Slottet låg
på samma gång avskilt och centralt. Det låg på ön LochLeven mitt ute i en stor
sjö, så man kunde lätt hålla dem som bodde där isolerade från omvärlden. Å
andra sidan låg slottet nära både Edinburgh, Perth och Stirling, varför det
inte beredde några större svårigheter att besöka platsen eller skicka kurirer
hit. Slottet hade byggts för 300 år sedan och redan på den tiden tjänat som
fängelse för en kunglig person.[1] Nu, i juni 1567, fördes en ung kvinna hit:
drottning Maria Stuart av Skottland, ännu inte 25 år fyllda. Hon var än så
länge inte direkt anklagad för något, om inte för att ha ingått ett moraliskt
sett olämpligt äktenskap. Men alla visste att hon i själva verket misstänktes
för något mycket värre: Delaktighet i mordet på sin make och giftermål med hans
mördare. Fyra månader tidigare hade det hus där drottningens gemål då bodde
sprängts i luften och prinsgemålen hittats död i trädgården.[2]
Indicierna pekade på att en av drottningens närmaste förtrogna, earlen av
Bothwell, var anstiftaren av mordet. Drottningens vägran att på allvar utreda
makens död väckte ovilja och misstanken att hon var delaktig i ogärningen. Än
värre blev det när drottningen tre månader efter Darnleys död gifte sig med
Bothwell. I juni bröt uppror ut, Bothwell tvingades fly och drottningen
fängslades. Under de följande månaderna på Lochleven förmåddes Maria Stuart att
acceptera sin avsättning och utkorelsen av sin minderårige son till
efterträdare. I december 1567 lästes i
det skotska parlamentet upp ett antal brev som sades vara skrivna av
drottningen till Bothwell och som klart visade att hon varit medskyldig i
mordet på sin förre man. Därmed tycktes alla hennes möjligheter att någonsin
återfå makten ha gått förlorade.[3] Hur
såg drottningen själv på vad som hänt där hon satt internerad och utpekad som
simpel mörderska inför världen? Vi vet inte mycket om hur hon hade det, även om
många legender skapats kring hennes fängelsetid. De senaste åren hade varit
minst sagt påfrestande och det är möjligt att den arma kvinnan faktiskt ägnade
en tid åt att bara ta igen sig och samla tankarna. Man kan å andra sidan gissa
att med tiden en stor vrede flammade upp inom den stolta drottningen. Vem av
hennes undersåtar, i synnerhet inom adeln, hade rätt att döma henne! Inte nog
med att hon som smord drottning stod över den mänskliga rättvisan: Vilken
framstående adelsman i Skottland kunde med gott samvete kasta första stenen.
Hade de inte alla gjort sig skyldiga till mord för att uppnå personliga syften?[4]
Och denne äkta man som man nu beskyllde henne för att ha låtit mörda: Hade han
inte i spetsen för ett band av ”aristokrater” trängt in i hennes rum, låtit
sticka ned en av hennes trognaste medhjälpare och hållit fast henne själv på en
stol, allt detta trots att hon varit gravid. Därmed hade hon kränkts både som
drottning och kvinna. Förtjänade inte sådan trolöshet betalning med samma mynt?[5]
Vad beträffade giftermålet med Bthwell: Han var en stark och oförvägen men
också lärd man. Var det inte just en sådan man som behövdes för att styra detta
land där ord som trohet och redlighet inte tycktes betyda något? Slutligen, om
man nu envist ville hävda att hon begått mord, därtill på sin egen make: Vilken
konung kunde påstå sig vara helt ren i det avseendet? Hennes grand onkel, konung
Henrik av England, hade på sin tid förskjutit en trogen hustru efter tjugo års
äktenskap och därpå låtit avrätta två andra gemåler, utan att parlamentet eller
adeln fördenskull krävt hans avsättning.
Var det inte den omständigheten att hon,
en kvinna, vågat handla lika självrådigt som en man som i grund och botten
vållat hennes olycka?
Vare sig
Maria Stuart tänkte på detta sätt eller inte vet vi en sak med säkerhet: Hon
hade inte gett upp. Det var inte första gången allt verkat förlorat i hennes
liv. Hon hade vänt nederlag till seger förr och kunde göra det på nytt.
Visserligen ägdes LochLeven av Margaret Douglas, som en gång varit hennes fars
älskarinna och därför kunde antas vara fientlig stämd mot drottningen men
adelns bekanta ombytlighet gjorde det ofta lätt för en skenbart besegrad att
skaffa sig nya vänner. Efter en tid var åtminstone en av sönerna i familjen
helt vunnen för Maria Stuart och redo att hjälpa henne fly. Det första
försöket, i mars 1568, misslyckades därför att drottningen, som klätt sig till
tvätterska, av nödtvång tvingades visa upp sina händer. En dryg månad senare
var man redo för ett nytt försök.[6]
Enligt rutinen på LochLeven lades varje kväll husets nycklar fram på
matsalsbordet vid kommendantens plats. Denna afton lade en liten pojke, som
tjänstgjorde som page och var invigd i flyktplanerna, en servett över
nyckelknippan. När måltiden var avslutad bar han helt enkelt ut nycklarna tillsammans
med servetten. Maria Stuart gick sedan in i sin svit, bytte till en av sina
hovdamers kläder, varpå hon lugnt gick ut ur slottet. Då hon gått igenom en
dörr låste pagen utifrån efter henne. Utanför slottet väntade en båt som pagen
rodde till fastlandet. För säkerhets skull hade öns övriga båtar kopplats samman
och förts ut från land. På motsatta stranden väntade en grupp ryttare för att
föra drottningen i säkerhet. Maria Stuart var åter redo att kämpa för sin tron.[7]
[1]
Alexander III av Skottland.
[2] Det är
svårt att definiera Henry Darnleys ställning under hans knappt två år långa äktenskap.
I början räknades han som konung men i takt med att relationen till Maria
Stuart försämrades blev hans ställning allt svagare. Han betecknades då enbart
som ”drottningens gemål”.
[3] Frågan
huruvida de såkallade ”kasettbreven” är älta har debatterats sedan 1567. Denna
text utgår från förutsättningen att så är fallet.
[4] De
skotska lorderna var vid denna tid ökända för sin allmänna trolöshet, såväl mot
varandra som mot kungahuset
[5] Den
mördade var drottningens italienske sekreterare, som stacks ihjäl med flera
dolkstygn på kvällen 9 mars 1566.
[6] Följande
skildring är möjligen något romantiserad.
[7]
Dessvärre höll turen inte i sig. Inom kort tvingades drottningen fly till
England och den fångenskap som slutade med hennes avrättning i februari 1587.
Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart (svensk
översättning i nyutgåva 1990), främst kapitel 15-16. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Loch_Leven_Castle
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar