måndag 16 januari 2017

Kungen som bytte tron, eller flykten till Frankrike


I ett längre perspektiv är det ovanligt att kungligheter frivilligt avstår från sin ställning, vare sig det gäller sådana som helt överger sin kungliga status eller de som lämnar en viss kunglig miljö men ändå fortsätter leva som upphöjda personer.  Den förra kategorin uppkom i stort sett under 1900-talet, Lennart och Sigvard Bernadotte är två kända svenska exempel. Kungliga personer som av någon orsak lämnar en viss miljö men fortsätter vara kungliga är också ganska sällsynt men lite vanligare historiskt sett. Oftast är det prinsessor eller drottningar som på detta sätt spränger de konventionella ramarna för furstar. Jag har tidigare skrivit om Maria Eleonora som på eget bevåg lämnade Sverige efter Gustav II Adolfs död och deras gemensamma dotter Kristina abdikerade som bekant och slog sig ned i Rom, utan att på något sätt ge upp sin drottningstatus. Ett sentida svenskt exempel är prins Vilhelms hustru Maria Pavlovna, som mer eller mindre rymde från sin svenska familj och återvände till Ryssland. Det är inte underligt att prinsessor är mer benägna än prinsar att ta så drastiska steg. Kvinnans av tradition underordnade ställning i förhållande till mannen i kombination med ett ämbete eller position där kvinnan ifråga har ”hela världens ögon” på sig och kanske förväntas utöva makt, borde få vilken kvinna som helst att vilja bryta mönstret.  Om man sedan tänker på att prinsessor i regel haft ännu sämre möjligheter än ”kvinnor av folket” att välja sin egen väg framstår det närmast som en gåta att så pass många furstinnor ändå blivit kvar i den ställning där de placerats genom en naturens nyck. Att en kung eller prins på samma sätt skulle lämna sin position och ändå bevara sin status har närmast varit otänkbart genom tiderna. Ett undantag från denna regel utgörs av Henrik av Anjou på 1500-talet. Denne furste är unik även i det avseendet att han övergav ställningen som kung i ett land för att omedelbart bestiga tronen i ett annat.

 Henrik var yngre son till kung Henrik II av Frankrike och Katarina av Medici. Fadern dog i en olyckshändelse då pojken var 8 år. Både Frankrike och kungafamiljen befann sig vid denna tid i ett utsatt läge. Landet skakades av stridigheter mellan katoliker och hugenotter(protestanter). Efter makens död tog Katarina snart över det praktiska styret av Frankrike. Det var ingen lätt uppgift. Förutom religionsstriderna kämpade flera högadliga ätter om inflytandet vid hovet. Därtill kom att flera av Katarinas barn, i synnerhet pojkarna, var både fysiskt och psykiskt bräckliga. Katarina själv tillhörde en florentinsk familj som visserligen var framstående och hade flera påvar i släkten men dess borgerliga bakgrund gjorde att hon länge fick leva med stämpeln: ”Inte fin nog”. Hennes stora ambition i Frankrike var att bevara tronen åt familjen Valois och att ge alla sina barn en så trygg och framstående ställning som möjligt.

År 1572 avled den polske kungen Sigismund August. Polen var ett valrike och ätten Jagiello som länge suttit på Polens tron var nu utdöd på manssidan. Katarina såg chansen att få sin yngre son Henrik utsedd till kung av Polen. Också hans äldre bror, Karl IX av Frankrike, som gärna såg en rival om makten röjd ur vägen, verkade ivrigt för denna lösning. Han utlovade såväl ekonomiskt stöd till Polen som medling i landets konflikter med Turkiet och upprättandet av en polsk flotta, om brodern blev vald.  Biskopen av Valence sändes också till Polen för att framhålla de stora fördelarna med att välja den franske prinsen till kung. I detta läge inträffade en händelse som skakade hela Europa och sånär kostade Henrik hans polska tron. I augusti 1572 mördades ett stort antal människor i Paris under den massaker som blivit känd som Bartolomeinatten. Tanken var från början att undanröja ett antal framstående hugenotter som av kungafamiljen uppfattades som ett politiskt hot. Utvecklingen gled snart ur anstiftarnas händer och både katoliker och hugenotter dödades. Liknande scener utspelade sig den närmaste tiden också i övriga Frankrike. Både katoliker och protestanter tog avstånd från vad som hänt. Ur polsk synvinkel var det värsta att Henrik Av Anjou spelat en av de avgörande rollerna vid händelserna i Paris. Även om Polen officiellt var katolskt var landet känt för sin tolerans mot andra trosriktningar. Någon katolsk fanatiker på tronen ville man inte ha. Å andra sidan föreföll det minst lika riskabelt att välja exempelvis en Habsburgare och i maj 1573 utsågs Henrik av Anjou till kung av Polen-Litauen. Då han fick nyheten befann sig prinsen utanför staden La Rochelle vid franska atlantkusten. Staden var i hugenotternas händer och skulle nu erövras av kungens här Belägringen gick tyvärr inget vidare; generalerna var inkompetenta och allmänt kaos rådde. Så snart Henrik fått veta att han blivit polsk kung såg han en möjlighet att dra sig ur härvan med hedern i behåll, bröt belägringen och ordnade raskt en uppgörelse med hugenotterna som gav dem flera franska städer och rent allmänt stärkte deras rättigheter i Frankrike. De efterföljande förhandlingarna med polackerna drog emellertid ut på tiden. Henrik hade svårt att förlika sig med att vara kung i ett land där riksdagen hade så stor makt som i Polen.[1] Inte heller var den drygt 20-årige prinsen förtjust i tanken på att gifta sig med den döde Sigismund Augusts syster, Anna Jagellonica, som var 50 år.[2]  Efter storslagna mottagningar och diverse förhandlingar hit och dit avreste Polens nye regent slutligen till sitt rike i december 1573. Hans bror Karl, som led av tuberkulos, blev samtidigt allt sämre. Deras mor Katarina lär vid avskedet från sin älsklingsson Henrik ha sagt: ”Du kommer inte att stanna där(i Polen), länge”. Ett halvår senare var Karl av Frankrike död och Henrik närmaste arvinge till tronen. Mamma Katarina skrev genast till sin pojke och bad honom återvända. Vad Polen beträffade föreslog hon flera möjligheter: Henrik kunde till exempel skicka sin yngre bror Frans som sin ersättare på tronen eller kanske polackerna rentav kunde välja en inhemsk ledare under franskt beskydd. Henrik kunde ju alltid skicka sin yngre son till Polen, för naturligtvis skulle han själv få barn! Men det fick bli en senare fråga: ”Kom tillbaka till Frankrike så fort som möjligt”, beordrade Katarina.   

Leonie Freida hävdar i sin biografi över Katarina av Medici att Henrik inte gjort upp någon plan i förväg för hur han skulle agera om brodern Karl dog, trots att flera rapporter pekade på att frågan inte var om utan när den franske kungen skulle avlida. Om det stämmer visar samme författares redogörelse för vad som nu hände att Henrik antingen måste ha varit oerhört handlingskraftig med förmåga att fatta snabba beslut eller att han hade mycket snabbtänkta och effektiva medarbetare. Henrik fick meddelandet om broderns död 15 juni 1574. Tre dagar senare var han redo att fly från Polen. Kungen försäkrade den oroliga polska högadeln i senaten att han inte hade en tanke på att återvända till Frankrike, åtminstone inte förrän Sejmen, den polska riksdagen, inkallats till hösten. Hans mor var fullt kapabel att ta hand om Frankrike. Samtidigt sändes den franske ambassadören i Polen iväg för att se till att kungens sällskap hade hästar stående utefter flyktvägen. Några av kungens män skulle ge sig av före honom och ansluta sig vid en gammal kyrka utanför Krakow. I spetsen för dem fanns en man, utsänd av Katarina, som talade polska och kunde leda kungen och hans följe mot gränsen till Schlesien och Tysk-romerska riket. I sista stund höll allt på att sluta i katastrof. Kungens hovmarskalk blev upptäckt då han höll på att föra ut en del av Henriks tillhörigheter men också dyrbarheter som tillhörde Polen ur Krakow. Genast spreds ryktet att kungen tänkte fly. Henrik avfärdade lugnt hela saken: Han hade ju lovat högadeln att stanna i Polen. Vad folket beträffade, var det väl ingen vettig människa som brydde sig om vad de hade för fantasifoster i huvudet. Om adelsmännen ville kunde de få se honom lägga sig och sova på kvällen. Då skulle säkert ryktena tystna.  På kvällen 18 juni åt kungen supé med ett utvalt sällskap i bästa sinnesstämning.  Därefter drog han sig tillbaka till sängkammaren och lade sig till sängs. Efter en stund meddelade den polske kammarherren hovpersonalen att kung Henrik somnat. Sommarnatten sänkte sig över slottet i Krakow. Då allt verkade lugnt, steg kungen upp och kallade på sina medflyktningar. I kungens rum förvarades en kista med dyrbarheter, både hans egna och sådant som tillhörde polska staten. Den tömdes nu helt skamlöst: det gällde att ha med sig tillräckligt av guld och ädelstenar om man råkade i fientliga händer under vägen. När sällskapet var klart att ge sig av fann de till sin överraskning att polackerna vidtagit försiktighetsåtgärden att låsa slottsportarna. Kungen av Polen var instängd av sina egna undersåtar! Lyckligtvis hade man glömt att låsa köksingången, varför kungen och hans sällskap tog sig ut den vägen. Så småningom lyckades man ta sig till kyrkan där de övriga i ”flyktinggruppen” skulle ansluta. Till, får man förmoda, sin fasa upptäckte man att dessa inte hade dykt upp som planerat. Framförallt inte vägvisaren som kunde polska och skulle hjälpa Henrik att hitta till gränsen. Däremot var de rekvirerade hästarna på plats. Efter en stund dök några av dem man väntade på upp men den polsktalande mannen syntes fortfarande inte till. Man kunde inte vänta längre. När som helst kunde någon upptäcka att kungen rymt. Att återvända till slottet var omöjligt, man bar ju med sig en god del av Polens skattkammare. Hur skulle man förklara det för hovet och senaten? Om det hela upptäcktes var risken stor att Henrik blev inspärrad, kanske dödad. Man visste ungefär åt vilket håll man skulle. Det var bara att ta chansen. [3]  Efter diverse förseningar nådde man vid middagstiden nästa dag orten Oswiecim, dit också tolken och de andra som inte kommit till mötet vid kyrkan hade lyckats ta sig.[4]  Härifrån fortsatte man mot gränsen till Schlesien men under tiden hade polackerna upptäckt kungens flykt och sänt ut soldater att gripa honom. In i det sista jagades fransmännen av de rasande knektarna, som ropade ”Fånga den falske desertören”. För säkerhets skull raserade de bron över Wisla vid gränsen mellan Polen och Schlesien efter sig och kom på så sätt helskinnade in i det tysk-romerska riket.[5] Härifrån fortsatte man till Wien och nådde så småningom, efter en tids underbar vistelse i Venedig, fransk jord i början av september 1574. Henrik hade varit borta i nio månader. Nu besteg han den franska tronen som Henrik III.[6]  Hur gick det i Polen? Den försmådda Anna gifte sig med fursten av Transsylvanien Stefan Batory, en adelsman från Ungern som blev kung av Polen 1575. Då de inte fick barn efterträddes Stefan 1587 av Annas systerson Sigismund av Sverige. Därmed inleddes ett nytt kapitel i både Sveriges och Polens historia.                                         



[1] I praktiken låg den politiska makten i Polen hos adeln. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungariket_Polen_(1385%E2%80%931569)
[2] Annas syster Katarina var gift med Johan III av Sverige.
[3] Beskrivningen av hur Henrik och hans följe resonerade under sin väntan vid kyrkan är min egen och bygger på  sannolikhetsantagande. 
[4] Oswiecim är idag känt för helt andra saker under sitt tyska namn
[5] Man slås av både likheterna och skillnaderna mellan Henriks flykt från Krakow och den legendariska ”flykten till Varennes” under franska revolutionen. I båda fallen förekommer oväntade händelser och svårigheter att hitta som sammantaget försenar operationen. Som vi sett lyckades Henriks flykt i motsatts till Ludvig XVI:s Kanske den lyckade flykten 1574 ytterst bottnade i att den blivande Henrik III av Frankrike var psykologiskt beredd på krissituationer på ett helt annat sätt än sina sentida efterträdare från Versailles   
[6] Denna text bygger i stort på Katarina av Medici, en biografi, av Leome Frieda(svensk översättning 2005), kapitel 13-14.    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar