Vladimir
Putin torde vara en av vår tids mest utfrusna ledare, åtminstone i väst. Tanken
att exempelvis Frankrikes president Macron skulle bjuda in eller ta emot
Rysslands ledare förefaller helt verklighetsfrämmande för överskådlig tid. Men
ibland kan man se sig tvungen att acceptera även besvärliga gäster. Så var det
när tsar Peter, vanligen kallad den store, besökte Frankrike våren och sommaren
1717.
1717 hade
maktbalansen i Nordeuropa skiftat. Kriget mellan Karl XII och hans granländer
pågick fortfarande men ingen kunde förneka att det nu var Ryssland som hade
initiativet, även om den svenske kungen hallstarrigt vägrade ge upp. Detta
gjorde å andra sidan tsarens allierade betänksamma. De hade gått samman i en
koalition sjutton år tidigare för att beröva Sverige vad de såg som sina
rättmätiga egendomar. Nu såg de till sin fasa Ryssland framträda som en ny
övermäktig stormakt vid Östersjön medan de själva inte vunnit något på
kriget. Var den ryska björnen kanske
lika farlig som det svenska lejonet en gång varit, eller ännu värre?[1]
Trots sina många framgångar, eller paradoxalt nog på grund av dessa framgångar,
började därför tsaren märka en smygande ovilja hos sina alliansbröder att fullt
ut besegra Sverige. Peter förde själv diplomatiska förhandlingar med sin
motståndare men de verkade inte leda någon vart. Samtidigt hade tsaren svåra
problem hemma. Hans äldste son, tronföljaren Alexej, hade mer eller mindre rymt
hemifrån och befann sig nu i tyskromerska riket. Så länge prinsen var på fri
fot utgjorde han en farlig samlande symbol för dem som motsatte sig tsarens på
en gång expansiva och västvänliga politik. Det gällde att så snabbt och smidigt
som möjligt få hem pojkvaskern innan historien blev alltför pinsam för Ryssland
och dess herre.[2] Framför
allt gällde det emellertid att få ett slut på kriget med Sverige men hur i hela
friden få Karl XII att äntligen ge med sig! Ett sätt kunde vara att få till
stånd något slags förbund med Frankrike. Om Sveriges gamle allierade på
kontinenten övergav sin vacklande bundsförvant, skulle de tvingas ut ur kriget.
Sagt och gjort. Peter anhöll på diplomatisk väg att få besöka stormakten vars
hjärta slog vid Seine och efter stor tvekan godtogs förslaget i Paris. I april
1717 landsteg tsaren med följe i Dunkerque vid franska kanalkusten.
Frankrike,
eller snarare franska hovet, våren 1717 var en planet utan sol. Ludvig XIV hade avlidit nära två år tidigare
efter att i över ett halvt sekel ha dominerat sitt hov, sitt land och Europa i
allmänhet. Alla i hans nära familj hade dött före honom. På tronen satt nu
sonsonsonen Ludvig XV, en pojke på sju år som nyligen mer eller mindre med våld
förts bort från sin omtänksamma guvernant, den enda kvinna han någonsin kallat
mamma. Hans uppfostran styrdes av äldre män, utan större förståelse vare sig
för den nya tidens krav eller hur ett barn bäst bör växa upp. Trots att
solkungen försvunnit från firmamentet var hans hov fortfarande stelt, polerat
och etikettsbundet.[3] Till
detta hov kom nu en impulsiv, högröstad, armstark, grym, nyfiken, levnadsglad
och känslosam man på nära 2 m, som just grundat en huvudstad praktiskt taget i
ett träsk, gjort en bondpiga till drottning samt sökte förvandla sitt ortodoxa
medeltida rike till västinfluerad stormakt av tidigmodernt snitt, helst här och
nu eller åtminstone imorgon. Upplagt för kulturkollision med andra ord.
Det började
på en gång. Kungligheter som besökte främmande länder på 1700-talet(något som
inte var särskilt vanligt), uppträdde gärna inkognito under antaget namn, dels
för att undvika rangtvister, dels av kostnadsskäl. En tredje orsak kunde vara
att det helt enkelt var en lättnad att någon gång inte vara den absoluta
medelpunkten för omgivningens uppmärksamhet – även om alla naturligtvis visste
vem man egentligen var. Vanligen antog kungligheter på resa något stiligt
adligt namn, som ”greve von Falkenstein” eller liknande. En del, som exempelvis
Gustav II Adolf då han reste på friarfärd till Brandenburg på 1610-talet,
betecknade sig helt enkelt med sitt dopnamn och fadersnamn och låtsades vara en
officer i sitt eget följe. Fransmännen utgick från att tsaren skulle följa
denna oskrivna regel vid sitt besök – han var ju rentav känd för att ge sig
själv ovanligt låg rang under sina resor.[4]
Men icke! Denna gång kom tsaren just som
tsar. Alltså skulle det av krig svårt skuldsatta Frankrike bekosta en tsars
underhåll, med tillhörande svit. Gräl uppstod genast om detta. Peter visade
dessutom högdragna utlänningars tendens att klaga på förhållandena i värdlandet
– ölet var dåligt, vagnarna av fel konstruktion osv. När en förnäm representant
för Frankrikes ”alldrakristligaste konung” anlände för att hälsa den höge
gästen, fann han denne halvt utslagen efter ett intensivt firande av den
pågående ryska påsken. Dryckeslaget hade dessutom hållits på en vanlig krog,
vilket ingen fransk kung skulle ha nedlåtit sig att göra. Peter å sin sida
retade sig på franska aristokraters vana att byta kläder flera gånger om dagen:
”De har tydligen dåliga skräddare här”, konstaterade han ironiskt. Tsarens
nyckfullhet och oförmåga att hålla schemat fick fransmännen att vrida sina
händer – han kunde plötsligt bestämma sig för att besöka en stad eller plats
som inte stod på programmet och när myndigheterna i trakten med mycket besvär
lyckats ordna det mottagande som anstod en så förnäm gäst, åkte Peter bara
förbi och tog in på någon landsvägskrog med sitt sällskap. Naturligtvis var det
omöjligt att få denna oroliga ande att hålla samma fart som eskorten – han åkte
alltid ett stycke i förväg och det fast han envisats med att välja en kasserad
vagn som inte används på länge. ”Jag önskar att tsaren vore i Paris”, suckade
markis de Nesle, som ledde den franska eskorten. ”Ja, att han redan åkt
därifrån”. Han var säker på att de styrande i Paris skulle tycka detsamma när
de väl lärt känna den nyckfulle barbaren och hans följe.
I Paris fick
Peter naturligtvis träffa regenten, hertig Filip av Orléans.[5]
Tsaren gjorde emellertid klart, om inte med ord så i alla fall med miner och
gester, att han minsann var förnämare
än en simpel hertig. Han krävde att få träffa kung Ludvig personligen. När
detta efter några dagar skedde, behandlade Peter pojken med en blandning av
vördnad, kärleksfullhet och överlägsenhet. Bland annat fick Ludvig en riktig
kram i rysk stil. Den sortens bemötande stod definitivt inte upptaget i
protokollet för Frankrikes kung men pojken tog det med fattning. (Förmodligen
njöt han av att äntligen känna ömhet strömma emot sig, hur äkta den nu var).
Ändå var det
inte någon renodlad barbar som kommit till Frankrikes huvudstad. Peter besökte
industrier och vetenskapliga centra som Sorbonne, där han bland annat lyssnade
på teologiska diskussioner om möjligheterna att förena de katolska och ortodoxa
kyrkorna. Som alltid intresserad av människokroppens funktioner och omvårdnad
bevittnade han både tandutdragningar och ögonoperationer. De som såg Peter sade
att det, trots den råa framtoningen, fanns ett naturligt majestät över honom.
Hur enkelt han än färdades gick det aldrig att tvivla på vem han var. Han såg
bra ut med sin välproportionerade kropp, höga panna, uttrycksfulla svarta ögon
och skarpa blick. Var ansiktet lugnt gjorde han som helhet ett gott intryck men
då det överfors av de kramper som regelbundet ansatte honom blev blicken
förvriden och skrämmande.[6] Hans klädsel chockerade fransmännen. Tsaren
gick ofta barhuvad och bar aldrig handskar, krås eller manschetter. Den peruk han
trots allt hade var kort och absolut inte pudrad. Då man skickat honom en allongeperuk,
à la Louis XIV, grep han egenhändigt saxen och klippte ned peruken till de mått
han själv önskade.[7] En
person Peter uppenbarligen sett fram emot att träffa var Madame de Maintenon,
Ludvig XIV:s trogna väninna och rådgiverska som varit hans följeslagare i nära
40 år. Den gamla damen, drygt 80 år, levde nu ensam i Saint-Cyr, den skola för
adliga flickor hon grundat med sin herres bistånd. Varken hennes ärbarhet eller
höga ålder kunde hindra gästen från norr. Peter störtade in i Nadames mörklagda
rum, slog upp fönstren och ryckte undan sängomhängarna. ”Hur är det med er”,
frågade han. ”Är ni sjuk”? ”Jag lider av hög ålder”, svarade hon. Det verkade
inte som tolken förstod eller lyssnade särskilt noga.
Besöket i
Frankrike varade cirka två månader, räknat från landstigningen vid kanalkusten.
Det gav inte särskilt stor utdelning politiskt men Peter hade åtminstone
placerat sig och sitt land på karan his regeringen i Paris. Vid avfärden lär
tsaren ha förutspått att Frankrike skulle bringas på fall av det lyxbegär man
led av – en så småningom besannad spådom. Därmed reste han hem för att
fortsätta utvecklingen av Ryssland till europeisk stormakt – en ställning det
sedan dess med korta avbrott innehaft och som dagens ryska ledare tyvärr verkar
offra allt för att bevara.[8]
[1] Vid stora nordiska krigets början, senvintern 1700, hade var och en av deltagarna i koalitionen mot Sverige haft olika syften med sin medverkan. Danmark bespetsade sig naturligtvis på att återta de tre Skånelandskapen, plus att återfå kontrollen av Holstein, som gått förlorad när hertigen där närmat sig Sverige vid mitten av 1600.talet. Polens kung, som även var Sachsisk kurfurste, hoppades återta Riga och säkert också andra svenska besittningar vid Östersjön och i Tyskland. Ryssarna drömde främst om baltiska hamnar. År 1717 var det i praktiken bara Ryssland som lyckats göra betydande vinster på Sveriges bekostnad.
[2] Angående tsarens olycklige son, se Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. (bosonshistoria.blogspot.com) och Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland". (bosonshistoria.blogspot.com).
[3] Angående Ludvig XV:s barndom, se Herman Lindqvist, Madame De Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008), s. 38-42.
[4] Under ”stora ambassaden” 1697-98 hade tsaren officiellt framträtt som ”timmerman Peter Michajlov”.
[5] Brorson till Ludvig XIV.
[6] Dessa ansiktsryckningar antas ha uppkommit som följd av ett blodbad Peter bevittnade i barndomen.
[7] Det skall kanske tillfogas att tsaren själv beställt den franska peruken.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning 1981 – nyutgåva 1983), kapitel 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar