”En häst! En
häst! Mitt rike för en häst”!
Så ropar den
desperate, grymme men också tappre konung Rikard i sin sista strid – slaget vid
Bosworth 22 augusti 1485, i Shakespeares berömda drama. Strax därefter stupar
kungen, nedhuggen av den ädle riddaren Henry Tudor, earl av Richmond, som
därefter övertar tronen och gör slut på det inbördeskrig som plågat England så
länge – Rosornas krig. Rättvisan har segrat!
Våra dagars
historiker avvisar det mesta i denna berättelse. För det första sade Rikard III
aldrig ”mitt rike för en häst”. Henry Tudor deltog inte i striden – Han såg på
från en kulle en bit bort och det är inte sant att kungen bar kronan på sitt
huvud under striden och att den sedan överlämnades till segraren. Det finns
till och med forskare, både akademiker och hobbyforskare i sociala medier, som
satsar heder och ära på att rentvå Rikard III från all skuld i sina brorsöners
död, om de nu överhuvudtaget mördades. Rikard må ha varit hänsynslös i vissa
lägen men ändå en duktig ledare som ärligt strävade att göra sitt bästa, både
som hertig av Gloucester och senare som kung av England. Andra håller fast vid
den klasiska bilden av kungen som en grym och samvetslös mördare.
Vad som än
är sant eller inte, repliken ”mitt rike för en häst” är bevingad. Det är många,
särskilt inom skönlitteraturen, som med en lätt frisering av citatet sagt sig
vara redo att ge ”ett kungarike” för det ena eller andra.[1]
De flesta känner förmodligen till själva uttrycket utan att tänka på eller ens
veta var det kommer från.
Det lustiga
är att orden lika gärna kunde ha fälts av en svensk kung. 17 september 1605,
nästan exakt 120 år efter slaget vid Bosworth, var kung Karl IX av Sverige
mycket nära att omkomma i slaget vid Kirkholm utanför Riga efter att ha
förlorat sin häst på slagfältet. I motsats till Rikard III lyckades han
emellertid rädda sig från platsen, tog sig hem och regerade ytterligare några
år innan han avled 1611. Det räddade antagligen hans rykte från att bli lika
svartmålat som hans engelske föregångares. Det är ett faktum att både Rikard
och Karl mer eller mindre stal tronen från en brorson och att båda, fast på
olika sätt, kommit att förknippas med brutalitet och mord. De båda kungarna har
flera beröringspunkter.
Sedd i sin
helhet påminner vasadynastin närmast om familjen Tudor, som övertog tronen
efter kung Rikards död på slagfältet. Båda släktena förvandlade sina riken till
enade länder och gjorde dem till viktiga aktörer i Europa. Ser man på epoken
mellan Gustav Vasas och Karl IX: död 1560-1611, som med viss rätt kan kallas
vasasönernas tid, erinrar den svenska dynastin dock snarast om huset York, den
sista Plantagenetdynastin. I båda fallen stred tre bröder om makten, med
representanter ur högadeln som aktörer på ena eller andra sidan. I motsats till
Gustav Vasa kröntes hertig Richard av York dock aldrig till kung, även om han
strävade att erkännas som tronföljare och mot slutet av sitt liv hävdade
starkare anspråk på tronen än huset Lancaster. Av hans fyra söner var det
dessutom bara två(inte tre som i familjen Vasa), som blev kungar.[2]
Hertig
Richards yngste son föddes 2 oktober 1452, nästan på dagen 98 år före Gustav
Vasas yngste son.[3] De
förlorade sina fäder vid ungefär samma ålder och har knappast haft någon
personlig relation till dem. Å andra sidan är det möjligt att båda pojkarna,
just därför att de aldrig lärt känna sina fäder upplevt ett starkt behov att
följa dem i spåren och sett dem som förebilder att leva upp till. Kort efter
Hertig Richards död lät hans äldste son utropa sig till kung Edvard IV och vann
dessutom en övertygande och blodig seger i slaget vid Towton i mars 1461.
Edvard var en ung, ståtlig man och en tapper soldat som drog allas blickar till
sig(i synnerhet kvinnornas). På alla sätt utgjorde han en lysande kontrast till
den svage sjuklige Henrik VI av Lancaster och allt talade för att han gick en
lysande framtid till mötes. Då, i maj 1464, slog bomben ned. Kung Edvard gifte
sig med en engelsk dam på omkring 27 år, Elisabet Woodville.
Hon var
ingen bondkvinna som Karin Månsdotter – hennes far var visserligen lågadlig men
både han och hans egen far hade kämpat tappert i hundraårskriget mellan England
och Frankrike. Elisabets mor var en kvinna ur Europas förnämsta aristokrati,
med släktband till både tyskromerska kejsare och franska kungahuset. Ändå blev
Edvard IV:s giftermål sin tids stora politiska skandal i England, ungefär som
kung Eriks giftermål i Sverige 1568.
Redan
hustruns ”låga” ursprung på faderns sida var chockerade. Att hennes familj i
det längsta hade stöttat den förlorande sidan i ”rosornas krig” gjorde inte
saken bättre. Dessutom hade kungen och Elisabet låtit viga sig i hemlighet i hennes
familjekapell på godset Grafton i mellersta England. Bara modern och
huskaplanen var närvarande. Englands nya drottning var därtill omkring fem år
äldre än sin make och hade två barn från ett tidigare äktenskap. Som om detta
inte räckte höll earlen av Warwick, den i historien legendariske
”kungamakaren”, just i samma veva på med förhandlingar för Edvard IV:s räkning
angående giftermål med Bona av Savojen, syster till drottningen av Frankrike.[4]
Först efter någon tid vågade kungen bekänna vad han gjort men vägrade
hårdnackat att ogiltigförklara äktenskapet. Där stod nu earlen av Warwick,
denne man som i Europas ögon betraktades som Englands de facto regent - gjord
till åtlöje, uppenbarligen totalt okunnig om sin ”skyddslings” planer och ur
stånd att driva igenom sin vilja. Under de närmaste åren fick han ständigt
uppleva hur hans politik motarbetades: Förhandlade Warwick med kungen av
Frankrike knöt Edvard IV förbindelser med hertigen av Burgund. Ville Warwick
gifta bort en släkting med någon rik arvtagerska lade drottningens familj
beslag på den åtråvärda kandidaten. Detta med drottningens familj var särskilt
påfrestande för högadeln. Kanske det på sätt och vis varit bättre om Edvard IV
gjort som Erik XIV och äktat en vacker ”enkel” värdshusflicka. Naturligtvis
skulle engelska högadeln reagerat lika häftigt som sina svenska ståndsbröder
ett sekel senare men en flicka av enkelt ursprung hade på sin höjd använt sitt
inflytande till att ge vissa förmåner åt familjen, inte till att ta makten vid
hovet.
Elisabet Woodville hade icke mindre än sju
systrar och fem bröder och drottningen och hennes mor visade sig vara experter
på att gifta bort dem inom Englands främsta aristokrati. Det mest spektakulära
exemplet var då John Woodville, knappt 20 år, gifte sig, eller giftes bort med
änkehertiginnan av Norfolk, 65 år. Dessutom tog naturligtvis drottningens släkt
över alla inkomstbringande befattningar i riket, de som Warwicks familj
tidigare haft. Inte heller kungens äldste bror, hertig George av Clarence,
kunde fördra att trängas ut av en uppkomlingsdynasti som Woodvilles. Clarence
och Warwick gick nu samman i uppror mot Edvard IV. Ett tag hölls kungen
fängslad och under ett halvår – oktober 1470, april 1471, återinsattes den
gamle kung Henrik VI på tronen. Med hjälp av trupper från Burgund lyckades
emellertid Edvard IV efter en kort exil
återta sin tron. Hans yngste bror, 18årige Rikard som utnämnts till hertig av Gloucester
hade följt honom i landsflykten.
På denna
punkt skiljer sig York- och vasabrödernas historia åt på ett flagrant sätt.
Alla svenskar som kan sin kungliga historia vet att hertig Karl deltog i
brodern Johans uppror mot Erik XIV 1568. Det lär till och med ha varit Karl
som, trots att han var knappt 18 år, ledde de militära operationerna under
revolten. Hertig Rikard valde istället att 1470-71 stödja sin bror kungen mot
brodern George hertig av Clarence och deltog aktivt i de två drabbningar som
ledde till Edvards slutliga seger.[5]
Både Rikard och Karl var i sena tonåren då familjen skakades av inbördes
strider och båda debuterade på den politiska scenen i samband med ett uppror
där deras två äldre bröder stod mot varandra. I båda fallen var dessutom en
viktig faktor bakom upproret att kungen gift sig med en kvinna som adeln ansåg
olämplig. Revolterna slutade visserligen helt olika men både Rikard av
Gloucester och Karl av Södermanland befann på den segrande sidan och kunde
framträda i en stärkt position. Båda drog efter inbördeskriget till sina
hertigdömen för att ta dem i besittning. Båda var vid tidpunkten omkring 20 år.
Både Rikard
och Karl styrde sina områden som suveräna furstar. Eftersom Rikard tilldelats
sin förläning av brodern medan Karl erhållit sin genom faderns testamente är
det möjligt att den svenske hertigen, åtminstone på papperet, varit något mer
självständig än sin engelske motsvarighet ett sekel tidigare. I praktiken var
de dock båda sin egen herre.[6]
Några direkta tvister av det slag som förekommit mellan Hertig Karl och Johan
III synes inte ha varit för handen i England.[7]
En annan skillnad gäller hertigarnas huvudsakliga uppgift och sysselsättning:
Där Rikard främst verkar ha gjort tjänst som chef för övervakningen av
engelsk-skotska gränsen, har Karl gjort sig själv till ett slags företagsledare
med intressen i gruvdrift, glastillverkning etc. Rikard har inte heller grundat
några städer i sitt rike, såsom Karl grundat exempelvis Karstad och Mariestad.
Båda har å andra sidan varit djupt engagerade i byggandet och förskönandet av
sina huvudresidens – Middlesham Castle i Yorkshire respektive Nyköpings hus i
Sörmland. Båda beskrivs också som mycket effektiva i sin maktutövning och
angelägna att göra sina fögderier starka och oberoende. Samtidigt finns hos
båda ett tydligt drag av hänsynslöshet redan under hertigtiden, något som
särskilt visar sig i förhållande till deras kvinnliga anhöriga. I Rikards fall
handlade det om svärmodern Anne Beauchamp, änka efter ”kungamakaren” earl
Warwick som stupat i drabbningen mot Edvard IV:s trupper vid Barnet 1471.
Sedan Edvard
var tryggt återinstallerad på sin tron gifte sig Rikard med grevinnans yngsta
dotter Anne 1472. Den äldre brodern George av Clarence hade tidigare gift sig
med Annes äldre syster Isabell.[8]
För att lösa tvister om arvfördelningen mellan de båda bröderna, som nu också
var svågrar, lät kungen förklara Anne Beauchamp för ”juridiskt död” vilket
dömde den stackars kvinnan till ett liv i obemärkthet och närmast fångenskap på
svärsonen Rikards slott. I Sverige sökte hertig Karl i många år komma över
Strömsholms slott där Katarina Stenbock, Gustav Vasas änka, residerade. Karl
hade dock ingen framgång och styvmodern satt i orubbat bo hela sin långa
änketid.
Medan Rikard
mot slutet av Edvard IV:s regering distanserat sig alltmer från hovet i London,
har Karl istället kommit närmare Johan III och i praktiken styrt riket under långa
perioder. I båda fallen har familjesituationen spelat en avgörande roll för
förändringen Där hertig Clarence dunkla död fjärmat Glouchester från kung
Edvard, har Sigismunds utnämning till polsk kung och förbittringen mot högadeln
fått Johan III att lita mer på sin bror. Både Edvard IV och Johan III gick i
själva verket mot slutet. I båda fallen skulle den äldre broderns död öppna
dunkla vägar till makten för den yngre.
Edvard IV av
England avled oväntat i april 1483. Johan III av Sverige dog efter några år av
bräcklig hälsa och alltmer bitter mot omgivningen i november 1592. Hertig
Rikard var 31 vid sin brors död, Karl cirka tio år äldre. Både Edvard och Johan
lämnade efter sig ett splittrat rike där deras söner av olika skäl inte var i
stånd att regera självständigt. Prinsen av Wales var tolv år och skulle behöva
förmyndare. Kung Sigismund var bunden av sina plikter i Polen och måste inhämta
tillstånd att resa hem. Dessutom rådde som så ofta oenighet inom båda rikenas
elit. Varken prinsen av Wales eller Sigismund var i princip hotade i sin
egenskap av tronföljare, men omgivningen ville på olika sätt begränsa deras
makt. För Englands aristokrati var det viktigt att Edvard IV:s änka inte fick
något som helst inflytande politiskt. Ett sekel senare ville de ledande inom
svenska kyrkan stoppa vad de betraktade som ett katolskt hot från Sigismund och
Polen. Adelsmän som Erik Sparre önskade ett system där kungen stod under adelns
kontroll och var ålagd att höra deras råd. Dessa faktorer öppnade vägen för Rikard av
Gloucester och Karl av Södermanland att själva ta makten.
Vår tids
historiker är oense om vad som ytterst drivit de båda hertigarnas handlande Terry
Breverton och Lars Olof Larsson framställer Rikard III respektive Karl IX som
hänsynslösa, brutala maktmänniskor som inte dragit sig för något för att uppnå
sina mål. Medan Rosemary Horrox och Erik Petersson främst ser dem som barn av en
i sig brutal tid och menar att de mycket väl kan ha varit ärligt övertygade om
att vad de gjorde var bäst för landet.[9]
Det står dock klart att båda agerat
mycket brutalt och(särskilt i Rikards fall), mycket snabbt.
Vid
underrättelsen om Edvard IV:s död tog Rikard kontakt med hertigen av
Buckingham, en av Englands ledande aristokrater. De båda männen förenade sina
styrkor och mötte i Northhamton det följe som eskorterade den unge prinsen av
Wales till London för hans kröning. Följet leddes av Anthony Woodville, den
mest framstående av drottningens bröder, som under hela prinsens uppväxt lett
hans uppfostran på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales. Efter ett tydligen
helt angenämt möte mellan Woodville, Gloucester och Buckingham arresterades
följande morgon helt plötsligt alla de ledande männen i prinsens följe, förutom
Woodville också en halvbror till prinsen och chefen för hans hovstat –
människor han känt och levt med hela sitt liv. Prinsen underrättades att man
avslöjat en ”konspirration”, initierad av hans morbror, riktad mot både honom
själv och Gloucester. Förmodligen helt förvirrad fortsatte prinsen färden mot
London, dit man nådde 4 maj 1483. Vad som sedan hänt prinsen och hans yngre
bror hertigen av York är än idag omtvistat. De har gått till historien som
”prinsarna i Towern”. Klart är att den lojalitet Rikard tidigare visat sin bror
nu var glömd och att en hetskampanj fördes mot Edvard IV:s familj under
försommaren 1483. Tal hölls på offentliga platser i London där först den döde
kungen och sedan hans söner utmålades som illegitima – Man hänvisade bland
annat till Edvard IV:s många älskarinnor och hans allmänt ”omoraliska leverne”.
6 juli 1483 kröntes hertigen av Gloucester till kung Rikard III.
I Sverige
tog motsvarande process betydligt längre tid. Det dröjde nära sex år efter
Johan III:s död innan hertig Karl i praktiken blivit svensk kung och
ytterligare sex innan han började använda titeln officiellt. Först 1607, 15 år
efter broderns död, lät han kröna sig. Redan åren 1593-94 måste dock den som ville ha kunnat se var
Karl stod. Genom Uppsala möte 1593, där protestantismen förklarades vara svensk
statsreligion, försvagades automatiskt katoliken Sigismunds ställning till
förmån för protestanten Karl. Då den nye kungen kom hem ställdes han inför Fait
accompli. Sigismund tvingades skriva under beslutet, kröntes och återvände till
Polen efter att ha placerat några av sina, som han såg det, trognaste män på de
viktigaste slotten i Sverige. Men det hjälpte inte. För varje år, nästan för
varje dag, stärkte hertig Karl sin makt i landet. Adelsmän som Erik Sparre och
biskopar som Abraham Angermannus hade först stått på hertigens sida. De hade
både önskat stärka sin egen makt och skapa enighet i religionen. Men det var
Sigismund som var kung! Nu märkte de att hertig Karl inte kunde hejdas med
lagliga medel. Sparre och andra adelsmän flydde till Polen.
När
Sigismund 1598 återkom med trupper för att återta makten visade det sig för
sent, dock delvis på grund av hans egen tvehågsenhet. I slaget vid Stångebro
förlorade kungen och tvingades utlämna flera av de adelsmän som slutit sig till
honom, bland dem Erik Sparre. De avrättades senare i vad som kallas Linköpings
blodbad. Också andra aristokrater avrättades. Sigismund återvände till
Polen(trots att man kommit överens om förhandlingar). Han förklarades därför
avsatt och Karl IX:s regering tog i praktiken sin början.
Rikard III:s
regering präglades av oro och revoltstämning. Redan innan Rikard utropats till
kung hade några av hans vänner vänt sig mot honom. Många inom engelska högadeln
hade önskat begränsa, helst eliminera, den makt som utövades av Edvard IV:s
änka och hennes familj – Det var därför de varit hertigen behjälpliga att
arrestera kronprinsens eskort på vägen till London. Att beröva Edvard IV:s son
hans lagliga arv var något helt annat. Liksom sina svenska ståndsbröder drygt 100
år senare fick de nu dyrt umgälla sitt misstag: De hade trott sig stärka sin
egen makt. Istället släppte de fram en usurpator till tronen. Män som Edward IV:s gamle vän sir William
Hastings och hertigen av Buckingham avrättades.
Rikard III:s
tid på tronen blev dock kort. Sommaren 1485 landsteg Henry Tudor, en avlägsen
släkting till gamla kungadynastin Lancaster som under många år levt i
landsflykt i Bretagne och Frankrike, i Wales och gjorde anspråk på tronen.
Härarna möttes 22 augusti 1485 vid Bosworth Field, en slätt nära staden Leicester
i mellersta England. Kung Rikard ledde själv sin här men stupade, sannolikt
förrådd av sina egna. Shakespeare har gjort scenen odödlig genom repliken om
kungariket och hästen, men den är som sagt troligen ren fantasi Oavsett vilket
har Rikard III under flera århundraden framställts som. något av den
personifierade ondskan bland Englands monarker. På senare tid(främst det senaste
seklet), har en förändring skett. Man påpekar att Rikard under sin tid som
hertig av Gloucester gjorde mycket för att stärka sitt hertigdömes
administration och att hans fiender skrivit hans eftermäle. År 2012 hittades
vad som visade sig vara Rikards kvarlevor under en parkeringsplats i Leicester.
I mars 2015 gavs kungen en ståtlig statsbegravning i stadens katedral.
Karl IX var
ytterst nära att dela samma öde som Rikard III. Striden mellan honom och
Sigismund fortsatte men nu i Baltikum. 17 september 1605 stod slaget vid
Kirkholm utanför Riga mellan Karls och Sigismunds trupper. Sigismund var dock
inte närvarande. I en scen som hämtad ur Shakespeare förlorade kung karl sin
häst… men räddades. Efteråt skrev han
om hur hans män övergivit honom: ”så att därest Gud icke hade hulpit oss, när
hästen under oss störte, och en livländare vid namn Henrik Wrede icke hade
hulpit oss på sin häst igen, då hade vi kommit levande eller döda i fiendens
händer”.[10]
Trots att
Kirkholm var ett svårt svenskt nederlag(där stupade fler svenskar än vid
Poltava), var det efter detta slag som pendeln började svänga. Den svenska
krigsmakten och förvaltningen byggdes upp och inom mindre än femtio år stod
Sverige som en stormakt i Nordeuropa. Karls son Gustav Adolf gick till
historien som krigshjälte och statsman, vilket kanske också i någon mån räddade
Karls minne.[11] Men vad
hade hänt med Sverige om Karl IX stupat vid Kirkholm på samma sätt som Rikard
III vid Bosworth och vilket hade Karls anseende varit idag?[12]
Över 500 år efter sin död är Rikard III fortfarande ett hett omdebatterat ämne
inom engelsk historieskrivning – dödade han sina brorsöner i Towern och var han
så ond som hans fiender påstår? Karl IX är väl inte helt bortglömd i Sverige men
hans öde intresserar på sin höjd akademiker och en och annan ”historienörd” som
älskar Vasatiden. Hos oss är det Karl XII, stormaktstidens siste kung, som
väcker debatt – galen envåldshärskare eller lysande hjälte? Det vore
upplyftande om Gustav Vasas yngste son, som ändå kallas ”odlingens grundare” i
sitt forna hertigdöme Värmland,) bestods samma intresse i sitt forna rike som
hertigens av York yngste son i sitt.
[1] I Sverige har exempelvis Stieg Trenter och Nils Olof Franzén i sina böcker travesterat den berömda repliken.
[2] Tronpretendenten Yorks förnamn stavas här med engelsk namnform, Richard, medan sonens namn genomgående stavas med svensk, Rikard.
[3] Blivande Karl IX föddes 4 oktober 1550.
[4] Bona gifte sig istället med hertig Galeazzo Sforza av Milano. Deras sondotter, som också hette Bona gifte sig 1518 med kung Sigismund I av Polen och blev mor till bland annat Katarina Jagellonica, Första gemål till dåvarande hertig Johan, senare Johan III av Sverige.
[5] Slagen vid Barnet och Tewkesbury i april 1471. Både Rikard och Karl förde alltså militärt befäl i sena tonåren, med respektive mot sin äldste bror.
[6] Rikards hertigdöme kom med tiden att omfatta stora delar av norra England med York som ”huvudstad”. Karls upptog huvuddelen av Södermanland, Närke och Värmland plus några socknar i Västergötland. Också Östergötland kom med tiden att i praktiken delvis ligga under Karl på grund av brodern Magnus sinnessjukdom. Därtill kommer mark och egendomar som båda hertigarna samlat på sig lite här och var i respektive rike genom fördelaktiga uppgörelser. Båda var på sitt sätt framgångsrika affärsmän.
[7] Kanske av den enkla anledningen att det under sena 1400-talet inte förekom större stridigheter om exempelvis religionen. Edvard IV tycks dessutom ha litat på sin yngste bror på ett helt annat sätt än de flesta vasar gjort med sina närmaste släktingar.
[8] Det var i samband med denna händelse den första brytningen mellan Edvard IV och hertigen av Clarence ägde rum, eftersom Clarence gift sig mot broderns vilja. När kung Edvard våren 1471 återvände till England bytte Clarence emellertid sida och anslöt sig åter till sina bröder. Detta räddade honom en tid men hans ständiga bråkande och orosstiftande närmat tvingade kungen att fängsla honom för förräderi 1478. Vid en summarisk rättegång dömde George av Clarence till döden och avled kort därefter i Towern möjligen(som legenden säger), dränkt i ett fat vin.
[9] Terry Breveton berör Rikard III i sin biografi över efterträdaren Henrik VII från 2016. Han säger sig i en tidigare biografi över Rikard ha ägnat hela fyra sidor åt att lista de mord han anser att kungen begått. Eftersom jag inte haft tillgång till denna biografi kan jag inte bedöma om alla dessa påstådda handlingar bör betecknas som mord. Författarens åsikt om Rikard III framgår å andra sidan tydligt i boken om Henrik VII. Se i övrigt Rosemary Horrox, Richard III a faild King?(2020), Lars Olof Larsson, Arvet efter Gustav Vasa, en berättelse om fyra kungar och ett rike(2005), och Erik Petersson Den skoningslöse, en biografi över Karl IX(2008).
[10] Petersson, s. 198.
[11] Lars Olof Larsson skriver, med en ironisk anspelning på Oxenstiernas klassiska omdöme om Kristina, att Karl IX:s anseende räddats åt eftervärlden eftersom han ”dock var den store Gustav Adolfs fader”.
[12] Kanske är det faktum att den(i politiskt avseende) hänsynslöse Karl IX i slutändan ändå stod som segrare, anledningen till att inget drama i Shakespeares stil skrivits om honom När Strindberg vid förra sekelskiftet arbetade på sin sykel av historiska dramer, kom han till slutsatsen att Karl IX var honom övermäktig: ”En riktig kopparbjesse att tas med”, konstaterade han i ett brev. Han övergick istället till sonen Gustav Adolf, som antagligen bedömdes som psykologiskt mer lätthanterlig. Kan för övrigt tilläggas att jag under ett besök vid Drottningholmsteatern för några år sedan blev upplyst att Karls brorson Sigismund år 1609 vid hovet i Polen bevistat en föreställning av Shakespeares ”Rikard III”, framförd av en engelsk teatergrupp. Jag har visserligen inte hittat någon bekräftelse på detta, men om det är riktigt kan man gissa att den polske kungen djupt beklagat att Kirkholm icke slutade på samma sätt som Bossworth, trots den svenska förlusten. Angående Strindberg och Karl IX, se August Strindbergs samlade verk no 42 ”Gustav Adolf, skådespel i fem akter”(1998), s. 309.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar