Disneys löjlige tyrann

Det sägs ibland att svenskar är historielösa. När det gäller kungar finns det i alla fall ett par stycken de flesta har hört talas om, även om de inte läst mycket historia. De flesta av dem är naturligtvis svenskar, som Karl XII eller Gustav III. Man vet ungefär när de levde och ofta, lustigt nog, var och hur de dog eller anses ha dött. Några få europeiska kungar är också bekanta till namnet bland svenskar i allmänhet, Ludvig XVI av Frankrike och Elisabet I av England exempelvis. När det gäller England känner man kanske också till Henrik VIII. Svenskar som är mellan 10-40 år har säkerligen stött på en engelsk kung till någon gång i livet hur lite historia de än har läst, fast de troligen inte vet exakt när han levde, inte tänker på honom som kung och kanske tror att han är en figur som Disney hittat på. Just det, ”prins John”, den fåniga typen som blir snuvad på sitt guld på julafton i Kalle Anka. Är man förtjust i äventyrsfilmer eller lite historieintresserad har man nog sett honom i ”Ivanhoe” på nyårsdagen också. Där är han inte lika fånig men fortfarande en tyrann som olovandes lagt beslag på tronen i den ädle kung Rickards frånvaro. I själva verket var han både en verklig människa och en kung som ärvde tronen, även om han faktiskt försökte ta makten medan brodern levde.  I svenska historieböcker benämns han ofta som ”Johan utan land”.   

 Det är egendomligt att svenska forskare inte intresserat sig mer för ”prins John”. Med tanke på att han regelmässigt återkommer i svensk tv två gånger om året borde någon ha satt sig ned och författat en biografi. När jag försökte få fram mer konkreta fakta om ”Johan utan land”, fann jag ingen referens till någon svensk bok om honom. På engelska finns det naturligtvis flera verk som berör Johans epok, även om det verkar som hans personliga öde börjat intressera historikerna närmare först under de allra senare åren. Detta hänger kanske samman med att det år 2015 är 800 år sedan Johan undertecknade Magna charta, som anses vara grundstenen för engelsk demokrati. Personligen har jag i skrivande stund inte lyckats komma över någon bok om Johan.  Detta inlägg baserar sig därför på de uppgifter som finns på engelska wikipedia, vars artikel om Johan är utförlig.

John var yngst av den engelske kungen Henrik II:s söner.[1] Att han betecknas som ”utan land” lär bero på att fadern inledningsvis inte gav honom något apanageland och det är tänkbart att han från början var öronmärkt för en kyrklig karriär. På grund av starka motsättningar inom familjen, där yngste sonen länge visade fadern lojalitet vilket han i stort sett var ensam om, fick han så småningom flera domäner; bland annat blev han på papperet kungens högste representant på Irland. När Rickard, som var äldst av de kvarvarande bröderna gav sig ut på korståg efter faderns död 1189, tilldelades John inkomsterna från flera engelska landområden. För den som är insatt i legenderna om Robin Hood är det särskilt intressant att Nottingham hörde till hans territorier. Prinsen lovade dock att själv inte vistas i England under de första åren av Rickards frånvaro och de viktigaste slotten inom hans sektorer lades i andra händer. Mot sitt givna löfte återvände John till England från familjens franska besittningar och försökte under kommande år ta kontroll över hela riket utan att någonsin lyckas fullt ut. Under en period påstod han att brodern avlidit. När Rickard återvände hem 1194 benådades John med förklaringen att han förletts av sin omgivning. Disneys påstående att han fängslades är alltså felaktigt. Under resten av broderns regering tycks han ha förhållit sig lojal. Efter Rickards död 1199 besteg Johan sin broders tron.

Det är svårt att efter 800 år och med det knappa material jag haft till förfogande bedöma Johan som regent. Den som i likhet med mig sett hela Disneyfilmen om Robin Hoods äventyr har lärt sig att han rent allmänt var sniken, att han samlade på dyrbarheter, samt sög på tummen i mellankoliska lägen. Det tycks ligga en viss sanning i detta. Johan var känd för att samla juveler och sägs ha klätt sig extravagant Då han var vred kunde han bita sig i fingrarna. Han tycks ha varit något instabil i karaktären och kunde både visa stor generositet och avundsjuka gentemot sin omgivning.

I rättvisans namn skall dock framhållas att de pengar kungen fick in med säkerhet inte bara gick till överflödigt grannlåt. Rikets problem krävde en jämn inströmning av pengar till statskassan, eller åtminstone av produkter som kunde omsättas i pengar. Det stora utrikespolitiska problemet under Johans regering var, som vanligt när det gäller England, Frankrike. Vid denna tid ägde den engelske kungen flera landområden i dagens Frankrike; exempelvis Normandie och I början av Johans regeringstid gick stora delar av dessa kontinentala besittningar förlorade till franske kungen. Det gällde nu både att försöka återta dem och att förhindra att själva England invaderades av Frankrike. Ett sådant företag krävde naturligtvis pengar, både till uppsättandet av flotta och här och till att sluta allianser med Frankrikes potentiella motståndare på kontinenten. Johan lär ha varit duktig på att finna ut nya skatter; bland annat infördes en skatt på all import och export, vilket var nytt vid denna tid. Detta irriterade förmodligen dem som sysslade med handel men knappast ”de fattiga”, som vi ju lärt oss att kungen gav sig på av rent djävelskap. Det är väl inte heller sannolikt att ett statsöverhuvud vars mål är att skaffa pengar, om det nu beror på snikenhet eller görs för att rädda finanserna, i första hand ger sig på folk som inte har mycket pengar. Man kan snarare förvänta sig att han.. råkar i konflikt med samhällets högre klasser som adeln eller prästerskapet. Så blev också fallet för Johan. Högadeln ålades att bidra till bekostandet av kriget i Frankrike och de som vägrade straffades strängt.  Vid ett tillfälle sändes en adelsman som nekat att betala en högre summa i exil och hans hustru och en son sattes i fängelse där de avled. Sådana metoder gör inte statsmän populära och det faktum att framgångarna i kriget på sikt uteblev försvagades ytterligare kungens ställning i förhållande till storbaronerna. Adeln i norra England var särskilt kritisk eftersom man inte påverkades direkt av kriget i Frankrike.  Till detta skall läggas att prinsen på kung Rickards tid tycks ha haft för vana att inleda sexuella förbindelser med gifta kvinnor ur adelsståndet, trots att han själv var gift.[2] Även om detta verkar ha upphört efter tronbestigningen var beteendet av förstårliga skäl inte populärt hos adeln.

Som om detta inte räckte kom Johan i konflikt med påven, vilket han inte var ensam om bland dåtidens europeiska furstar. Till följd av oenighet angående kandidaturen till ny ärkebiskop av Canterbury blev England först belagt med interdikt och Johan själv därefter bannlyst. Kungen drog då helt sonika in inkomsterna för de biskopar och abbotar som stödde Rom och lade beslag på dem för egen räkning. När rykten börjat gå att påven ämnade låta Frankrikes kung avsätta Johan i hans namn, gav Johan emellertid upp och erkände påven som sin länsherre år 1213.
Kung Johan var överhuvudtaget inte känd för undergivenhet mot katolsk ortodoxi: en del har till och med tvivlat på att han överhuvudtaget haft någon religiös tro. Bland annat skall han ha uttryckt tvivel på Jesu uppståndelse. Samtidigt är det tydligt att han deltagit i de religiösa ceremonier en kung förväntades medverka i och vissa präster lär han ha kommit väl överens med. Om han slarvat med att ta nattvarden visar bevarade räkenskaper i gengäld på gåvor till de fattiga, alltså motsatsen till vad vi lärt oss. Förmodligen är det konflikterna med kyrkan, vilka varken är specifika för Johan bland dåtida kungar eller avslöjar något om hans ”grymhet”/”godhet” i allmänhet, som i sentida skönlitteratur och dramatiseringar förvanskats till förföljelse av godhjärtade präster och munkar.

Efter uppgörelsen med påven återupptog Johan striden med franske kungen. Att kriget åter blev ett nederlag tycks ha berott mer på högadelns ovilja att samarbeta med kungen än på inkompetens från hans sida. Då Johan återkom till England hösten 1214 låg uppror i luften. Rebellerna var huvudsakligen adelsmän från norr. Johan försökte vinna tid i väntan på stöd av påven, som hade allt intresse av att skydda sin vasall efter deras ingångna avtal. Roms garanti kom i början av 1215 men rebellerna hade då hunnit organisera sig och i juni tvingades kungen gå med på den uppgörelse som blev känd som Magna charta och som utarbetats med hjälp av biskopen av Canterbury. Bestämmelserna var snarare inriktade på att garantera adelns och kyrkans rättsäkerhet än folkets men innebar i alla fall att kungens skattepolitik övervakades av ett råd. Trots överenskommelsen bröt inbördeskrig ut mellan kungen och baronerna en kort tid senare. Rebellerna erbjöd den franske kungens son Englands krona men detta skrämde å andra sidan en del av dem att återvända till Johans parti. Mitt under inbördeskriget dog Johan av difteri i oktober 1216. Kriget fortsatte dock till följande år. Politiskt blev resultatet att Johans ätt satt kvar på tronen men att Magna charta å andra sidan bekräftades som grundval för rikets styrelse.

Som jag ovan konstaterat är det svårt att, med utgångspunkt från mitt knapphändiga källmaterial definiera Johan som regent. De negativa drag vi vanligen förknippar honom med är som vi sett inte helt gripna ur luften. Samtidigt är det tydligt att problemen var många och behovet av pengar stort. Det står också klart att det inte var ”folket” som i första hand fick lida av Johans skattepolitik utan makteliten inom adeln och kyrkan. Kungen förlorade flera av sina franska landområden och statsmän som har otur bedöms sällan positivt av eftervärlden. Det faktum att den äldre brodern Rickard på sin tid deltog i korståg, det ärofullaste en kristen furste kunde göra under tidig medeltid, har säkert också spelat en roll. Alla vet att en ”hjälte” fordrar en ”skurk” som kontrast. Om Johan hade tendenser till snikenhet var han med visshet inte ensam om det. Som Jonathan Lindström skriver om den med Johan samtida lundabiskopen Andreas i sin nyligen utkomna bok biskopen och korståget: ”Det var inte han utan tiden som var sniken”. Även om det inte är någon förtjänst hos kungen är det slutligen värt att notera att ”Johan utan land” faktiskt blev stamfar för en ny gren inom ätten Plantagenet. Fram till sekelskiftet 1400 var de engelska kungarna ättlingar till honom i rakt nedstigande led. Därefter splittrades familjen i flera grenar och så småningom tog nya släkter över tronen. Eftersom alla dessa släkter bygger sina tronanspråk på släktskap med den föregående dynastin är det ändå så att den engelska drottningen än i dag härstammar från den av tradition föraktade ”Johan utan land”, som 800 år efter sin död varje år görs till åtlöje för historiskt ovetande svenskar. Detta är värt att tänka på nästa gång ni ser Kalle Anka.

God jul!            

           

                                 

---

[1] Jag följer här den av många använda tekniken att beteckna prinsar med engelskt namn och kungar med försvenskat.

[2] Prinsen hade minst fem utomäktenskapliga barn med olika älskarinnor av vilka åtminstone två var adelsdamer.

En krigares hemkomst

Tidigt på morgonen 13 december 1715 ösregnade det vid det lilla fiskelägret Skåre utanför Trelleborg. Såväl historiker som skönlitterära författare avger denna väderrapport när de beskriver dagens händelser. Denna regniga luciamorgon, som ännu inte firades på det sätt vi är vana vid, landsteg en grupp män från en roddbåt vid fiskelägret. En av dem var Sveriges envåldshärskare, hans majestät konung Karl XII.

Det var femton år sedan kungen senast satt sin fot på svensk mark, åtminstone om man tillämpar vår tids geografiska definition av ”Sverige”, vilket kungen inte nödvändigtvis behöver ha gjort. Han kom närmast från den svenska besittningen Stralsund i Tyskland, som stått i begrepp att kapitulera för fienden då han slutligen lämnat staden några dagar tidigare. Även om man räknade bort de perioder kungen vistats på svenskägt område hade han mest varit utomlands de senaste fjorton-femton åren. Han hade, för att citera vad Strindberg låter taffeltäckaren Hultman säga i Karl XII, rört sig i ”Sachsens städer, i Polens landsbygder, kring Rysslands slätter och Turkiets lustgårdar” och han hade upplevt många bittra stunder: Hans baltiska besittningar hade tagits av ryssarna, de tyska tycktes stå i begrepp att hamna under preussiskt styre och Finland, som varit en del av riket i 600 år, var i stort sett ockuperat av ryssarna. Två gånger hade han tvingats lämna sina soldater för att undvika att bli krigsfånge. Den första av dessa gånger hade den general som fått ansvaret att leda armén i hans ställe helt sonika kapitulerat utan strid och därmed avsevärt förlängt hans vistelse på turkiskt område. De flesta gamla veteraner han litat på som ung var döda eller krigsfångar och det sista året i Turkiet hade han själv varit föga bättre än sultanens fånge. Ovanpå allt detta kom han hem till ett land som några år tidigare drabbats av pesten och som mycket väl kunde tänkas bli invaderat av fienden inom en snar framtid.

Vad tänkte 33åringen som stod på stranden i Skåre den där regniga decembermorgonen. Vad kände han vid återkomsten till sitt sargade rike?

Heidenstam och Strindberg tar var för sig upp denna fråga i sina litterära och dramatiska gestaltningar av kungen från åren kring förra sekelskiftet. De båda antagonisterna är i själva verket ganska eniga i sin dubbeltydiga framsällning av Karl, även om Heidenstam är mer positiv än Strindberg. Den senare framhåller åtskilliga gånger i sin pjäs, som börjar just med kungens ankomst till Skåne, att han är sjuk. I första akten framträder han utan att säga ett hörbart ord och han beskrivs som ”blek och frusen”. I nästa akt beskriver ett ögonvittne honom som ”en död man vars hydda går omkring och spökar” och det berättas att kungen har halsfluss. När han strax därefter gör sin entré är ansiktet ”sjukligt askgrått”. I alla akter där kungen är på scen en längre stund ligger han till sängs kortare eller längre perioder. Han anklagas också öppet för feghet, eftersom han på grund av blygsel över sitt nederlag inte vågar återvända till Stockholm. Vidare misstror kungen sin svåger Fredrik av Hessen, som han inför Ulrika Eleonora rent ut betecknar som ”ett svin”. Han antyder också bitterhet mot folket för deras kritik, då han i andra akten konstaterar: ”De är onda på mig för att jag inte är död”. De oppositionellas representanter betecknar å sin sida regelbundet kungen som ”boven” och en av dem, en hemkommen krigsfånge från Sibirien, går i pjäsens upptakt så långt att han söker mörda kungen genom att tända en falsk fyr för dennes fartyg.

 Ändå saknar Karl långtifrån energi och utstrålning: I första akten får hans blotta åsyn de kritiska ständerna att ödmjukt falla på knä.  Han kan både föra politiska samtal med Görtz och utan vidare spisning kasta ut besvärliga kvinnor.

Heidenstam förmedlar samma blandning av skam, besvikelse och storhet hos den hemvändande Karl XII i sin karolinernovell kungsritten. Under resan från Stralsund känner kungen stark bitterhet mot sitt folk, som han vet till stora delar är emot honom. Det sägs uttryckligen att han inte vill visa sig för stockholmarna och sina närmaste som en förlorare. Han tänker på det orättvisa i att de som stupat blir hyllade, medan de som överlevt föraktas. För en krigare finns det uppenbarligen bara två möjligheter; att segra eller dö. (Man känner igen tonen från den ovan citerade repliken i Strindbergs pjäs). Ändå är kungen bistert övertygad om att han skall återvinna folkets lojalitet; inte genom skräckvälde utan genom tapperhet och beslutsamhet. Så vill han visa svenskarna att ”de ännu voro (är), honom trogna”.

Även om Strindberg betonar kungens svaga sidor kan sammanfattande konstateras att Karl XII i båda dessa framställningar visserligen är deprimerad av sina många motgångar men långt ifrån krossad.

Övergår man till att granska moderna historikers beskrivning av kungen och av folkets syn på honom i december 1715 finner man, kanske med viss förvåning, att bilden blir helt annorlunda. Med hänsyn till vad kungen och riket gått igenom vore det helt naturligt om han känt sig sjuk och olycklig vid hemkomsten. Istället tycks han ha varit full av optimism. De som sett honom före kriget sade visserligen att kungen verkade äldre rent fysiskt och det syntes att krigets prövningar satt sina spår men i kontakten med sin omgivning var han öppnare och mindre blyg än förr. En diplomat, som Liljegren citerar, skriver att de som känt kungen tidigare aldrig sett honom så tillgänglig och glad under hans framgångsdagar som vid återkomsten till det hotade Sverige. Den enda antydan till sjukdom som tycks ha funnits är ”en envis hosta”, som Hatton omtalar i sin brett upplagda bok om Karl XII; (något som Liljegren inte alls nämner). Postmästaren i Ystad, dit Karl kom på eftermiddagen 13 december, betecknade kungen som ”vid god hälsa”, i ett brev till Stockholm. I ett eget brev till sin syster sade sig Karl vara säker på att alla svårigheter skulle kunna redas ut. Han försäkrade henne också att han gärna hade velat träffa henne i Stockholm men att han helt enkelt inte kunde resa dit. Däremot tog han emot många gäster i sitt högkvarter i Ystad. En av dem var svågern Fredrik av Hessen som han, långt ifrån att avfärda som ”ett svin”, prisade för stora förtjänster. Överhuvudtaget tycks kungen ha varit angelägen om att kväva, eller dämpa, alla motsättningar inom familjen genom att helt enkelt ignorera dem. De två kandidater som stod närmast att efterträda honom om han dog, svågern Fredrik och systersonen Karl Fredrik av Holstein, behandlades med lika stor uppmärksamhet då de besökte kungen.

Det finns heller inte några spår i källorna av öppet uttalad kritik mot Karl XII vid hemkomsten och allra minst några mordförsök. Tvärtom. I det ovan citerade brevet talar postmästaren i Ystad om ”den glädjesolen”, som i femton år och mer ”förnekat Sveriges barn sin ljuvaste och angenämaste glans” men som nu åter var upprunnen ”i vårt Svea rike”. Att kungen kommit till staden var ”till allas nöje och hjärtans glädje”. Den kritik som ändå fanns tycktes kungen ta med gott humör. Då han fick veta att en general dömts till döden bland annat för att ha kritiserat honom, konstaterade han leende att om detta skulle medföra dödsstraff blev det inte många innevånare kvar i riket. Någon bitterhet mot folket tycks således inte ha funnits hos den hemkomne suveränen.

Naturligtvis fanns det svenskar som kritiserade kungen i december 1715, så som maktens innehavare alltid blir kritiserade och visst önskade man, som Liljegren skriver, att kriget som pågått i femton år skulle ta slut, något annat vore underligt men det var långtifrån fråga om det hat mot Karl XII som Strindberg förmedlar. Inte heller var kungen å sin sida bitter på folket för rikets motgångar; den bilden har utformats av senare tiders föreställningar om hur ”despoter” beter sig när de misslyckats. Kanske kände kung och folk en ömsesidig glädje i december 1715; kungen för att han var på egen mark och hade helt fria händer att agera, folket för att de hoppades att kungens hemkomst skulle leda till fred. Om så var fallet bedrog sig båda parter. Kriget skulle fortsätta ytterligare sex år och även om kungen nu var sin egen herre hade han bara knappt tre år kvar att leva. När han dog var stormakten han i så många år kämpat för krossad.    

                                   

Tolerant konung offer för terrordåd

I dessa tider när blodiga terrordåd i Paris skakar världen kan det vara på sin plats att påminna om ett annat terrordåd, eller åtminstone attentat, i samma stad. Det drabbade visserligen bara en enskild individ men i gengäld en av de mest populära och toleranta statscheferna i historien; Henrik IV av Frankrike.

Henrik tillhörde genom sin far en sidogren av huset Capet som vid tiden för hans födelse spelade en ganska obetydlig roll i politiken. Hans mor var hugenott och skall ha påverkat sin man att ansluta sig till det protestantiska lägret. Hennes far var konung av Navarra och vid hans död övertog hon i praktiken regentskapet. Efter moderns död ärvde Henrik själv sin morfars rike.[1]

Det Frankrike där Henrik växte upp präglades av oroligheter och krig, ungefär som Mellanöstern i våra dagar. Som det brukar vara när ett land drabbas av inbördes strider var bakgrunden komplex; sociala spänningar, oenighet mellan de ledande familjerna återverkningar av utrikespolitiska beslut, det faktum att landet saknade en självklar ledare och oenigheten mellan katoliker och protestanter(hugenotter), som i sin tur hämtade näring i de andra konflikthärdar jag nämnt, ledde till att landet under 1500-talets andra hälft befann sig i ett närmast permanent tillstånd av inbördeskrig. De olika försöken att hitta en fredlig lösning ändade i nya krig och blodiga massakrer, med Bartolomeinatten i augusti 1572 som värsta exempel. Unge Henrik tvingades balansera mellan de olika lägren och bytte bland annat religion minst tre gånger i sitt liv. Det ständiga växlandet av trosuppfattning och kontakterna i båda lägren bör ha gett fursten en relativt nykter syn på trosläror och dessas värde.  Efter många om och men, som bland annat omfattade kungamord och mord på en av tidens mer framstående adelsmän, blev Henrik av Navarra Frankrikes konung 1589. Det dröjde dock enda till 1594 innan Paris öppnade sina portar för honom. Han hade då definitivt blivit katolik året innan. När katolikerna efter den gamle kungens död 1589 krävde att Henrik genast skulle konvertera för att få bli kung undrade han om de verkligen önskade sig en kung som bara bytte tro utan vidare: Det vore närmast detsamma som ateism, menade han.

Henriks stora mål sedan han blivit konung var ENIGHET. Alla måste samarbeta för Frankrikes bästa, oavsett stånd eller religion. Han hävdade det individuella ansvaret framför massans oreflekterade underkastelse under en ledare och han framhöll vikten av att ingen samhällsgrupp gynnades på någon annans bekostnad. Hans mest kända insats för fred och endräkt är ediktet i Nantes 1598. Det innebar att katolicismen å ena sidan erkändes som fransk statsreligion, medan hugenotterna å andra sidan garanterades rätten att fritt utöva sin tro i områden som de behärskade vid tiden för ediktets införande. Vidare fick de rätt att inneha statliga tjänster. Hugenotterna tilldelades också vissa städer i landet som eget territorium. Paris förblev dock en alltigenom katolsk stad och det var inte tillåtet att utöva protestantisk gudstjänst vid hovet, inom armén eller i sådana städer där katolska biskopar residerade.[2] Ediktet var alltså en kompromiss avsedd att tillfredsställa båda sidor i så stor utsträckning som möjligt. Kungen förklarade samtidigt att alla som tjänade landet skulle ses som goda medborgare utan hänsyn till trosuppfattning.

Dessvärre innebär tolerans inget garanterat skydd mot fanatism och detta var något som också Henrik IV fick erfara. 14 maj 1610 verkade kungen orolig och nervös. Han siade om sin snara död, vilket dock inte tycks ha varit helt ovanligt. På eftermiddagen lämnade han Louvren för att besöka en av sina ministrar i dennes bostad. Då vagnen tvingades stanna på en trång gata hoppade en man upp på fotsteget och stack kungen två gånger i bröstet med en dolk. Det första hugget gjorde mindre skada men det andra trängde in nära hjärtat. Med blod rinnande ur munnen viskade Henrik två gånger: ”Det är ingenting”, varpå huvudet föll framåt. Sannolikt avled han omedelbart.

 

Mördaren var en katolsk munk och lärare som regelbundet ansattes av visioner och uppenbarelser. Enligt vissa uppgifter skall han först ha planerat att övertala kungen att omvända samtliga hugenotter till katolicismen men då han inte lyckades få kontakt med Henrik fattade han beslutet att döda honom.[3] Som straff för sin gärning blev han söndersliten mellan fyra hästar. Av någon anledning används hans namn, Ravaillac, på svenska närmast som beteckning för en lättsinnig skojare, något av en playboy, vilket ju inte alls behöver vara negativt. Kanske är det läge att ändra betydelsen av detta ord till ”fanatiker”, med betoning på religiös fanatism. Med detta synsätt skulle de män som i vår tid utför terrordåd i Henrik IV:s huvudstad alla kunna betecknas som Ravaillacer.[4]            

      

 

                

---

[1] Henrik föddes i staden Pau vid Pyrenéernas fot, i likhet med  Karl XIV Johan av Sverige 210 år senare.

[2] Se ”ediktet i Nantes”, Wikipedia.

[3] Se ”Ravaillac”, Wikipedia..

[4] Detta inlägg bygger huvudsakligen på Sven Wikbergs bok ”Henrik IV”, (Stockholm 1942).

Oycksbringande kunganamn

Är du skrockfull? Vägrar du stiga in i ett hus om du måste gå under en stege eller ser ändlösa olyckor framför dig om en svart katt korsar din väg. Avstår du från en middag om ni är sammanlagt 13 gäster vid bordet?

Huruvida kungar är mer lagda för skrock än andra människor är omöjligt att säga men i ett speciellt avseende verkar de genom tiderna ha varit mycket vidskepliga; beträffande namnen på sina söner. Inom flera dynastier finns exempel på dopnamn som länge varit populära och som, till synes oförklarligt, plötsligt försvunnit ur längderna. Om en kung sedan vågat använda dem är det ett faktum att vissa av prinsarna fått ett olyckligt liv.[1] Här följer några exempel.

Ett otvetydigt fall utgörs av det svenska kunganamnet Erik. Enligt den delvis fiktiva kungalängden är detta namn fortfarande det näst vanligaste kunganamnet i Sverige (14 regenter), endast överträffat av Karl (16 regenter). Även om vi utesluter de fiktiva kungar som tilldelats namnet Erik är det tydligt att det haft en positiv klang under medeltiden. När Bogislav av Pommern utsågs till Margaretas efterträdare i slutet av 1300-talet ändrades namnet till Erik av Pommern. Efter Erik XIV:s sinnessjukdom och avsättning 1567-68 försvinner namnet helt ur kungafamiljen för drygt 300 år. Den son som Gustav V, eller kanske Victoria, lät döpa till Erik visade sig ha epilepsi och vara lätt utvecklingsstörd. Han tillbringade ett kort liv i obemärkthet innan han avled på Drottningholms slott, knappt 30 år gammal.

Ett lika påtagligt exempel på ett populärt kunganamn som plötsligt blivit bannlyst utgörs av Filip i Frankrike[2]. Filip II August var en av de stora franska regenterna under medeltiden. Han utvidgade kronans makt till flera områden som tidigare legat under adelns kontroll och gynnade borgarna och handeln. Efter hans död 1223 blev det sed att någon prins i varje generation bar namnet Filip. Genom olika omständigheter kom också flera av dem att bestiga tronen, även om de inte alltid fötts till kungar. Under Filip VI utbröt hundraårskriget och år 1346 led fransmännen det fruktansvärda nederlaget vid Crécy, där deras kavalleri närapå förintades av de engelska bågskyttarna och kung Filip tvingades ta till flykten. Att pesten bröt in över Europa strax efteråt åstadkom visserligen en för Frankrike välbehövlig paus i striderna men gjorde knappast bokslutet över Filips regering mer upplyftande vid hans död 1350.  Det dröjde nästan exakt tre sekler innan någon ny Filip föddes i det franska kungahuset. Med Ludvig XIV:s yngre bror, hertig Filip av Orleans, grundades å andra sidan en ny gren av huset Bourbon, som än i dag pretenderar på den avskaffade franska tronen. Det förtjänar dock att nämnas att ”Filip jämlike” avgav den fällande rösten när Ludvig XVI dömdes till döden 1793, vilket inte räddade honom från giljotinen senare samma år.

Det ryska furstenamnet Alexej utgör ett gränsfall eftersom det aldrig varit särskilt vanligt inom tsarfamiljen och å andra sidan inte varit helt bannlyst som namn. Sedan Peter den Store mer eller mindre på egen hand torterat sin son till döds i början av 1700-talet ansågs det dock inte lämpligt för ryska tronföljare att bära detta namn. Om någon höjde på ögonbrynen när Nikolaj II år 1904 kallade sin efterlängtade arvinge Alexej fick de mer än rätt. Pojkens blödarsjuka hade följdverkningar som delvis bidrog till revolutionen 1917. Angående Ryssland kan också nämnas att det tidigare ganska populära tsarnamnet Ivan helt försvinner efter avsättningen av den lille Ivan VI 1741

I England upphör det under medeltiden relativt vanliga kunganamnet Rickard att användas efter den enligt myten ondskefulle Rickard III:s död 1485

Som synes saknas det inte exempel på svartlistade namn inom europeiska kungahus. Kanske det är läge för Victoria och Daniel eller Carl Philip och Sofia att klämma till med en liten Erik om de i framtiden får en son. Kanske bör prinsarna William och Henry fundera på att ge en framtida son namnet Richard, eller vore detta att frambesvärja republikens lömska skugga?        

                       

---

[1] Jag har inte kunnat finna något kvinnonamn som utmärkt sig på samma sätt. En möjlig förklaring kan vara att prinsessor i regel inte förutsetts bli regenter och att man därför inte varit lika noga med att ge dem ”ofarliga” dopnamn.

[2] För enkelhetens skull används svensk stavning.

Solkungarnas svägerskor

Då den unga hertiginnan av Södermanland, Hedvig Elisabet Charlotta, på sommaren 1775 vistades hos sin svärmor på Ullriksdal utanför Stockholm läste hon, enligt My Helsings nyligen utgivna bok, flera memoarer av personer som vistats vid europeiska hov. Detta inspirerade henne till att i brevform skildra livet vid svågern, Gustav III:s hov. Hennes anteckningar och andra efterlämnade papper utgör en viktig källa för historiker som behandlar den gustavianska tiden.

Om man ställer frågan vilka förebilder Charlotte haft är det svårt att tänka sig att Elisabet Charlotta av Pfalz inte varit en av de viktigaste, kanske den mest betydelsefulla. Denna kvinna, som i historien är känd under smeknamnet ”Liselotte”, hade flera likheter med sin sentida namne. Som de flesta europeiska kungligheter var de släkt på långt håll. På mödernet härstammade båda från lantgreve Vilhelm V av Hessen[1]. Bägge hade god iakttagelseförmåga, skarp tunga och vass penna. Bägge deras män var bröder till furstar som lade ned stor energi på att stärka kungamakten i sitt respektive rike och att utgöra mittpunkten, solen, vid sina respektive hov. Liselotte blev dock aldrig drottning av Frankrike, medan hertiginnan av Södermanland så småningom besteg den svenska tronen.

Liselotte kom från tämligen kaotiska förhållanden och togs under några år om hand av sin faster Sofia av Pfalz, som hon skrev många brev till under tiden i Frankrike.[2] Knappt tjugo år gammal giftes flickan bort med Filip av Orléans, yngre bror till Ludvig XIV av Frankrike. Och kom 1672 till sitt nya land.

Den nya hertiginnan visade sig vara både energisk och roande men också kontroversiell i sitt uppträdande. Hon kunde utan besvär jaga en hel dag och vägrade att bära mask till skydd mot solen. För en sentida betraktare tycks hon motsvara alla klassiska fördomar om tyskars matvanor; hon älskade korv och surkål  och drack helst öl. Hennes språkbruk var kanske roligt om man hade humor men knappast passande för en medlem av den franska kungafamiljen. Ibland var det rent vulgärt: ”Jag är så förkyld att jag ser ut som en morot som någon skitit på”, kunde hon skriva, eller: ”jag känner mig eländig som en gammal hund”. Kungens utomäktenskapliga barn kallades ”muslortar” och hans trogna väninna Madame de Maintenon avfärdades med epitet som ”Den gamla gumman, häxan, horan” eller ”sopan”. Å andra sidan hade hertiginnan självironi. Apropå sin tilltagande fetma skrev hon att: ”Jag skulle nog duga att äta om jag ugnstektes som en spädgris”. Det egna ansiktet definierades som ”en blandning av grävling, katt och apa”.

Hertig Filip var mer intresserad av män än kvinnor men lyckades ändå göra sin hustru gravid. Enligt henne var han dock tvungen att placera ut helgonbilder och radband i sin närhet för att gå iland med uppgiften. Efter två lyckade havandeskap bröt makarna den fysiska kontakten och hertiginnan kunde i lugn och ro ägna sig åt brevskrivning, jakt, mat och hundar: ”De bästa människor jag träffat i Frankrike”. Några tankar på att blanda sig i statsangelägenheterna tycks hon inte ha haft, såvida hon inte var personligt berörd

 Kontroverser med kungen uppstod sällan men när så skedde visade hertiginnan att hon var en självständig individ. När Ludvig inledde ”Det pfalziska kriget” under förevändning att försvara svägerskans ”rättigheter” sedan hennes bror avlidit utan arvinge, blev Liselotte förtvivlad. ”Mitt namn används till att ödelägga mitt land”, utbrast hon i brev till släkten och förmådde inte dölja sina känslor för offentligheten. Hon fick en reprimand för sin oförmåga att behärska sig.  När kungen arrangerade äktenskap mellan hertiginnans son och en av sina illegitima döttrar blev brudgummens mor så chockerad att hon helt sonika vände Ludvig ryggen och lämnade rummet, efter en knappt märkbar nigning. Sonen fick en örfil som straff för att han accepterat giftermålet. Om hon utsattes för kritik, exempelvis för sin stötande vokabulär eller sin oförmåga att hålla efter släkt och hovdamer, gjorde Liselotte klart att hon inte tog ansvar för andras dumheter och för egen del minsann tänkte fortsätta att säga vad hon ville – det hade kungen själv sagt att hon fick göra inom familjen, så det så!    Ibland använde Liselotte dock charm för att klara sig ur en knipa. När kungen en gång förebrådde henne för några brev, där Madame de Maintenon i vanlig ordning svartmålades, försvarade hon sig storartat: ”Jag skulle inte avsky Maintenon om jag inte älskade er och trodde att hon berövat mig er gunst”.  Kungen brast i skratt

Åren gick och. så småningom dog hertig Filip.  Enligt gammal sed borde Liselotte nu ha gått i kloster, vilket dock inte blev fallet. Hon hann uppleva sin svåger konung Ludvigs död och frapperades av hans lugn inför slutet:  Det verkade närmast som om han förberedde sig inför en vanlig resa, tyckte änkehertiginnan.  Själv levde Liselotte fram till 1722. In i det sista bevarade hon sin cyniskt humoristiska stil. ”Kyss mig ordentligt”, sade hon på dödsbädden till en uppvaktande hovdam. ”Jag är på väg till det land där alla är jämlika”.[3]                  

 

När hertiginnan av Södermanland ett drygt halvsekel efter sin namnes död satte sig att skriva sin journal över livet vid sin svåger Gustav III:s hov, var hon kanske medvetet inställd på att inte anamma sin föregångares språkbruk. Hennes anteckningar och brev är, såsom de återges av Helsing och andra, klara och skarpa i sina omdömen men saknar Liselottes tendens till vulgaritet. Kvickheten och självironin är dock gemensamma drag. Innan den 15åriga Elisabet Charlotta reste till Sverige 1774 skrev hon en självkaraktäristik, där hon bland annat konstaterade: ”Jag har en oförfärad och fräck uppsyn, som ibland blottar den godhet som jag då och då visar”. Hon anklagade också sig själv för en benägenhet att driva med omgivningen och påpekade, troligen på order av sin guvernant, att hon på denna punkt måste bättra sig. Vidare menade hon sig ha gott omdöme, uppskatta samtal med begåvade människor och att fälla kvicka anmärkningar. Däremot undvek hon, i motsats till de flesta ”livliga personer”, att diskutera saker hon inte begrep. Vad utseendet beträffade var hon ingen skönhet men led å andra sidan inte av detta. Sin ”illa formade örnnäsa” och den ”missformade” munnen tillskrev hon de grimaser hon brukat göra som barn och fortfarande ägnade sig åt ibland. Det var med andra ord en självsäker och glad tonåring som lämnade Eutin 1774 för att gifta sig med hertig Karl av Södermanland, den äldste av Gustav III:s bröder.

Hertiginnan sade sig inledningsvis finna behag i sin makes sällskap men då paret misslyckats med att bli med barn svalnade känslorna. När Sophie Piper senare beklagade sig över sitt eget äktenskap tröstade Charlotte henne med att greve Piper åtminstone var värd respekt, vilket var avgörande för ett fungerande förhållande. Uppenbarligen uppfyllde hertigen inte sin hustrus krav i det avseendet. När paret blev allt mer kritiskt till kungen beklagade sig hertiginnan över makens oförmåga att agera när det gällde.  

I motsats till Liselotte tycks Charlotte tidigt ha drömt om att spela en politiskt aktiv roll. I sitt ”månadsbrev” från februari 1779 kritiserade hon drottning Sofia Magdalenas obenägenhet att bli sin makes rådgivare, vilket hon ansåg vara en hustrus uppgift och mot slutet av 1780.talet skrev hon till hertig Karl och hävdade att hon inte skulle anse sig värdig att kallas hans hustru om hon inte gav honom goda råd när så krävdes. Förhållandet till kungen tycks också i hög grad ha påverkats av hans benägenhet att visa förtroende för henne. Om han öppet diskuterade problem med henne blev hon i sin tur benägen att släta över de fel och brister hon fann hos svågern. Var han å andra sidan mer distanserad blev hennes kritik starkare, en ganska begriplig reaktion med vår tids synsätt.

I väntan på att få en mera framträdande plats på den politiska scenen skapade Charlotte vad som med modernt språkbruk närmast kan betecknas som en ”tjejklubb”. Förutom hertiginnan själv ingick Sophie von Fersen,(senare gift Piper), Jeanna von Lantingshausen och Camille de Pons, dotter till den franske ambassadören.[4]  För Charlotte var Sophie utan tvivel viktigast. De var nästan jämnåriga och hade varit kompisar sedan Sophies mor sammanfört dem under resan till Sverige. De bildade rentav en egen ordern för ”den sanna vänskapen” och ristade in sina namn på ett träd vid hertigparets slott Rosersberg. Även Camilles namn togs med men, av någon anledning, inte Jeannas.

Att läsa de citat ur hertiginnans korrespondens som Helsing återger är närapå som att läsa nutida E-postmeddelanden eller sms från en ung tjej till hennes kompisar. På vårvintern 1785 visade det sig, på grund av dåligt väglag, omöjligt att äta ute vid Fiskartorpet på Djurgården men, skrev Charlotte till Sophie. ”om jag råkar er och Jeanna på Djurgården, eftersom ni har kommit överens om att promenera där, kan vi slå följe en stund till fots. Var snäll och meddela mig era planer och underrätta även Jeanna”.

Sommaren 1787 firade gänget midsommar tillsammans. Efter dansen kring stången, som hertiginnan av hänsyn till sin värdighet nöjde sig med att iaktta på håll, åkte man ut på Mälaren. Sällskapet plockade blommor i en öppen park vid stranden och frampå småtimmarna åt man en tidig frukost vid ett värdshus, varefter det var dags att åka hem till Rosersberg. ”Jag har nog aldrig haft så roligt”, skrev Charlotte glatt till prinsessan Sofia Albertina. Ibland funderade hertiginnan över vad eftervärlden skulle säga om den hittade vänkretsens inbördes korrespondens. Det klokaste de skrivit var snarast att beteckna som det minst vansinniga, tyckte hon men det viktigaste var att hon hade så goda vänner. Jämfört med det var eftervärldens dom inte särskilt viktig.        

Gustav III:s sista år blev turbulenta för hertiginnan av Södermanland. Kriget mot Ryssland och dess följdverkningar gick direkt ut över hennes vänner och kungens agerande gentemot adeln kränkte dessutom hennes känsla för det passande. Det var aristokratins lidande, snarare än folkets, som fick henne att vända sig mot svågern. Hon tycks dock inte ha varit helhjärtat för oppositionen, bortsett från under riksdagen 1789. När kungen deltog i ett bröllop, som svägerskan stod för, blev hennes omdömen om honom så positiva att vännerna misstänkte att hon bytt sida i den politiska striden. Strax före skottet på maskeraden skrev hon att hon kände ömhet för svågern, trots de sorger han vållat henne och hon fördömde attentatet som ”det värsta tänkbara brott”. Då kungen avlidit konstaterade Charlotte att han varit ”ett stor man och ett geni men ingen god kung” . Med detta eftermäle var Sveriges solkung  ett avslutat kapitel för Hedvig Elisabet Charlotta, hertiginna av Södermanland. I motsats till Liselotte av Orleans, som dog några år efter Ludvig XIV, var hennes liv dock långt ifrån slut.  Nu var hon hustru till den nye kungens förmyndare och i sinom tid skulle hon bestiga tronen                 

           

 

                

---

[1] Även stamfar till Fredrik I av Sverige.

[2] Fastern hade med andra ord samma namn, även om stavningen är annorlunda, som drottning, Charlottas bästa väninna Sophie von Fersen, till vilken hon dedicerade sina anteckningar från Gustav III:s hov. Sofia av Pfalz är dessutom stammoder till drottning Lovisa Ullrika.

 

[3] Uppgifterna om Liselotte är hämtade från Antonia Frasers bok ”Ludvig XIV och kärleken”.

[4] Det är troligt att även andra räknads in i vänkretsen men av Helsing framgår att dessa tre var de viktigaste av Charlottes vänner.. Jag har valt att ange både familjenamn och makens namn för Sophie eftersom hon är känd under båda i historien. Jeanna anges med makens efternamn medan Camille anges med faderns. Hon var visserligen gift men äktenskapet tycks i praktiken inte ha existerat

Drottningen,en utsatt hjältinna

I en nätartikel i SVD 1/10 2015 skriver Dick Harryson om konung Hans hustru Kristina, som försvarade Stockholm mot Sturarna 1501. Hon kämpade tappert för att bevara slottet åt sin man men tvingades så småningom ge upp. Harryson ondgör sig över att hennes hjältemodiga insatts glömts bort i vår historia.

Med tanke på att denna drottning, som jag själv faktiskt inte kände till innan jag läste artikeln, var gift med en dansk kung är det kanske inte så konstigt att hennes tapperhet fallit i glömska. I Sverige är det ju Sturarna som sedan gammalt är hjältar medan danskarna är skurkar. Sten Sture d. y:s änka, som också hette Kristina, är betydligt mer ihågkommen för sitt försvar av Stockholms slott nära 20 år efter kung Hans tid.

Ändå är den bortglömda drottningen ett symptom på den undanskymda roll regenternas hustrur brukar spela i historieskrivningen. Även den svensk som inte vet något om historia har någon gång hört talas om Gustav Vasa eller Gustav III. Frågar man samme svensk vad dessa kungars drottningar hette får man säkerligen nollställt ansikte till svar. För att en drottning ska ihågkommas måste hon i regel uppfylla ett av två kriterier; antingen har hon själv regerat, som Gustav Adolfs dotter, eller också har hennes makes regering slutat i katastrof och drottningen gjorts till syndabock; Marie Antoinette är känd av de flesta. Förr i världen tillskrevs hon alltid det okunnigt cyniska yttrandet att folket väl kunde äta bakelser. Nu mera vet man att denna replik också tillskrivits andra drottningar och kanske aldrig yttrats. Under ryska revolutionen var det på samma sätt drottningen som utgjorde måltavla för oppositionens kritik. Hon ansågs vara spion åt tyskarna i första världskriget och det sades att hon drogade ner sin make. I Sverige utgör Karin Månsdotter ett gränsfall. Hennes giftermål med kung Erik antas ha utlöst hertigarnas uppror men kring henne finns samtidigt ett romantiskt skimmer, som gör henne mer lämpad att spela rollen av helgon än av lömsk förförerska.

Att drottningar så ofta antingen glöms bort eller hängs ut beror naturligtvis tilldels just på att de är kvinnor. Kvinnor har länge betraktats som underlägsna i förhållande till männen och drottningar blir därför närmast vanemässigt förbisedda, både av sin samtid och av eftervärlden. En drottning som på något sätt dominerar sin omgivning eller enbart framstår som färgstarkare än mannen blir å andra sidan lätt misstänkliggjord på förhand. Om regimen sedan faller är syndabocken given.

Bortsett från problematiken kring könens olika roller finns det ofta en etnisk aspekt med i spelet. Då Europas kungar själva styrde sina länder var deras äktenskap för det mesta symboler för fredsslut och ingångna fördrag. En kung som just avslutat ett krig kunde plötsligt gifta sig med en ung prinsessa från det land han nyss bekrigat. Det kunde rentav hända att en drottning fick uppleva hur hennes man bekrigade det land hon kom ifrån, trots att deras äktenskap alltjämt var i kraft. Det är inte svårt att föreställa sig den misstänksamhet och de sneda blickar en sådan drottning, ofta ung och oerfaren, fick utstå i sin nya omgivning. Därtill kom att släkten därhemma gärna betraktade flickan som en sorts permanent sändebud, vilket hade att föra sitt hemlands talan inför maken och hans ministrar. Furstinnan stod följaktligen inför valet vilket land hon främst skulle tjäna, det nya eller det gamla. Minsta misstag kunde tolkas som opålitlighet av båda parter.

Franska och ryska revolutionen utgör som sagt de tydligaste exemplen på hur just drottningen gjordes till syndabock i orostider Genom att beteckna statsöverhuvudets hustru som ”österrikiskan” respektive ”tyskan” markerade revolutionärerna särskilt att de var främlingar i landet och därmed opålitliga. (I tsaritsans fall var detta särskilt orättvist, eftersom hon inte var ”tyska” i bokstavlig mening utan hessiska. Hennes hemland hade en gång invaderats av Preussen, som nu utgjorde ledande makt inom det nya tyska kejsardömet. För övrigt hade Alexandra till stor del vuxit upp i England och om hon kände lojalitet mot något annat land än Ryssland var det mormodern, drottning Victorias, imperium). Det faktum att till och med Napoleon III:s spanska hustru betecknades som ”spanjorskan” av de upprörda parisarna vid sammanbrottet 1870, trots att Spanien inte deltog i fransktyska kriget, visar att kritiken ytterst bottnade i ren xenofobi.

De drottningar som klarat sig bäst, både i sin samtid och inför eftervärlden, är utan tvekan de som levt en längre tid i skymundan och fått tid att vänja sig vid politikens och omgivningens krav. Framgångsrika drottningar, som Elisabet I av England eller Katarina den stora av Ryssland, började som obetydliga statister på den politiska scenen och deras liv var ofta hotade. Så småningom nådde de dock maktens höjder och kunde börja använda sin intelligens och begåvning i sina rikens tjänst.

Ändå har drottningarna genom tiderna ofta spelat en stor roll i sina länders kulturliv och arbetat intensivt för de fattiga i samhället. Några exempel är Karl X:s och Karl XI:s drottningar i Sverige och Anna av Österrike i Frankrike. Ibland har de även spelat en medlande roll, som Gustav Vasas Katarina Stenbock. Som Harrysons ovan nämnda artikel visar har de i kritiska lägen kunnat vara lika tappra som någon Gustav Adolf eller Karl XII. Det är tid att, i jämställdhetens namn, göra drottningarna lika kända som kungarna.      

                   

                 

Tankar kring ett giftermål

För en vecka sedan var jag på Livrustkammaren då den nyutkomna boken ”politik och passion” presenterades. I denna bok diskuterar en grupp historiker ett antal kungliga svenska äktenskap genom tiderna. Man har som grundläggande ståndpunkt att sådana äktenskap i regel är avsedda att på olika sätt stärka eller spegla den rådande samhällsstrukturen. Dessa giftermål skall, hävdar man; skapa fred och allianser, säkra tronföljden och stärka dynastin, samt spegla samhällets normer.

Ett svenskt kungligt äktenskap som brukar beskrivas som ett klart brott mot alla dessa principer är självklart Erik XIV:s förening med Karin Månsdotter i juli 1568. Under själva bokpresentationen kom just detta exempel inte på tal men vid den efterföljande frågestunden undrade en i publiken hur författargruppen ställde sig till kung Eriks giftermål. En av skribenterna svarade att kungens handlingssätt varit ”lite dumt” och fortsatte med att, ungefär, säga: ”Han kunde väl ha plockat upp någon tråkig prinsessa från Tyskland, gjort henne till drottning och haft tomtebolycka med sin älskarinna och sina barn”.

Även om detta sades i skämtsam ton tyder formuleringen på en god portion förakt för kungen. Man får intrycket att han glömt sina plikter och av ren passion kastat sig i armarna på en simpel bondflicka. Det tycks inte finnas någon tanke på att andra skäl kan ha styrt Eriks handlande, trots att den enklaste läsning i ämnet klargör att kungen i flera år före sitt äktenskap sökt en hustru av kunglig börd. I rättvisans namn skall erkännas att jag i skrivande stund inte läst antologin som presenterades förra torsdagen men enbart professorns nedlåtande uttryckssätt vid tillfället gjorde mig beklämd.Under de senaste dagarna har jag studerat vad ett antal skribenter genom tiderna haft att säga om kung Eriks giftermål med Karin Månsdotter och i själva verket förvånats över den neutrala ton de flesta hållit.

Anders Fryxell är kritisk till giftermålet i första bandet av ”Berättelser ur svenska historien”, (1982 års upplaga). Hans inställning framgår genom små antydningar, som när Karin definieras med epitetet ”den forna pigan”. Författaren verkar representera, eller åtminstone tala för, den aristokrati som opponerade sig mot kungens handlingssätt på 1560-talet. Han påpekar å andra sidan att det var först sedan de utländska frierierna misslyckats som Erik tog det omvälvande steget.

Knut Carlqvist intar motsatt ståndpunkt i sin populärt skrivna ”Kung Erik av folket”, (1996). Han påpekar att det efter Sturemorden och kungens sinnessjukdom blivit ännu svårare än tidigare att hitta en furstlig gemål och att det, sedan Karin fått en son, fanns en arvinge till tronen. Carlqvist menar att Erik tappat tålamodet med allt intrigerande och alla dröjsmål och beslutat utnyttja sin suveräna rätt att gifta sig med vem han önskade.

De tre andra skribenter jag läst; Ingvar Andersson, Alf Henriksson, och Hermann Lindqvist, nämner i stort sett bara giftermålet utan att avge något omdöme. Andersson betecknar kungens beslut som ”uppseendeväckande”, vilket det otvivelaktigt var. I stort sett tycks eftervärlden ha accepterat konung Eriks handlande, åtminstone under det senaste seklet.

Att mot denna bakgrund yttra sig direkt nedlåtande om en händelse som inträffade för så länge sedan och dessutom i ett läge där behovet av en tronarvinge bevisligen var akut finner jag betänkligt. Det står naturligtvis var och en fritt att ha sin uppfattning om Erik XIV:s äktenskap, i synnerhet när omdömet kommer från en fackman. Personligen såg jag dock gärna en neutralare hållning. Det vore exempelvis möjligt att beteckna giftermålet som ”riskfyllt eller ”vågat”, vilket inte innebär något annat än att konstatera faktum. Gustav Vasas äldste son är varken den förste eller siste politiker som tagit risker och sådana brukar som bekant bedömas efter resultatet. Den glansfulle men ibland labile Erik XIV led tillräckligt medan han levde utan att behöva utstå hån nära 450 år efter sin död                     

 

                       

Solnedgång över Frankrike

Det berättas att Österrikes kejsare någon vecka efter skotten i Sarajevo 1914 skall ha sagt: ”Det är bara jag som inte dör”. Två århundraden tidigare måste liknande tankar ha föresvävat Ludvig XIV,

År 1711 hade Ludvig regerat i 50 år, om man räknade från hans reella makttillträde vid kardinal Mazarins död 1661. Lade man till de år kungen stått under sin mors och sin försteministers övervakning och förmynderskap blev det 68. Då Ludvig grep regeringstyglarna var kungamakten försvagad. Sedan Henrik IV:s död 1610 hade Frankrike i realiteten styrts av ministrar, av vilka två varit utlänningar. Antingen hade kungarna varit omyndiga eller för svaga att själva ta ledningen. Ministrarnas styre var ofta impopulärt och under sin barndom hade Ludvig sett upprörda folkmassor marschera mot palatset i protest mot hans mors och hennes gunstlings politik, Vid några tillfällen hade kungafamiljen rentav måst fly från Paris. När Ludvig grep makten 1661 hade han som huvudmål att stärka kungamaktens ställning inåt och sitt rikes stormaktsställning utåt. Inåt hade allt gått planenligt. I början av 1710-talet fanns i Frankrike ingen politisk fraktion som vågade trotsa Ludvig XIV. Det nya kungaresidenset Versallies var en tydlig symbol för solkonungens makt: ”Staten, det är jag”, kunde han med rätta säga, samtidigt som han bemödat sig att ha kompetenta medhjälpare omkring sig. Vad arvtagare till tronen beträffade, en viktig detalj i tryggandet av kungamakten, rådde det i början av 1700-talet ingen brist på sådana. Vid sekelskiftet 1700 var kungen sedan länge farfar och fyra prinsar stod redo att i tur och ordning gripa spiran. Drygt tio år senare tycktes plötsligt allt falla sönder.

De gamla ministrarna drottningen och kungens bror var sedan länge borta och nu krävde döden sina skördar bland Ludvigs ättlingar. I april 1711 dog den snart 50årige kronprinsen i smittkoppor och tio månader senare följde hans äldste son och sonhustru honom i graven. I mars 1712 dog hertigen av Bretagne, kungens äldste sonsonson. Ytterligare två år senare dog hertigen av Berry, den yngste sonsonen. På sommaren 1715 var bara den femårige Ludvig av Anjou kvar av kungens ättlingar inom äktenskapet. Men alltjämt var den gamle fursten, som fötts på 1630-talet vid liv.

Samtidigt hade den franska utrikespolitiken gått över styr. Efter den spanske kungen Karl II:s död hade en fransk prins utsetts till arvtagare i Madrid. Detta ledde till krig som orsakade stora förluster i döda och sårade, också bland adeln. Till råga på allt drabbades Frankrike av den fruktansvärda kölden 1708-09, samma köld som lamslog karolinerna i Ryssland. Vinstockarna förstördes och bläcket stelnade då man skrev brev. Några år senare var kungen så desperat av alla motgångar och olyckor att han i en proklamation manade folket att hålla ut och försäkrade att han önskade fred men att fienden ställde för stora krav. I ett brev till en av sina generaler  sade han sig hellre vilja dö i strid än se fienden inta ”min huvudstad”, om han nu menade Paris eller Versailles.  Slutligen fick man fred med både Habsburg och Storbritannien. Den franske prinsen Filip erkändes som spansk kung men han fick inte ärva den franska tronen. En del besittningar i Flandern förblev i fransk ägo men mycket gick förlorat. Dessutom tvingades den engelske tronpretendenten James Edvard, som växt upp i Versallies och varit så älskad av kungen, att lämna landet. Det var knappast möjligt att se allt detta som annat än nederlag. Utåt tog kungen alla katastrofer med behärskning: ”Vi måste underkasta oss”, hade han sagt vid sonens död 1711 och pekat mot himlen, Men det var tydligt att de ständiga bedrövelserna tog på krafterna: ”Jag kommer att lida mindre i nästa värld”, hoppades han sorgset.
Ludvig hade dock inte förlorat sin handlingskraft. På sommaren 1714 förkunnades, till de bördsmedvetnas förskräckelse, att kungens båda söner med markisinnan de Montespan upptagits i tronföljden. Under förutsättning att alla andra arvsberättigade avled skulle tronen gå till hertigen av Maine och därefter till hans bror Toulouse. Visserligen verkade detta vara en avlägsen möjlighet men de senaste årens dödsfall visade hur snabbt situationen kunde ändras. Med detta beslut hade Ludvig gjort vad han kunde för att stärka tronföljden och dynastin. Nu återstod endast att invänta slutet.     

På sensommaren 1715 kände kungen smärtor i ena låret och det konstaterades att kallbrand utbrutit. Läkarna vågade inte amputera benet och även om så skett hade Ludvig förmodligen inte levt länge. Vid denna tid led han av både gikt och njursten och de som såg honom förfärades över hur avmagrad han blivit. Den 17 augusti intog kungen sängen för gott, med hovläkaren Fagon ständigt vid sin sida. 
Den 25 augusti inföll den helige Ludvigs dag, en av de största helgdagarna i Frankrike. Denna dag fick kungen definitivt besked att inget mer stod att göra. Medan en kör musiker höll konsert nere i parken och utanför hans rum biktade han sig och tog nattvarden, varefter han började ta avsked av sitt hov och sin familj. Allt skedde offentligt, på samma sätt som kungen alltid hade levt. Hans svägerska tyckte att det var som om kungen förberedde sig för en vanlig resa. Han manade sin brorson, hertigen av Orleans som skulle förestå riket under efterträdarens omyndighet, att sköta kungadömet som om det varit hans eget och också att respektera Madame de Maintenon, som varit Ludvigs trogna följeslagerska i många år. Hon hade enbart givit honom goda råd, sade han och på alla sätt sökt frälsa hans själ. 
Också den lille kronprinsen kallades in. Pojken var fem år gammal. Kungen hade varit ett år yngre då hans egen far dog, sjuttiotvå år tidigare. Vilka faror och frestelser väntade gossen som nu stod vid hans säng? Den döende såg på prinsen och sade: ”Ni kommer att bli en stor kung. Tag inte efter min smak för krig. Försök leva i fred med era grannar”. Han lade också   sin efterträdare om hjärtat  att söka lindra folkets nöd: ”vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra”. Det var som om han besvor pojken att inte regera som han själv gjort, som om han redan anade den kommande revolutionen.

Prinsarna av blodet manades att hålla sams, säkert med tanke på de oroligheter kungen själv upplevt under Fronden Hovmän som beklagade det förestående dödsfallet fick en lugn tillrättavisning: ”Trodde ni jag var odödlig? Själv har jag aldrig trott det”. Avskedet från Madame de Maintenon var särskilt svårt.   Hon var tre år äldre än han och sannolikt hans morganatiska hustru sedan drottningens död 32 år tidigare. Ludvig var orolig; hur skulle det nu gå för henne, hon hade ju inte samlat på sig något att leva av. ”jag tänker endast på min Gud”, svarade den fromma gamla damen. Ludvig tröstade sig också med att de snart skulle ses igen, hon kunde inte ha långt kvar menade han. Av tradition borde en kunglig älskarinna lämna hovet då kungen låg för döden. Flera gånger reste Madame också sin väg men kallades ständigt tillbaka. Först efter tredje avskedet skildes de för alltid.

31 augusti förlorade kungen medvetandet men vaknade till då bönerna för döende lästes. ”Herre bistå mig”, viskade han. Klockan 8.15, 1 september 1715 avled Ludvig XIV lugnt och stilla, fyra dagar före sin 77-årsdag. En epok i fransk historia var tillända.