En oväntad kejsarinna

 

Den österrikiska kejsarinnan Elisabet (i historien känd som Sisi), älskade julen, vilket var fullt naturligt eftersom hon var född då. På senare år erinrade hon sig särskilt julfesten på faderns landställe Possenhofen(eller ”Possi”, som familjen sade), 1847, då hon fyllde tio år. Possenhofen låg vid Starnbergsjön i Bayern och var(om vi skall tro vad som sägs), mer likt en större lantgård än ett slott för en furste. Kanske var det därför ”Sisi” och de andra barnen tyckte så mycket om godset – de kunde leka och rasa ut bland hästarna och hundarna utan att bry sig om den etikett och det distingerade sätt som åvilar den som lever på ett slott tyngt av historia och traditioner. Att leka och roa sig var för övrigt vad som främst engagerade Sissi, i alla fall mer än studierna och hon skulle som sagt alltid minnas den där julen 1847 – slädfärderna genom skogen, ljusen i fönstren, doften från brasorna och doften av äpplen, ljusen i granarna och bönderna som dansade medan fadern spelade Cittra. Att Elisabet mindes just den julen så tydligt är på sätt och vis betecknande – den firades nämligen mot bakgrund av en uppseglande revolution som skulle skaka flera länder och städer(inklusive Stockholm), under 1848. Elisabets liv fortsatte i liknande banor – glans och romantik mot en mörk bakgrund, som ofta fick överhanden och drog ner både henne själv och familjen i förtvivlan.  Ändå dominerar det romantiska inslaget eftervärldens bild av Sisi(särskilt i Ungern).

När hon föddes julafton 1837, som andra dotter till hertig Maximilian och hans hustru Ludovika, kunde ingen tro att Sisi en dag skulle bli kejsarinna av Österrike. Banden till habsburgarna var visserligen starka eftersom Ludovikas äldre syster Sophie var gift med kejsar Ferdinands yngre bror Frans Karl, men familjen var knappast särskilt framstående. Maximilian, eller Max, var en ”konstnärssjäl”, mer intresserad av estetik och nöjesliv än att ta hand om barn och hushåll. Titeln ”hertig” var mest ett sken som han mottagit i samband med sitt giftermål för att inte stå alltför mycket i skuggan av sin hustru, kung Maximilian Josefs av Bayern yngsta överlevande dotter.[1]  Deras äktenskap präglades av gräl, långa separationer och försoningar som alltid tycks ha resulterat i att ännu ett barn kom till världen.[2] Det var med andra ord modern som i praktiken hade det högsta ansvaret för Sissis uppfostran.

På sitt håll i Wien satt Ludovikas äldre syster Sophie och försökte hålla liv i den domnande habsburgdynatiin. Hennes man var yngre son till kejsar Frans I och hennes svåger, kejsar Ferdinand, en bräcklig och svag man, lika mycket i händerna på Österrikes starke man furst Metternich som fadern hade varit. Sophies stora mål var att föda en arvtagare till habsburgarnas tron och att se till att denna tron överhuvudtaget bevarades. Eftersom hov vanligen speglar sina ledare, var hovet i Wien vid 1800-talets mitt en plats med åldrande bräckliga män, till synes ur stånd att fatta konstruktiva beslut som kunde föra utvecklingen framåt. Det sades mer eller mindre öppet att Sophie var ”den ende mannen” i familjen. När hon och Frans Karl efter sex års äktenskap fick sin Frans(senare kejsar Frans Josef), viskades det om att pojken kanske var son till någon annan än den officiella fadern.[3]

Den revolutionära våg som svepte över Europa 1848 skakade tillvaron i sina grundvalar för båda de bayerska kungadöttrarna. I Ludovikas fall var krisen övergående – det räckte med att hennes äldre bror avskedade en påflugen mätress och sedan abdikerade till förmån för sin son för att vågorna skulle lägga sig.[4] Kejsarfamiljen å sin sida tvingades fly från Wien och revolutionen skakade också kejsardömets två andra huvudstäder – Prag och Budapest. Även de italienska besittningarna hotades av rebeller. Ett regelrätt inbördeskrig utbröt och först efter något år var läget någorlunda stabilt. Ur ärkehertiginnans Sophies synpunkt hade omvälvningarna ändå det goda med sig att furst Metternich äntligen tvingades avgå och att den sjuklige svågern Ferdinand abdikerade till förmån för hennes äldste son Frans Josef, som vid 18års ålder kröntes till kejsare. Trots att Sophie alltså inte var och aldrig hade varit kejsarinna, var det nu i praktiken hon som styrde vid hovet. Hon behandlades som änkedrottning med en sådans upphöjda status och var de facto rikets första dam.  Naturligtvis ville hon också avgöra vilken prinsessa den unge kejsaren skulle gifta sig med. På den punkten visade sig emellertid Frans Josef, som annars mest framstod som en stel, tillknäppt man främst fascinerad av parader och uniformer, i högsta grad äga en egen vilja.

Som första kandidat till posten som Österrikes kejsarinna och sin egen svärdotter tänkte sig Sophie någon av de Preussiska prinsessorna. En av hennes många systrar var gift med Fredrik Vilhelm IV och även om de inte hade några barn, borde drottningen vara i en sådan ställning att hon kunde understödja sin systers planer. Bismarck lade emellertid in sitt veto – inga fler allianser med habsburgarna på Preussens bekostnad! Sophie vände då blicken mot det lilla hovet på Possenhoffen. Ludovikas äldsta dotter Helene var 18 år vid det här laget och hade ”legat i träning” för en framtida karriär som drottning, kanske rentav kejsarinna. Hon ansågs både vacker och värdig. Hennes tre år yngre syster var det ingen som tänkte på. Elisabet hade ett romantiskt hjärta och onekligen en viss charm, men kejsarinna – nej, knappast. Dessutom var ju Helene äldst och den äldsta prinsessan får förstås det finaste giftermålet. När ärkehertiginnan Sophie på sonens vägnar bad sin syster och hennes dotter Helene att besöka dem på den kurort i Oberösterreich där de brukade tillbringa somrarna, bestämdes ändå att Sissi skulle följa med, mest som sällskap åt Helene när nu ”hertig Max” trilskades och inte ville komma – han hade aldrig gillat Sophie. Då sällskapet gav sig iväg från Bayern i augusti 1853, visste alla att det i stort sett bara gällde att officiellt bekräfta en trolovning som redan var ingången. Snart skulle ytterligare en medlem av huset Wittelsbach bli kejsardömet Österrikes första dam! Så blev också fallet men inte på det sätt man planerat.

Resan till kejsarens ”semesterparadis” blev besvärlig och tidskrävande. När man äntligen kom fram var det bara en halvtimme kvar tills Frans Josef förväntades dyka upp och dessutom var gästerna svartklädda, på grund av sorg i släkten. Ett sådant omen! Men inget var att göra. De fick mötas med bruden svartklädd första gången. Så kom kejsaren. Han hälsade Helene och konverserade henne som han skulle. Men alla märkte snart att det var hennes yngre syster han såg på. Det var någonting i Sissis kastanjebruna hår, blicken i hennes ögon och hennes naturligt glada sätt som attraherade den sju år äldre Frans Josef särskilt mycket och inom kort förstod de närvarande vad som höll på att ske. Mamma Sophie blev förbluffad:

-          Det är väl inte möjligt att han kan se något hos den där ungen, utbrast hon. Vilket struntprat!

 

Men nästa morgon överflödade hennes son i lovord över Sisi - Så vacker hon var, vilken ljuvlig blick, vilka mjuka läppar, vilken grace, vilket naturligt sätt! Så ”uppåt” och glädjestrålande hade ärkehertiginnan aldrig sett sin pojke. Det hjälpte inte vad Sophie än sade om Helenes företräden i värdighet och stil. Från och med nu var det bara Sisi som gällde för Frans Josef. Några dagar senare, 19 augusti 1853, tillkännagavs förlovningen mellan kejsar Frans Josef och prinsessan Elisabet av Bayern. Hennes förhållande till systern Helene blev aldrig riktigt detsamma igen.[5]   

Så inleddes ett på en gång mycket lyckligt och mycket sorgligt äktenskap som skulle vara i i 45 år och så blev den obetydliga flickan i en sidogren av ett stort furstehus, som föddes julafton 1837, en av Europas mäktigaste och mest legendariska kvinnor.[6]

God Jul kära följare!                                   

  

      

---

[1] Kurfurst Maximilian Josef hade erhållit kungavärdighet av Napoleon 1805. Och genom att ”sadla om” i tid lyckats behålla denna värdighet efter 1814-15. Maximilian Josef fick 13 barn i två äktenskap. Ludovika var yngsta överlevande dotter i det andra. Hennes mor(”Sisis” mormor), Karolina av Baden, var äldre syster till Fredrika av Baden, Gustav IV Adolfs drottning. En annan syster, Louise, var gift med Alexander I av Ryssland. Amalia av Baden kunde med rätta ha kallat sig ”Europas svärmor”, den beteckning som senare tillkom Kristian IX:s hustru.

[2] Ludovika och ”hertig Max” fick nio barn, av vilka åtta levde till vuxen ålder.

[3] Om detta, se Dynastihistoria: Ärkehertiginnan och tronpretendenterna.

[4] Kung Ludvig I av Bayern. se Ludvig I av Bayern – Wikipedia.

[5] Helene, som i familjen kallades ”Nene”, gifte sig några år senare istället med  arvprins Maxilian av Thurn und Taxis.

[6]] Denna text bygger huvudsakligen på de fyra första kapitlen av Joan Haslips bok Den ensamma kejsarinnan, en biografi över Elisabet av Österrike(svensk översättning 1968).