Den som i
vår tid studerar kungahusens historia, särskilt senmedeltid och renässans, blir
lätt upprörd över de många exemplen på äktenskap mellan äldre män och unga
kvinnor, närmast flickor. Vi läser om hur tonåringar som Katarina Stenbock i
Sverige och Katherine Howard i England mot sin vilja gifts bort med kungar som
varit minst trettio år äldre än de själva, ofta sjukliga och tyranniska. Därmed
förlorade dessa ungdomar all möjlighet att i framtiden gifta sig med en ung vacker
man som de själva valt och som, i motsats till dessa ålderstigna kungar, skulle
ha varit i stånd att göra dem lyckliga. Ibland(av någon anledning särskilt i
Sverige), berättas historier om friare som flickorna redan haft och kanske till
och med varit förlovade med men som istället fått gifta sig med en syster eller
annan nära släkting till sin käresta – enbart därför att en utlevad kung som
inte kunnat vara utan ”lammkött” gripits av åtrå. I Sverige framstår just
fallet Katarina Stenbock som särskilt upprörande – en flicka på sjutton år
bortgift med en man på över femtio, dessutom en man med minst sagt häftigt
temperament och krämpor i både tänder, öron och ben som gjorde honom allt
lynnigare ju längre tiden gick. ”Gubbsjuka”, säger de flesta svenskar och
vänder sig bort i avsmak, förmodligen med sin negativa inställning till kungar
i allmänhet och Gustav Vasa i synnerhet förstärkt med ytterligare en minuspost.
Felet med
detta är, som så ofta med historiska studier, att man överför vår tids värderingar
på det förflutna. De tårdrypande berättelserna om hur flickor som Katarina
Stenbock sprungit och gömt sig då den ålderstigne kunglige friaren kommit och
hur de sedan aldrig kunnat glömma sin ungdomskärlek är sannolikt rena påhitt av
romantikens historieskrivare under sent 17- och tidigt 1800-tal eller
åtminstone starkt överdrivna. Man begår också misstaget att utan vidare
sammankoppla giftermål med sexuell åtrå. Förvisso finns exempel på äldre
kungligheter som rent fysiskt dragits till unga flickor. Henrik VIII i England
betecknade vid femtio års ålder sin senaste drottning, en flicka på omkring
nitton-tjugo år, som ”min ros utan törnen” och omgivningen noterade hans iver
att skämma bort henne och visa sig ungdomlig. När det småningom visade sig att
flickan var långt ifrån den oskuld han trott henne vara fick kungen en chock,
växlade mellan gråt- och raserianfall och lät slutligen avrätta henne i
februari 1542.[1] Allt tyder på att Henrik i sitt femte
äktenskap, uppenbart inte till full belåtenhet, sökt ”göra sin plikt som äkta
man” i den äktenskapliga sängen.
När
Margareta Lejonhuvud avlidit på sensommaren 1551 stod Gustav Vasa ensam med en
familj på tio barn, från den knappt årsgamle Karl till storebror Erik på
sjutton år. Även om man naturligtvis hade kvinnor anställda vid hovet behövdes
det en ledargestalt, någon som kunde ta ett samlat grepp för ansvaret om
småttingarna, särskilt förstås flickorna och lille Karl. Kungen själv hade vare
sig ork, kompetens eller tid för uppgiften. Dessutom måste jungfrur och andra
kvinnor som ville göra karriär vid hovet ha en högste chef att ty sig till och
rent praktiska hushållsuppgifter, som skötseln av kläder och kontroll av
räkenskaperna på vardagsnivå, behövde också en kvinnlig ”högste kontrollant”.
Hovet behövde med andra ord en drottning och familjen en husmodersgestalt. Att
Gustav Vasa i det läget valde att gifta sig med en 17års flicka, medlem av en
av rikets främsta ätter och vars far alltid varit lojal mot kungen var
egentligen ganska naturligt. Att hennes mor var syster till den döda drottning
Margareta såg Gustav förmodligen som en fördel. De kände familjen. Det var bara
att ”hoppa in”.[2]
Det som fick
ansvarskännande personer, särskilt det högre prästerskapet, att höja på
ögonbrynen var inte det tilltänkta parets stora åldersskillnad utan deras nära
släktskap. Eftersom Katarina Stenbock var drottning Margaretas systerdotter var
Gustav Vasa hennes ingifte morbror. Det kom snubblande nära vad Tredje Mosebok
hade att säga om otillåtna äktenskapsled, men kungen påpekade strävt att något
direkt förbud mot äktenskap med en avliden makas systerdotter inte fanns i Den
Heliga Skrift.[3] Dessutom fastslog han uttryckligen att detta
inte handlade om någon passion från hans sida utan att ge hovet en drottning
och familjen en modersgestalt ”de kungliga barn till hjälp och tröst”.
Naturligtvis fick Gustav som han ville – han hörde till de härskare som alltid
får igenom sin vilja, med piska, psykologisk krigföring eller personlig
auktoritet. De motsträviga rättade in sig i ledet och i augusti 1552 stod
bröllopet på Vadstena slott. Katarina Stenbock hyste säkerligen ”blandade
känslor” inför vad som förestod. En nära 40 år äldre man var knappast vad hon
drömt om i sina föreställningar om äktenskapet men inget tyder på att hon försökt
undkomma sitt öde. Kanske insåg hon, som den väluppfostrade adelsdam hon var,
att detta var hennes plikt mot familjen och en stor upphöjelse för henne själv.
Under sin korta tid på tronen fyllde hon sina plikter exemplariskt och när
kungen låg på sin dödsbädd 1560 sov hon i hans rum, redo att ge den hjälp hon
kunde. Hon fick ett långt, visserligen stundom stormigt med i stort sett
lyckligt liv. Under styvsönernas inbördeskrig var hon som en fast klippa i ett
upprört hav, höll på sin rätt och sökte hjälpa släktingar som råkat illa ut.
Katarina
Stenbock avled i december 1621, vid 86 års ålder.[4]
Också Gustav
Vasas son Johan III valde att på ålderns höst gifta sig med en ung flicka,
Gunilla Bielke jämnårig med hans dotter Anna.[5]
Liksom fadern motiverade han sitt nya äktenskap med att han behövde stöd, dock
mindre för de vuxna barnens skull än för sin egen. Den nya drottningen skulle
hjälpa kungen mot ”sjukdomar, mellankoliska affekter, djupa tankar och annat
mycket bekymmer”. Denna gång kom motståndet främst från kungens egna syskon,
som fisförnämt menade att Johan ”gifte ned sig” om han tog en simpel adelsdam
till drottning, varpå Johan surt påpekade att de ju själva var av adlig börd
både genom sin mor och far. Precis som fadern fick Johan sin vilja igenom och i
februari 1585 stod bröllopet i Västerås, dock i brodern hertig Karls frånvaro
till Johans vrede. Denna gång blev äktenskapet uppenbarligen inte helt
platoniskt, ty på våren 1589 föddes sonen Johan.[6]
Kungen avled ytterligare tre år senare. Gunilla Bielkes tid som änka blev kort.
Hon avled 1598, vara 30 år gammal.
I efterhand
kan det verka egendomligt att varken Katarina Stenbock eller Gunilla Bielke
tycks ha övervägt att gifta om sig när väl deras kungar var döda. Åtminstone
Katarina var fortfarande frisk och levnadsglad och, av allt att döma, i stort
sett orörd av sin make. Hennes underhåll som änkedrottning tycks inte ha
fastställts närmare av Gustav Vasa, som i sitt testamente endast tillsade
sönerna att se till styvmoderns ”gagn och bästa uthi alla måtto”. Som änka hade
hon visserligen rätt till ett eget hov men var detta hov skulle dväljas tycks
kungen ha överlåtit åt sönerna att göra upp om, eller åtminstone inte ha brytt
sig om att närmare fastställa skriftligt. Rent tekniskt borde inga hinder ha
funnits för Katarina att söka sig en ny make.[7]
Det fanns prejudikat i tidens moderna
historia, inte minst den engelska.
Adelsdamen
Jacquetta av Luxemburg hade vid omkring 18 års ålder 1433 gifts bort med den
omkring 25 år äldre engelske hertigen av Bedford, farbror till dåvarande kung
Henrik VI. Det är möjligt att hertigen trott sig utvidga sina kontakter i det
engelskockuperade Frankrike genom detta giftermål, eller kanske trodde han att
flickan hade särskilda gåvor som kunde brukas i rikets tjänst. Hur som helst
blev äktenskapet kort. Hertigen avled efter två år utan ha fått någon arvinge.
Jacquetta gifte sig då, helt på eget initiativ och i hemlighet med Richard
Woodville, en av hertigens medarbetare. Han var adelsman men absolut inget
lämpligt gifte för en dam släkt med tyskromerska kejsare. Det blev skandal och
paret fick 1 000 pund i böter men togs snart åter till nåder och tjänade
troget kungaparet så länge de satt på tronen. Jacquetta och Richard fick
fjorton barn, av vilka hela tretton uppnådde vuxen ålder. de var uppenbart
mycket lyckliga.[8]
Catherine
Parr, Henrik VIII:s sista drottning och den olyckliga Katherine Howards
efterträderska, hade redan varit gift två gånger då kungen fick ögonen på henne
vårvintern 1543. Kung Henrik var ungefär tjugo år äldre än Catherine, sjuklig,
lynnig och med ett rykte som vid denna tid började påminna om Riddar Blåskägg.
Dessutom var Catherine enligt vad hon senare påstod själv förälskad i Thomas
Seymour, en före detta svåger till kungen. Sedan ”Gud fört en häftig strid mot
hennes vilja”(en formulering som både Katarina Stenbock och Gunilla Bielke
säkert skulle instämt i), accepterade även Catherine sitt öde. Liksom sin svenska
namne hade hon snarare till uppgift att sköra den representativa sidan av
drottningskapet och att vårda kungens krämpor än att betjäna honom sexuellt. Efter
nära fyra år var prövningen(åtminstone som det verkade), över och någon gång
under våren eller sommaren 1547 gifte sig änkedrottningen med sin efterlängtade
riddare. Detta äktenskap blev dock varken särskilt långt eller lyckligt, delvis
därför att Seymour gjorde närmanden till den unga prinsessan Elisabet som bodde
hos det nygifta paret. Sedan flickan sänts bort tycktes allt ordna sig men
Catherine avled i barnsäng i september1548. Några månader senare avrättades
Seymour för förräderi.[9]
Även
engelska kungadöttrar kunde råka ut för ovälkomna friare. I mitten av
1510-talet befann sig Frankrikes kung, Ludvig XII, i en svår situation. Han var
omkring 50 år, plågad av gikt och sjukdom och hade ingen tronarvinge. Däremot
hade han en dotter, prinsessan Cloud, som han fått med Anna av Bretagne.
Eftersom kvinnor inte kunde ärva tronen hade Ludvig i praktiken adopterat sitt
kusinbarn, Frans av Angouléme, som erkänts som tronföljare och gifts bort med
Cloud. Ingen var egentligen nöjd med arrangemanget, varken bruden eller
brudgummen eller deras respektive mödrar. Inte ens kung Ludvig var fullt till
freds. Unge Frans, omkring de tjugo, hade gjort några mindre lyckade insatser i
krigståg mot spanjorerna i Navarra och i övrigt mest ägnat sig åt dryckeslag
och umgänge med kvinnor i Paris, dock inte med sin hustru. ”Den där pojken
kommer att förstöra allt”, utbrast Ludvig och började se sig om efter en
prinsessa med vilken han kunde gifta om sig och kanske få en egen son. Hans
blickar föll på Mary av England.
Mary var
yngre syster till Henrik VIII, vid denna tid en ung levnadsglad man som älskade
fester och sport. Mary var också levnadsglad och dessutom vacker ned sin slanka
kropp, blonda hår och ljusa hy. Hon och Henrik var goda vänner och avgjort
varandras favorit i familjen. När den 18åriga prinsessan fick veta att hennes
bror av politiska skäl tänkte gifta bort henne med en giktbruten nedsliten man
på 52 lär hon både ha gråtit och rasat. Hon tänkte verkligen inte acceptera
detta, ”fästmannen” fick vara kung av Frankrike hur mycket han ville! Liksom de
kvinnor vi diskuterat ovan accepterade Mary tillslut sitt öde men hon ställde
ett villkor: ”När Ludvig dör skall jag få gifta mig med vem jag vill”! Henrik
gick in på saken, förmodligen mest för att få systern foglig och i tron att han
säkert kunde hitta någon ny passande brudgum, om nu Ludvig XII dog utan
arvinge. Där tog han grundligt fel. Mary reste till Frankrike med stort följe i
september 1514. Som för att illustrera hur hon kände sig inför det kommande
äktenskapet stormade det och störtregnade under hela överfarten och den
fortsatta resan till Paris. Kung Ludvig blev så upptänd vid åsynen av sin brud
att han kysste henne offentligt, ett klart brott mot konventionerna. Inte bara
kungen utan också ”kronprinsen” blev förtjust i sin ”styvmor”. Till slut
tvingades hans egen mor, en kvinna med minst sagt stora ambitioner för sin son,
gripa in och påpeka att Frans riskerade förstöra sin framtid om han gjorde Mary
gravid.[10]
Kungen gjorde sitt bästa att fullgöra sin äktenskapliga plikt, men hans krafter
var på upphällningen. Tydligen insåg han att hans nya hustru knappast gladde
sig åt äktenskapet.
”Jag har en
present som kommer göra er mycket lycklig”, sade han en dag.
”Vad då”,
frågade Mary”.
”Min död”,
svarade kungen med ett bistert leende.
Natten till
Nyårsdagen 1515, drygt tre månader efter bröllopet, avled kung Ludvig under
stora plågor. Mary handlade nu snabbt. I brev hem skrev hon att den nye kungen,
nu Frans I, ”varit oförskämd i diverse angelägenheter, ingalunda till min ära”.
Detta fick Henrik att sända en av sina närmaste vänner till Frankrike, Charles
Brandon, hertig av Suffolk. Denne lågadelsman var känd för att ha kvinnotycke
och hade redan ett antal äktenskapshistorier bakom sig. Trots detta och trots
att Henrik uppenbarligen visste att Brandon och Mary kastat sina blickar på
varandra, sändes han nu som kungens sändebud till Frankrike. Exakt hur
intrigerna därefter löpt är osäkert men även Frans I hade intressen att bevaka
i vad som skedde. Om Mary sändes hem som ”jungfru” och kunde ”återanvändas” som
pant i Englands politiska förhandlingar, fanns risken att hon skulle förenas
med Habsburgprinsen Karl, som inom överskådlig tid kunde förväntas ärva stora
delar av Europa. Därför gjorde Frans sitt bästa att förena Mary med Suffolk. I
mars 1515 skrevs äktenskapskontrakt mellan dem båda i Paris. Sedan Henrik VIII
rasat ut en tid och alla parter i viss utsträckning bedragit varandra gällande
hemgift och diverse dyrbarheter, tilläts paret återvända till England, där de
slutligen vigdes inför Henrik VIII i maj samma år. Mary och Suffolk tycks ha
varit lyckliga. De fick tre barn av vilka inget kom att spela någon viktigare
roll. En dotterdotter kom att bli den olyckliga ”niodagarsdrottningen Jane
Grey, som avrättades 1554,[11]
I
ovanstående exempel har vi granskat hur ett antal äldre kungar gift sig med
unga kvinnor eller flickor under renässansen, både i Sverige och nere på
kontinenten. Även om kvinnorna knappast önskat sig ett dylikt giftermål och
därför kan anses förtjäna medlidande, framgår ändå att det mycket sällan eller
aldrig varit fråga om ”passion” eller ”gubbsjuka” från kungarnas sida. De har
velat få stöd och hjälp, både med de rent praktiska administrativa och
representativa uppgifter som normalt ansågs falla inom drottningens sfär vid
ett hov och med mer privata angelägenheter, som att ansvara för en stor familj
eller hjälpa en åldrande furste med hans krämpor, kanske helt enkelt vara ett
trevligt sällskap för honom.[12]
Även där passionen haft ett finger med i
spelet, som då Ludvig XII gifte sig med den engelska prinsessan Mary, är det
praktiska syften, inte fysisk åtrå, som fått kungen att ta det första steget
till giftermålet. Det skall också noteras att dessa äktenskap ibland i
slutänden lett till kvinnans frigörelse, särskilt när det gäller kvinnor av furstlig
eller kunglig börd. Varken Jacquetta av Luxemburg eller prinsessan Mary skulle
någonsin haft möjlighet att gifta sig med en lågadlig man om de inte först
äktat en man av deras eget stånd.(Jacquetta skulle överhuvudtaget inte träffat
Richard Woodville utan äktenskapet med hertigen av Bedford). Även om de inte
öppet kunde tillkännage sina planer utan tvingades ingå sina nya äktenskap i
hemlighet, erbjöd statusen som änka efter en kung eller kunglig person en tid
av avskildhet och isolering vilken flera av dessa kvinnor utnyttjade till att
gifta sig med den man de själva valt, ofta med mycket goda resultat. Varför
svenska änkedrottningar valt att avstå från denna möjlighet är en annan fråga.
Kanske Katarina Stenbock varit nöjd med sitt liv som änka efter den man som i
ljuset av händelserna efter sin död måste ha framstått som något av en enande
kraft, en landsfader. Hur som helst fick hon ett långt liv som riket främsta
dam, ingen dålig utdelning i vasatidens Sverige.
Avslutningsvis
skall anmärkas att giftermål mellan en äldre man av kunglig börd och en yngre
kvinna ingalunda uteslutande är ett medeltida eller renässansfenomen. 1972
gifte sig greve Lennart Bernadotte med Sonja Haunz, en kvinna som arbetade på
hans egendom Mainau vid Bodensjön. Hon var 35 år yngre än han. De båda hade
kommit varandra allt närmare. Sonja hade vuxit upp på Mainau och var mot slutet
av 60-talet grevens assistent i hans fototekniska arbete och i praktiken
företagets ekonomiansvarige. Grevens allt sämre förhållande till sin första
hustru ökade Sonjas personliga värde för honom. Tillslut, om än efter stor
vånda gifte de sig. Även om detta inte skedde utan svåra slitningar inom
familjen tycks ingen av dem ha ångrat sig. De fick över 30 år tillsammans och
hela fem barn. I sina memoarer påpekar greve Lennart fördelarna med att ta en
hustru ur den yngre generationen. På så sätt fick han en medhjälpare som, när
han själv blivit för gammal, utan svårighet kunde ta vid. Som slutkläm ger han
rådet: Vill du ha din fru som efterträdare i jobbet, välj henne inom
generationen efter dig”.[13]
[1] Katherine Howard blev därmed den andra av Henrik VIII:s sex gemåler som avrättades.
[2] Katarinas mor, fru Birgitta Lejonhuvud, hade i själva verket haft tjänst som tillfällig ”barnvakt” åt kungafamiljen närmaste tiden efter drottningens död. Gustav skrev då till henne och bad att hon och systern Märta(gift med Svante Sture), skulle komma till hovet för att ha ”akt och tillsyn med våre älskelige små barn, till dess att vi kunne få se vad Gud allsmäktig med oss och dem göra täckes” Kanske var det i detta sammanhang som kungen och Birgitta började dryfta tanken att göra hennes dotter till drottning..
[3] Om Sverige fortfarande varit ett katolskt land skulle ett sådant äktenskap ha krävt dispens av påven i Rom. Omkring tjugo år tidigare använde Henrik VIII just en text i Tredje Mosebok som motivering för annulleringen av sitt äktenskap med Katarina av Aragonien, broderns änka.
[4] Som nämnts ovan finns berättelser om det offer Katarina fick göra i sitt äktenskap. Hon skall ha varit förlovad med adelsmannen Gustav Johansson(Tre Rosor), då kungen framförde sitt frieri. Efter giftermålet kunde hon aldrig glömma sin älskade: En natt hörde kungen henne mumla i sömnen: ”Konung Gustav håller jag mycket kär, men Rosen förgäter jag aldrig”. Anders Fryxell framställer historien mer eller mindre som fakta i sina Berättelser ur svenska historien, band 1(nyutgåva 1982), medan Karin Tegenborg Falkdalen i sin biografi över drottningen(2015), tycks ta den som legend. Man kan onekligen fråga sig hur en sådan detalj som de avslöjande orden i sängkammaren förts vidare till eftervärlden. Skulle Gustav Vasa eller Katarina ha nedtecknat en sådan, bokstavligt talat, sängkammarhemlighet?
[5] Med dagens mått mätt var kung Johan inte så gammal, bara 48 år, vid tiden för sitt andra giftermål. De svåra problemen och sorgerna på senare år gjorde honom dock gammal i förtid och han var knappast, lika lite som fadern, någon drömprins för en flicka i tonåren.
[6] Kanske sonen Sigismunds avresa till Polen två år tidigare väckt kung Johans önskan att befästa tronföljden med ytterligare en arvinge. Hertig Johan av Östergötland avled barnlös 1618, 29 år gammal.
[7] Johan III skänkte mot slutet av sitt liv Gunilla Bielke att antal gårdar, som hertig Karl säkert skulle ha skyndat sig att lägga beslag på om hans svägerska gift om sig. Att Gunilla dessutom hade en son med kungen innebar att hon var fastare knuten till Vasafamiljen. Hennes obrutna änkestånd efter Johans död är alltså fullt förklarligt. Angående Johan III:s andra äktenskap, se Lars Ericson(Wolkes), biografi över kungen från 2004, s. 320-23.
[8] Se Dynastihistoria: Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna.
[10] Frans var bara två år äldre än Mary. Ironiskt nog hade de säkert blivit ett strålande kungapar. Frans antog aldrig titeln Dauphin, kronprins, eftersom han inte var son till den regerande kungen.
[11] Angående Mary Tudors äktenskap, se Leonie Freida, Francis I ,the maker of modern France(2018), s. 39-46 och 57-59. Se även Dynastihistoria: Prinsessan och hertigen och där gjorda anvisningar. Citaten ur Freidas bok har översatts av mig.
[12] Ett undantag från denna regel kan sägas vara Henrik VIII:s femte äktenskap, som kortfattat berörts ovan. Det tycks klart att kungen verkligen känt sig fysiskt dragen till sin 30 år yngre ”ros utan törnen”. Detta äktenskap blev också det sorgligaste av tidens många liknande.
[13] Lennart Bernadotte, Mainau Min medelpunkt, memoarer(1995), s.374. Sonia Bernadotte avled tragiskt nog redan i oktober 2008, knappt fyra år efter Lennarts död.
