Att vi haft
kungligt guldbröllop i dagarna har väl inte undgått någon. Det blev
uppenbarligen en stor succé och att döma av bilderna från firandet i kungliga
huvudstaden har Sveriges monarki alltjämt framtiden för sig. För några år sedan(2023)
firades kungens 50års jubileum på tronen – en händelse som praktiskt nog råkade
sammanfalla med 500årsminnet av Gustav Vasas tronbestigning. Båda
begivenheterna högtidlighölls – även om de som organiserade festligheterna kring
Gustav Vasa beklagade den dåliga sponsringen från myndigheternas sida. Detta
att fira kungliga bemärkelsedagar och förvandla dem till på en gång en folkfest
och PR för monarkin tycks ha lanserats först under 1800-talet. När Karl Johan
firade sitt 25årsjubileum på svenska tronen 1843 var det som om all kritik mot
hans trakasserier av pressen och intellektuella oppositionsmän glömdes bort –
nu mindes man bara hans forna bragder och att han skänkt fred och lugn åt det
en gång sargade och sönderslitna landet.
Rekordet i
överdådigt firande av en äldre regent tog naturligtvis Storbritanniens
drottning Victoria. Hon var förmodligen den mest motsägelsefulla regenten i
Englands/ Storbritanniens, historia: pryd och misstänkt för att i hemlighet ha
gift sig med en skotsk tjänare, hårdhjärtad och omtänksam, hysterisk i det
privata och eftertänksam politiker, folkskygg i det offentliga men umgicks
glatt med skotska bönder, djupt medveten om sitt ansvar men drog sig under
långa perioder undan sina plikter, periodvis hatad men också oerhört älskad av
sitt folk. Denna kvinna tillträdde tronen 1837, då hon var arton år och satt
sedan som regent i 64 år tills hon avled vid 81 års ålder 1901.[1]
Genom åren upplevde Victoria många problem och sorger, inte minst inom familjen
med barn och barnbarn som antingen dog eller ställde till bekymmer på annat
sätt, som barn och barnbarn brukar göra för strävsamma äldre släktingar –
särskilt om dessa släktingar samtidigt härskar över imperier bortom haven och
har ambitionen att vara något av världens ljus när det gäller politik och
moral. Största sorgen var naturligtvis maken prins Alberts död 1861. Ett tag
verkade det som om drottningen inte skulle komma över chocken utan närmast
bokstavligt drunkna i sin sorg. För resten av livet var prinsgemålens minne
heligt för henne. Då någon i familjen gifte sig var ett besök i Alberts
mausoleum på Windsor obligatoriskt för att ”få kära pappas välsignelse”. Att
drottningens manliga barnbarn skulle heta Albert var en självklarhet, gärna
Albert Victor. Flickorna skulle lika självklart döpas till Victoria.[2]
Så konstitutionell monark hon än var
hade drottning Victoria svårt att acceptera när politiker hon ogillade fick
makten. När liberalen Gladstone blev premiärminister 1880 skrev drottningen(som
alltid omtalade sig själv i tredje person då hon skrev om statsangelägenheter),
att hon hellre skulle abdikera än ha något att göra med ”den där halvgalne
fanatikern som snart kommer att förstöra allting och bli diktator” Gladstone
var det stora irritationsmomentet i landet: ”Det är vad drottningen anser”.
Ville andra samarbeta med liberala partiet fick de gärna göra det: Hon –
Drottningen av England, tänkte minsann inte göra det oavsett vad några fåniga
väljare hade kommit fram till! Drottningen fick naturligtvis finna sig i fakta,
sådan var och är lagen i Storbritannien, men detta exempel visar att hon stod
närmare tron på kungamakten av Guds nåde än tron på vad vi kallar demokrati och
att hon kunde vara både envis och besvärlig när hennes åsikter träddes förnär.
Allt sådant var emellertid glömt när Storbritannien och stora delar av den
övriga världen i juni 1887 firade att drottning Victoria suttit på tronen i ett
halvt sekel.
Det engelska
samhället fick ”Victoriafeber”: Allting var ”Allah Queen Victoria”! Det såldes
byster, porträtt, minnesböcker, tekannor med drottningens profil och för tiden
tekniskt avancerade peruker som underhöll sin bärare och omgivningen med att
spela ”God Save the Queen” så fort damen satte sig.[3]
Detta var första gången på drygt 25 år
som det hölls en större officiell tillställning i landet. Vilket förmodligen
gjorde festligheterna extra spännande. Londons invånare lär ha stått posterade
på strategiska platser i flera dagar och kikat på alla exotiska gäster från de
brittiska kolonierna som kommit för att gratulera drottningen.. De inhemska
politikerna fick knappt ett ögonkast – dem hade man ju sett massor av gånger!
Den enda som verkade totalt ointresserad av hela jippot var drottningen själv.
Allt glam och ståhej fick henne bara att känna sig gammal och ensam. 20 juni
1887 konstaterade hon melankoliskt i sin dagbok: ”Det är idag 50 år sedan jag
besteg tronen! I sin nåd har Gud hjälpt mig genom många svåra prövningar och
sorger”. Desto roligare hade hennes äldste son, prinsen av Wales – det var
nämligen han som organiserade alltihop och tog emot de viktigaste gästerna. Att
synas, slå runt och ha allmänt kul var det bästa han visste, vilket å andra
sidan gjorde att hans skulder hade en irriterande tendens att överskrida
tillgångarna. Men både folket och parlamentet förlät honom för det mesta – han
var ju så charmig och nu när mamma drottningen firade guldjubileum var förstås
festande och glädje bara på sin plats. ”Alla var där” – inte bara från
kolonierna utan också från de europeiska furstehusen. En som hade vissa
svårigheter var prins Vilhelm av Preussen, sonson till tyske kejsaren och snart
själv känd som Vilhelm II. Denne olycklige osäkre unge man, som ständigt
brottades med sin komplexa personlighet och inte riktigt visste var han hörde
hemma(tysk eller engelsman?), kompenserade gärna sina svagheter under en tuff
yta, vilket ofta ledde till att han kom i konflikt med sina engelska släktingar.[4]
Sedan någon tid rådde oenighet angående lämpligheten av ett planerat giftermål,
där Vilhelm och hans tyska omgivning hade helt annan åsikt än hans engelska mor
och mormodern i Buckingham Palace. Det hela hade lett till uppslitande
ordväxlingar och diskussioner, varvid prins Vilhelm bland annat (hemma i Berlin),
betecknat drottning Victoria som ”den gamla haggan”). När han nu begärde att få
närvara vid festligheterna i London – såsom representant för tyska
kejsarfamiljen, vägrade mormodern att låta honom göra det. Han fick visserligen
komma men inte i sin fars, den tyske kronprinsens, ställe. Vilhelm vände sig då
till den gamle kejsaren, som glatt utsåg sin sonson till Tyska rikets representant
vid engelska drottningens guldjubileum – vilket i sin tur gjorde drottningen
rasande. Slutet på denna löjliga och olycksbådande historia blev att i kortegen
till tacksägelsegudstjänsten i Westminster Abbey 20 juni 1887 satt drottningens
favoritdotter vid hennes sida i vagnen, svärsonen red vid sidan av, klädd som
en ståtlig riddare till åskådarnas jubel, medan deras son och sonson red långt
bak i processionen, tillsammans med diverse exotiska kungligheter från
kolonierna. Detta skulle vara frustrerande för vem som helst. För en ärelysten,
osäker man på 28 år var det djupt förnedrande. Vid gudstjänsten i kyrkan och
den följande veckans nöjen var dock allt ståtligt och högtidligt eller fyllt av
glam och glamour. Ingen kunde ana att Europa inom 30 år skulle skakas av ett
fruktansvärt krig och att flera av de högheter som möttes den gången i London
skulle förlora sina troner eller till och med sina liv.
Tur att vi
trots allt lever i ett relativt lugnt land och att vårt kungapar fått leva 50
år tillsammans utan alltför många ”prövningar och sorger”. Hoppas att de får
många fina år än![5]
[1] Detta var i och för sig långt ifrån unikt i sin tid. Frans Josef av Österrike blev kejsare 184830(vid 18 års ålder), och regerade sedan i 68 år tills han avled 86 år gammal 1916. Kristian IV av Danmark var visserligen över 40 år vid sin tronbestigning 1863, men fungerade därefter som regent i ytterligare dryga 40 år tills han avled 1906 vid 88 års ålder. Vår egen Gustav V blev kung 1907 vid nära 50årsålder och dog 92 år gammal 1950
[2] Victorias barn löste problemet genom att lova att åtminstone ha Albert som andranamn på sina egna pojkar och Victoria för flickorna. Så länge drottningen levde var dessa namn också obligatoriska för barnbarnsbarnen. Även om det förekom att några av de kvinnliga barnbarnen hade Victoria som tilltalsnamn, kallades ingen av pojkarna Albert officiellt, om det nu berodde på att namnet inte ansågs riktigt ”passande” för engelska eller tyska kungligheter eller en fullt begriplig önskan att distansera sig från minnet av den döde prinsgemålen, som aldrig fick glömmas bort hemma på Windsor eller Ball Moral,
[3] Något liknande hade inträffat i Sverige ett par år tidigare då en annan Victoria(av Baden), kom hit för att gifta sig med dåvarande kronprins Gustav(senare Gustav V). Det blev på modet att ha samma frisyr som den nya kronprinsessan och hon fick till och med en egen punsch uppkallad efter sig.
[4] Vilhelm II:s mor var drottning Victorias äldsta dotter, med samma namn som sin mor och av allt att döma drottningens favorit bland syskonen. Hennes svärfar, kejsar Vilhelm 1, var 90 år gammal och hade deltagit i slutfasen av Napoleonkrigen. Han var i stort sett ett redskap i kanslern Bismarcks händer. Sonen Fredrik(prins Vilhelms far), var liberal och ansågs i sin tur vara beroende av sin engelskfödda hustru. Vid tiden för det engelska jubileet var Fredrik svårt sjuk i strupcancer. Han överlevde fadern med bara tre månader och dog i juni 1888.
[5] Drottning Victorias guldjubileum berörs kortfattat i flera böcker. Här har jag främst använt mig av Catrine Clay, Kungen, kejsaren och tsaren, kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), s. 121-23.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar