Den lärde muraren

 

 

Sir Thomas Moyle, ägare till godset Eastwell Park i grevskapet Kent i sydöstra England, betraktade med tillfredställelse arbetarnas flit. Han höll på att renovera och bygga ut sitt hus och allt tycktes gå som han önskade. Det var en vacker sommardag år 1530. Kanske stod sir Thomas och begrundade de senaste ryktena om de egendomliga turerna kring kung Henriks skilsmässa från drottning Katarina, som aldrig tycktes nå ett avgörande eller njöt helt enkelt av det varma solskenet. Nu var det visst tid för folkets middagsmål. Plötsligt såg han något besynnerligt: en av arbetarna, en äldre murare med grånat hår, satt ett stycke ifrån sina kamrater och läste en bok. Det var inte vanligt att en hantverkare kunde läsa – det fanns folk som menade att sådant var direkt olämpligt. Tjänstefolk och andra lägre stående varelser borde inte lära sig läsekonsten. Hur skulle det gå om de inte utförde sitt arbete utan uppförde sig som lärda män från Cambridge eller Oxford och vilka farliga, upproriska tankar kunde de inte få i sitt huvud! Sir Thomas skyndade bort mot mannen, om för att ge honom en skrapa eller inte är ovisst men hejdade sig helt perplex när han märkte vilken sorts bok mannen studerade. Den var skriven med latinsk skrift! Nu blev sir Thomas nyfiken på allvar. Ven var denne egendomlige man. Helt artigt men med förundrat tonfall hälsade han muraren och frågade hur denne lärt sig de lärdes linqua franca. Svaret gjorde honom nästan vimmelkantig.

-          Jag är Richard Plantagenet, förklarade mannen lågt. Min far var kung Rikard III.[1]

Muraren berättade att han var född 1469, vilket innebar att han vid tiden för mötet var drygt 60 år. Som liten hade han uppfostrats i ett avskilt hus på landsbygden av en kvinna han trott vara sin mor. Vid 11-års ålder fördes han till London, där en informator lärt honom läsa och skriva och också undervisat honom i latin. Mannen hade hela tiden visat sig vänlig och omtänksam men vem som bekostade studierna fick pojken aldrig veta. Det märktes dock att någon högt uppsatt eller åtminstone rik person hade intresse för honom - Regelbundet kom det pengar och nya snygga kläder. En gång hade han förts till ”ett ståtligt hus”, där en ”magnifikt klädd man med stjärna och sammetsband”[2] talat med honom och givit honom några guldmynt.

I augusti 1485 hade ynglingen åter kallats från sina studier. Nu fördes han till en slätt där en armé slagit läger. Här fanns också en paviljong med de tre lejonen, Englands kungliga vapen. Pojken ledsagades till denna och stod åter inför ”den magnifikt klädde mannen”, som han nu förstod var kung Rikard själv.

Kungen hade hastigt omfamnat honom:

-          Mitt barn, sade han. Jag är din far och om jag segrar skall jag offentligt erkänna dig som min son. Men skulle det gå så illa att jag förlorar, måste du hålla dig dold och inte låta någon veta vem du är, ty ingen som står mig nära kommer att gå säker.

Därmed hade kungen givit honom en börs av guld och bjudit honom farväl. Senare förstod unge Richard att han fått besöka Bosworth Field dagen före det berömda slaget.

Sedan kungen stupat följde Richard sin ”fars” råd – reste till London, sålde sina dyrbara kläder och sin börs och använde pengarna att utbilda sig till mutare. Vilket han nu alltså varit i över 40 år.

Sir Thomas blev rörd och säkert också imponerad av mannens berättelse, som han tydligen inte såg någon anledning att tvivla på.[3] Upphetsad av tanken att bland sina tjänare ha en ättling till Vilhelm Erövraren och Rikard Lejonhjärta, bjöd han den förnäme hantverkaren en tjänst i sitt hushåll, men denne bad helt ödmjukt om en stuga på godsherrens mark där han i frid kunde ägna sig åt sina studier. Så skedde och i tjugo års tid bodde sedan den lärde eremiten i sitt hus tills han avled i november 1550, vid 81 års ålder.[4]               

Sir Thomas Moyle blev med tiden en både rik och inflytelserik man, talman i underhuset och sheriff i Kent. Han avled i oktober 1560. Sägnen om den mystiske kungaättlingen levde vidare i familjen men inte förrän dåvarande earlen av Winchelsea, en ättling till sir Thomas, i början av 1700-talet i gravboken för Eastwells församling fann en notis om begravning för en Richard Plantagenet 22 november 1550, insåg han att det kunde finnas någon sanning i berättelsen.

Men Var legenden sann? Rikard III:s kärleksliv är långt mindre legendariskt än hans äldre bror, Edvard IV:s men också denne man, som i sin propaganda gärna framställde sig som renlevnadsman, sägs ha erkänt två utomäktenskapliga barn, sonen John och dottern Katherine, som av flera skäl anses vara avlade före äktenskapet med Anne Neville 1472. Inget är dock känt om deras mödrar eller dessas bakgrund.[5] Om Rikard redan erkänt två utomäktenskapliga barn – varför väntade han över 15 år och till strax före den drabbning som skulle bli hans död med att avslöja sanningen för det tredje? Det har också framkastats att den lärde muraren i själva verket skulle vara identisk med hertigen av York, den yngre av de båda ”prinsarna i Towern”, som också hette Richard och av många tros ha kommit undan farbroderns lömska anslag 1483. Beteckningen ”Plantagenet” skulle passa in på honom. Weir, som i sin bok driver tesen att båda Edward IV:s söner mördats i Towern och med farbror Rikard som ansvarig, avfärdar denna senare teori helt och hållet: Om muraren i Eastwell verkligen var av kungligt påbrå, menar hon, bör han ha varit Rikard III:s illegitime son och inget annat. Att dåvarande hertigen av Gloucester inte avslöjat sin hemlighet tidigare kan bero på att han velat skydda barnets mor, vem det än var.

Ytterligare en möjlighet är att Rikard helt enkelt och simpelt inte haft tid att erkänna sitt sista snedsprång. Om berättelsen är sann skall pojken som nämnts vara född 1469, oklart vilken tid på året. Det rådde då ett spänt förhållande i den kungliga familjen. Brytningen mellan kung Edvard IV och dennes forne mentor och stridskamrat earl Warwick(”Kungamakaren)”, som periodvis också varit förmyndare åt Rikard av Gloucester, var definitiv och under några månader hölls kungen till och med fängslad på Warwicks slott. Mot slutet av året tvingades earlen släppa sin fånge men deras relation kunde inte repareras. Efter ytterligare någon tid anslöt sig Warwick till den avsatta kungafamiljen Lancaster(Röda rosen), och återinsatte Henrik VI på tronen. Både Edvard IV och Rikard av Gloucester tvingades fly till Burgund(Nederländerna). Sedan de återvänt i maj 1471, Warwick stupat och både Henrik VI och hans son dödats, var det snart tid för Rikard att gifta sig med Anne Neville, Warwicks dotter.

Om hertigen under dessa minst sagt kaotiska förhållanden inte ansett sig ha tid eller möjlighet att erkänna ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vore det i sanning förklarligt. Enligt vad sonen senare berättat skall fadern ju ändå diskret ha sörjt för hans utbildning och omvårdnad. Också det hastiga mötet i augusti 1485 kan förklaras utifrån rådande förhållanden. Kung Rikard hade då nyligen förlorat först sin son, prinsen av Wales, och sedan sin hustru. Allt han arbetat för tycktes på väg att falla samman. Han hängdes också, med rätt eller orätt, ut av sina fiender som brorsönernas mördare. Kanske närde kungen i detta svåra läge en önskan att möta sin av allt att döma flitige och välartade son innan han gick ut i striden. Om han segrade kunde gossen kanske rentav utnämnas till tronföljare eller åtminstone tilldelas något inkomstbringande hertigdöme, som i sin tur kunde locka en rik arvtagerska – allt sådant som med tiden kunde ge upphov till nya mäktiga dynastier.[6] Så blev som vi vet inte fallet. Kung Rikard stupade och sonen dömdes till ett obemärkt liv som hantverkare och senare som studerande eremit, ett liv han å andra sidan tycks ha varit fullt nöjd med och som definitivt var tryggare än att tillhöra ett medeltida furstehus.

Allt detta är dock bara spekulationer. Vad vi har av konkreta bevis är en stuga på godset Eastwells mark som än idag lär kallas ”Plantagenet cottage, byggd på samma plats där den lärde murarens hus en gång stod. I församlingskyrkan i Eastwell, svårt skadad under andra världskriget, står en kista som enligt inskriptionen ”antas vara Richard Plantagenets, 22 december 1550”. Innehåller denna sarkofag kvarlevorna efter den siste sanne ättlingen till Vilhelm Erövraren?[7]

                            

---

[1] Kungar och blivande kungar omtalas i texten med svensk namnform, medan övriga namn återges med engelsk. En fördel med detta är att minska risken för förväxling. Rikard III kallas sålunda ”Rikard”, både före och efter tronbestigningen medan släktingar med samma namn återges ”Richard”. Alla översättningar från engelska till svenska är mina egna.

[2] ”Star and garter”, strumpebandsordens insignier.

[3] Om historien är sann, kan man gissa att sir Thomas Moyle inte fått höra den ”i ett svep” utan under flera kortare samtal.

[4] Berättelsen återges här i stort sett efter Weir. Richard of Eastwell - Wikipedia anger att mötet skall ha ägt rum omkring 1546, nära tjugo år senare än Weir. Naturligtvis vet vi inte hur vädret var den dagen eller exakt när på året mötet skedde. Det verkar dock, med tanke på det pågående husbygget, troligare att det varit sommar än vinter.

[5] Se Richard III of England - Wikipedia, under rubriken ”issue”.  

[6] Detta är skrivarens personliga tankar om bakgrunden till den förmodade kungasonens öde.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Richard III and the Princes in the Tower(bearbetad nyutgåva 2014), s.  176-77). Se även anvisningarna i not 3.