I maj 2016
skrev jag en text med rubriken ”När historien hålls vid liv”. Den handlar om
hur man i England 2002 högtidlighållit 500-årsminnet av prins Arthurs död.
Prins Arthur var äldre bror till Henrik VIII och skulle ha blivit engelsk kung
om han inte avlidit vid 15års ålder 1502, strax efter sitt giftermål med den
spanska prinsessan Katarina. 500 år senare gjordes en ”repris” på pojkens
begravning i Worcester, där man bland annat läste ett rekviem över prinsen.
Under ”jubileumsåret” hölls också en konferens för att lyfta fram minnet av
prinsen, trots att han egentligen inte haft någon större betydelse i historien.
I min text undrade jag huruvida någon på motsvarande sätt kunde tänkas hylla
minnet av exempelvis Johan III:s eller Karl IX:s yngre söner, som båda faktiskt
vid den tiden stod i begrepp att ”fira sina 400-årsminnen som avlidna.[1]
Så långt har naturligtvis ingen sträckt sig men ändå kan jag nu, drygt sju år
senare, med glädje konstatera att det faktiskt finns svenska eldsjälar som
strävar att likt engelsmännen bevara minnet av våra historiska kungligheter och
de ceremonier som hållits till deras ära eller åminnelse. I maj 2022 hölls i
Storkyrkan i Stockholm en konsert till 250-årsminnet av Gustav III:s kröning,
där originalmusik från akten spelades upp och till och med vissa scener från
kröningen återgavs(vi fick bland annat se kungen gå till sin kröningsstol,
medan samma musik och församlingssång som den gången framfördes).[2]
För en vecka sedan. 22 oktober 2023, kom turen till Adolf Fredriks begravning,
dvs. vissa stycken av begravningsmusiken framfördes. Trots att konungen
begravdes i Riddarholmskyrkan i juli 1771, hölls alltså konserten på hösten och
dessutom i Katarina församlingskyrka på Söder.[3]
Denna gång nöjde man sig också med att framföra musiken, någon katafalk eller
liknande hade(vilket är förståligt), inte lånats in. En mer förarglig
omständighet var att man denna gång, i motsats till kröningskonserten i maj
2022, inte tryckt av sångtexterna i programmet, vilket gjorde det närmast
omöjligt att följa sången och ta till sig dess budskap. Uttinis musik var i sig
underbar att lyssna på och fullt i klass med Kraus´ klassiska begravningsmässa
över Gustav III men den som hoppats utläsa något ur konserten(beställarens eller
kompositörens politiska åskådning och dylikt), undgick inte att lämna kyrkan
med en viss besvikelse.[4]
Med detta må
nu vara hur som helst: Det väsentliga är att sällskapet ”Gustafs skål”, som
stått för båda dessa konserter och som, efter vad Skrivaren personligen fått
veta, planerar fler evenemang av liknande slag, i en tid när våra politiker och
ämbetsmän tycks fast beslutna att montera ned Sveriges förflutna – inte minst
genom att, under sken av ”flyttning”, stänga Stockholms Medeltidsmuseum –
oförtrutet kämpar att hålla det levande och samtidigt bjuda åskådaren en
ståtlig och vacker musikalisk upplevelse. Jag kan inte annat än önska dem
framgång!
[1] Hertig Johan av Östergötland avled 1618 och Karl Filip av Värmland och Närke 1621. Se Dynastihistoria: När historien hålls vid liv (bosonshistoria.blogspot.com).
[2] Konserten hölls dessutom 29 maj 2022, på dagen 250 år efter kröningen.
[3] En av arrangörerna upplyste om att detta berodde på att många i sällskapet hade anknytning till denna församling.
[4] Francesco Antonio Utini(1724-95), italiensk-svensk tonsättare, musiker och hovkapellmästare, Francesco Antonio Uttini – Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar