fången I England efter att ha flytt
sina upproriska undersåtar.[3]
Många skottar söker sin lycka som legoknektar på kontinenten. Den svenske
kungen Johan III har flera skotska regementen i sin tjänst och några av
Sveriges viktigaste slott, som Vadstena i Östergötland, får skotska
befallningsmän. Det är i detta dynamiska och oroliga samhällsklimat som de tre
skotska knektarna i Lagerlöfs roman verkar.
Av de tre ädlingarna är det bara sir Archie som i romanen utrustas med
vad man skulle kunna kalla en levnadshistoria och en personlighet. Vi får veta
att han i tonåren tagit värvning som legoknekt och sedan inte återvänt hem,
samt att han senast haft tjänst hos Johan III av Sverige men tvingats fly
därifrån efter misstankar om förräderi. Hur gammal han är vid tiden för herr
Arnes död framgår inte, men med tanke på att han vid ett tillfälle beskrivs som
”en lustig och djärv kavaljer” med vackert ansikte och har förmågan att charma
unga flickor, kan man föreställa sig en man kring 30 år. Vad beträffar flykten
från Sverige vet vi att det vid mitten av 1570-talet förekom rykten om en
sammansvärjning bland Johan III:s skotska legoknektar, som inte fått ut sin
sold. Enligt en klassisk version av händelseförloppet skall en grupp
sammansvurna år 1573 ha planerat att mörda Johan III under en fest i avsikt att
sedan återinsätta den fängslade Erik XIV på tronen. Huruvida detta är sant och
vad som egentligen låg bakom är idag omdebatterat av forskningen. Säkert är att
ett antal skotska officerare i svensk tjänst arresterades vid mitten av
1570-talet och antingen avled i fängelse eller avrättades. Lagerlöf gör ingen
direkt koppling till denna händelse i sin roman. Där nämns bara att ”några
bakdantare(ryktesspridare eller förtalare), hade sagt kung Johan att hans
skotska garde inte var honom troget” – att kungen trott detta och låtit fängsla
de tre anförarna som sedan lyckats fly, medan de övriga knektarna förvisats ur
riket.[4]
De tre männen väljer att förklä sig till
hantverkare i enkla kläder och tar sig ner mot Bohuskusten. Kort efter detta
sker överfallet på prästfamiljen. Då sir Archie senare berättar om inbrottet
uppger han att man först bett eller kanske snarare befallt herr Arne om pengar
mot löfte att inte skada familjen. Påståendet är trovärdigt med tanke på att
rymlingarna haft allt att förlora på att ställa till massaker. Herr Arne har
dock valt att ta till vapen, trots att familjen knappast är att beteckna som
stridsduglig. Det framgår nämligen att prästen är mycket gammal, om ”dock ännu
kraftig och reslig”. Vid ett tillfälle nämns att han är nära 90 år, en även i
vår tid aktningsvärd ålder. Hans hustru beskrivs som ”utnött och utgammal”,
drängarna med böjda ryggar och rinnande ögon, pigorna bräckliga och fulla av
krämpor. Utöver detta finns i huset en ung boklärd hjälppräst, förmodligen föga
kunnig i stridsteknik, samt de två tonåriga flickorna. Att i den situationen
mitt i natten ta till vapen mot tre inkräktare vars identitet och kunnighet i
strid man inte känner är inte bara modigt utan dumdristigt. Med tanke på att
herr Arne dessutom har ansvar för två unga flickor är det rentav berättigat att
beteckna prästens agerande som ansvarslöst. Som sir Archie senare säger: När
herr Arne väl börjat striden ”måste vi fälla honom. Och sedan vi hade dödat
honom, måste vi fälla allt hans folk”.
Som de tre knektarna ser saken är detta inte ”mord” i egentlig mening,
snarare en nödvärnshandling av det slag man får räkna med att utföra som soldat
i fiendeland. Snart börjar dock sir Archie plågas av vad han tror är dåligt
samvete – i själva verket hemsöks han av den döda flickans vålnad. Det visar
sig också att fosterdottern Elsalill överlevt blodbadet. Sir Archie söker först
förföra flickan men bestämmer sig sedan att gifta sig med henne i tron att
därmed kunna försona sin förbrytelse.[5]
Elsalill har under tiden upptäckt sanningen om sin kavaljer och ställs inför
det fruktansvärda valet, förråda sin älskade eller svika den döda fostersystern
vars ande går fredlös kring bland människorna. Slutligen följer hon sitt
samvete och den väg som de flesta människor väl skulle betrakta som den rätta i
en sådan situation. Då sir Archie får veta att Elsalill förrått honom blir han
vred och kallar henne trolös. För oss är detta ett hårresande resonemang – Hur
kan den som mördat en människas anhöriga begära trohet och kärlek av de
efterlevande! Ur den skotske
adelsmannens synpunkt ter sig saken dock annorlunda. Han har visserligen begått
mord men det har skett av tvång. I enlighet med sin ridderliga plikt har han
sedan erbjudit den efterlevande flickan hand, hjärta och hem men till tack
blivit förrådd. Det är Elsalill som svikit, inte sir Archie. Detta sätt att
resonera är, det bör upprepas, frånstötande för nutidsmänniskan och säkert
också för många på 1500-talet. Man behöver dock inte förutsätta att riddarens
indignation över Elsalills ”svek” skulle vara spelad. Under deras sista samtal
säger sir Archie bland annat:
”Varför skulle du svika mig, då jag trodde dig som bäst. Nu är jag åter
sådan, som jag förr var. Nu bryr jag mig inte om att spara någon”.
Denne krigare med många liv på sitt samvete har för ett ögonblick hoppats
på möjligheten att älska och bli älskad. Nu är den möjligheten förlorad.
Strax därefter gör sir Archie ändå ett försök att fly och för att lättare
undkomma tar han Elsalill som gisslan men flickan, som genom hans berättelse
åter erinrar sig vad hon förlorat, älskar honom inte längre och tänker endast
på att rättvisa måste skipas. Hellre än att låta honom undkomma griper hon ett
spjut från en vaktknekt och stöter det i sitt hjärta. Den skotske ädlingen
tycks dock inte märka vad som hänt. Då de vandrar bort över isen, ty knektarna
har inte lyckats gripa honom, talar sir Archie om hur han vid hemkomsten till
Skottland skall bygga sin älskade ”en skön boning”. Åter tycks det vara en
ridderlig plikt som driver honom:
”Jag kan inte låta henne stanna här hemma, ty vem skulle här ge sig tid
att komma ihåg en sådan fattig stackare? Hon skulle bli förgäten av alla om
endast några månader. Ingen skulle se till henne i hennes bostad, ingen skulle
uppsöka henne i hennes ensamhet”. Vare sig sir Archie förstår att Elsalill är
död eller inte en del formuleringar tyder på att han trots allt inser detta,
förs den döda med till skeppet. Men isen går inte upp som planerat och några
timmar senare avslöjar Torarin sanningen om mördarna för fartygets kapten,
sedan skammen över vad som hänt Elsalill kommit honom att övervinna sin fruktan
för att tala. De skyldiga grips och herr Arnes penningar fördelas mellan de
övriga skotska knektarna. Den döda flickan hedras för sin tappra handling – att
ha ”gett sitt liv för att fördärva den hon älskade”.
Även om det står utom tvivel att det är rättvisan som segrar i Lagerlöfs
berättelse, är det lika tydligt att frågan om skuld och oskuld inte är lika
enkel som kan tyckas vid första ögonkastet. Ett mord, närapå massmord, har
visserligen begåtts, men inte värre än vad man vid denna tid var tvungen att
räkna med under liknande omständigheter. Mördaren visar sig dessutom beredd att
i görligaste mån sona vad han gjort. Å andra sidan är mord alltid mord och
rättvisa och heder fordrar att de skyldiga straffas. Kärlekshistorien mellan
jungfrun Elsalill och krigaren sir Archie framstår närmast som en variant på
den klassiska berättelsen om Tristan och Isolde - Ett förhållande utan hopp och
framtid som måste sluta med bådas undergång: ”Han genom henne, hon genom
honom”.
[1] Selma
Lagerlöf, Herr Arnes penningar – Kejsarn
av Portugallien gemensamhetsutgåva (2014).
[2] I utgåvan från 2014 stavas namnet i svensk form; ”Filip”. Då jag är övertygad om att riddaren, om han existerat, skulle ha stavat med ph; ”Philip”, används denna namnform här. Övriga namn stavas som de återges i boken.
[3] Historikern Hans Villius har beskrivit de skotska adelsmännen under renässansen som ”En skara rovfåglar, färdiga att hacka ögonen ur varandra inför utsikt till byte”.
[4] I filmen Herr Arnes penningar(1954), med Ulla Jacobson och Ulf Palme i huvudrollerna och i regi av Gustaf Molander, görs icke desto mindre en direkt koppling mellan mordplanerna mot Johan III under en fest och händelserna i romanen. Angående den historiska bakgrunden, se exempelvis Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), kapitel 36 och Lars Ericsons biografi över Johan III(2004), s. 106-107).
[5] En detalj som säreget nog inte förklaras i berättelsen är hur Elsalill och sir Archie kommunicerar med varandra. En skotsk arméofficer på 1500-talet talade knappast danska eller norska, som väl bör vara det språk Elsalill talar. Adelsmän som earlen av Bothwell hade visserligen kortare förhållanden med kvinnor ur nordisk adel eller borgarklass, men de bör ha kunnat kommunicera på franska eller möjligen latin. Att Elsalill, som närmast beskrivs som herr Arnes fosterbarn, skulle ha behärskat något av dessa språk är knappast troligt. Ändå finns ingen som helst antydan om språksvårigheter mellan henne och sir Archie eller överhuvudtaget på vilket språk de kommunicerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar