Att
engelsmän är kända för sitt mod och ståndaktighet i kritiska situationer är en
allmänt vedertagen sanning. Mest bekant i våra dagar är väl deras fasthet och
sammanhållning våren 1940, när Hitler tycktes i begrepp att invadera landet.
Churchills berömda ord tjänar säkert som inspiration för de ukrainare som nu
kämpar emot den ryska invasionen:
- Vi skall slåss på stränderna, vi skall slåss på landningsplatserna, vi skall slåss på åkrarna och på gatorna, vi skall slåss i bergen; vi kommer aldrig att ge upp.
Traditionen med stolta tal i krislägen är dock betydligt äldre än så på de brittiska öarna. När Armadan hotade invadera i augusti 1588 samlades flottan och manskapet i Tillbury, Essex i sydöstra England, redo till försvar. Elisabet I begav sig dit för att ingjuta mod i sina män – naturligtvis också för att vinna politiska poäng. Exakt vad hon sade är omdebatterat, men enligt den mest godtagna versionen yttrade hon bland annat:
-
De
som månar om vår säkerhet har rått oss att inte blottställa oss för beväpnade
folkmassor, av rädsla för förräderi. Men jag färssäkrar att jag inte önskar
misstro mitt trogna folk. Jag har alltid sökt föra mig så att jag, näst Gud,
lagt min främsta styrka och skydd i mina undersåtars lojala hjärtan och
välvilja. Därför har jag själv kommit till er, inte för mitt nöjes skull, utan
för att leva eller dö med er i striden. Jag vet att jag äger en svag kvinnas
kropp, men jag har en konungs hjärta och därtill en engelsk konungs. Genom er lydnad, endräkt och tapperhet skall vi
snart vinna en stor seger mot våra fiender.[1]
Det äldsta talet hållet av en engelsk ledare som bevarats(eller antas ha bevarats), till eftervärlden, torde vara det tal den keltiske hövdingen
Caratacus höll i romerska senaten efter att i flera år ha gjort motstånd mot
deras invasion av hans stamland liksom av Britannien i allmänhet. Talets värde
minskas inte av att det, i motsats till de ovan nämnda, hölls först efter kriget, dessutom av en förlorare
som tvingats kapitulera
Caratacus
var hövding över Catuvelanistammen som härskade i sydöstra delen av dagens
England. Denna stam hade själva invandrat till Britannien från det belgiska Gallien
och slagit sig ned i trakten av Wheathamptead i våra dagars Hertfordshire.
Härifrån avancerade man åt öster och intog något årtionde före Kristi födelse
staden Camulodunum(våra dagars Colchester i Essex), som tillhörde trinovanterna.
Även om man inte tycks ha hållit detta fäste oavbrutet fram till Claudius´
ankomst, var Camulodunum Catuvelanernas huvudsäte då romarna slutgiltigt
invaderade ön. Kontakter mellan Rom och
Britannien hade förekommit åtminstone sedan Caesars misslyckade expedition på
50-talet före Kristus. De romerska kejsarna hade flera gånger planerat en ny invasion
men av olika skäl tvingats uppskjuta projektet. På 40-talet efter Kristus kom så
det rätta ögonblicket. Den atribatiske stamhövdingen Vereca, som räknades som
allierad med Rom, kände sig hotad av catuvelanernas expansionspolitik och flydde
till Rom för att be om hjälp.[2] Som så ofta i historien utnyttjade nu romarna
splittringen bland det folk man önskade underkuva till att skaffa sig ett
brohuvud. Kejsar Claudius, som nyligen
bestigit tronen och behövde en militär seger för att befästa sin makt, var inte
sen att efterkomma Verecas önskan. Sommaren 43 efter Kristus landsteg hans
legioner i England.[3] Som
vanligt visade sig romarnas krigsmakt överlägsen på slagfältet Camulodunum
intogs snabbt, Caratacus områden erövrades och hans släktingar dödades eller
kapitulerade. Men hövdingen själv vägrade ge upp. Enligt ett mönster som även
det är sig likt i historien tillgrep han gerillakrigföring, ett område där hans
motståndare visade sig vara långtifrån lika kunniga. Striderna pågick i över
fem år innan Caratacus slutligen togs till fånga och överlämnades till Rom.
Caratacus
borde nu ha delat det öde som redan drabbat så många furstar som vågat trotsa
de oövervinnliga Rom: Hannibal, Mithridates, Juba, Vercingetorix, Kleopatra…
Alla hade de med friskt mod kämpat mot den fruktansvärda krigsmaskinen från
staden vid Tibern och ofta tillfogat den kännbara slag. Men med tiden hade de
alla tvingats böja sig för det oundvikliga och slutet var döden, antingen genom
ett hedersamt självmord eller genom strypning i Mamertinska fängelset på
Capitolium, sedan den övermodige ”barbaren” först visats upp för folket under
den obligatoriska färden genom staden, kejsaren till heder och sig själv till
nesa.[4]
Men Caratacus bestods intet av allt detta. Det finns exempel på despoter som
efter många års krig kommit att känna en slags beundran för sin envise
motståndare, ibland rentav med följden att en besegrad fiende behandlats
mildare än vad som annars kanske blivit fallet.[5]
Kanske upplevde kejsar Claudius, som på grund av sina fysiska handikapp länge
setts över axeln av sin familj och varken kunnat göra karriär som soldat eller
retoriker i senaten men som å andra sidan ägnat mycken tid åt att forska och
skriva om olika folkslags seder och bruk, något liknande inför Caratacus och
önskade höra vad han hade att säga till sitt försvar. Vad som än låg bakom:
Caratacus tilläts hålla tal inför romerska senaten. Enligt Tacitus sade han
bland annat:
-
Jag
hade hästar, soldater, vapen och rikedomar, är det så underligt om jag vägrade
att fråntas dem? Om ni vill förslava alla, är det därför sagt att alla skall
underkasta sig ert slaveri? Om jag förts hit som en fånge vilken genast kapitulerat,
skulle det varken länt er eller mig till ära. Min död kommer snart att falla i
glömska. Om ni å andra sidan låter mig leva och behandlar mig väl, blir jag ett
evigt exempel på er barmhärtighet.[6]
Detta tal gjorde sådant intryck på församlingen och säkert även på
kejsaren att hövdingen faktiskt benådades och tillbringade resten av sitt liv i
Rom som hedrad gästfånge. Han lär ha förundrats över att ett folk med så
ståtliga städer var så ivriga att erövra britannernas obetydliga hyddor.
Caratacus´ dödsår tycks dessvärre obekant.
Visst är det något särskilt med engelsk talekonst!
[1] Ovanstående översättning av Elisabet I:s tal i Tillbury bygger på engelska Wikipedias återgivning. Efter att på teknisk väg fått talet översatt till svenska, har jag här återgivit några passager och då bytt ut och strukit vissa formuleringar. Författaren och journalisten Richard Hermann återger i sin populärt skrivna bok Maria Stuart, drottning utan krona(svensk översättning 1992 s. 16), några lösryckta ord ur talet och jämför då uttryckligen med Churchill under kriget.
[2] Angående Vereca och atribaterna, se Verica - Wikipedia och Atrebates - Wikipedia.
[3] Exakt var detta skedde är osäkert. En kvalificerad gissning, som hålls för trolig av många historiker, är att det skedde på Kents östkust.
[4] Liket kastades därefter i Tbern.
[5] Ett sådant exempel är Peter den stores prisande av svenskarnas krigskonst efter Poltava, ett annat den beundran Stalin uttryckte för Mannerheim efter kriget.
[6] Caratacus - Wikipedia. Ovanstående översättning från engelskan har gjorts helt utan teknisk hjälp. Även om inte alla ord återges exakt, är jag övertygad om att andemeningen är riktig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar