”Det krävs
tre veckor för att förbereda ett improviserat tal”, lär Churchill ha sagt,
eller om det är fyra, jag är inte helt säker. Men en del tycks faktiskt ha
förmågan att improvisera mer eller mindre rakt av. Min kunglige favorit i
modern historisk tid, Lennart Bernadotte på Mainau, ägnar ett halvt kapitel i
andra delen av sina memoarer åt att räkna upp tillfällen där han utan förvarning
improviserat fram tal eller smärre kupletter. Han framstår som en man med
humorn nära till hands, liggande precis under ytan. ”Vilken egenskap uppskattar
ni mest hos er make”, skall en journalist en gång ha frågat Sonja Bernadotte.
”Dårfinkerierna”,
svarade hon.
Greve
Lennart själv säger sig i memoarerna ha svårt att avgöra var gränsen inom honom
går mellan lek och allvar, skådespel och verklighet; ”Jag vet bara att jag
ständigt är öppen för varje situations dramatiska möjligheter” – detta oavsett
om det verkligen gällde ett framförande på en scen eller mer vardagliga
situationer som inbjöd till improvisation av något slag. Därpå ges några exempel
på grevens förmåga inom genren.
En gång
uppmanades Mainaus herre att helt oförberedd under en konferens ”göra reklam”
för staden Konstanz. Irriterad att på detta sätt tas på sängen samlade Lennart
ihop ett antal blanka a4ark som han stoppade i fickan. Då ögonblicket var inne
förkunnade han för de församlade: ”Oförberedd som jag är…” varpå han ”råkade”
sprida ut ett antal ark över golvet. Då serviceinriktade människor skyndade
till att bärga det(som de trodde), dyrbara manuskriptet, hejdades de med ett
skälmskt: ”Ingen idé, det står inget på papperen”, varefter talaren lugnt kunde
säga vad han behagade: ”Roligt med regi”, konstaterar greve Lennart i
memoarerna. Ibland kan det vara tvärtom – ett väl förberett och genomgånget tal
visar sig vid närmare eftertanke omöjligt att hålla. Detta inträffade en
nationaldag i början av 1970-talet, när dåvarande domprosten i Västerås(god vän
till slottsherren vid Bodensjön), uppmanat greven att hålla ett tal i hans
domkyrka. Med viss tvekan åtog sig Lennart uppgiften – bara för att dagen före
begivenheten plötsligt komma till insikt om att det storstilat utformade
”blågula nationaldagstalet” helt enkelt inte gick an att framföra. Raskt
improviserades ett nytt tal ihop, endast med hjälp av några i hast nedkastade stolpar.
Exakt vad som sades kunde författaren senare inte erinra sig, men tydligen slog
talet an en sträng av gemenskap mellan Europas olika länder och kulturer,
kombinerat med en förhoppning att dessa kulturer måtte kunna behålla sin särprägel.
Hur som helst var slutresultatet uppenbart lyckat, ty domprosten manade senare
sin vän att åter framträda i domkyrkan - något greven dock avböjde resten av
livet då han, som han skriver. önskade att det tidigare talet ”skall förbli en
solitär”.
Alla som
deltagit i större högtidliga evenemang vet hur jobbigt det kan vara att lyssna
på folk som håller storslagna, långdragna tal. Man förstår ungefär hälften av
vad som sägs och knappt det. Ju längre eländet håller på dess tyngre blir
ögonlocken och man undrar stillsamt vad man egentligen har i sällskapet att
göra – sedan kan ämnet för sammankomsten i sig vara hur viktigt som helst.
Bland sina många åtaganden var greve Lennart Bernadotte i många år också engagerad
i tysk miljövård. Vid en internationell konferens i München förväntades greven
hålla huvudföredraget eller, som det hette, ”festföredraget”. Enligt schemat
skulle talaren hålla ett anförande på cirka trekvart, endast föregånget av
några kortare ”välkomsthälsningar” från arrangörerna. Dessa hälsningar blev i
själva verket så långdragna att 1/5 timme hunnit förlöpa innan det var dags för
huvudtalaren att framträda. Vid det laget var publiken(kanske även
festtalaren)? Smått slutkörd. ”Det här går inte”, tänkte Lennart för sig själv,
”de orkar inte längre”. Han lät helt sonika snabbkopiera talet och förkunnade
därpå för de församlade: ”Det blir inget festföredrag. Varsågoda och läs talet
själva om ni är intresserade”, varefter han i ett anförande på fem minuter fick
sagt vad han verkligen ville säga. I memoarerna hävdar Lennart att han blivit
”ovationsartat hyllad” för detta berömvärt kortfattade tal.
Som slutkläm
i beskrivningen av sin egen förmåga till improvisation påpekar greve Bernadotte
att överträdandet av konventioner förutsätter medvetenhet om reglernas värde
och nödvändighet: ”Man måste veta var gränserna går, annars är det sto risk att
man gör bort sig”. Bara den som har något så när begrepp om vad som passar sig
kan tillåta sig att då och då träda utanför ramarna.[1]
Greve Lennart beskriver sig(med glimten i ögat får man förmoda), som
”konventionell på ett okonventionellt sätt”, kanske en bra fingervisning om hur
vi alla borde förhålla oss - såväl i talarstolen som till livet i största
allmänhet, för att bli någorlunda tillfreds med tillvaron.[2]
[1] En återklang av detta förhållningssätt kan måhända anas i det svar greve Lennarts son Björn i en intervju i samband med faderns 90årsfirande 1999 gav SVT:s reporter. På frågan vad han lärt av sin pappa svarade sonen ”disciplin och humor”.
[2] Denna text bygger på greve Lennart Bernadottes memoarer, Mainau min medelpunkt(1995), s. 92-98.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar