Fader Le Bel
var nöjd. Han var prior i det kloster som låg i nära anslutning till slottet
Fontainbleau söder om Paris – kungafamiljens sommarslott där unge Ludvig XIV
älskade att jaga. Men nu var det november och fader Le Bel stod och betraktade
böndernas trägna arbete med att bärga höstskörden innan vintern och kölden fick
trakten i sitt grepp. Plötsligt kom en man klädd i en hovlakejs ståtliga dräkt
vandrande. Han bugade sig vördnadsfullt för prästen och sade:
- Vördade fader, vill ni ha godheten att följa mig till slottet. Min härskarinna önskar tala med er i en viktig angelägenhet.
Priorn blev förvånad. Han visste att Kristina, den svenska drottningen
som för tre år sedan övergett sitt rike, konverterat till katolicismen och
bosatt sig i Rom, sedan någon månad bodde som gäst i Fontainbleau. Hon hade
besökt Paris hösten innan och då mottagits som en verklig härskarinna. Nu
tycktes hon leva på mer diskret fot och denna gång hade hon inte träffat vare
sig kung Ludvig eller kardinal Mazarin. Det sades att kardinalen var sjuk. Allt
detta angick knappast den gode klosterpriorn men vad önskade den främmande
drottningen av honom? Han ställde emellertid inga frågor utan följde stillsamt
budbäraren mot slottet. Då de kom fram fördes han efter en stund inför
Kristina, som emellertid förklarade att hon önskade ett samtal i Galerie de
Cerfs eftersom de kunde mötas mer enskilt där.[1]
-
Er
munkdräkt borgar för er tystnad, sade drottningen sedan de kommit in i det
ståtliga galleriet. Men jag måste be er om ett muntligt löfte. Ni får inte för
någon yppa vad som sägs eller görs här i er närvaro. Kan jag lita på ert ord?
-
Jag
är, stum, döv, och blind för allt hemligt som yppas mig, svarade prästen. Det
gäller alla människor och i synnerhet furstars hemligheter.
Drottningen gav nu priorn ett litet paket som var väl förseglat.
-
Förvara
dessa dokument noga, fader, sade hon. Jag kommer snart att återfordra dem och
till dess måste de hållas väl dolda. Kom väl ihåg var, hur och när ni fått hand
om dem och låt ingen veta att de är i er ägo.
Sedan han åter lovat att hålla tyst, återvände priorn till sitt kloster.
Det sällsamma mötet hade tagit mindre än en timme.[2]
Fyra dagar senare, 10 november 1657, kallades munken åter till slottet
och Hjortgalleriet.[3] Det blev
ett möte han aldrig skulle glömma. Då priorn kommit in i salen låstes dörren
bakom honom och han såg drottningen stå och tala med en man som titulerades
”markis”. Ytterligare några män, beväpnade med värjor, stod i bakgrunden. Le
Bel hälsade drottningen, som begärde att återfå paketet hon givit honom i
förvar. Sigillen bröts och innehållet visade sig vara några brev. Drottningen
räckte dokumenten till mannen hon talat med då priorn kommit in i galleriet:
-
Känner
markisen till dessa brev, frågade hon skarpt.
Mannen svarade nej, men hans röst skälvde.
-
Ni
ljuger, Förrädare! Här finns både original och avskrifter. Det är er handstil
och namnteckning. Ni har svikit mig!
Den olycklige mannen försökte skylla ifrån sig och bad om nåd. Drottningen
vände sig åter till priorn:
Fader! Ni kan vittna att jag på intet sätt förhastar mig mot denne man.
Att jag ger denne förrädare god tid, mer tid än han kan begära av den han
förbrutit sig emot, att rättfärdiga sig, om han kan göra det.
Le Bel stod förmodligen som fallen från skyarna. Vad i Guds namn hade han trasslat in sig i?
Bakom denna upprörda scen låg ett intrigspel som pågått sedan föregående
höst. Den svenska drottningen Kristina hade efter sin abdikation i juni 1654
och sin konvertering till katolicismen följande år vistats i Rom under
periodvis ganska stormiga omständigheter. Hon hade alltid varit en självständig
kvinna och tänkte fortsätta att vara det även i främmande land. Att hon avsagt
sig sina fäders tron berodde nog mindre på leda vid makten än på svårigheten
att vara regerande drottning i ett arvrike där hon förväntades gifta sig för
att föra dynastin vidare. Därtill var det säkert tungt att vara ”den store
Gustav Adolfs dotter”, med alla de andliga och praktiska krav detta medförde.
Att däremot härska i ett rike där hon inte själv behövde sörja för tronföljden
var säkert mer lockande.[4]
Hursomhelst drogs hon hösten 1656 in i intrigspelet kring Neapels tron. Detta
rike hade sedan sen medeltid dominerat södra Italien och, liksom de flesta
småriken på halvön, slitits mellan den franska och den habsburgska
intressesfären, med betoning på denna dynastis spanska gren. Sedan början av
1500-talet ingick Neapel i spanska väldet, men fransmännen hade inte givit upp
sina anspråk. Kardinal Mazarin, som styrde landet under Ludvig XIV:s
omyndighet, hade själv initierat anfall på staden men tvingats dra tillbaka
sina styrkor. Nu kom Kristina in i bilden. Exakt hur kardinalen resonerade och
hur tidigt den svenska drottningen kopplades in i saken tycks osäkert men under
en resa genom Frankrike, officiellt företagen för att ordna upp Kristinas
svenska affärer, möttes hon och Mazarin i Paris. Man kom överens om att
drottningen i spetsen för en större styrka bestående av franska och italienska
trupper skulle erövra Neapel och göra sig till dess härskare på livstid.
Därefter skulle riket övergå till den franke kungens yngre bror och alltså i
praktiken bli fransk besittning.[5]
Kristina blev också lovad ett större belopp som ersättning för det svenska
underhåll hon lovats vid abdikationen men som inte betalats ut. Med dessa
löften lämnade hon Frankrike och reste till en mindre stad vid adriatiska havet
i väntan på besked att fälttåget kunde börja.
Den som efter besöket i Frankrike fått hand om de löpande kontakterna
mellan drottningen och Paris var hennes nye hovstallmästare, markisen Rinaldo
Monaldesco.[6] Denne
hade varit inblandad i de tidigare franska försöken att erövra Neapel, vilket
förmodligen aktivt bidrog till hans anställning. Under vistelsen i den lilla
staden vid havet kunde Kristina emellertid alltmer otåligt konstatera att inget
verkade hända. Rykten gick att Frankrike sökte fred med Spanien och kardinal
Mazarin var sjuk. Tillslut tappade drottningen tålamodet. Hon måste återvända
till Frankrike och få reda på hur landet låg. I oktober 1657 kom hon till
Fontainbleau, franska kungafamiljens sommarslott. Här fick hon bo eftersom
hovet ”tyvärr” inte kunde ta emot henne just nu. Kristina märkte säkert att
något inte stämde. Så kom dråpslaget. Planerna på Neapel var avslöjade! Någon
hade skvallrat för spanjorerna. Kristina uppdagade snart vem denne ”någon” var,
hennes stallmästare markisen Monaldesco. Detta var bakgrunden till den
randsakning som nu, 10 november 1657, ägde rum i ”Hjortgalleriet” och som den
stackars prior Le Bel oförskyllt blivit indragen i.
Drottningen förhörde själv markisen i två timmars tid utan att endera
parten ändrade ståndpunkt. Slutligen vände sig Kristina till prästen:
-
Vördade
fader. Jag drar mig tillbaka och överlämnar denne man i er vård. Bered honom
till döden. Ha omsorg om hans själ.
De män som stått i bakgrunden hade nu dragit sina värjor. Priorn, som ju
inte visste något om bakgrunden, följde drottningen till hennes bostad och
försökte få henne att benåda den anklagade: ”Det gör mig ont”, genmälde
drottningen lugnt, ”men jag har sänt många till stegel och hjul som inte
förtjänat det på samma sätt som denne förrädare”. Le Bell varnade för
följderna. Kristina befann sig trots allt i ett av den franske kungens
viktigaste slott. Vad skulle folk säga! Hennes anseende kunde ta skada.
Drottningen förlorade tålamodet:
-
Skall
jag, som själv har makt att skipa rätt över mina undersåtar, underkasta mig
rättegång mot en förrädare i mitt hus(hov). En man på vars brott jag har bevis,
skrivna med hans egen hand!
Inget mer fanns att göra.[7]
Dödscenen i galleriet blev
långdragen. Både priorn och Kristinas egen kaplan talade med markisen om hans
synder, om förlåtelsen och livet efter detta medan hennes gardister gjorde sitt
bästa för att hugga ihjäl honom, vilket var svårt eftersom han bar harnesk
under kläderna. När slutligen den makabra uppgiften var utförd tog priorn hand
om liket, som fördes till en närbelägen kyrka. Kristina bekostade begravningen,
som det anstår en furste att göra då en tjänare mist livet i dess tjänst. Men
Le Bell fick rätt i sin förutsägelse – hennes anseende var skadat. Många trodde att en kärleksaffär låg bakom
avrättningen. I och för sig hade Kristina ingenting att förebrå sig. Hon hade
visserligen abdikerat från Sveriges tron men var fortfarande att betrakta som
suverän furste, med full rätt att döma över sina anställda. Hennes hushåll var
som ett kringresande Sverige i miniatyr, vars undersåtar kunde dömas efter
svensk lag men där man också kunde söka asyl som ”politisk flykting”, utan att
myndigheterna på platsen hade rätt att lägga sig i saken.[8]
Monaldesco hade dömts i enlighet med vad
som på 1600-talet stadgades om straff för förräderi och högmålsbrott i gällande
svensk lag – om man bortser från att han stuckits ihjäl med värja.[9]
När Kristina fick besked att Monaldesco var död konstaterade hon lugnt att
rättvisa därmed skipats.
För kardinal Mazarin låg saken annorlunda till. Han hade invecklat sig i
samarbete med en utländsk furstinna för att erövra Neapel och när planen
avslöjats hade hon låtit avrätta förrädaren på franske kungens eget slott. Om
sanningen bakom historien kom ut, skulle både Frankrike och han själv komma i
tvivelaktig dager. Kardinalen sökte därför ge intrycket att det hela varit en
intern uppgörelse i Kristinas eget hushåll, något Kristina inte accepterade:
Hon hade handlat i enlighet med sin rätt som suverän mot en förrädare och detta
var ingenting som borde eller skulle döljas. När den förre franske ambassadören
i Stockholm, som hon alltid varit god vän med, varnade drottningen för de
följder hennes envishet kunde få, skrev Kristina till kardinalen och meddelade
att ”vi människor från Norden är en smula vilda och orädda”. Hon var inte rädd
för rykten och hade överhuvudtaget lättare att strypa människor än att frukta
dem. Vad beträffade markisens öde hade hon gjort helt rätt och om det inte redan
hade gjorts, skulle hon ”icke gå till sängs denna kväll utan att göra det”. Hon
hade inget att skämmas för, ångra eller dölja!
Man får förmoda att Mazarin nu bittert ångrade att han någonsin gett sig
i lag med Kristina och tackade Himmelen att han inte var hennes förste minister.[10]
Hursomhelst redde alt upp sig. Kristina träffade både kardinalen och Ludvig XIV
igen och fick ett franskt lån. Därmed var deras affärer avslutade men det
skulle dröja innan historien med Nonaldesco glömdes bort. I någon mening har
den hängt kvar in i modern tid och utgjort det stora frågetecknet i Kristinas historia
– ungefär som Sturemorden ifråga om Erik XIV. Gör man den jämförelsen måste man
dock konstatera att Kristina skötte sig exemplariskt. Hon dödade eller skadade
inte Monaldesco personligen och under hela processen var hon lugn och sansad.
Hon gav aldrig uttryck för en senkommen ånger eller försökte släta över vad som
hänt. Allt tyder på en samlad, stolt karaktär som utövat sin av Gud givna rätt
att avrätta förrädare. Kristina skötte denna historia med den värdighet och
upphöjdhet man på den tiden hade rätt att vänta sig av en furste, när hen ansåg
sig föranlåten att avrätta eller rentav mörda någon besvärlig aristokrat.
En fråga är varför Nonaldesco
förrådde planen att erövra Neapel. Sven Stolpe säger sig inte alls förstå det
och Petersson diskuterar inte ens frågan. Stolpe gissar på att Mazarin fått
kalla fötter och velat dra sig ur hela projektet, ”rädd att Spanien var för
starkt”, men betonar att detta är en gissning. I sammanhanget bör inte glömmas
bort de rykten som Kristina under tiden vid Adriatiska havet hört om
förestående fred mellan Frankrike och Spanien. Avtalet mellan henne och
kardinalen innehöll en brasklapp: Det gällde bara under förutsättning att
Frankrike och Spanien inte kunde uppnå fred. Vid tiden för markisens död
arbetade kardinalen och den franska änkedrottningen dels med att få fred med
Spanien, dels med att få den unge Ludvig XIV bortgift. Favoritkandidat var
spanske kung Filips dotter Maria Teresia, ett giftermål som mycket riktigt kom
till stånd två år senare. Kan Mazarin ha använt Kristina och Neapel som
påtryckningsmedel för att få spanjorerna mer samarbetsvilliga? När tecknen
visade att de var benägna att ge efter lät kardinalen sin kontaktman med
Kristina förråda planen. Ett sådant agerade vore fullt i klass Med Kristinas
eget handlande i Sverige några år tidigare, då hon understött de ofrälses krav
på reduktion av adelns gods för att förmå dessa att godkänna valet av kusinen
Karl Gustav till tronföljare. När adeln böjt sig för hennes vilja svek hon
böndernas och borgarnas förhoppningar. Var Monaldesco ett, i praktiken,
oskyldigt offer för kardinal Mazarins och sin egen härskarinnas politiska spel?
Om Kristina å andra sidan blev förrådd av kardinalen fick hon sin hämnd. Man
snuvade inte ostraffat en Vasa på hennes byte![11]
[1] Hjortgalleriet.
[2] Ovanstående scen är delvis fiktiv. Ingen av de böcker jag haft tillgång till återger exakt vad som sagts mellan budbäraren och priorn eller mellan denne och drottningen vid deras första möte. Innebörden av vad som sagts är dock autentisk. Inget sägs heller om inom vilken orden Le Bell tjänstgjorde eller om hans exakta rang – om han var abbotens närmaste man eller föreståndare för ett kloster som saknade abbot.
[3] Det första mötet ägde alltså rum 6 november 1657, 25 år efter Lützen. Det framgår inte vilken kalender Petterson gått efter, den i Sverige då fortfarande gällande julianska eller den gregorianska. Oavsett vilket är datumet för det första mötet slående.
[4] Angående skrivarens personliga tankar om motiven bakom Kristinas abdikation, se Dynastihistoria: Två kvinnliga regenter (bosonshistoria.blogspot.com).
[5] Det förtjänar kanske att ytterligare poängteras att ”kungariket Neapel” inte var någon statsstat, utan omfattade stora delar av dagens Syditalien med staden Neapel som huvudstad.
[6] ”Hovstallmästare” betecknar i det här fallet högste chef för hovet. Även om stallmästaren hade det yttersta ansvaret för hästarna, var hans ställning framför allt administrativ och minst av allt någon drängtillvaro. En hovstallmästare hörde till sin herres inre och nära uppvaktning. Monaldescos bakgrund tycks något dunkel. Att han var adelsman är säkert, men var kom han ifrån? Petterson betecknar honom helt enkelt som ”italiensk adelsman på obestånd”, medan Stolpe definierar honom som ”Neapolitanare” och till och med ”syditaliensk patriot”.
[7] Detta samtal i Kristinas rum återges utförligt av Stolpe men nämns överhuvudtaget inte av Petersson.
[8] Stolpe nämner på ett ställe en annan italienare vilken skall ha sökt tjänst hos drottningen ”för att undgå straff för en del smärre mord som han råkat göra sig skyldig till”.
[9] Enligt landslagen borde markisen ha halshuggits ned svärd. Ett bevis så gott som något på Kristinas rang som ”regerande svensk drottning i exil” är att Monaldesco på svenska Wikipedia står upptagen under rubriken svenska hovstallmästare för övrigt omedelbart före Adolf Fredrik Munck, en annan hovstallmästare med exklusiva och ödesdigra förbindelser med svenska kungligheter Kategori:Svenska hovstallmästare – Wikipedia.
[10] Mazarin och änkedrottning Anna av Österrike styrde Frankrike i ”kompanjonskap” under Ludvig XIV:s omyndighet. Anna var lika bördsstolt och maktfullkomlig som Kristina men spelade på sin kvinnliga charm på ett helt annat sätt, från det bländande leendet till de vackra vita händerna.. I vilket förhållande hon stod till kardinalen är osäkert men det var nära och förtroendefullt. Bland annat kommunicerade de på spanska, änkedrottningens modersmål.
[11] Denna
text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Drottning utan land, Kristina i Rom(2013), s. 80-93 och Sven
Stolpe, Jeanne d'Arc, den heliga
Birgitta och drottning Kristina, tre historiska kvinnoöden(1987),
författarinläsning, kassett IV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar