lördag 13 april 2024

Brudpar möter kunglig farfar

 

Att gifta sig är en av livets vattendelare – låt vara frivillig i vår del av världen. Hur ”projektet” än faller ut blir inget mer sig likt. Att som kunglighet utan familjens och konungens samtycke äkta en icke kunglig person innebär än idag ett vågat steg. På 1930-talet var det som att genomgå en Metamorfos. Man förvandlades bildligt talat men också i någon mån bokstavligt från upphöjd privilegierad till vanlig dödlig undersåte. Man blev skattepliktig, måste försörja sig själv och kunde inte vara säker på att längre vara välkommen hos gamla vänner, kanske inte ens hos den närmaste familjen. På många sätt var det som att lämna en religiös sekt med dess ofta strikta regler men också gemenskap och närhet. Ändå tog tre svenska prinsar detta steg för omkring 90-80 år sedan. Den första i raden var prins Lennart, sonson till kung Gustav V och hans drottning Victoria.[1]

Lennart hade det i någon mån ”bättre förspänt” än sina kusiner Sigvard och Carl Johan i fråga om giftermål av egen böjelse. Som son till en man som visserligen behållit sin prinstitel och kungliga status men ändå levde ett relativt fritt liv på sitt kära Stenhammar, i öppet förhållande med en fransk älskarinna och ofta borta på långa resor runt världen, kunde han åtminstone vara säker på sin fars oreserverade stöd. Det var just genom fadern Lennart först träffat revisorsdottern Karin Nissvandt. Hennes äldre halvsyster var gift med en bekant till prins Wilhelm och vid ett besök på Stenhammar hade de två ungdomarna(hon var 13, han 15), blivit bekanta.

Under de närmaste åren sågs de regelbundet under somrarna och det stod allt klarare för dem att de älskade varandra. Ett giftermål med kungens samtycke var i praktiken uteslutet, vilket innebar att de skulle tvingas ”börja om från början”. Med tiden tycktes emellertid de svåraste hindren undanröjas. I och med drottning Victorias död våren 1930 överläts slottet Mainau vid Bodensjön i Lennarts ägo. Det var visserligen förfallet och vanvårdat men gav ändå en grund att stå på utanför Sverige, om alla broar hemma skulle brännas. Julen 1930 kom nyheten ut: prins Lennart, som nu var 21 år, ämnade gifta sig med en ickekunglig, ofrälse person.[2] Både hovet och folk i allmänhet reagerade. Medan människor i gemen verkade glädjas åt det unga parets lycka var prinsens släkt djupt chockerad. Kampanjen leddes av kronprinsen, blivande Gustav VI Adolf, som inte drog sig för att inför sin brorson smutskasta hans fästmös familj genom att hävda att de ”saknade medborgerligt anseende.”. Gustav V instämde i förtalet men ganska halvhjärtat. Lennart hade alltid varit hans favorit bland barnbarnen, vilket inte var underligt eftersom pojken växt upp i hans närhet. De hade skrattat och skojat tillsammans och ibland tog farfar ”V-Gurra” Lennart i försvar när farmor Victorias krav på disciplin blev för stränga. I samband med en privat audiens hos kungen visade det sig dessutom att Lennarts blivande svärfar var revisor i konungens jaktklubb, knappast ett indicium på familjen Nissvandts ”dåliga anseende”.[3] Då förlovningen slutligen tillkännagavs i början av 1931 bjöd kungen i en tydlig gest av tillgivenhet sin sonson på operaföreställning. Inte heller var kungen närvarande då prins Lennart, några dagar efter sitt giftermål i London 11 mars 1932, vid ett möte i statsrådsberedningen officiellt berövades sina kungliga titlar och sin egen och blivande barns arvsrätt till svenska tronen. Gustav V hade då åkt på sin årliga ”vintersemester” till franska Rivieran.[4]         

Enligt greve Lennart var ”Sa Majesté le Roi de Suède”, eller ”Mr G”, som han mer populärt kallades(både på Rivieran och på tennisbanan hemma i Sverige), något av societetens konung vid Medelhavets franska badorter: När han kom hade säsongen börjat, när han reste var den slut. De som ingick i hans följe fick lov att vara starka, både fysiskt och psykiskt – Det var ett evigt rännande mellan tennismatcher, partys och spelkvällar vid bridge- eller roulettebordet. Som regel fick uppvaktningen bytas ut med jämna mellanrum, de orkade inte hänga med i svängarna. Det märktes om kungen haft tur i spel på semestern – då fick släkten fina presenter när han kom hem till Sverige.[5] Kungens ”semesterbostad var hotell d’Angleterre i Nice. Nu, vårvintern 1932, ämnade sig också det nygifta paret Lennart och Karin Bernadotte till franska Rivieran. Deras huvudsyfte, förutom att bara vara tillsammans och fira att de äntligen nått sina drömmars mål, var att träffa prins Wilhelm, som ju stod på deras sida. Han hade hus vid medelhavskusten och vistades ofta där. De visste visserligen att kungen också var på Rivieran men det fick gå som det kunde, om de nu skulle stöta på varandra. Färden till Frankrike, med avstickare till Mainau som ännu inte var inflyttningsklart, gick utan missöden.[6] Wilhelm delade till fullo sonens och sonhustruns lycka och deras samvaro förlöpte på bästa sätt. Så vidare till Nice, där Lennart och Karin bodde på ett hotell som låg granne med kung Gustavs stamställe. De hann knappt upp på rummet så ringde telefonen: - Konungen av Sverige önskar träffa er!

Trots att Gustav V som sagt varit tämligen lågmäld i sin kritik av sonsonens giftermålsplaner och till och med visat prov på sin tillgivenhet blev de nygifta oroliga: Vad kunde kungen vilja dem! Tänkte han kanske gräla på dem för att ha fullföljt äktenskapet och därmed svikit honom och familjen – svikit landet kunde man säga om man ville vara riktigt högtidlig. Skulle de avslå kungens begäran om ett samtal? Nej, så beter sig en skyldig. De hade ingenting att skämmas för. De ämnade förklara för kungen att detta var deras liv och att varken han, kronprinsen eller fisförnämt hovfolk hade något med det att göra. De ville leva ifred för trakasserier hädanefter. Beslutsamt men ”med darrande knän”, som greve Lennart skriver, gick de nästa dag till hotell d’Angleterre för den stora uppgörelsen.

Då de kom upp i kungens svit satt han och läste en tidning. Han sänkte emellertid densamma och betraktade ingående sin sonsons brud. Därpå reste sig den snart 74-årige mannen och gick spänstigt fram mot besökarna. Lennart stod som på nålar. Nu skulle slaget falla. Men … under över alla under: Kungen omfamnade Karin och kysste henne på båda kinderna:

-          Låt oss glömma det som varit. Jag vill vara farfar åt både Lennart och dig”. Så tog han fram en vacker, dyrbar brosch och satte den på hennes klänning – Ett minne från mig till dig. Det märktes att han var rörd.

Sedan var det Lennarts tur att få en kram och kyssar på kind. Detta var så oväntat att ynglingen knappt kunde stå på benen.

Då välkomstceremonin sålunda var avklarad, förklarade majestätet att han denna afton skulle besöka några vänner och att han önskade de nygiftas sällskap. Följande dag var det tennismatch i Monte Carlo och då skulle de självklart vara med. Dagen därefter gala i Nice. Förresten var det dags för lunch nu… Tala om oväntad utveckling! Icke desto mindre tillät sig Lennart en lite ironisk tanke beträffande presenten till Karin: Det märktes minsann att spelet gått kungens väg denna säsong. Då han nämnde detta för henne, gav hon honom först en förebrående blick men så brast hon i skratt och gråt på en gång. 

Efter en veckas festande i konungens sällskap var ungdomarna totalt slut. De låg för ankar på hotellet med varsin krånglande mage. Livmedikus Casserman ingrep:

-          Det här går inte Gör er osynliga. Jag säger kungen att ni ligger till sängs.

V-Gurra tog inte illa upp. Kanske förstod han att brudparet faktiskt måste få vara för sig själva. Återstoden av tiden på Rivieran tillbringades under något lugnare men lika trevliga förhållanden. Därefter återvände paret till Mainau för sin första sommar tillsammans i äktenskapet.

Mötet med kungen innebar inte att svårigheterna med hovet och kronprins Gustav Adolf var över. Det skulle komma fler snubbor och käppar i hjulet från det hållet men från och med nu visste de var de hade Gustav V. När Lennart och Karin nio år senare fick sonen Jan, som också var kungens förste sonsonson, kom han upp i deras lägenhet i Stockholm och stod även fadder. Kärlek hade segrat över fördomar.[7]               

            



[1] I sina memoarer stavar Lennart Bernadotte konsekvent sin farfars och farbrors namn med v(Gustav inte Gustaf), vilket därför används i denna text. Skrivaren vill dessutom tillägga att han personligen föredrar v framför f.    

[2] Något liknande hade inträffat 1888, då Gustav V:s yngre bror Oscar gifte sig med hovdamen Ebba Munck. Ebba var dock adlig, även om hon inte ansågs fin nog för ett kungligt giftermål. Oscars mor drottning Sofia lär inför en svår operation, som mycket väl kunde kosta henne livet, ha bett sin man att, om hon själv fick leva, låta sonen gifta sig med Ebba. Så skedde. Oscar fick behålla sin prinstitel men uteslöts, liksom sina blivande barn ur tronföljden. Han tilldelades även titeln greve av Wisborg.  

[3] Överhuvudtaget tycks Gustav V rent personligt, om också inte i egenskap av konung och familjeöverhuvud, ha varit ganska likgiltig eller kanske till och med försiktigt positiv till barnbarnens ofrälse giftermål. Carl Johan Bernadotte berättar i sina memoarer att farfadern, då sonsonen vägrat avstå från sitt giftermål med Kerstin Wikmark givit honom en vänlig klapp och yttrat: ”Äsch, du är så dum så”. Angående Sven Nissvandts tidigare förbindelser med kungahuset och hur de uppdagades för Lennart Bernadotte, se Dynastihistoria: Om nackdelen med fördomar och fördelen av att läsa medlemsförteckningar - Ett möre mellan Gustav V och Prins Lennart (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Tillkännagivandet är betecknande nog utfärdat i ”Kronprinsen-Regentens” namn, alltså blivande Gustav VI Adolfs.

[5] Det framgår inte huruvida Gustav V någonsin blev tillfälligt ruinerad på spel. Att motspelarna ibland varit lite ”snälla” mot ”Mr G” är kanske en kvalificerad gissning.

[6] Det skulle dröja tjugo år innan Lennart Bernadotte bosatte sig permanent i sitt älskade blomsterparadis. Detta berodde delvis på den långdragna renoveringen och svårigheten att få slottet att bära sig ekonomiskt men även på nazisternas välde i Tyskland och det därav följande kriget.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på andra delen av Lennart Bernadottes memoarer, Mainau min medelpunkt(1995/1997), främst s. 14 och 45-58.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar