I dessa
tider talas det mycket om hur viktigt det är att nyanlända flyktingar anpassar
sig till svenskt levnadssätt. Det här är ingen nyhet i vår historia. Ett sätt
för invandrare att lära sig något om sitt nya land är förstås att fråga någon
sakkunnig om förhållandena där. Sedan är frågan vem man vänder sig till: Vilka
svar man får beror på vem man frågar. Jag ska nu berätta en liten anekdot om en
invandrare till Sverige och vilket svar han fick när han ställde frågor om det
nya landet. Jag måste påpeka att berättelsen kan vara en ren skröna men sann
eller inte är den rolig att höra. Ni får dock inte veta vem invandraren är,
eller snarare var. Det bör gå att känna igen vederbörande på beskrivningen. Det
skall kanske tilläggas att familjen ifråga alltjämt har uppehållstillstånd i
vårt land, även om det finns folk som vill utvisa, eller åtminstone avskeda dem.
För ungefär
200 år sedan anlände en invandrarfamilj till Sverige. Kärnsällskapet bestod av
tre personer, man, hustru och son. De hade å andra sidan med sig ett ganska
stort följe av anställda. De var väl inte direkt flyktingar men mannen kom ofta
ihop sig med ledaren i sitt hemland, där han själv hade en rätt hög position.
Till slut började han tröttna på hemlandets herre, en känsla som för övrigt var
ömsesidig. Då fick han oväntat erbjudande att överta en mycket framträdande VD-post
i Sverige. Det rörde sig om ett familjeföretag där man nyligen sparkat sin VD
efter en ovanligt oturlig satsning med stora förluster som följd. För säkerhets
skull hade man sparkat vederbörandes familj samtidigt. Nu var det bråttom att
skaffa ny chef. Man hade visserligen redan valt ny VD från den gamla ägarfamiljen
men han var rätt sliten, så det var bäst att få tag på en efterträdare så fort
som möjligt. Så småningom föll blickarna på mannen som beskrivs ovan. Han hade
gott rykte och man tänkte att han säkert skulle kunna rusta upp företaget.
Mannen åkte som sagt mer än gärna, fast hustrun tyckte det var väldigt sorgligt
att bryta upp från hemlandet. Vid den
här tiden fanns det inget migrationsverk i Sverige och dessutom var ju den här
invandraren hett efterlängtad, så det var i stort sätt bara att ta båten till
Skåne och landstiga där. Fast mannen lär ha snubblat till när han satte foten på
svensk mark. Vid närmare eftertanke tyckte vår invandrade företagschef att det
nog vore bra att ta reda på lite mer om svenska förhållanden.
Personalomsättningen hade ju varit så hög på sista tiden. Ett par år tidigare
hade en VD rentav blivit skjuten under en större offentlig tillställning. Vår
invandrare kallade på Spaniens ambassadör för att be om råd. Spaniens
ambassadör var nämligen den diplomat som vistats längst tid i Stockholm.
Invandraren, som vid det här laget i stort sett blivit ställföreträdande VD,
såg allvarligt på diplomaten och frågade: ”Säg mig, herr ambassadör, hur gör
man för att klara sig i detta land? Diplomaten tänkte efter en stund och
svarade: Herre, använd galoscher, använd galoscher”.
Detta var
väl inte riktigt det svar frågeställaren hade tänkt sig men eftersom hans
familj fortfarande innehar sin chefspost, även om deras maktbas numera är rätt
beskuren, lärde sig anfadern tydligen tillräckligt om Sverige för att få stanna.[1]
[1] Texten
bygger på En historisk rundtur i
Stockholm med Lars Widding, författaruppläsning inspelad 1987.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar