Återigen har
årets 6 november passerat och åter har jag suttit i Riddarholmskyrkan och
lyssnat till Stockholms allmänna sångförenings vackra stämmor, mäktig
orgelmusik och högstämda tal till den stupade konungens minne. Detta år var
fokus emellertid fästat på ett betydligt färskare dödsfall – En av
sångföreningens medlemmar omkom i det fruktansvärda terrordådet i Bryssel 16
oktober 2023.
Som man kan
förstå handlade årets minnestal främst om denne man, Kent Persson, som jag
själv aldrig hade nöjet att lära känna. Han framställdes som en duktig,
engagerad och allmänt sympatisk man vars stora intresse i livet var fotboll,
ett intresse som tragiskt nog indirekt blev hans död. Med utgångspunkt från
detta kom talaren, hovpredikant Erland Ros, också det en eldsjäl med stort
hjärta och stark vilja, in på ett riksdagstal hållet av kung Gustav Adolf anno
1617. Där slår kungen fast att: ”Det är rätt och tillbörligt att var redlig man
älskar sitt fädernesland och om dess välfärd bär åhåga och omvårdnad(dvs. att
alla bör ta ansvar för och bekymra sig om sitt land), något vi, drygt 400 år
senare, manades att tänka särskilt på i dessa oroliga tider.[1]
I detta
minnestal framstår Gustav II Adolf med andra ord som en symbol för enighet och
sammanhållning, något som säkerligen verkar underligt för mången kulturskribent
i vår tid. Hur kan denne man, som förde in Sverige i trettioåriga kriget
vilket, som kulturhistorikern Edvard Blom skriver i SVD 14/9 23, ”ledde till
massdöd”, idealiseras till en omtänksam, ansvarstagande ledargestalt, kanske
rent av en landsfader?[2]
Jag vet inte vilken grund framställningen i talet sistlidna måndag vilade på,
men i mina ögon verkar bilden av Gustav Adolf som enande symbol långtifrån
absurd eller vinklad. Visst kan man
hävda att hans göranden och låtanden orsakade eller avsevärt förlängde tidens
stora krig på europeiska kontinenten. Sådant är emellertid svårt att avgöra i
efterhand.
En god måttstock
för att bedöma en statschefs eller annan typ av politisk ledares förmåga kan
vara att värdera landets ställning vid hans död jämfört med när han tillträdde.
När Gustav Adolf blev kung var Sverige ett politiskt, strategiskt svagt och
splittrat rike. Under det senaste halvseklet hade rått mer eller mindre latent
inbördeskrig i landet till följd av fiendskapen mellan Gustav Vasas ättlingar.
Detta krig hade visserligen inte drabbat folket i stort, utom de som hade
oturen att ”ligga i vägen” när det blossade upp. Ett område som plågades
särskilt var Finland, där bönderna i slutet på 1500-talet reste sig mot överheten
i vad som kallas ”klubbekriget”. Flera högadelsmän hade avrättats medan andra
gått i exil. Eftersom aristokratin var liten innebar det att alla hade
släktingar eller var bekant med någon som antingen förlorat livet eller gått i
landsflykt. Utrikespolitiskt var Sverige år 1611 ett oerhört utsatt land, i
krig med Danmark, Polen och Ryssland. Kalmar slott hade nyligen fallit och
danska trupper fanns i Småland och Västergötland. Kort efter Gustav Adolfs
tronbestigning föll också Älvsborg i danska händer. De närmaste åren gick
nästan alla ekonomiska resurser åt till att samla in det ”skadestånd” som
danskarna begärde för att återlämna fästet, vår enda hållpunkt väster ut.
Polens kung, Gustav Adolfs kusin, sökte hjälp i Spanien och Tyskromerska riket
för att återta sin förlorade svenska tron. Den realistiskt lagde Axel
Oxenstierna konstaterade 1612 i ett betänkande att stora delar av landet
antingen var ödelagt eller ockuperat. Att höja skatterna ytterligare bedömde
han som ”odrägligt och orådsamt”. Folket hade helt enkelt inte råd att betala
mer. Om den östra rikshalvan och de nya baltiska besittningarna konstaterades
”Livland är öde, Finland fördärvat och mångenstädes öde så att därifrån icke
heller är någon hjälp hit till Sverige att förmoda”. Utomlands hade Sverige
”platt inge vänner som vår olägenhet går till hjärtat” och ”alle våre grannar
äre våra fiender”. Den underförstådda meningen i detta aktstycke är tydlig: Det
finns inga garantier att Sverige skall bestå som oberoende nation.[3]
Tjugo år
senare, när Gustav Adolf stupar vid Lützen, är Sverige en ny maktfaktor i
europeisk politik. Utom att vi deltar i det som senare kommer att kallas ”trettioåriga kriget” har vi början
till dagens moderna förvaltning och ämbetsverk. Vår första domstol för hela
riket, Svea hovrätt, har grundats. Finland har fått egen hovrätt i Åbo några år
senare. Uppsala universitet har återöppnats, till stor del tack vare donationer
som tagits ur kungens personliga tillgångar. Våra första gymnasier är grundade.
Även om det skall dröja 200 år innan allmän skolplikt införs i Sverige strävar
nu statsmakten aktivt att utbilda kompetenta undersåtar till ämbetsmän i den
nya, starkare stat som håller på att byggas upp, vilket i praktiken innebär att
fler än förr har möjlighet att ta del i utformningen av samhället. Individuell
begåvning börjar så sakteliga ersätta stånd eller klass som preferens vid
tillsättandet av tjänster. Även om flera av dem som flytt utomlands under de
turbulenta åren i början av seklet fortfarande lever i exil, har många återvänt
hem och flera söner till adelsmän som Gustav Adolfs föregångare avrättat har
gjort karriär som kungens trognaste medarbetare. Av ett rike på gränsen till
sönderfall och med misstro och splittring i de högsta leden har blivit ett enat
land med en erkänd plats bland Europas stater. Även om mycket återstår att
göra(och när kan man för övrigt påstå att ett land är ”färdigutvecklat?”), tar
Sverige under Gustav Adolfs regering de första stegen mot en modern demokrati.
Visst kan denne man ses som en klar symbol för enhet och sammanhållning!
[1] Jag vill här rikta ett särskilt tack till hovpredikant Erland Ros, som, då jag bad honom skicka mig kungens ord på mejl eller chatt, utan vidare lånade mig hela manuskriptet till sitt minnestal, vilket jag alls inte hade bett om. Erland är sannerligen en människa med hjärtat på rätta stället.
[2] Angående Bloms ledarspalt i SVD 14/9 23 och mina reflektioner kring denna, se Dynastihistoria: Inte bara krigsherrar, tidigmoderna kungar och vår syn på deras gärning (bosonshistoria.blogspot.com).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar