Prinsarna och lejonet

 

En tidig vårkväll 1914 steg en lång man i 30-årsåldern iland från en oceanångare på kajen i Marssele i Frankrike. Han tycktes het lugn och glad att ha kommit hem till Europa efter en kanske ansträngande resa. I tullen gick man igenom hans bagage utan större intresse – det var sent och tjänstgörande kontrollant längtade hem till familjen och sängen. Plötsligt upptäckte tullmannen en flätad korg med lock i passagerarens packning:

-          Vad innehåller korgen, monsieur, frågade han artigt.

-          Inget som behöver förtullas, svarade mannen lika artigt men kanske med ett något egendomligt, liksom vaksamt ansiktsuttryck.

Tjänstemannen rynkade pannan:

-          Tyvärr, det är många som försöker smuggla in saker. Jag måste be att få se innehållet i korgen.

-          Finns ingen anledning, framhärdade resenären envist,

Tullaren blev nu alltmer övertygad om att han hade en storförbrytare framför sig – kanske en spritsmugglare, terrorist eller spion utsänd av tyskarna.

-          Jag blir tvungen att tillkalla överinspektören, förklarade han myndigt.

En nyfiken folkmassa hade nu börjat samlas, hur skulle detta sluta. Vem var den envise mannen, en mördare, förfalskare?

Överinspektören infann sig iförd, som berättaren skriver. ”galonerad mössa, glasögon och pipskägg”.

-          Vad finns i denna utsökt flätade korg, frågade han.

-          Inget tullpliktigt, upprepade den långe mannen.

Nu var myndigheternas tålamod slut:

-          Min Herre, jag frågade vad som finns i korgen. Om ni inte svarar, blir vi tvungna att tillgripa andra medel.         

Mannen böjde sig fram och viskade, så att alla närvarande hörde:

-          Det ät ett lejon i korgen.

De kringstående tog det som skämt och lustigheterna haglade. Men tullinspektören ansåg att det roliga fick vara slut. Försökte främlingen driva med Frankrikes representant!

-          Min gode man, skämta inte med republikens myndigheter. Öppna omedelbart korgen!

Mannen öppnade nu äntligen korgen och – voilá, upp hoppade en lejonunge, med morrhåren på ända och dessutom iförd en egendomlig blågul klädnad, som ett slags överrock.

Det blev först alldeles tyst, så bröt allmänt skratt ut bland de samlade och mannen med lejonet kunde lugnt fortsätta sin resa. Man kan förmoda att ingen av de närvarande glömde scenen på länge.[1]

 

Mannen med sitt exotiska ressällskap var ingen annan än prins Wilhelm, yngre son till Sveriges kung Gustav V. Han hade varit på resa på den afrikanska savannen och en kväll hittat den lilla varelsen, som fått tassar och nos svedda av en gräsbrand.  Mamman hade flytt med sina övriga ungar. Prinsen och hans följeslagare tog hand om djuret tills vidare, fullt beredda att återlämna honom om modern skulle visa sig. Så skedde emellertid inte och alltså fick ungen följa sin räddare eller kidnappare, vilket man vill, på resan hem till Europa och Sverige. Han fick heta Simba.[2] Prins Wilhelms nya vän visade sig vara världens charmtroll. Alla älskade honom och ville kela med honom – undantaget möjligtvis den dam på franska Rivieran som i hastigheten fick bomullsklänningen uppriven av ett alltför leklystet lejon vilket, som prinsen senare skrev, resulterade i att ”damen fick en chock och jag en saltad räkning från modemagasinet tvärs över gatan”. Annars lär det för det mesta ha gått bra, även om prinsen i sina memoarer antyder att en del vådligheter ägt rum. Resan mot Norden fortsatte.[3]

Hemma på Stenhammar i Sörmland fann sig husets nye invånare tydligen väl till rätta. Simba brukade ligga som en annan vaktpost på trappan och spana ut över omgivningarna. En del besökare skall ha tvekat att passera medan de bofasta snart vande sig vid nykomlingen från Afrikas stäpper. En som genast blev kompis med Simba var husets son prins Lennart, fem år vid tillfället. Far och son beskriver i sina respektive memoarer hur de två lekte så det stod härliga till, både på Stenhammar och i villan på Djurgården i Stockholm.[4] När Lennart var i närheten var Simba alltid noga med att hålla klorna i styr, vilket det annars var si och så med enligt Vilhelm. Lennart för sin del skriver att det räckte med att menande säga ”Simba, nå nå nå”, för att hans nye vän skulle, om uttrycket tillåts, hålla sig i skinnet.

Nu är som bekant en sörmländsk herrgård inte den bästa platsen för ett afrikanskt lejon att växa upp på, hur väl omhändertaget det än blir. Wilhelm reflekterar i sina minnen över om det alls var moraliskt rätt att ta det stackars djuret från dess ursprungliga och rätta miljö. Men, som han skriver, om ingen hade tagit hand om den skadade lejonungen skulle han ha dött, ensam och övergiven på den brinnande savannen. Och då var det ju bäst att han fick en tid som sällskapsdjur i Sverige, eller hur?

Vilken åsikt man än har om saken hade tiden snart kommit då beslutet måste fattas – Skulle Simba skjutas eller överlämnas till en djurpark med professionella skötare? Avgörandet påskyndades av det plötsligt utbrutna första världskriget, som kallade Wilhelm till sina plikter i flottan. Det fick bli djurparken i Köpenhamn. Senare konstaterade prinsen att det kanske varit bättre med ett skott i tinningen. Då han två år senare besökte djurparken kände Simba inte igen sin forne vän och kort därefter kom beskedet att lejonet avlidit i en okänd sjukdom.

 

En inte alltigenom lustig historia, kan man tycka. Men både prins Wilhelm och sonen Lennart fick i alla fall ett vackert minne för livet och Simba en tid av verklig kärlek från människorna. För resten – nästa gång ni står i tullen och ser någon som inte vill öppna bagaget: Håll avståndet, man vet ju aldrig.[5]           

                   

---

[1] Återgivandet av de båda tullmännens reflektioner är naturligtvis helt fiktivt från min sida.  I övrigt återges episoden i tullen så som prins Wilhelm skildrar den i sin bok-

[2] Lejon på swahili.

[3] Som exempel på hur omtyckt Simba gjorde sig skall nämnas att det blågula skynke han hade på sig vid ankomsten till Frankrike var en pläd eller filt till skydd mot kylan som två snälla damer stickat åt honom under båtresan, givetvis i hans nya ”hemlands” färger.

[4] Oakhill, nu Italiens ambassad.

 

[5] Denna text bygger på, prins Wilhelm, Episoder(1951), kapitlet om Simba. Se även Lennart Bernadotte,Käre prins, god natt(1977), s. 26.