I de tidiga
morgontimmarna 27 juli 1565, då solen steg upp över hustaken, firades en vigsel
på Holyrood Palace i Edinburgh, den skotska drottningens huvudresidens. Bruden
var klädd i svart kappa, vit huva och slöja för ansiktet. Därmed önskade hon
markera sin sorg efter den förre maken, konung Frans av Frankrike. Hon gjorde
detta av pliktkänsla mot riket, inte av personlig lidelse. Brudgummen, en
yngling i de sena tonåren, var däremot magnifikt klädd i en dräkt översållad
med juveler. Sedan de erforderliga ritualerna genomgåtts lämnade maken sin brud
att ensam höra mässan. Han var visserligen lika god katolik som hon, men det
var bäst att inte reta upp den protestantiska, närmast kalvinistiska, adeln mer
än nödvändigt. Efter mässan klädde sig drottningen i festkläder: Nu märktes det
hur glad hon verkligen var att ha fått sin unge sagoprins till make. Äktenskapet
lär ha fullbordats samma natt, en inte helt vanlig företeelse i samband med
kungliga giftermål. Nästa dag utropades brudgummen till ”kung Henrik av Skottland”: unge lord
Henry Darnley hade tilldelats medregentskapet över riket innan han ännu fyllt
nitton år. Om deras äktenskap blev barnlöst kunde han regera vidare ensam. Det
märktes att de flesta lorderna ogillade vad som skedde. Endast earlen av
Lennox, brudgummens far som i många år strävat att återfå de egendomar som gått
förlustiga under kriget tjugo år tidigare, var helt med på noterna: ”Gud bevare
Hans Nåd”, ropade han när häråldrarna förkunnade sonens upphöjelse. En annan
person som med visshet glatt sig åt att delta i festen och ceremonierna om hon
kunnat var Darnleys mor, Lady Nargaret Douglas. Det var till stor del hon som
verkat att få giftermålet mellan drottning Maria Stuart och älsklingssonen
Henry till stånd. Just nu satt hon emellertid fången i Towern i London. Hon
hade redan suttit där en månad och skulle göra det drygt ett och ett halvt år
till. Det var främst hennes iver att få sonen bortgift med Skottlands drottning
som fört henne dit. När hon slutligen släpptes ut skulle festglädjen från
bröllopet i Edinburgh länge sedan ha övergått i tragedi, både för henne själv
och för familjen.
Margaret
Douglas utgör ännu ett av dessa fascinerande kvinnoöden som de brittiska öarnas
historia uppvisar vid slutet av medeltiden och under tudorernas tid. Margaret
var inte av rent kunglig härkomst men nära på. Genom sin far tillhörde hon den
vittförgrenade skotska släkten Douglas, en av rikets främsta familjer. Modern
var en Tudor, Henrik VII:s äldsta dotter Margareta, kung Jakob IV:s
efterleverska.[1] Av fruktan för sina politiska fiender i det
efter vanligheten turbulenta Skottland hade änkedrottningen inför förlösandet
av sitt första(som det senare visade sig enda), barn med Douglas funnit för
gott att fly till England och 8 oktober 1515, efter en strapatsrik resa och en
svår förlossning, föddes dottern Margaret på slottet Harbottle Castle i
Northumberland. Efter en tids vistelse i London återvände mor och barn till
Skottland där Margaret kom att stanna i cirka femton år innan fadern,
föräldrarna hade sedan länge separerat, åter sände henne till England 1530.[2]
Efter någon tid mottogs flickan vid sin morbror Henrik VIII:s hov, där hon
enligt vad hon själv senare skrivit: ”stod högt i kungens gunst, vars ömhet och
givmildhet jag aldrig glömmer”.[3] Hon placerades snart som första hovdam i sin
kusin prinsessan Marias hushåll. Som den högreståndsdam hon var hade Margaret
själv tillgång till tre egna tjänare. Hon blev snabbt god vän med sin nya
härskarinna och de båda jämnåriga flickorna undervisades tillsammans. Margarets
utbildning är inte känd i detalj, vare sig under tiden i Skottland eller senare
men vi vet att hon utvecklades till en stark, självständig kvinna med intresse
för tidens politik och med en klar uppfattning om hur saker och ting borde
skötas. Detta visade sig långt ifrån alltid vara till hennes egen fördel. Ett
utmärkande drag hos Margaret var intresset för poesi: hon uttryckte ofta sina
känslor och tankar på vers. Flera av dessa dikter finns bevarade.
Det var
inget harmoniskt hov Margaret Douglas kommit till. Kung Henrik befann sig vid
denna tid mitt i processen för att få sitt första äktenskap upplöst. Som den
goda katolik hon var och dessutom vän till prinsessan Maria tog Margaret
ställning för drottning Katarina mot ”inkräkterskan” Anne Boleyn. Hon höll dock
visligen en låg profil i frågan och kom snart att ingå som hovdam i den nya
drottningens hov, där hon drogs in i en krets av unga män och kvinnor med
intresse för musik, poesi och tidens nya tankar i religion och politik. Här blev
hon förälskad i unge Thomas Howard, en yngre halvbror till hertigen av Norfolk,
drottning Annes morbror. Mycket talar för att de ingick något slags trolovning,
kanske med Annes bistånd, strax före drottningens fall 1536. Sedan Annes huvud
väl fallit betraktades denna trolovning inte bara som värdelös utan rentav
politiskt farlig. Henrik VIII hade just ingått sitt tredje äktenskap och
hoppades åter på att få en son. Han hade redan två döttrar från två äktenskap,
döttrar som båda nu klassades som bastarder. Att hans systerdotter på eget
initiativ ville gifta sig med en nära släkting till Anne Boleyn, dessutom medlem
av en av Englands mest framstående släkter, var i detta läge helt oacceptabelt.
Både Margaret och Howard sattes i Towern i juli 1536. De var inte strängare
hållna än att de med budbärares hjälp kunde utbyta dikter mellan varandra, men
förhållandena var ändå påfrestande. Efter mer än ett år i fängelse avled Thomas
Howard hösten 1537, kort innan Margaret släpptes i samband med tronföljarens
födelse i oktober. Efter en tids ”konvalescens” i klostret Syon återvände hon
till hovet, men lyckades några år senare åter förälska sig i en medlem av
släkten Howard vid fel tidpunkt. Nu var det en bror till drottning Katherine
Howard, kung Henriks femte gemål, som just avslöjats som äktenskapsbryterska.[4]
Denna gång rörde det sig om ett mer oskyldigt svärmeri och varken Margaret
eller hennes nya vän hamnade i Towern - de fick bara dra sig tillbaka från
hovet en tid. Margaret ställdes dock inför ärkebiskopen av Canterbury och en
delegation ur rådet, som på kungens uppmaning påpekade att detta var andra
gången hon på eget initiativ inlett en relation och att hon gjorde bäst i att
”vara försiktig tredje gången”.
Kanske i
känslan att systerdottern måste tyglas började nu kung Henrik allvarligt
överväga hennes kommande giftermål. Dessutom hade förhållandena i Skottland
tillspetsats till den grad att England måste bevaka sina intressen. Både
änkedrottning Margareta(Margarets mor), och hennes son kung Jakob hade avlidit.
Närmaste arvinge till tronen var Maria Stuart, drottning vid sex dagars ålder).
Henrik VIII var fast besluten att få henne bortgift med sin arvinge prins
Edvard och drog sig inte för krig för att uppnå sitt syfte. Han behövde nu en
pålitlig man inom den skotska adeln till sin hjälp. En sådan man var eller
kunde bli Matthew Stuart, earl av Lennox. Denne adelsman hade i unga år sett
sin fader mördas i det ständiga småkriget mellan olika skotska klaner, gått i
fransk tjänst och gjort så bra ifrån sig att han nu räknades som fransk
undersåte. När han återvände hem vid 27 års ålder 1543 var han dock fullt
beredd att byta sida. Han såg med harm att släktingarna till dem som mördat
hans far fått makten i den späda drottningens förmyndarregering. Efter att vid
flera tillfällen ha friat till Jakob V:s änka, Maria av Guise, lämnade han i
vredesmod Skottland och gick i engelsk tjänst. Därmed klassades Lennox som
förrädare och fick alla sina skotska förläningar indragna till kronan. Fast
besluten att ta revansch sökte han en möjlighet att stärka sin ställning och fick
ögonen på Margaret Douglas: En medlem av den skotska högadeln, samtidigt
systerdotter till Henrik VIII och dessutom bara något år äldre än han själv
vore ett utmärkt parti…: Lennox anhöll om Margarets hand hos kung Henrik. Efter
att högtidligen ha lovat att på alla sätt stödja Englands intressen i Skottland
fick han ja och 29 juni 1544 stod vigseln i St James Palace i London. För att
vara ett aristokratiskt äkta par på 1500-talet blev de tu mycket lyckliga.
Lennox kallade Margaret ”min älskade Meg” i sina brev, ibland ”min största
glädje”. Hon för sin del beskrev deras förening med orden: ”Han tillhörde mig
och jag var hans sanna hustru”. De fick många barn men som så ofta vid denna
tid dog de flesta i späd ålder – av åtta barn, därav gissningsvis fyra flickor,
uppnådde endast två pojkar vuxen ålder. Det sades att en siare år 1545 då
första barnet, sonen Henry, föddes, förutspått att gossen skulle bli konung.
Barnet dog emellertid efter några månader. Kanske bidrog detta till att näste
son, som fick samma namn, blev särskilt omhuldad och bortskämd av föräldrarna.
Detta skulle senare leda till tragedi, såväl för Margarets familj som för det
skotska kungariket.
Under de
närmaste tjugo åren efter giftermålet hade Margaret och Lennox sin huvudsakliga
bas i Yorkshire där deras främsta egendomar låg. Deras huvudgods var Temple
Newsam(ungefär ”det nya tempelhuset”), som kallades så därför att tempelriddarna en
gång i världen haft sitt främsta ordenshus i Yorkområdet på platsen.[5] Godset var så ståtligt att det ansågs utgöra en
nordlig motsvarighet till Hampton Court utanför London. Parets ställning
skiftade under de smått kaotiska åren efter Henrik VIII:s död. Efter att ha
bemötts med misstänksamhet under Edvard VI:s regering, både på grund av earl
Lennoxs bakslag i kriget i Skottland och Margarets uttalade katolska tro,
verkade det under drottning Marias tid inte omöjligt att herrskapet på Newsam
en dag skulle komma att bestiga tronen. Drottningen, som av naturliga skäl
ogillade tanken på halvsystern Elisabet som sin efterträdare, behandlade sin
kusin och väninna som rikets första dam efter sig själv och ansåg Margaret vara
”den lämpligaste att efterträda mig”. När drottningen 1555 gifte sig med
Spaniens kung Filip bar Margaret hennes släp vid bröllopet. Som vi vet blev det
Elisabet som i slutänden ärvde Englands tron efter sina båda halvsyskon.[6]
Därmed försämrades åter Margarets position. Elisabet och hon hade aldrig gillat
varandra. Det sades till och med att Margaret en gång, då Elisabet suttit i
husarrest i London på Marias tid, medvetet fört oväsen i sin våning för att
hindra prinsessan att sova. Genast efter sin tronbestigning i november 1558
meddelade den nya drottningen att familjen på Newsam inte skulle besvära sig
att ta kontakt med henne – hade de något att säga fick de vända sig till hennes
statssekreterare. Sålunda mobbad på högsta ort var det bara att se sig om efter
andra möjligheter till makt och inflytande. Från Frankrike kom nyheter som
tycktes lovande.
Henrik
VIII:s planer att genom giftermål mellan sin arvinge Edvard och Maria Stuart
äntligen förena Skottland och England till ett rike hade misslyckats. Istället
hade skottarnas unga drottning förts till Frankrike för att småningom gifta sig
med dess unge tronföljare Frans. Nu, tio år senare, rullade händelserna på
andra sidan kanalen iväg med närmast lavinartad hastighet. Maria och Frans hade
planenligt gift sig sommaren 1558. Bara något år senare avled Frankrikes kung
vid en olyckshändelse under ett tornerspel.[7]
Därmed blev Maria Stuart drottning över både Frankrike och Skottland men den
nye kung Frans var sjuklig och svag och kunde förväntas avlida utan arvinge.
Sannolikt skulle Maria Stuart i ett sådant läge återvända till sitt arvrike för
att överta regentskapet. Den skotska drottningen hade ovedersägliga, om än inte
odiskutabla, anspråk på den engelska tronen. Eftersom ingen av Henrik VIII:s
ättlingar fått barn kunde hennes kandidatur inte helt avvisas. Den gamle kungen
hade visserligen uteslutit sin äldsta systers ättlingar ur successionen, men
med tanke på Henriks trixande fram och tillbaka med hustrur, döttrar och deras
legitimitet gick det i princip att bevisa vad som helst med ledning av det ena
eller andra parlamentsbeslutet som varit rättsligt giltigt under någon period
av hans regering. Elisabet, Anne Boleyns dotter, hade förklarats för bastard efter sin mors död, även om hon senare
återinsatts i tronföljden. För att markera sin svärdotters rätt till Englands
tron hade den franske kungen låtit sätta in det engelska riksvapnet i hennes
sköld i samband med giftermålet, något som självklart irriterade Elisabet.
Margaret Douglas hade samma genetiska förbindelse med ätten Tudor som Maria Stuart.
Skillnaden var att hennes far inte var av kunglig börd och att giltigheten i
föräldrarnas äktenskap kunde betvivlas.[8]
Både Margaret och hennes äldste överlevande son, Henry Darnley, var å andra
sidan födda i England och räknades som engelska undersåtar. Om Maria Stuart
blev änka, vilket verkade troligt, kunde ett äktenskap mellan henne och Darnley
resultera i ett förstärkt anspråk på Englands tron.[9]
När Frans II kröntes till kung i september 1559 var således Henry Darnley på
plats i Reims. Det officiella skälet var att framföra moderns gratulationer
till Maria Stuart men sannolikt försökte Margaret Douglas sammanföra de båda
ungdomarna och knyta ett vänskapsband. När stackars Frans II ”planenligt” avled
ett år senare sände Margaret än en gång sin son till Frankrike, nu för att
”kondolera” den nyblivna änkedrottningen och tala för sin fars rättigheter i
Skottland, men i själva verket i avsikt att väcka Maria Stuarts intresse för
sin unge kusin. Drottningen var emellertid fullt upptagen att planera
återfärden till sitt hemland och intresserade sig inte särskilt för Darnley.[10]
Efter Marias ankomst till Skottland sensommaren 1561 fortsatte grevinnan av
Lennox att hålla kontakt med hovet i Edinburgh, men utan särskild framgång.
Maria Stuarts drömmar om en medregent och äkta man var mer fokuserade på
spanske kung Filips äldste son än på släktingarna i England. Däremot väckte
Margarets aktiviteter drottning Elisabets misstänksamhet. Bortsett från att hon
ogillade tanken på ett kungapar med starka anspråk på hennes rike på andra
sidan gränsen hyste hon som vi sett antipati mot Margaret Douglas personligen.
Spioner på godset i Yorkshire kunde dessutom berätta om förrädiska uttalanden,
både mot drottningen själv och hennes vänner.[11]
I mars 1562 arresterades både Margaret och hennes man. Earl Lennox sattes i
Towern medan Margaret hamnade i husarrest hos en högt uppsatt ämbetsman och
nära släkting till Elisabet. Efter ett drygt år, under vilket man bland annat
försökt få Margaret förklarad för bastard med hänvisning till att föräldrarnas
äktenskap varit ogiltigt, släpptes familjen på nytt och tycktes åter i nåder.
Elisabet skrev till och med till Maria Stuart och bad henne att återlämna de skotska
egendomar earl Lennox förlorat 20 år tidigare.
Händelseförloppet
under de närmaste två åren är förvirrat, mycket därför att ingen med säkerhet
vet vilka planer Elisabet egentligen hyste beträffande sina skotskengelska
släktingar. Var hennes förslag att gifta bort Maria Stuart med Robert Dudley,
earl av Leichester, allvarligt menat eller bara ett försök att skymfa sin
granne. Var hennes vrede över den skotska drottningens giftermål med Henry
Darnley ett spel för gallerierna – önskade hon i själva verket att de skulle
gifta sig eftersom hon kände till Darnleys veka karaktär och förutsåg de
svårigheter han skulle bringa Maria Stuart i? Vad vi vet är att den skotska
drottningen slutligen tröttnade på sitt spanska giftermålsprojekt och riktade
intresset mot sin granne i söder. I februari 1565 sändes Henry Darnley till
Skottland, skenbart för att hjälpa sin far med översynen av de egendomar
familjen nu återfått, men fem månader senare, 27 juli 1565, stod bröllopet på
Holyrood Palace i Edinburgh mellan skottarnas drottning och Margaret Douglas´
äldste son, knappt 18 år fyllda. Margarets dröm hade gått i uppfyllelse. Hennes
son och brorsdotter kunde nu tillsammans grunda en dynasti som kanske i sinom
tid skulle förena England och Skottland till ett enda rike. Margaret själv var
dock inte närvarande vid festen. Hon hade arresterats en dryg månad tidigare
och satt nu för andra gången i sitt liv fängslad i Towern i London, som straff
för det äktenskap hon så ivrigt verkat för. Trots att hennes ansträngningar på
sikt bar frukt – ty hennes sonson blev verkligen kung över både Skottland och
England,[12] visade
sig själva giftermålet leda till oenighet, mord och förödelse, men det är en
senare historia.[13]
[1] Jakob IV av Skottland hade stupat i slaget vid Flodden i september 1513. Följande år gifte änkedrottning Margareta om sig med Archibald Douglas, earl av Angus. I enlighet med vedertagen praxis ges kungligheter i denna text svenska namnformer medan övriga namn återges på originalspråk.
[2] Earl Angus hade vid denna tid kommit i onåd hos sin styvson Jakob V)drottning Margaretas son i första äktenskapet), och gått i engelsk tjänst.
[3] Ungefärlig översättning från vers skriven av Margaret Douglas och återgiven av Weir. Alla citat i texten är översatta från engelska. Om någon felaktighet uppstått ligger ansvaret självklart hos mig.
[4] Detta hände på hösten 1541.
[5] Borgen Newsam blev senare förebild för Templestowe i Walter Scotts roman. Det var således hit som den fale broder Gilbert förde den modiga judinnan Rebecca att brännas på bålet, om inte Iwanhoe i sista stund ingripit.
[6] Henrik VIII avled 1547. Han efterträddes i tur och ordning av sina tre barn, vart och ett från varsitt äktenskap.
[7] Henrik II av Frankrike, regent 1547-59. Efterträddes av Frans II, Maria Stuarts första gemål, regent 1559-60
[8] För att bringa någon sorts reda i detta virrvarr av släktförbindelser skall upprepas att Henrik VII:s äldsta dotter Margareta först varit gift med Jakob IV av Skottland och i den egenskapen var farmor till Maria Stuart. Margaret Douglas var hennes dotter i äktenskapet med earlen av Angus. Halvkusinerna Maria Stuart och Henry Darnley var alltså båda ättlingar till Margareta Tudor men från varsitt äktenskap. Båda var ättling i tredje led till Henrik VII, den förste engelske kungen av ätten Tudor.
[9] Både huset York (”Vita rosen”), och Tudor hade stärkt sina tronanspråk genom giftermål med kvinnor som hade starkare eller liknande anspråk att åberopa.
[10] Tillnamnet Darnley kom från en skotsk egendom som av tradition tilldelades earlens av Lennox äldste son.
[11] Det är svårt att avgöra sanningshalten i anklagelserna mot Margaret och hennes man. De hade många fiender och en del av vad som påstods var bevisligen rena fantasier i tidens anda – så sades Margaret genom trolldom ha hindrat engelska flottan att gripa Maria Stuart under hennes återfärd till Skottland 1561. Klart står dock att familjen på Newsam var eller kunde bli en samlingspunkt för den katolska adelns motstånd mot centralregeringens protestantiskt färgade politik. Under Henrik VIII:s regering avrättades högt uppsatta personer för betydligt mindre.
[12] Jakob VI av Skottland/I av England, 1566-1625. Blev skotsk kung i sin mors ställe vid ett års ålder 1567 och efterträdde Elisabet 1603.
[13] Denna text bygger på Alison Weir, The lost Tudor pricess – a life of Margaret Douglas, Countess of Lennox(2016).
VÄLDIG INTRESSANT.
SvaraRaderaTack!
Radera