Prins på sommarlov

 

                                                    Stenhammar år 2020

 

Så har sommarlovet börjat! Sommarlov är väl något av det finaste som finns när man är liten och längtar efter att vara fri från allt pluggande. Sommarsemestern är säkert också efterlängtad bland de vuxna men samma njutning som Sommarlovet för ett solbarn är det ändå inte. Undrar när detta med sommaren och konsten att njuta av den gjorde sitt inträde bland svenska ungdomar: Kom det i och med skolpliktens införande 1842 eller senare, när detta med att gå i skolan hunnit sätta sig på allvar. Eller är det kanske tvärtom så att gåvan att njuta särskilt av sommaren är en gammal nordisk tradition vi fått i blodet tack vare våra långa mörka vintrar – våra vackraste sommarpsalmer är ju betydligt äldre än den allmänna svenska skolplikten. Hur som helst är sommarlovets ljuvlighet åtminstone en sekelgammal företeelse för majoriteten svenska skolbarn, vilket man hittar exempel på inte minst i Astrids Lindgrens böcker. En skolkille som var jämnårig med henne och som verkligen längtade till sommaren under vinterns studier var prins Lennart Bernadotte, sonson till Gustav V och son till prins Wilhelm.[1] För honom innebar sommaren inte bara att vara ledig från skolan, även om hemläxorna tyvärr ofta var många. Framför allt innebar den att komma bort från det stelt formella hovet i Stockholm, där man alltid måste vara så försiktig med vad man sa och gjorde och(inte minst), att få träffa pappa Wilhelm – eller ”Farsan”, som det blev när Lennart börjat i gymnasiet och titlarna lagts bort mellan far och son.

Prins Wilhelm bodde på Stenhammars slott i Sörmland vid sjön Valdemaren i Flens kommun. Egendomen är känd sedan medeltiden och har genom århundradena tillhört olika släkter, som Rosenhane och Ribbing. Våra dagars Stenhammar, som är detsamma som på Wilhelms tid, uppfördes på 1600-talet men fick sitt nuvarande utseende vid mitten av 1800-talet. Prinsen, som också var hertig av Södermanland, hade tilldelats egendomen genom en donation av hovmarskalken och riksdagsmannen Robert von Kraemer vid dennes död 1903.[2]  Här brukade prins Wilhelm tillbringa somrarna, annars var han mest på resor i fjärran land. Med åren gjorde han sig ett namn både som reseskildrare, novellist och poet. Stenhammar blev känt som en vitterhetens boning dit många medlemmar ur dåtidens svenska kulturelit gärna sökte sig. [3]

För sonen Lennart var väl den intellektuella aspekten av livet på Stenhammar inte så viktig de första åren. Roligare var att fritt få umgås med barnen till godsets många anställda och hälsa på i ladugården och smedjan. Särskilt kul var att iaktta smedens smått ironiska minspel mot barnsköterskan, när hon sökte hålla sin skyddsling under uppsikt: ”Jag vet minsann en del om den här killen du inte känner till”, sade hans blick. Överhuvudtaget innebar Stenhammar strålande möjligheter att själv jobba och mecka med nya tekniska underverk, vare sig det gällde första egna båten eller motorcykeln. En gång samlades pojkarna till stort sjöslag ute i viken, beväpnade med våta handukar och sjögräs. Just när striden stod som hetast kom prins Lennart för full fräs med nya motorbåten in mellan de två flottorna, varvid samtliga krigare ”störtade i plurret”. Sonens seger bevittnades från bryggan av prins Wilhelm, som låg raklång med benen viftade i luften och skrattade så tårarna stod honom i ögonen.[4]  Allt var förstås inte bara glam och stoj på Stenhammar. Som redan nämnts fanns det läxor att göra och till lunchen skulle man vara punktlig och något så när välvårdat klädd(i den mån nu en skolgrabb i busåldern kan vara det). När man var bortbjuden till grannfamiljer i trakten gällde det också att uppföra sig städat, inte alltid så lätt det heller för en tonårskille. Men leken låg ändå alltid nära till hands på Stenhammar, särskilt som prins Wilhelm själv verkar ha haft minst en buspojke sittande i ögat:

-          Min son, brukade han säga, om skalkar(skojare, bedragare), lockar dig, följ med en bit och se vad de gör.

En annan regel var:

-          Du får göra vad du vill. Men kommer du hem och har dränkt dig, då får du smörj.   

Ibland gick leklystnaden och skämten kanske väl långt – som när Wilhelm, Lennart och deras vänner besökte en granne som ägde en mycket värdefull porslinssamling. Själva medförde de överskottsporslin som de skaffat i en affär. Sedan värdfolket stolt förevisat sina rariteter och dragit sig tillbaka, började gästerna från Stenhammar krossa det överblivna porslinet med ljudligt krasande. Det stackars värdparet var förtvivlade – frun i huset bröt närapå samman fullständigt. Så mycket större blev glädjen när de upptäckte att dyrgriparna stod kvar i sina skåp, fullständigt oskadda. Att köra bil som en fartdåre på Sörmlands vägar, dessutom med fötterna på ratten och händerna under stjärten, är väl knappast rekommendabelt i våra dagar. Ändå är det just vad Lennart Bernadotte påstår att hans far gjorde ”när han var på spralligt humör”. ”Ja”, suckade en gång historieprofessor Alma Söderhjelm efter en racerkörning: ”Jag har ju tänkt mig att på något sätt förenas med familjen Bernadotte och blir det inte i livet så kanske i döden”.[5]

Sommarens stora höjdpunkt var förstås midsommarfesten. Förberedelserna pågick hela dagen och på nidsommaraftons kväll tågade gårdens herre, sonen Lennart(bärande svenska flaggan), gårdens övriga ungar och ett antal vuxna bort till festplatsen för resning av majstången och kvällens dans. Som på alla bättre fester hade värden första dansen ensam med gårdens första dam – i det här fallet inspektorns fru eftersom prins Wilhelm var frånskild. Därefter trädde övriga gäster fram. Efter ett tag drog sig värdfolket tillbaka till slottet för kvällens middag. Dessa tillställningar var roliga, men med tiden kom det så mycket folk att det privata mer intima midsommarfirandet dessvärre upphörde. För Lennart var det heller inte så bekvämt att plötsligt uppträdda i kostym, finklädd som ”herrskapsbarn, han som ville vara kompis och stoja med de andra grabbarna och tjejerna på gården. Då var det bra mycket trevligare att gå klädd i oljig motorcykeloverall! Men allting har som bekant sina sidor och midsommar var ändå årets bästa tid.

 

Glada fester, practical jokes med grannar och sjökrig med kompisar i all ära – när man läser greve Lennarts memoarer, är det tydligt att det verkligt magiska med Stenhammar var naturen! Att midsommaren stod så högt i kurs hos pojken, som med åren utvecklades till man, berodde just på de vita sommarnätterna. Att sova medan månen lyste där ute eller inte se soluppgången en tidig morgon, kändes som att försumma något viktigt. Natursvärmeriet blev bara starkare av att det kopplades samman med den oerhörda frihetskänsla det innebar att vistas på Stenhammar, i kontrast mot det inrutade livet vid hovet i Stockholm. Vi låter Lennart själv beskriva hur en natt på faderns gods kunde te sig:

-          Jag hängav mig åt ett mystiskt försmältande, jag öppnade alla själens dörrar, jag insöp sommarnatten, och den levde sig in i mina djupaste hjärterötter för att stanna där och leva kvar som en ständig längtan genom ungdomstid och mannaår. …Det vita slottet sov på sin kulle och murarna återkastade redan gryningsljuset. Detta var hemma.

(I sammanhanget kan nämnas att Lennart Bernadotte inte är ensam om att ha upplevt slottet vid Valdemaren som något av en fristad och kontrast mot livet i huvudstadens salonger. Någon gång vid mitten av 1700-talet skrev skalden, hovmannen och tidningsmannen Olof von Dalin en dikt som nästan lika gärna kunde ha författats 170 år senare av den unge prins Lennart. Första strofen lyder:

-          Stenhammar, skönaste verk av naturen,

Hur skall jag sjunga din fägnad och pris?

Nyss ifrån Stockholm som fågeln ur buren

Vördar jag dig långt mer än Paris.

Längre fram talas om hur ”all täckhet här uppslagit sitt läger” och att ”konst och natur åt varandra här le”

Men, avslutar poeten så sin dikt:

-          tänk att Karin, som Stenhammar äger,

vackrast dock är utav allt vad vi se).[6]       

Stenhammar var med andra ord på fler sätt än ett symbolen för och början till frigörelse för den man som i sinom tid skulle skapa sitt berömda och älskade blomsterparadis på slottet Mainau vid Bodensjön.[7]

Med denna text om sommarlivet för en kunglighet för ett sekel sedan, önskas en trevlig sommar till såväl barn som vuxna.

       

 

                 

              

---

[1] Lennart var 1,5 år yngre Astrid. Hon föddes i november 1907, han i maj 1909.

[2] Stenhammar tilldelades kungahuset med särskild företrädesrätt för hertigen av Södermanland..Eftersom Kraemer både var poet och företagit resor i främmande länder, kan man nog utgå från att han varit nöjd med hur egendomen skulle komma att användas och utvecklas under Wilhelms tid. Det slott Wilhelm mottog var alltså vad exteriören beträffade ungefär 50 år gammalt. Idag ägs Stenhammar av kung Karl Gustaf.

[3] Bland de ännu i våra dagar omtalade kan nämnas Albert Engström(författare och tidningsman), Pär Lagerkvist(författare), Einar Nerman(konstnär och tecknare), och skådespelaren Anders de Wahl.

[4] Det framhår inte exakt när denna festliga episod ägt rum. Av Greve Lennarts berättelse att döma bör pojken ha varit någonstans mellan 12-14 år, vilket skulle innebära att drabbningen stått under perioden 1921-23, alltså för lite drygt 100 år sedan.  

[5] Vi får komma ihåg att bilen för ett sekel sedan var något helt annat än i våra dagar - minst lika mycket en lyxartikel att ”ha kul med” eller skryta med som ett fortskaffningsmedel, Kärleken till bilar och höga farter lär som bekant gå i arv inom huset Bernadotte. Vår egen Karl Gustaf har fått böta för fortkörning en eller ett par gånger. Dock icke(får man hopas), efter bilkörning för fot..

[6] Denna ”Karin”(Catharina), Ribbing, gift med friherre Gabriel Falkenberg, hade förövrigt en bror som hette Lennart. Det var under en sommar på Stenhammar Lennart Bernadotte första gången träffade sin blivande hustru, Karin Nissvandt. Slump eller öde, är man frestad fråga. Dalins dikt återges i sin helhet i Carl Asplunds och Lennart Bernadottes gemensamt utgivna minnesbok Prins Wilhelm och Stenhammar(1965), vilken undertecknad en gång ägt men i skrivande stund synes ha förlorat. Se tills vidare 373 (Illustrerad svensk litteraturhistoria / 3. Frihetstiden) (runeberg.org). Angående slottet Stenhammars historia, se Stenhammars slott – Wikipedia.      

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Lennart Bernadotte, Käre prins, god natt)1977), kapitlet ”Friheten på sommarslottet.