Generalguvernören

 

När jag och två medföljare för någon vecka sedan besökte Sveaborg i Finland, visade guiden oss bland annat en portal med svenska riksvapnet. De tre kronorna, i gul färg, var visserligen fullt synliga men urblekta. Vad hade hänt? Det var generalguvernör Bobrikov, förklarade vår vägvisare. ”Han ville få bort allt som påminde om den tid då Finland var en del av Sverige och gav order att riksvapnet här skulle slipas bort. Det gick inte, så då fick det vara kvar”. Vi fortsatte vår i flera avseenden angenäma promenad – solskensväder, vackra byggnader, trevligt sällskap men det vandaliserade riksvapnet väckte tankar. Själva handlingen var i och för sig inte mer än man kunde vänta sig - Nikolaj Bobrikovs gärning som rysk generalguvernör i Finland i början av förra seklet är inte obekant för en svensk som läst och forskat kring Nikolaj II:s sorgliga regering åren före revolutionen. Men låg det ändå inte något betecknande i att guvernören misslyckats i sin strävan att utplåna det svenska riksvapnet på den fästning som en gång kallades ”Nordens Gibraltar”?

 

När Finland 1809 övergick till Ryssland efter 1808-09 års krig, fick landet i stort sett behålla sina svenska lagar. Tsaren regerade med utgångspunkt från Gustav III:s regeringsform 1772 och räknades som finsk storfurste. Landet hade egna mynt, egen armé vars soldater inte var förpliktade att tjänstgöra utanför de egna gränserna och egen tull. Man fick egen lantdag med modell efter svenska ståndsriksdagen och i Petersburg inrättades ett särskilt kansli med ansvar för finska angelägenheter. Finskan var, vid sidan av svenskan, officiellt ämbetsspråk i förvaltningen Överhuvudtaget sökte ryssarna bejaka det finska inslaget i landet i syfte att motverka invånarnas(högst eventuella) längtan att återförenas med Sverige. Man kan säga att Finland snarare var anslutet till Ryssland än en del av det väldiga imperiet. Naturligtvis fanns det avigsidor – under de första nära 60 åren inkallades lantdagen överhuvudtaget inte, under Nikolaj I stängdes det finska kansliet i Petersburg och under Krimkriget angreps Finland av västmakternas flottor. Men i det stora hela fick finnarna reda sig själva. För första gången sedan Karl XII:s dagar slapp de oroa sig för att bli anfallna av sin mäktige granne och de kände att deras överhet brydde sig om dem. Särskilt Alexander II:s regeringstid präglades av ett gott förhållande mellan Petersburg och Helsingfors – infrastrukturen förbättrades, nya skolor öppnades Mariehamn på Åland grundades. Mot slutet av 1800-talet inträdde emellertid en påtagig färändring.         

Vare sig det berodde på fruktan att Finland skulle kunna utgöra brohuvud för fientliga truppstyrkor, en önskan hos moderlandet att öka kontrollen över provinserna i allmänhet – med tanke på den tilltagande revolutionära aktiviteten i Ryssland kring förra sekelskiftet, att en finsk officer i en bok manat sina landsmän att ta till vapen mot den ryska överheten eller tsarens irritation vid upptäckten att han inte kunde köpa ett finskt frimärke med ryska rubler -1898 utsågs Nikolaj Bobrikov till finsk generalguvernör.

Bobrikov var omkring 60 år vid sin ankomst till Finland. Som gammal stabsofficer var han van vid ett system där order var order och överheten befallde. Tsarens ord var lag och hans befallningsman tsarens förlängda arm: Att tvista med guvernören var detsamma som att tvista med tsaren, närapå med Gud Fader själv och följaktligen uteslutet.[1] Guvernören hade delvis på egen hand satt upp handlingsplanen för sin nya uppgift. I korthet fick den ut på att stegvis göra Finland till en helt integrerad del av ryska kejsardömet: Rubeln skulle ersätta Marken som officiellt mynt, ryskan göras till förvaltningsspråk, finska tullen avskaffas, finska armén uppgå i den ryska. Det motstånd som oundvikligen skulle uppstå måste ”krossas till varje pris”, noterade Bobrikov i sitt betänkande. Tsar Nikolaj godkände upplägget. Med friskt mod, får man förmoda, reste Finlands nye styresman i oktober 1898 att ta sitt fögderi i besittning.

Redan början borde ha väckt betänkligheter. När Bobrikov inför finska senaten förklarade hur de alla från och med nu i första hand skulle tjäna ”sitt fosterland Ryssland”, förstod ingen vad han sade eftersom talet var på ryska. Det första verkligt påtagliga tecknet på vad som höll på att ske var det så kallade ”februarimanifestet” från 1899. Enligt detta fråntogs lantdagen rätten att delta i lagstiftbingen, om dessa lagar var att betrakta som ”rikslagar”, dvs. berörde hela ryska riket. Bland annat ansågs frågor om finska militären numera endast angå tsaren, eftersom arméns göranden och låtanden var en angelägenhet för riket, eller hur? I praktiken innebar detta att finska lantdagen fråntagits sin lagstiftningsrätt. Många trodde att tsaren ”tvingats” skriva under manifestet av ”dåliga rådgivare” men oavsett vad man ansåg om bakgrunden till vad som hänt var bitterheten och vreden stor i Finland. 1899 steg vattnet ovanligt högt i de finska vattendragen. Mer eller mindre uttalat såg många detta som ett straff för tsarens brott mot de principer som fastställts 90 år tidigare. Genom att markera hur högt vattnet stigit 1899 markerade man också sitt missnöje med februarimanifestet och den förryskningspolitik som nu inletts.

I början avstod man dock från att mer handgripligt angripa Bobrikov, hans underlydande eller tsaren. Som så ofta tillgrep man satir och allegorier. Dikter och berättelser om ”Bobban” trycktes i finska tidningar, utan att censuren under lång tid insåg vem som åsyftades. En dikt, skriven i bästa Kallevallastil, antydde att generalguvernören kanske handlade på egen hand, tsaren ovetande:

-          Visste husbonden i huset,

han, den vördnadsvärde dommarn,

här i höga huvudgården,

till vad bragder du är skyldig,

att du har ett hemskt förflutet,

ner till helvettet du sändes,

till den hetaste av klyftor,

där din skam du kunde dölja…

 

Målningar visade finska sagohjältar som plöjde åkrar där ormar i de ryska färgerna stack upp huvudet. Bobrikov fann, vilket också är vanligt i diktaturer, att vissa missnöjesyttringar var svåra eller omöjliga att bekämpa – hur förbjuder man människor att lägga blommor på Alexander II:s staty i Helsingfors som en hyllning till en tidigare tsar som värnat Finlands särart och återinvigt lantdagen eller att sjunga ”Vårt land”, när tidigare tsarer andäktigt lyssnat till nationalhymnen och gjort honör?

 

Naturligtvis visste tsaren vad som hände – ytterst var det han som godkände den nya politiken i Finland. Men flera personer i hans närhet förstod hur vansinnig denna inriktning var. Tsarens mor, född dansk prinsessa, skrev till sin son och varnade honom: Såg han inte vad som hände! Finnarna hade ju hittills trivts och varit lyckliga under den ryska överhögheten men nu hade split och bråk uppstått där – allt ”av kärlek till fosterlandet”. ”Det är ett säreget sätt att visa fosterlandskärlek på”, påpekade änkedrottningen sarkastiskt. Kort sagt, Bobrikov måste avskedas.  Men tsaren vägrade. På sitt vanliga stillsamma, mjuka sätt försäkrade han sin mor att han bara följde sitt samvete och vad som var bäst för Ryssland. Det var naturligtvis möjligt att han hade fel, men han måste göra som hans samvete bjöd honom. Han förstod att hon skulle reagera negativt och bad, som den lydige pojke han i grund och botten var hela sitt liv: ”Var snäll och bli inte ond på mig, skänk mig blott din medkänsla och bed i dina tankar att Guds osynliga hand skall visa mig min tunga jordiska väg ”.[2] De många deputationer med upprop om ett stopp på förryskningspolitiken, som kom från flera länder och undertecknats av många framstående personer – både kulturellt och politiskt, togs för det mesta inte emot av tsaren.[3] 

 

Åren gick. Tyglarna drogs åt alltmer – 1903 fick Bobrikov diktatorisk fullmakt att avbryta möten, upplösa föreningar och landsförvisa personer som uppfattades som fientliga mot Ryssland.[4] Detta minskade å andra sidan inte finnarnas motstånd, som fortfarande tog sig subtila uttryck. Då guvernören en gång besökte en mekanisk verkstad i Helsingfors för att tacka de anställda för deras goda arbete, vägrade arbetsledaren skaka hand utan stod stilla i enskild ställning – Det kunde ju inte vara passande att ta en så ”hög herre” i hand.  Först i och med utbrottet av rysk-japanska kriget 1904 blev situationen explosiv. Grupper bildades som verkade för ett mer aktivt motstånd mot ockupanterna än civil olydnad och finurliga satirer. Som ofta hörde unga studenter till de ivrigaste revolutionärerna och naturligtvis var Bobrikov deras främsta hatobjekt. En av dessa unga män hette Eugen Schauman, av adlig finlandsvensk börd och medlem av en släkt som innehaft både militära och administrativa tjänster sedan 1600-talet. Han var född i dagens Ukraina 1875 men hade avlagt studentexamen i Helsingfors. 1904 var han ämbetsman av lägre grad i finska senaten. Hans far hade gjort strålande karriär i Ryssland men som så många andra råkat i onåd på grund av sin kritik mot förryskningspolitiken. Schauman stod i kontakt med en grupp revolutionärer som flera gånger försökt mörda Bobrikov men misslyckats. Nu förklarade han sig redo att själv utföra dådet.

 

16 juni 1904 gick Bobrikov uppför trappan till sitt kansli i senaten. Schauman gick fram till honom och avlossade ett skott som tydligen träffade halsen men inte så allvarligt att generalguvernören riktigt förstod vad som hänt. Attentatorn begick därefter självmord genom att skjuta sig i hjärtat. Bobrikov fortsatte lugnt upp till sammanträdessalen, där man uppmärksammade vad som hänt:

-          Är ni skadad, frågade senatens vice ordörande.   

-          Nej, svarade generalguvernören kort.

-          Ni har blod på halsen.

-          Då är jag alltså skadad, mumlade Bobrikov, bleknade och sjönk ner på en stol. Strax därefter fördes han till sjukhus men avled följande dag.

 

Den överväldigande majoriteten av Finlands folk gladde sig åt Bobrikovs öde En av de få som höjde ett varningens finger var en då drygt 30-årig man, som läst både historia och litteratur vid universitetet men som på senare år sadlat om till juridiken. Han verkade aktivt för Finlands sak men var överlag snarare böjd för kompromisser än konfrontationer. En kort tid hade han varit biträdande professor i förvaltningsrätt vid universitetet i Helsingfors. Nu hade han tjänst som överdirektör vid statskontoret. Egentligen hette han Johan Gustaf Hellstên men hade förfinskat sitt namn i tonåren. Dagen efter Bobrikovs död skrev han en artikel där det påpekades att ett mord inte kunde vara rätt sätt att lösa Finlands problem: ”Ett brott är alltid ett brott, inga ändamål kan ändra på den saken”. Denne man skulle tjäna sitt land i vått och torrt det närmaste halvseklet och tillsammans med Mannerheim räknas som en av det moderna Finlands grundare. Han har gått till historien under namnet Juho Kusti Paasikivi. Nu, juni 1904, var han dock som sagt ganska ensam om att beklaga Nikolaj Bobrikovs öde. Inte ens tsaren tycks ha blivit särskilt upprörd – kanske hade modern och andras övertalningsförsök till slut börjat verka. Det fanns rentav de som trodde att ryska säkerhetstjänsten haft ett finger med i spelet vid attentatet.[5]

Den nye generalguvernören, furst Obolenski, var av helt annat virke än Bobrikov. Han reste runt i sin provins och lyssnade till vad folket hade att säga. Även om detta inte räckte för att stoppa den revolutionära andan inom oppositionen, gick nu utvecklingen i Finland mot en klar liberalisering. Inom några år hade man en modern tvåkammarriksdag med kvinnlig rösträtt(Finland var första land i Norden att få rösträtt för kvinnor 1906). Efter ytterligare ett årtionde blev Finland en självständig stat.

Och på Sveaborg syns alltjämt de svenska kronorna på sin portal, om än något skamfilade efter Bobrikovs order. Vore kanske idé för vissa politiker i dagens Ryssland att erinra sig den gamle stabsofficerens öde.[6]                     

 

                                 

---

[1]  Nikolaj Bobrikov – Wikipedia.

[2] Vad som inte framkommer här är vilken hållning tsarens hustru, tsaritsan Alexandra, intog i Finlandsfrågan. Med tanke på det inflytande hon på relativt kort tid skaffade sig över sin gemål och hennes misstro mot svärmodern, vilken för övrigt var ömsesidig, är det en kvalificerad gissning att hon rått sin ”Nicky” att tvärtom visa hårdhet mot de uppstudsiga finnarna. Det kan inte ha varit lätt för den i grund och botten välmenande mannen att jämka mellan dessa två oförenliga kvinnor i hans liv.

[3] Då så en gång verkligen skedde skall Nikolaj II ha svarat med följande, för oss naiva men för denne konstant konfrontationsrädde man typiska replik: ”Jag förstår inte den här kritiken. Är Rysslands lagar på något sätt sämre än de finska”? Man kan tycka vad man vill om detta men sådan var den man som styrde Ryssland de sista 22 åren före revolutionen.

[4] En av dem som drabbades var Carl Mannerheim, äldre bror till den blivande marskalken, vilken å sin sida vid denna tid troget tjänade Ryssland. Gustav Mannerheim lär aldrig ha slutat vörda minnet av sin forne herre, tsaren. Det är knappast förvånande att det före revolutionen nästan rådde total brytning mellan syskonen.

[5] I Ryssland är som bekant allt möjligt

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Jorma & Päivi Turomi-Nikula. Nikolaj Ii Storfursten av Finland(svensk översättning 2010), Kapitel VIII-XI.