fredag 31 mars 2017

Drottningen som namngav Mariehamn


Mariehamn på Åland är en plats de flesta svenskar, särskilt Stockholmare, förmodligen förknippar med kryssning, helgnöje och kanske ett tillfälle att förse sig med starka drycker. Men varför heter staden Mariehamn? Är man svensk och intresserad av historia kanske man tror att platsen fått sitt namn efter någon svensk kunglighet, men Mariehamn grundades 1861 och då tillhörde ju Åland och hela Finland Ryssland.[1]  Mariehamn uppkallades efter den ryska drottningen(eller tsaritsan som det heter i Ryssland), Maria Alexandrovna. Hon var gift med tsar Alexander II, som upphävde livehenskapen i Ryssland. Det skedde förövrigt samma år som Mariehamn grundades. Maria var dotter till storhertig Ludvig II av Hessen-Darmstadt ett furstendöme vid Rehn. Genom sin moster Fredrika av Baden var hon kusin till den svenske tronpretendenten Gustav, den avsatte Gustav IV Adolfs son. Hennes morfar dog i en olycka under ett besök i Sverige 1801.[2] Maria var förmodligen rätt ointresserad av sin svenska släktförbindelse. Hennes egna familjeförhållanden var nämligen trassliga som det var Modern hade ett fast förhållande med en hög hovfunktionär, vilket gjorde att hon snart separerade från sin make. För att undvika skandal erkände dock storhertigen hovmannens barn som sina. Marias status som furstedotter var således högst officiell. Modern dog då Maria var tolv år och flickan kom till ”faderns” hov, där hon tycks ha behandlats som något av ”Den fattige kusinen”. Två år senare, 1838, besöktes hovet i Darmstadt av den ryske tronföljaren Alexander, som verkar ha varit på något slags kombination av rekreationsresa, bildningsresa och friarfärd genom Europa. Alexander var tjugo år och alltså sex år äldre än Maria. Han såg den unga flickan och blev blixtförälskad. Det finns olika versioner av vad som nu hände. Enligt Troyat skall det ryska hovet ha förfasat sig över att tronföljaren ville äkta en flicka av så tvivelaktig härkomst. Tsar Nikolaj I förklarade dock bestämt att en rysk härskare gifter sig, eller åtminstone gifter bort sin son, med vem han behagar. Eftersom storhertigen erkände Maria som sin dotter fanns inga hinder. Enligt Radzinskij skall tsaren trotsallt ha varit tveksam, just med tanke på Marias misstänkta ursprung. Då inträffade emellertid något fatalt. Alexander reste vidare till England och mötte den jämnåriga nya, ännu ogifta drottningen Victoria. De båda unga såg varandra och blev omedelbart förälskade. I denna farliga situation fattade tsaren sitt beslut: Alexander måste snarast gifta sig med storhertigens av Hessen dotter.[3]  På hösten 1840 gjorde Maria sitt ståtliga intåg i Petersburg och sedan hon i vederbörlig ordning konverterat till den ryskortodoxa kyrkan vigdes paret 16 april 1841. Från och med nu var hon storfurstinnan och tsarevnan, tronföljarens hustru, Maria Alexandrovna.[4] Hon var 17 år, Alexander 23. Äktenskapet tycks ha varit lyckligt, åtminstone i början. Paret fick 8 barn på 18 år, av vilka 7 blev vuxna. Bland sönerna kan nämnas älsklingssonen Nikolaj, Alexander, som senare blev Alexander III och yngste sonen Paul(Pavel), vars dotter så småningom gifte sig med den svenske prinsen Vilhelm. Nikolaj I dog 1855 och sonen besteg tronen som Alexander II. De första regeringsåren var framgångsrika och flera reformer genomfördes både i själva Ryssland och i storfurstendömet Finland.  Finland hade vid övergången till Ryssland 1809 fått behålla sina svenska lagar. Alexander II bekräftade dessa och sammankallade 1863 den finska lantdagen, utformad efter modell av den svenska ståndsriksdagen. Några år tidigare hade den speciella administration för finska frågor som tidigare funnits i Petersburg återskapats, vilket gjorde det lättare för finska medborgare att få kontakt med tsaren. Den finska senatens maktbefogenheter hade också utökats. Härtill kom att infrastrukturen förbättrades genom byggandet av järnvägar och kanaler. Det finska skolsystemet moderniserades. Förmodligen är det mot bakgrund av allt detta man skall se grundandet av Mariehamn på Åland 1861[5]  Maria själv var kanske inte den lämpligaste att vara kejsarinna i ett imperium. På grund av sin ”misstänkta” härkomst hade hon inte vistats vid faderns hov innan modern dog och hovet i Darmstadt var hur som helst något helt annat än det kejserliga hovet i Petersburg. Hon beskrivs som blyg och reserverad och avskydde representativa plikter. Å andra sidan engagerade hon sig i utbildningsfrågor och verkade för kvinnogymnasier som organiserades demokratiskt. En av hennes vänner var faster till författaren Tolstoj. Hon stödde sin man ifråga om upphävandet av livegenskapen och hade, i likhet med de flesta drottningar, en ledande roll i olika välgörenhetsorganisationer. När krig utbröt mellan Ryssland och Turkiet organiserade hon vården av sårade soldater. Sammanfattande kan sägas att de som kände kejsarinnan närmare oftast uppskattade henne men att hon var svår att komma inpå livet.           

Vid mitten av 1860-talet hade Alexander och Maria varit gifta i nära 25 år och suttit på tronen i tio år. Nu började katastrofer och sorger rada upp sig. I april 1865 avled deras äldste son, tronföljaren Nikolaj, 22 år gammal. Många hade haft stora förhoppningar på honom som blivande tsar. Då liket låg på lit de parade kastade sig den stackars modern över det i sådan häftig sorg att Alexander med våld måste slita henne därifrån, varpå de grät framför kistan i en timme. Tsaritsan själv var trött och utsliten av det kalla klimatet i Petersburg och sina många graviditeter och drog sig tillslut undan det äktenskapliga umgänget med sin man. Alexander gjorde vad de flesta härskare genom tiderna gjort i liknande situationer, han tog sig en älskarinna.  Naturligtvis hade han haft sina små äventyr tidigare men år 1866, året efter äldste sonens död, blev det allvar. Flickan hette Katarina och tillhörde den högadliga släkten Dolgoruki. [6] Hennes egen familj var dock utfattig. Tsaren, som träffat henne första gången då hon var ungefär 11 år, hade blivit förtjust i den glada, självsäkra flickan och tagit försorg om både hennes och syskonens uppfostran. Nu var hon i slutet av tonåren, Alexander var knappt 30 år äldre. De träffades allt oftare men det dröjde innan de blev ett par, vare sig det nu berodde på Katarinas blygsamhet eller hon tvärtom spelade svårfångad för att knyta honom fastare till sig. På sommaren 1866 kom emellertid det stora ögonblicket och efter deras första natt lovade han att gifta sig med henne, om möjligheten uppenbarade sig. ”Nu är du min hustru inför Gud”, förklarade den sedan snart 30 år gifte tsaren för sin mätress. Alexander följde visserligen inte sin engelske 1500-tals kollegas exempel men från och med nu var det Katarina som var hans hjärtas drottning. [7]  Förhållandet till Maria var fortfarande vänligt men uteslutande formellt. Kanske bidrog detta lika mycket som hennes sjuklighet till att hon ofta vistades på kurorter utomlands. Hon blev alltmer religiös och tillbakadragen. Till råga på allt utspelade sig detta menage a trois mot bakgrund av ett långt allvarligare hot. Tsarens reformer i början av hans regeringstid hade väckt många förhoppningar men också opposition mot enväldet. När Alexander så småningom bromsade liberaliseringen av Ryssland, uppstod grupper som verkade för att störta tsarmakten med våld. Dessutom fanns i de ryska provinserna, särskilt Polen, aktivister som drömde om självständighet. Det första attentatet mot Alexanders liv skedde på våren 1866.[8] Det följdes av flera och vid ett tillfälle förövades ett sprängdåd i självaste Vinterpalatset. Den stackars tsaritsan hade nu alltså att oroa sig för både familjens och sin egen säkerhet, samtidigt som hon själv var sjuklig och mannen helt öppet samlevde med en annan kvinna. Mot bakgrund av allt detta är det kanske inte så konstigt om hon tillslut inte orkade leva. Maria Alexandrovna avled i oktober 1880, 56 år gammal.[9]

Även om Alexander II:s hustru inte kan räknas in bland de olyckligaste av drottningar, Alexander gifte sig med henne av kärlek vilket inte var självklart inom kungahusen ännu vid mitten av 1800-talet, är det något gripande med hennes öde. Hon var inte alls tränad för den stora roll det innebar att vara rysk kejsarinna och hon blev gammal i förtid av de många förlossningarna. I motsats till Katarina av Aragonien på 1500-talet blev hon inte förskjuten då hennes make skaffade sig en  "bihustru" men hon saknade också den inre styrka, bottnande i medvetandet om sin ställning och värdighet, som på sin tid hjälpt Henrik VIII:s första gemål att bära skymfen i att bli ratad, både som kvinna och drottning. Det finns anledning att skänka Maria Alexandrovna en medlidsam tanke då man gör en kryssning till Mariehamn.         





[1] Namnet Maria är överhuvudtaget ovanligt i svenska kungahus. Bara tre av våra inflyttade prinsessor har hetat så, Hertig Karls(Karl IX), första hustru, Gustav II Adolfs drottning och prins Wilhelms hustru Maria Pavlovna.  Ingen av våra vuxna kunga- eller furstedöttrar har hetat Maria, i alla fall inte sedan 1500-talet och som tilltalsnamn  
[2] En annan moster var gift med tsar Alexander I, farbror till Marias blivande man.
[3]  Över 50 år senare skulle Alexanders sonson och Victorias dotterdotter bli det lyckliga men samtidigt sorgliga paret Nikolaj II och Alexandra Feodorovna av Ryssland. Den gamla drottning Victoria var länge emot giftermålet men gav tillslut med sig. Ett minne av hennes ungdomskärlek? Radzinskij  citerar den unga drottningens dagbok ingående beträffande hennes  känslor för dem ryske tronföljaren(Alexander II, den siste store tsaren svensk översättning 2007 s. 71/72).  
[4] Ett av hennes många dopnamn som hessisk prinsessa var Maria men det var troligen inte hennes tilltalsnamn under uppväxten i Tyskland.
[5] Angående utvecklingen i Finland under Alexander II, såväl politiskt som ekonomiskt, se Finlands historia del III, Kejsartiden av Matti Klinge (Helsingfors 1996).
[6] Ungefär som Brahe eller Bielke i Sverige. Förnamnet återges i svensk form.
[7] De fick fyra barn, av vilka tre blev vuxna, https://sv.wikipedia.org/wiki/Jekaterina_Dolgorukova.
[8] Det hävdas att det var denna händelse som fick den unga Katarina att slutligen ge efter för tsarens  böner att bli hans älskarinna..
[9] Förutom de böcker som omtalats i noterna ovan bygger denna text på Henri Troyats bok Alexander II, tsaren – befriaren i svensk översättning 1992 och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Alexandrovna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar