"Om min make levat hade ni inte kommit in här", - Ebba Stenbock och andra kvinnor i senmedeltidens maktspel.

 

De såg på varandra - kvinnan i sitt änkedok och mannen i sitt bröstharnesk. Deras blickar höll fast varandra och båda utstrålade trots och beslutsamhet. Ingen visade tecken på att vika för den andre. Men det var han som hade segrat, åtminstone för tillfället. Hon måste släppa in honom i slottet. Sedan hon överlämnat nycklarna talade han. Rösten var klar och befallande som alltid men ändå en smula besvärad, som hos den som vet sig ha vunnit men samtidigt är medveten om att han kommer som inträngling och att den han står inför ändå kan fordra viss respekt:

-          Om ni inte varit så envisa hade detta inte behövt ödsla min tid, men ni hade väl er så kallade ”heder” att tänka på, som upprorsmän alltid säger när de bekämpar sin överhet. Nu är fru Ebba så god och går före mig. Är här minerat med krut skall ni själv drabbas. För mig till kapellet. Jag vill se liket.

-          Inget är minerat, ers nåde, svarade hon med lugn och en smula försmädlig röst; men som ni önskar.

De gick över borggården mot kapellet under tystnad. Hertigens män följde på avstånd.

Det stora rummet var kallt, mörkt och saknade utsmyckningar. På en upphöjning vid altaret stod kistan. Hertigen vände sig till sina män:

-          Lyft av locket. Jag vill se den hundsfotten med egna ögon.

Männen tvekade. Fru Ebba bleknade och tog ett steg framåt.

-          Ers Nåde…

-          För Djävulen, utbrast hertigen rasande. Få av locket. Skulle inte förvåna mig om den sotnäsan flytt och de påstår att han är död. Men ingen bedrar eller leker ostraffat med mig. NÅ! Blir det något av eller måste jag själv slita av det fördömda täckelset?

Männen skyndade sig fram och började skruva av locket. Efter några minuter var kistans inre blottat. Där låg amiralen i sin björnskinnspälls och mössa, så som han legat ett halvår i väntan på begravning. Hertigen såg ner på sin fiende, sträckte ut handen och tog tag i den dödes skägg:

-          Var viss att om du nu levat hade ditt huvud inte suttit mycket säkert, sade han bistert. Ebba Stenbock ställde sig vid hertig Karls sida:

-          Var viss att om min herre nu levat hade ers nåde aldrig kommit in här, genmälde hon stolt.

Det var den sista september 1597 på Åbo slott i Finland. Amiralen och friherren Claes Fleming var död och hans fäste överlämnat åt hertig Karl. I en sista gest visade den kvarblivna änkan att hon inte förlorat sin värdighet i nederlaget.

Kanske gick det till ungefär så här. Även om nutida forskare tillåter sig tvivla på den exakta ordväxlingen mellan den triumferande hertigen och den stolta änkan vid liket av den döde Fleming, står så mycket klart att Ebba Stenbock var på slottet, att hennes motståndsvilja åtminstone en tid inspirerade manskapet att fortsätta kampen och att hertigen besökte slottet sedan det fallit.[1]

Anu Labtinen poängterar i sin minibiografi över Ebba Stenbock att belägringen av Åbo slott 1597 var något av den sista i sitt slag. Efter Karl IX:s seger och det följande århundradets centralisering av den svenska statsmakten förlorade de medeltida stenslotten sin betydelse och användes inte längre som försvarsverk. Ebba Stenbock jämförs också uttryckligen med Kristina Gyllenstierna, som försvarade Stockholm mot danskarna 1520. Labtinen menar att Ebba mycket väl kan ha sett sin anmoder som en förebild under försvaret av Åbo.[2]  Vad som inte nämns är att adelsdamer och drottningar som i kritiska lägen företrädde sina män ingalunda var något specifikt svenskt eller ens nordiskt fenomen under senmedeltiden. Under den strid om Englands tron som populärt kallas ”Rosornas krig” och som har vissa likheter med vasasönernas kamp ett sekel senare, spelade kvinnor påtagligt ofta en avgörande roll. Då Henrik VI periodvis drabbades av sjukdom var det hans hustru Margareta av Anjou som försvarade huset Lancasters(röda rosen), intressen. Hon samlade arméer mot sina motståndare och tvekade inte att själv leda dessa när så krävdes. Efter tio års exil var hon redo att återta sitt rike och sonens rättmätiga arv.

Huset York(vita rosen), ståtade med motsvarade matriarkgestalt i Cecily Neville, hustru till hertig Richard av York. I oktober 1459 tvingades York och hans närmaste män överge sitt huvudresidens, Ludlow Castle vid gränsen mot Wales, medan familjen blev kvar. När kungens trupper ryckte in i staden inväntade hertiginnan dem: ”rak och stolt” och omgiven av sina yngre barn.[3] I nästa generation företrädde Elisabeth Woodville och Margaret Beaufort på liknande sätt sina släkters och närmaste familjers intressen.[4] Under Henrik VIII, då fokus gradvis skiftade från vem som hade rätt att vara Englands kung till vem som egentligen var dess drottning och striderna snarare fördes inför domarskranket än på slottsvallen, kämpade både Katarina av Aragonien och Anne Boleyn värdigt för sina rättigheter och drog sig inte för att i tur och ordning konfrontera sin make, vilka följderna än månde bliva. Tyvärr ledde denna strid ofrånkomligen till att de båda kvinnorna blev dödsfiender.[5]

 Hur bör eftervärlden lämpligen se på dessa kvinnor i skuggan av det senmedeltida maktspelet, där enligt praxis endast männen hade att kämpa? Labtinen menar att man genom att prisa deras styrka riskerar glömma bort att de egentligen var djupt olyckliga människor. Deras namn har bevarats till eftervärlden därför att de hamnat i svårigheter, vilka de själva med säkerhet avstått från om de haft möjlighet. Efter Åbos fall fördes Ebba Stenbock i husarrest och var periodvis mycket svag. Två år efter nederlaget fick hon uppleva hur ende sonen Johan avrättades i ”Åbo blodbad”, främst därför att han var son till hertig Karls dödsfiende. Ynglingen blev drygt 20 år.[6] Under många år tvingades Ebba och hennes döttrar kämpa för att få tillbaka egendomar som tagits från dem av de nya makthavarna. Långt ifrån att framstå som något slags sentida amasoner, beskrev sig dessa kvinnor ofta i sina suppliker som ensamma och värnlösa. Förvisso drabbades också ”de starka” kvinnorna under ”Rosornas krig” av bittra öden: Margareta av Anjou dog i fransk exil, ensam och övergiven. Hennes man och son var döda och åtminstone maken hade mördats. Hennes kamp hade varit förgäves. Elisabeth Woodville dog som nunna i ett kloster 1492. Hennes dotter satt visserligen på tronen som maka till den nye kungen men hennes två söner med Edvard IV var försvunna, sannolikt mördade på anstiftan av sin farbror. Cecily Neville dog ett par år senare, också hon en relikt från en förgången tid. Hennes man, andre son och en bror hade stupat i striderna mot Lancaster och de övriga sönerna hade fört inbördeskrig mot varandra. Hennes brorson, den ryktbare ”kungamakaren” earl Warwick, slutade som förrädare mot hennes äldste son kung Edvard, en tredje son dog i fängelse under dunkla omständigheter och yngste sonen utmålades redan som tyrann och skulle snart bli odödlig i Shakespeares mästerverk om maktlystnad och ondska.[7] Katarina av Aragonien dog mer eller mindre i fångenskap, övergiven av alla utom några få trogna och Anne Boleyn halshöggs på stupstocken i Londons Tower.[8]  Endast Margaret Beaufort dog som segrare 1509. Hon var den nya kungaättens ”grand old Lady” och hade några veckor tidigare sett sitt barnbarn krönas till kung Henrik VIII. Hon avled i förvissningen inte endast om sin saks rättfärdighet utan också att Gud krönt hennes ansträngningar med framgång. Ovetande om de omvälvningar sonsonen snart skulle sätta igång, inte minst inom kyrkan, gick hon hädan i vetskap om Vår Herres nåd och familjen Tudors lycka.

Även om de flesta av dessa kvinnoöden i vår tid kanske väcker mer medlidande och sympati än beundran, vore det enligt min uppfattning ändå fel att enbart se på dem med beklagande. Deras kamp visade sig visserligen ofta vara förgäves i en värld där män sådana som hertig Karl av Södermanland och Henrik VIII av England satt vid makten. Men bara det att de vågat höja sina röster mot övermakten måste ha varit befriande för dem och skänkte dem i flera fall både respekt och sympati från omvärlden.[9] Deras värdiga beteende i pressade situationer bidrog också till att göra dem och deras kamp för sin egen rätt odödliga inför eftervärlden.  Om det är missvisande att beteckna dessa kvinnor som ”starka”, vilket Labtinen tycks anse, är kanske epitet som ”stolta” eller ”tappra” mer passande. Dessa kvinnor kom alla ur framstående släkter. Om de inte själva var av kunglig börd, hade de alla förnäma släktingar med kopplingar till tidens furstehus. Medvetandet om detta i kombination med starka psyken gav dem kraft att i mörka tider stå upp mot sina motståndare, även om det rörde sig om rikets mäktigaste man och(eller) deras äkta make. De var sällan vad vi idag skulle kalla feminister, de krävde bara att respekteras som de kvinnor av förnäm börd de var och, när så fordrades, att få behålla sina och sin makes gods i familjen.  Att de i sina tal eller böneskrifter ofta betecknade sig som ”en stackars kvinna” kan ha varit uppriktigt menat men lika gärna avsett att tjäna som ett vapen i striden med de män de vände sig till. Dessa kvinnor förtjänar både sympati för sina lidanden och beundran för sin stolthet och själsstyrka. 

Medan de flesta kvinnor som spelat ledande roller i ”Rosornas krig” mer eller mindre slutade som förlorare, hann Ebba Stenbock se en förändring till det bättre. Hennes man och son var döda och det tog många år att få tillbaka något av vad som gått förlorat. I början av 1610-talet blåste dock nya vindar. Karl IX(tidigare hertig Karl), var död och sonen Gustav Adolf besteg tronen. Söner och döttrar till dem som avrättats under de senaste årtiondenas inbördeskrig togs till nåder och gifte sig ofta med varandra.[10] Flera av männen skulle göra storslagna karriärer i den förvaltning och krigsmakt som Gustav Adolf och Oxenstierna höll på att bygga upp. Det innebar inte fred, tvärtom, men krigen hade flyttat utomlands. Adelsfruar och drottningar behövde inte längre frukta att se sig själva, sina män och söner falla offer för en misstänksam kung eller hans maktlystna bröder. De svenska Inbördeskrigens tid var över. 1600-talets adelsdamer levde i regel mer tillbakadragna liv än sina anmödrar under senmedeltiden men deras liv var otvivelaktigt tryggare.[11]                                   

 

                  

 

                

---

[1] Detaljerna i scenen ovan är i stort fiktiva, återgivna såsom jag tänkt mig att dramat en gång utspelade sig. Flera av replikerna bygger dock på sekundära källor, främst Labtinens bok. Det berättas att hertigen vid sitt inträde i slottet fruktade att krutladdningar lagts ut och därför befallde fru Ebba att gå före. Claes Flemings råbarkade sätt och vana att snyta sin ofta rinnande näsa med fingrarna lär ha förlänat honom epitetet ”Sotnäsan”. Jag finner det troligt att hertig Karl använt det vid tal om sin dödsfiende, även om källorna inte nämner att uttrycket skulle används vid konfrontationen i kapellet. Givetvis vet vi inte hur Fleming var klädd i väntan på sin jordfästning.

[2] Medan försvaret av Stockholm 1520 än idag ingår i historiekunniga svenskars allmänbildning, inte minst den roll Sten Stures änka därvidlag spelade, är kampen om Åbo kring 80 år senare närmast bortglömd i det forna svenska rikets västra halva. I gengäld ingår Claes Fleming, hertig Karl och Flemings hustru, på gott och ont, i historiekunniga finnars medvetande.  

[3] ”proud and stiff”, se Alison Weir, Lancaster and York – the Wars of the Roses(2009 nyutgåva), s. 230. I Conn Igguldens roman Solvarg(svensk översättning 2015, uppläsning av Torsten Wahllund), utspelas en konfrontation mellan de två kvinnorna, drottning Margareta och hertiginnan Cecily, vid Ludlows fall. Även om scenen(enligt min personliga bedömning), inte är lika storslagen som på Åbo slott, vibrerar den av känslor hos båda parter. Då drottningen anklagar York för feghet, påpekar hertiginnan, i en anspelning på kung Henriks sjuklighet, att hon gift sig ”med en man och inte med ett barn”. Drottningen replikerar: ”Jag gifte mig med en kung”. Weir nämner (tyvärr), inget om att en sådan scen skall ha utspelats vid Ludlows fall.

[4] Elisabeth Woodville var hustru till Edvard IV av huset York. Då kungen en kort tid tvingats i exil sökte hon fristad i Westminster Abbey, där sonen Edward föddes. Trots att drottningen inte själv deltog i striderna, kom hon i sin tillflykt att framstå som symbol för familjens vilja att återta tronen. Margaret Beaufort var mor till den blivande Henrik VII, den förste kungen av huset Tudor. Som medlem av en sidogren av huset Lancaster sökte hon under många år främja familjens intressen och höll sin son och svåger underättade om händelserna i England under deras långa exil i Frankrike. Sedan Rikard III övertagit makten tog Margaret kontakt med Elisabeth Woodville, vilket verksamt bidrog till äktenskapet mellan deras båda barn – symbolen för slutet på ”Rosornas krig”.      

[5] Om detta, se bland annat Dynastihistoria: Två starka kvinnor (bosonshistoria.blogspot.com).

[6] Åbo blodbad – Wikipedia.

[7] Shakespeare låter i sitt drama ”Richard III” änkehertiginnan av York, dvs. Cecily Neville, utbrista: ”Fördömda dagar utav split och kiv. Hur många utav er har jag ej sett! Bror mot bror, blod mot blod i kamp. Låt mig få dö och mer ej skåda död”(”Rickard III ”i svensk översättning av C. A Hagberg och Per Hallström, radiodramatisering 1960). Hertiginnans roll spelas av Tora Teje.   

[8] Helt i linje med vad Labtinen skriver angående Ebba Stenbock och hennes olyckssystrar i Sverige, betecknade sig både Katarina av Aragonien och Anne Boleyn i sina brev mot slutet av livet som ”den olyckliga drottning Katarina” eller(Anne i ett brev till Henrik VIII),”er stackars hustru”.

[9] Se bland annat Dynastihistoria: "Sire, ge mig rättvisa", domstolsförhandlingarna om Henrik VIII:s första äktenskap 1529 (bosonshistoria.blogspot.com). I det tal Katarina höll till  kungen i domstolen beskrev hon sig som ”en stackars kvinna och en främling född utanför ert välde”.

[10] Ebba Stenbock avled i mars 1614. Året efter gifte sig en av hennes döttrar med Per Baner, son till Gustav Baner som avrättats i ”Linköpings blodbad” 1600.  

[11] Ebba Stenbocks liv beskrivs i Anu Labtinens bok Ebba Stenbock, i maktspelets skugga(svensk översättning 2022).