5 januari
2023 begravdes den abdikerade påven Benedictus XVI i Rom. Händelsen har blivit
mycket omskriven och både då påven låg på lit de parade och vid själva
begravningen i Peterskyrkan samlades en stor mängd människor för att ta farväl.
Det faktum att Benedictus abdikerat från påvestolen väckte uppmärksamhet, både
då det skedde 2013 och nu vid hans död nära tio år senare. Även om det under
1400-talets strider inom katolska kyrkan förekom att påvar tvingades abdikera,
är det bara en påve som före Benedictus på eget initiativ lämnat sitt höga
ämbete – Celestinus V 1294. Vem var då Celestinus V?
Vid
Celestinus trontillträde var katolska kyrkans ställning i Europa både stark och
svag på en gång. Å ena sidan var hela Västeuropa nu definitivt kristnat och
påvens makt sträckte sig från Kastilien i söder till Nidaros i norr. Furstar
som konungarna av England och Aragonien hade under det senaste seklet tvingats
böja sig för auktoriteten hos härskaren i den eviga staden. Ingen som bekände
sig till den kristna läran, sådan den uttolkades i väster, kunde trotsa påven
utan att riskera bannlysning och uteslutning ur gemenskapen. Samtidigt hotades
Roms allmakt av såväl inre som yttre krafter. De sista kristna besittningarna i
Heliga landet hade nyligen fallit och det rike som under en kort glansperiod
innefattat Jerusalem och de övriga heliga platserna i Österlandet var för
alltid upplöst. Även om världsliga makthavare erkände Roms auktoritet fanns det
enskilda som var förmätna nog att ha sin egen syn på tillvaron och makterna som
styrde den. Korståget mot katarerna hade lett till ett formligt inbördeskrig i
Sydfrankrike och i förlängningen skapandet av inkvisitionen.[1]
Ironiskt nog var själva Rom ofta plågat av inbördes maktstrider, vilket
föranledde påvarna att regelbundet residera utanför sin huvudstad. Frågan om
vem som var värdig att bära Petri mantel och tiara avgjordes inte av enbart
helighet och fromhet och kunde dra ut på tiden åratal, till nesa och skam för
kristenheten. Ett fenomen som blivit allt vanligare under 1200-talet var
tiggarordnarna, vars medlemmar slutit sig samman för att i kyskhet och
fattigdom främja Guds rike på jorden. Medan dominikanerna(svartbröderna),
främst ägnade sig åt att uppspåra kättare var franciskanerna(gråbröderna),
framför allt kända just för sitt enkla liv och sin strävan att med sitt exempel
vända människorna från denna världens goda mot Guds himmelska rike. Som alltid
när det gäller religiösa sammanslutningar fanns det skiftningar inom gruppen.
Medan majoriteten av gråbröderna, de så kallade konventalerna med tiden blev mer världsligt sinnade och byggde sig
kloster och kyrkor, strävade spiritualerna
att mer bokstavstroget följa i Franciskus av Assisi spår och leva eremitliv. En
av dessa världsfrånvända män hette Pietro Angelerio, mer känd som ”Pietro av Morrone”
och kom mer eller mindre av en slump att i juli 1294 koras till påve Celestinus
V.
Pietro kom
från en fattig jordbrukarfamilj i mellersta Italien. Han antogs länge ha varit
född 1215 men senare forskning pekar på att han i själva verket föddes redan
1209. Pojken visade tidigt intresse för det andliga och inspirerad av sin mor,
som anade en storslagen framtid för sonen, inträdde han i benediktinerordern
vid 17 års ålder. Trots att han alltså inte var franciskan drogs han till denna
ordens mer bokstavstrogna gren och isolerade sig i en grotta vid Montana del
Morrone, en del av Apenninerna. Pietro var nu omkring 30 år.
Trots sin
förkärlek för eremitliv grundade han några år senare en egen klosterordern,
vars medlemmar efter hans upphöjelse kom att betecknas celestiner. Man
förväntades leva helt efter sin grundares asketiska föredöme. Denna ordern
godkändes av påven 1264, men när rykten
gick om att antalet klosterordnar skulle begränsas reste Pietro 1272
till det påvliga konsiliet i Lyon för att åter få sin ordern bekräftad.
Sammanslutningen inordnades under Pietros gamla ordern Benediktinerna, men fick
i praktiken stor självständighet med rätt att behålla de tillgångar man kunde
förvärva. Detta ledde till ett uppsving för den nya grupperingen – flera
kloster i den asketiske eremitens efterföljd grundades.[2]
Pietro själv visade emellertid föga intresse att inträda i rollen som abbot
utan drog sig åter undan till sitt liv i avskildhet. Så plötsligt, som en blixt
från klar himmel, förändrades allt.
I april 1292
avled påve Nicolaus IV och ännu en lång period av interregnum inleddes. Efter
två år hade konklaven fortfarande inte lyckats utse en efterträdare. Den gamle
eremiten vid berget, nu möjligen drygt 80 år, tog sig då för att skriva ett
brev till den höga församlingen, vari hotades med gudomlig vedergällning
såframt icke en efterträdare till den helige Petrus snarast utsågs. Man kan
undra hur många gånger den stackars munken ångrade sitt varningsord, ty vid
genomläsandet av detta brev reste sig konklavens högst rankade medlem, dekanen
Latino Malabranca, och utropade: ”I Faderns, Sonens och den Helige andes namn,
jag väljer broder Pietro di Morrone till påve”. Konklaven instämde omedelbart.
Eremiten slog ifrån sig och lär först ha försökt fly men övertalades slutligen
av en stor delegation, ledd av Neapels kung och dennes äldste son, att
acceptera vad som i tidens ögon säkerligen framstod som en Gudi befallning. Sedan
valet officiellt kungjorts, kröntes Pietro i benediktinernas kyrka i staden L’Aquila
29 augusti 1294 och antog namnet Celestinus V.[3]
Det visade
sig snart att den forne eremiten inte var lämpad att utöva kristenhetens högsta
ämbete. Han blev främst ett verktyg i händerna på furstehuset Anjou, som aktivt
bidragit till hans upphöjelse och höll också mest till i deras huvudstad
Neapel. Med tanke på den långvariga
process som föregått hans eget val stadfäste han än en gång de striktare
bestämmelser för påveval som införts av tidigare påvar. Efter ett knappt halvår
på sin post hade Celestinus emellertid fått nog och införde regeln att en påve
har rätt att abdikera, vilken förmån han därefter skyndsamt utnyttjade 13
december 1294. I motiveringen för sitt handlande talade han om sin egen
oförmåga att uppfylla den höga uppgiften, sin önskan om ett rent samvete och
att få återvända till sitt eremitliv. Men så blev inte fallet. Den nye påven,
Benedetto Caetani(numera Bonifatius VIII), var av helt annat virke än sin
företrädare. Han var av förnäm familj, lärd och oerhört maktlysten. Det sista
han önskade sig var en FD påve som framtida motståndare kunde samlas kring. Han
lät därför fängsla Celestinus, som efter sin abdikation sökt fly från Italien.
Den gamle mannen sattes i husarrest på slottet Fumone nära staden Ferentino,
ungefär 6 svenska mil sydöst om Rom. Han uppvaktades(eller övervakades)? av två
munkar från den ordern han själv grundat. Påve Celestinus avled 19 maj 1296,
mint 81, kanske 87 år gammal. Han begravdes i staden L’Aquila, i samma kyrka
där han krönts till påve knappt två år tidigare. Där ligger han ännu begravd.
Rykten gick att påve Bonifatius låtit mörda sin företrädare men några bevis för
detta finns ej. Celestinus V helgonförklarades 1313, sjutton år efter sin död.
Hans minnesdag i katolska kyrkan är 19 maj.[4]
[1] ”Katarer(de rena)”, är ett samlingsnamn på de trosriktningar som under 11 och 1200-talet framträdde på olika håll i Europa och som kritiserade katolska kyrkan för att ha avfallit från den sanna kristna läran i sin strävan efter politisk och ekonomisk makt. Man förnekade bland annat Kristi mänsklighet, då han inte kunde ha varit delaktig i den värld som skapats av en ond gud och där människornas själar hölls fångna i sina kroppar. Kristus hade sänts till jorden i en skenkropp för att leda människorna till frälsning. I Sydfrankrike, där dessa tankar fick särskild stor spridning, gick rörelsen under beteckningen ”albigenser” efter den plats där de hade sitt huvudfäste. Under 1200-talet utfördes regelrätta korståg mot rörelsen, som dock inte ansågs vara helt krossad förrän i början av 1300-talet. Det svenska ordet kättare har sitt ursprung i ordet katarer.
[2] Celestinerordern synes dock under kommande sekler inte ha haft större spridning celestiner-orden | SAOB. Den upplöstes mot slutet av 1800-talet.
[3] L’Aquila är idag huvudstad i provinsen med samma namn, vilken i sin tur ingår i regionen Abruzzo i centrala Italien. Morrone, där Pietro levde sitt eremitliv, ligger i denna region. Än idag hålls varje år i slutet av augusti en fest i L’Aquila till minne av påve Celestinus kröning.
[4] Denna text bygger huvudsakligen på svenska och engelska Wikipedias artiklar om Celestinus V Celestinus V – Wikipedia. För bakgrunden till hans trontillträde och situationen för katolska kyrkan vid denna tid, se Göran Hägg, Påvarna, två tusen år av makt och helughet)2006), kapitel VII.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar