Församlingen satt som förstelnad. De trodde inte sina öron. Det kunde bara inte vara sant. Rikskanslern hade bleknat och det var svårt att avgöra om han var på väg att få ett raseriutbrott eller svimma. Riksdrotsen satt med rynkad panna och händerna hårt knutna kring stolskarmen, trots att han bemödade sig att bevara sitt vanliga lugn. De andras ansikten var uttryckslösa. Den unga kvinnan såg på dem med en halvt spefull, halvt allvarlig blick:
-
Jag
anser honom lämplig, sade hon med sin djupa röst som så ofta påminde om en
mans. Han har tjänat riket väl sedan min fars tid och har redan adlats för sina
förtjänster. Detta är inget annat än en rättvis belöning för gott arbete.
Rådsmedlemmarna förstod till slut att de hört rätt. Drottningen ämnade
upphöja Johan Adler Salvius, en man född ofrälse, till riksråd.[1]
Den till synes obetydliga episoden vid mötet i riksrådet på Stockholms slott Tre kronor 27 mars 1648 hade flera bottnar. Den var ett tecken i tiden på hur den borgerliga ämbetsmanna och köpmannaklassen börjat tränga ut, eller åtminstone tävla med, den gamla högadeln om de högsta ämbetena. Den var en markering av kungamaktens oberoende i förhållande till aristokratin. Sist men inte minst var den ett uttryck för självhävdelse av en ung regent, därtill en kvinna, som länge nog tvingats leva under sin faders gamla rådgivares förmynderskap. Drottning Kristina tänkte regera själv!
Sett med våra ögon fanns det inget anmärkningsvärt i Kristinas handlande. Ingen kunde vara mer förtjänt av en plats bland rikets främsta män än Johan Salvius, som han först hette. Han kom från en ångermanländsk bondesläkt men var född i Strängnäs, där fadern varit skrivare vid magistraten. Då föräldrarna dog tidigt togs pojken omhand av stadens biskop Petrus Jonae, som tydligen uppmärksammat Johans begåvning.[2] Efter några års studier i Uppsala och vid olika tyska och franska universitet återvände Salvius till Sverige med ett doktorat i juridik på fickan i början av 1620-talet.[3] Förutom en tjänst som assessor i Svea hovrätt anlitades han snart för allehanda diplomatiska uppgifter, bland annat till Danmark och de protestantiska furstarna i dagens norra Tyskland. År 1629 adlades han och fick därefter tillnamnet Adler. Samma år deltog han som svensk delegat vid det möte i Lübeck där Danmark nödgades skriva under ett fredsfördrag med kejsaren efter sitt misslyckade deltagande i trettioåriga kriget.[4] När Sverige kort därefter ingrep i samma krig blev Salvius ambassadör(eller ”resident”, som det då hette), i Hamburg. Här blev hans huvudsakliga uppgift att se till att de svenska arméerna i Tyskland försågs med pengar och utrustning, en ofta närmast omöjlig uppgift som han dock uppenbart skötte till belåtenhet. I princip var han Sveriges utrikes- och finansminister i en person.
När fredsförhandlingarna i Osnabrück efter många om och men inleddes
framåt mitten av 1640-talet utsågs Salvius till den ene av Sveriges två
huvuddelegater. Den andre var rikskanslerns yngre son Johan Oxenstierna. På
nutidssvenska skulle vi säga att deras personkemi inte stämde eller att de hade
allvarliga samarbetssvårigheter.
De båda männen hade helt olika agendor vid förhandlingarna. För Oxenstierna gällde det att uppnå en fred som gav Sverige ”kompensation” för allt som offrats i det långa kriget. För Salvius var freden i sig det stora målet. Därtill var det naturligtvis påfrestande för Oxenstierna, sonen till en av Europas mäktigaste män och medlem av en av en av Sveriges äldsta ätter, att samverka med en uppkomling som nått sin ställning genom egna meriter och inte genom börd. Dessutom var båda, som de flesta högt uppsatta på 1600-talet, oerhört stingsliga i allt som gällde deras heder och ära, något som naturligtvis förvärrades av deras olika ursprung. ”Du har dina prövningar, jag mina”, tröstade rikskanslern sin son i ett brev. Salvius för sin del blev ”upppeppad” av den unga drottningen. Kristina var, om det nu främst berodde på längtan efter fred eller önskan att hävda sitt oberoende gentemot de forna förmyndarna i rådet, angelägen att få förhandlingarna i hamn.[5] Utåt låtsades hon vara otålig på båda sina representanter och skrev våren 1647 arga brev ner till Tyskland, där hon manade dem att skynda på med fredavtalet ”så kärt eder är min högsta onåd att undvika”. Men Salvius fick en personlig hälsning med posten, där drottningen klappade honom på axeln och försäkrade att egentligen var det bara Oxenstierna hon var sur på. Så fort allt det här trasslet med förhandlingarna var avklarat skulle Salvius bli riksråd, lovade Kristina. Förresten kunde han gärna berätta för henne ”vilka grimaser greve Johan gör vid läsningen av mitt brev till er bägge”.
Som nämnts ovan dröjde det till mars 1648 innan Kristina lät bomben
springa i rådet. Även om medlemmarna måste ha vetat eller åtminstone anat vad
hon planerade, blev de ändå chockerade: drottningen ville göra en ofrälse till
riksråd, rikets främsta ämbete! Bortsett från den prestigeförlust aristokratin
ansåg sig lida genom att någon som inte var ”en av dem” tog plats i
rådskretsen, handlade det också om ren självbevarelsedrift. Under vasasönernas
turbulenta regeringstid hade kungarnas lågbördiga sekreterare inte nöjt sig med
att göra sig breda på adelns bekostnad – de hade dessutom visat en obehaglig
tendens att i processer som mer eller mindre varit uppgjorda på förhand låta
döma några av rikets främsta män till döden. Ett antal ädlingar hade tvingats
gå den tunga vandringen till schavotten, om de inte rentav mördats utan dom och
rannsakan. För att skydda sig mot dylika obehagligheter i framtiden hade adeln
under Axel Oxenstiernas ledning i samband med Gustav Adolfs trontillträde 1611
förmått kungen att lova att inte ”draga adeln någon vanbörding(född ofrälse),
över huvudet, honom och riket till spått och vanära”. Inga högre ämbeten borde
tillsättas ”av utländske eller vabördingar eller ock utan riksens råds råde”.
Kungen hade accepterat detta i de nya adelsprivilegier som utfärdats, men
försiktigtvis undvikit att säga något om ”vanbördingar” i sin kungaförsäkran.
Under de följande åren hade ett kompanjonskap utvecklats mellan kungen och hans
kansler, som i stort sett givit kungen fria händer politiskt samtidigt som
högadelns ställning och privilegier varit skyddade. Också Kristina hade vid
sitt makttillträde lovat att ”hålla riksrådet i tillbörlig myndighet och ära”. Och
att regera riket med dess hjälp utan att misstro dem, även om deras råd
misshagade henne eller inte fick önskad effekt. Nu önskade hon alltså upphöja
en ofrälse, en vanbördig till rikets högsta ämbete.[6]
Kristina besvarade rådets invändningar med att diskutera innebörden i
själva begreppet ”vanbörding”. Syftade det på en människas ursprung eller
handlingar? Enligt drottningen borde det vara en människas personlighet som
avgjorde om han var värdig att bli riksråd: När man begär råd frågar man inte
efter hur många anor någon har utan just vederbörandes kompetens att ge goda
råd. Hon påpekade också att det inte vore första gången en ofrälse född blivit
riksråd och att hennes far säkert för länge sedan givit Salvius detta ämbete,
om han fått leva. ”Jag betygar inför Gud att det aldrig hade skett”, utropade
kanslern. ”Vore Salvius här skulle jag säga honom det rätt i ansiktet”.
Riksdrotsen Per Brahe påpekade saktmodigt att Salvius visserligen vore väl
lämpad för ämbetet som riksråd, men att man inte visste vem hans far var.[7]
”Vem som var hans far”? genmälde drottningen vasst. ”Jo, det skall jag säga er,
det var en karl; jag har aldrig hört talas om någon människa som kommit till
världen utan far”. Förmodligen insåg församlingen nu att deras drottning menade
allvar(kanske några till och med drog på munnen). Av nio riksråd röstade sju
för Salvius kandidatur. Bara kanslern och en av hans brorsöner opponerade sig.
Drottning Kristina hade segrat. Sju månader senare, 14 oktober 1648,
undertecknades Vesfaliska freden. Trettioåriga kriget var slut och drottningens
maktställning stärkt.[8]
[1] Ovanstående scen är fiktiv, såtillvida att jag inte funnit någon uppgift om riksrådets minspel vid nyheten om Salvius utnämning. Beträffande den negativa reaktionen finns däremot inget tvivel. De nedan återgivna replikerna från mötet återges på något moderniserad svenska.
[2] Petrus Jonae Helsingius(dvs från Hälsingland), hade på 1580-talet varit något av en ledargestalt i motståndet mot Johan III:s liturgi och allmänt katolskpräglade kyrkopolitik. I denna egenskap stod han under hertig Karls beskydd. Då Strängnäs tillhörde hertigens landamären faller det sig naturligt att misstänka att även hertig Karl(med tiden Karl IX), hört talas om biskopens begåvade skyddsling och kanske i någon mån bekostat hans studier. Det skulle delvis förklara Salvius anmärkningsvärt snabba avancemang efter studierna utomlands.
[3] Hur pass omfattande hans studier i praktiken varit är en annan fråga. Att ”studera utomlands” innebar på 1600-talet ofta att besöka de viktigaste rikena och träffa rätt sorts människor, snarare än att sitta fördjupad i facklitteratur om juridikens mysterier. Å andra sidan visar Salvius praktiska meritlista att han verkligen var lämpad för de uppgifter han tilldelades och uppskattad av sina höga uppdragsgivare, vilka knappast skulle ha gynnat en ofrälse om det inte funnits bevis för hans kreativitet. .
[4] Av allt att döma adlades han just för att kunna möta de övriga deltagarna vid ”konferensen” som jämlike.
[5] Drottning Kristina hade blivit myndig i december 1644.
[6] Det förtjänar att påpekas att varken Jöran Person, Erik XIV:s legendariske rådgivare, eller dennes son Erik Tegel var medlemmar av riksrådet.
[7] Fadern uppges, som nämnts ovan, ha varit skrivare i Strängnäs. Kanske menade Brahe helt enkelt att Salviys släkt var omöjlig att följa i tillräckligt många led.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt(2011), främst s.161-64. Se även Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1 (2002), s. 147. Angående Johan Adler Salvius liv och härkomst, se Adler Salvius nr 170 - Adelsvapen-Wiki.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar