Utländska
gäster i det förrevolutionära Versallies lär ibland ha höjt på ögonbrynen över
att det var så lätt att ta sig in. Samtidigt som kungen framställdes som solen,
den fasta punkt kring vilken allt kretsade och bara under högst exceptionella
omständigheter kom i kontakt med sina undersåtars vardag, stod hans palats i
princip öppet för alla som kom och gick. Delvis berodde detta på att det var
praktiskt omöjligt att övervaka alla ingångar och hemlighetsfulla krypin i den
stora anläggningen men också på att kungen enligt gammal tradition förväntades
vara tillgänglig för undersåtarna. De torgmadammer som hade tillstånd att
uppehålla sig på slottsområdet var kända för sitt ofta oförblommerade sätt att
kommentera högheternas fel och brister. Trots att två kungar i rad hade mördats
under religionskrigens epok tycks man på 1700-talet ha utgått från att ingen
skulle våga bära hand på Frankrikes ”alldrakristligaste konung”. Medan
kungligheters och hovfolks minsta rörelse reglerades av en strikt etikett, från
morgonuppstigning till sänggående, var det därför i princip möjligt för vilken
mördare som helst att ta sig fram till kungen.[1]
På samma sätt levde 17- och det tidiga 1800-talets ryska tsarer i princip helt
oskyddade för attentat. Peter den store gick gärna ensam på gatorna i Petersburg
och Katarina den stora älskade att promenera i sina trädgårdar utan mer än en
eller två man i sällskap. Visst hade ryska härskare dödats genom åren men faran
kom ofta just från palatsets eget garde, de som skulle skydda tsaren för
attentat. Dessutom erkände man aldrig att en tsar blivit mördad – det hette att
han blivit ”akut sjuk” och tyvärr avlidit. Att en vanlig simpel undersåte
skulle bära hand på sin närmast gudomlige härskare var otänkbart.[2]
Hur var det i Sverige? Någon djupare
studie över svenska kungars allmänna skydd genom tiderna har jag inte funnit.
Men vi vet att Anckarström vid ett tillfälle tog sig fram till paviljongen på
Haga och ut ur parken utan att bli upptäckt. Ändå finns det ett antal smålustiga
historier om högt uppsatta personer, till och med kungligheter, som haft svårigheter
med nitiska vakter när de försökt komma in på slottet i Stockholm.
En som, när
det var försent, nog önskade att han inte
kommit in på slottet var Erik Johansson(Vasa), 1520. När kung Kristians vakter
stängt portarna för att inleda rannsakningen med den döde Sten Stures
anhängare, uppenbarade sig plötsligt den hetlevrade adelsmannen och propsade på
att bli insläppt. ”Omöjligt, kungens order”. Erik Johansson redogjorde då med
höjd stämma för exakt vem han var, vilka gods han ägde, släktens ärorika
förflutna osv, samt hotade den uppstudsige knekten med handgripliga
efterräkningar, här och nu, om han inte omedelbart släpptes fram. Soldaten gav
med sig, med påföljd att Erik Johansson nästa dag avrättades tillsammans med
ett stort antal borgare, adelsmän och präster för kätteri och förräderi i vad
som blivit känt som Stockholms blodbad. Hur hade vår historia sett ut om Gustav
Vasas far låtit sig nöja med vaktens ord och hållit sig undan?
En
decemberkväll 1754 kom friherrinnan von Höpken åkande över Skeppsbron mot det
nya Stockholms slott. Hon hade tjänstgjort vid hovet men nyligen ingått
äktenskap med kanslipresidenten baron von Höpken och i denna egenskap for hon
nu för att presentera sig hos den spanske ambassadörens hustru. Därefter
bestämde hon sig för att besöka sina forna ”arbetskamrater” på slottet och se
hur de hade det. I södra valvet hejdades karossen: ”Inga vagnar på borgården.
Försvinn eller vi sticker ihjäl hästarna”! Lång palaver med gardisterna och
deras närmaste överordnade. Tillslut fick vagnen fortsätta genom valvet men
inte stå kvar på inre borggården. Friherrinnan fick bekväma sig gå ut på
slottsbacken för att hitta sitt ekipage. ”Jag lyder bara order”, sade vakten
högdraget. Det hela berodde förmodligen på ett missförstånd. Riksråden och
deras hustrur hade exklusiv rätt att låta sina vagnar köra in på inre
borggården, men några dagar tidigare hade drottningen känt sig dålig och bett
att få slippa ljudet av vagnshjul utanför sina rum. Nu var hon emellertid
bättre – Vaktsoldaterna hade helt enkelt misstolkat ett tillfälligt arrangemang
för en permanent bestämmelse. Den obetydliga incidenten höll i själva verket på
att utlösa fullskalig regeringskris. Kanslipresidenten och de andra
rådsmedlemmarna, som anade en personlig förolämpning från hovets sida, reagerade
våldsamt på vad som hänt. De tjänstgörande vakterna arresterades, vilket i sin
tur gjorde kung Adolf Fredrik rasande. Diskussioner om vem som hade högsta
makten över kungens garde följde. Den gången redde allt upp sig, men ett och
ett halvt år senare skulle spänningarna mellan kung och råd resultera i
kupplaner och avrättningar av några av rikets främsta adelsmän.
I november
1926 gifte sig svenska prinsessan Astrid med Belgiens kronprins Leopold. Det
blev ett både storslaget och glatt bröllop. Detta var efter första världskriget
men före 30-talets depression och arbetslöshet. Därför gladde sig både
kungligheter och folk åt vad som skedde och någon risk för attentat tycks inte
ha funnits. På bröllopsdagens morgon steg brudgummens far, kung Albert av
Belgien, upp och lämnade slottet för att ta en promenad i Gamla stan. När han
återvände hejdades han av en vaktpost. ”Jag är Belgiens kung”, förklarade
gästen på franska. ”Jag bor på slottet”. Ingen reaktion, porten förblev stängd.
I am the King of Belgium”, försökte Albert på engelska. Fortfarande ingen
effekt, soldaten stod som fästad i marken. ”Ich bin der König von Belgien”,
yttrade majestätet på sitt östra grannfolks tungomål, nu förmodligen smått
desperat. Soldaten tycks på detta
stadium ha förstått ungefär vad mannen framför honom försökte säga men dragit
slutsatsen att han stod inför en sinnesförvirrad person – kanske tänkte han att
en kung inte kommer vandrande ensam tidigt på morgonen och helt enkelt ber att
få stiga in på Stockholms slott. Han gjorde hur som helst en rörelse mot
pannan: Var nog bäst att tillkalla förstärkning. Ytterligare tre man ur vakten
kom nu springande och kände igen kungen. Med förfäran viskade de till sin
kamrat vem mannen var. Antagligen såg de katastrofen hota: Bröllopet inställt,
diplomatiska förbindelser brutna eller åtminstone omedelbart avsked från
tjänsten. Inget i den stilen inträffade. Vaktposten fick tvärtom beröm för sitt
nit och kung Albert lär samma afton vid galamiddagen ha berättat sitt äventyr,
till såväl sin egen som övriga gästers munterhet.[3]
Även svenska
prinsar, eller snarare FD prinsar, som gästat utländska hov har haft
svårigheter att komma in i det allra heligaste. Lennart Bernadotte berättar i
sina memoarer att han en gång vid ett besök i London avtalat att träffa prinsgemålen
Philip och vid ankomsten presenterat sig som ”greve Bernadotte”. Vakten såg
konfunderad ut och verkade beredd att kalla på förstärkning. ”Greve Bernadotte
har redan varit här idag”. Det visade sig att ”kusin Jonny”(Carl Johan
Bernadotte), hälsat på någon timme tidigare.
Tydligen utgick ansvariga funktionärer från att två grevar Bernadotte
inte kunde uppenbara sig på samma dag men, som Lennart skrev senare: ”Episoden
gjorde inte att träffen med Philip blev mindre kul”. Av detta axplock ur
historien ser vi att tillträde till kungliga slott inte alltid är så lätt åtkommen, även
utan rädsla för attentat.[4]
[1] Detta fick också sina följder. Ludvig XV blev vid ett tillfälle lätt knivskuten av en sinnesförvirrad man och när man 1789 fått larm om det stora tåget ut mot Versallies(det som slutade med att kungafamiljen fördes till Paris), visade det sig att grindarna rostat fast i öppet läge.
[2] Så mycket större blev chocken vid det första attentatet på öppen gata mot Alexander II 1866.
[3] Historien förtäljer inte vid vilket valv episoden inträffade. Inte heller framgår hur kung Albert lyckats ta sig ut ur slottet utan frågor eller genom vilken dörr han gått ut.
[4] Uppgifterna om franska och ryska hovet återfinns i olika böcker om Marie Antoinette och Madame Pompadour samt Peter och Katarina den stora. Herman Lindqvist skildrar händelserna kring Stockholms blodbad i sin bok De vilda vasarna(2016, författaruppläsning), För fler detaljer kring episoden med vagnen 1754 hänvisas till Dynastihistoria: Parkeringsförbud och regeringskris (bosonshistoria.blogspot.com) och där gjorda hänvisningar. Kung Alberts upplevelser återges av Anna Sparre i hennes bok om sin vänskap med prinsessan(senare drottning) Astrid, Vännen min(1985), s. 110 och Lennart Bernadotte berättar kortfattat om besöket i London i Mainau min medelpunkt(1995), s. 23.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar