Det mest
frapperande med honom den sista tiden var hans lugn. Han hade visserligen
alltid varit sävlig och flegmatisk. Men att han knappast någon gång under de
sista svåra månaderna förlorade fattningen måste ses som beundransvärt. Förr
hade hans flegma närmast varit ett hinder i regeringsbestyren; nu förlänade den
Ludvig XVI ett drag av storhet. Det var
i augusti 1792 som den franska kungafamiljen flyttades från slottet Tuilerierna
till tempelherrarnas gamla borg i Paris. De sattes först i det så kallade
”Lilla tornet”, medan ”Stora tornet” gjordes i ordning för dem. Även om
bevakningen var sträng levde de fem medlemmarna i kungafamiljen. Kungen,
drottningen, deras två barn och kungens syster Elisabet, snarare under
primitiva än brutala förhållanden. ”Primitivt” är dessutom ett relativt
begrepp. Flera rum stod till familjens förfogande. Ludvig hade exempelvis ett
eget läsrum och satt och läste flera timmar varje dag. För kungen av Frankrike var
förhållandena å andra sidan definitivt att se som primitiva. Fångarna utsattes
inte heller för fysisk tortyr. Däremot tyckte en del av vakterna om att djävlas
med de avsatta kungligheterna, bland annat genom att blåsa rök i ansiktet på
kungen eller själva sitta nära eldstaden så att värmen inte nådde fångarna. Sammanfattningsvis kan sägas att det snarare
handlade om mobbing än om misshandel. Vad mat och dryck beträffade hade de
samma höga standard som förr. Man försökte föra en något sånär normal tillvaro,
med läsning, brädspel, undervisning av barnen, numera under de kungliga
föräldrarnas direkta ledning, samt bollspel i trädgården för kronprinsen. Den
kungliga familjen var heller inte ensam i sin fångenskap. Man hade fått behålla
några tjänare, som den trogne betjänten Cléry. Dessa tappra själar såg till att
snappa upp viktiga nyheter om läget i Paris och i det krig som Frankrike nu
förde med flera av Europas stormakter som var motståndare till revolutionen.
Det fanns också vakter som veknade vid synen av de fångna kungligheterna. De
var trots allt människor de också. En av dessa godhjärtade män skaffade en ny
cembalo åt prinsessan Marie Threes. Den verkliga påfrestningen för fångarna var
osäkerheten. Regelbundet hämtades någon eller några av deras tjänare av
Pariskommunen. En del kom tillbaka efter en tid, andra försvann. Regelbundet ställde
sig folkmassor utanför ”le Temple” och sjöng revolutionära sånger eller ropade
hotfulla ord till fångarna: ”Vi skall strypa de båda valparna och den feta
grisen(barnen och kungen),” var en populär variant. Den
hemskaste upplevelsen kom i september 1792. I början av månaden mördades ett
stort antal fångar runtom i stadens fängelser med motiveringen att de utgjorde
en potentiell säkerhetsrisk i kriget mot monarkierna Österrike och Preussen.
Kungafamiljen hörde kanonskott, människor på marsch och de för dem
olycksbådande revolutionära sångerna. Marie Antoinette och hennes svägerska
Elisabet ropade att kungen måste räddas och Ludvig själv bleknade och började
darra våldsamt. En av vakterna tolkade detta som tecken på feghet men med tanke
på kungens normala lugn är det troligare att han oroade sig för sin familj. Detta verkar ha varit enda gången Ludvig
visat verklig rädsla under de svåra påfrestningarna. En av dem som mördades under ”septembermorden”
var en kvinna som stod drottningen nära och som länge utpekats som hennes
älskarinna i olika pamfletter och smädeskrifter. Sedan kroppen misshandlats
svårt fördes den till le Temmple för att drottningen skulle få se sin väninna
och en sista gång kyssa hennes läppar. Kvinnans huvud hölls upp på pikar
utanför fångarnas matsalsrum, varvid drottningen svimmade. En anständig man i
vakten lyckades dock hindra att huvudet fördes in i templet.[1]
Under tiden
gick den politiska utvecklingen mycket snabbt, samtidigt som Frankrike hade
vissa framgångar i kriget mot Österrike. 22 september 1792 utropades den
franska republiken och en ny tidräkning inleddes. Kungen konstaterade stilla:
”Jag ber till Gud att folket skall uppnå den lycka jag alltid velat skänka
det”. Vid samma tid hittades dokument som visade att kungen under de första
revolutionsåren stått i kontakt med flera ledande till synes revolutionära politiker
för att försöka rädda monarkin. Därmed ansågs bevisat att Ludvig begått
förräderi.[2]
Allt detta ledde till att kungafamiljens situation försämrades. Ludvig benämndes från och med nu ”Louis Capet”,
en beteckning han själv ansåg oriktig.[3] Strax efter republikens utropande begränsades
Ludvigs möjligheter till kontakt med sina anhöriga. De fick uteslutande äta
måltider tillsammans. I december upphörde all förbindelse mellan kungen och
familjen, i samband med att en rättegång öppnades mot Ludvig i konventet. I
stort sett visste nu familjen inget om hur han hade det och han inget om dem.
Det fanns många i konventet som beklagade Ludvigs öde och hade svårt att förstå
hur en så blid och rättskaffens man kunde framställas som tyrann och sitt folks
förtryckare. Detta gällde särskilt engelsk-amerikanen Thomas Paine, som
påpekade att den franske kungen aktivt bidragit till frigörelsen av de engelska
besittningarna i Nordamerika . En sådan man kunde på sin höjd avsättas och
landsförvisas men inte avrättas. Problemet var att det för jakobinerna, den
vänsterradikala falang vars grepp om makten blev alt starkare, inte så mycket
handlade om vad Ludvig XVI verkligen hade gjort utan vad han representerade.
Han personifierade den enväldiga kungamakt man nyligen avskaffat. Att låta
honom leva innebar på något sätt att erkänna monarkins berättigande och då var
republiken inte trygg. I radikalernas ögon var rättegången egentligen onödig:
Ludvig var kung, kungar var brottsliga, alltså måste Ludvig avrättas. Kungen
själv var helt klar över hur processen skulle sluta: ”Låt oss förbereda oss som
om jag kunde vinna”, sade han till sina advokater.[4]
Vid jultid 1792 skrev kungen sitt
testamente. Han lade sin son på hjärtat att ”om han har olyckan att någonsin
bli kung” inte utkräva hämnd på folket för de lidanden familjen fått utstå utan
enbart koncentrera sig på att befrämja dess lycka. Han bad Marie Antoinette om
förlåtelse för de sorger hon kunde ha lidit genom honom, samtidigt som han i
konventionell still försäkrade att han inget hade att förebrå henne. Han glömde
inte heller att tacka sina advokater för att de tagit risken att bistå honom. Rättegången började 26 december 1792 och det
stod snart klart att ett frikännande var uteslutet.[5]
Frågan huruvida kungen borde avrättas
var mer omtvistad. De mer moderata ansåg att han borde hållas internerad tills
kriget var slut och sedan förvisas, kanske till Nordamerika. Som vi redan nämnt
var ett sådant förfaringssätt otänkbart för radikalerna. Men det var inte den
fanatiske Robespierre eller den något försonligare men i detta fall lika
stenhårde Danton som fällde avgörandet; det var en man ur kungens egen släkt.
Hertig Filip av Orleans hade aldrig varit någon varm anhängare av sin klumpige
frände på tronen. Det är möjligt att han långt före 1789 aspirerat på att
överta makten. Under den sista tiden före revolutionen hade han låtit radikala
skrifter spridas i sitt palats i Paris. För att visa sig solidarisk med den nya
tiden hade han senare bytt namn till ”Filip den jämlike”. Nu reste han sig och
förkunnade: ”Det är min övertygelse att den som angripit eller kommer att
angripa folkets frihet förtjänar döden. Jag röstar för dödstraff”. Därmed var
Ludvig XVI dömd till döden. Många, också hertigens anställda fördömde hans
handlande [6].
Ett förslag om benådning avslogs. 20 januari 1793 fick kungen veta att han
skulle avrättas nästa morgon. Den sista kvällen tilläts familjen att besöka
honom. Alla grät förtvivlat. Han lovade att de skulle träffas igen nästa morgon
men förmådde inte infria sitt löfte, sannolikt av fruktan för att inte kunna gå
i döden med lugnt sinne och kanske också för familjens eget bästa. Åtföljd av
en irländsk präst fördes kungen till schavotten. Då de kom fram, strax efter
klockan tio, tog Ludvig själv av sig hatt rock och krage och hjälptes upp på
schavotten under trumvirvlar. Kungen höll ett litet tal där han förklarade sig
oskyldig men också ropade: ”Jag förlåter dem som orsakat min död”. Det krävdes
två hugg innan huvudet föll.[7]
[1] Kvinnan
ifråga var prinsessan de Lamballle, vars make härstammade från en oäkta son
till Ludvig XIV
[2] Det
råder delade meningar beträffande bevisvärdet av de dokument som hittades i
i kungens kassaskåp i Tuilerierna. Fraser betecknar dem som ”snarare besvärande än belastande”, medan
Herman Lindqvist i en uppläsning av sin bok om franska revolutionen från 1989
hävdar att man hittat bevis för att drottningen sänt uppgifter om Frankrikes
försvar till Österrike. Även om denna senare uppgift är korrekt kan ett sådant
agerande ursäktas, då ju den dåvarande franska regeringen i drottningens ögon
inte kunde vara annat än en samling upprorsmän och förrädare.
[3] Helt
felaktig var den dock inte. Huset Bourbon utgör en gren av huset Capet, vars
huvudlinje utslocknade 1328. Ludvig XVI ansåg sig uppenbarligen enbart vara en
Bourbon.
[4] I
motsats till sin hustru var Ludvig inte själv närvarande vid sin rättegång.
Detta är anmärkningsvärt eftersom drottningens därmed hade större möjligheter
än sin gemål att försvara sig mot anklagelserna, en möjlighet hon också
kraftfullt utnyttjade. Med tanke på att drottningen i den revolutionära
propagandan regelmässigt utmålades som ”den onda” medan kungen oftast framstod
som svag och enfaldig, kunde man vänta sig
att förfarandet varit det omvända vid processerna.
[5]]
Det är att märka att anklagelserna mot Ludvig XVI, enligt det intryck sekundärlitteraturen
ger, enbart tycks ha berört händelser efter 14 juli 1789, inte de förseelser
som kan ha begåtts före revolutionen.
[6] Tio månader senare var hertigen själv
avrättad. Åskådarna som såg honom föras till giljotinen ropade hånfullt: ”Jag
röstar förr dödsstraff” efter honom. Hans son blev nästan 40 år senare fransk
kung under namnet Ludvig Filip.
[7] Denna
text bygger huvudsakligen på kapitel 21 i Antonia Frasers bok Marie Antoinette(svensk översättning
1995) men också på Herman Lindqvists inläsning av sin bok om franska revolutionen från 1989.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera