”Och vad
hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin stjäl”,
frågar Jesus retoriskt i Matteusevangeliet.[1]
Detta tänkespråk är något som i synnerhet självhärskande despoter borde ta sig
tid att begrunda, ty deras envåldsmakt och krav på fullständig underkastelse
utestänger dem i längden från normal gemenskap med omgivningen. Även deras
förtrogna och närmaste familj fruktar dem alltför mycket för att kunna ge eller
ta emot verklig kärlek eller vänskap. Mitt i all sin framgång finner de att de
i själva verket är ensammare och olyckligare än den ringaste av sina
undersåtar. De må ha vunnit ära – eller åtminstone respekt, för egen del och
rentav gjort sitt rike till ett mindre imperium men själva har de förlorat allt
av verkligt värde. Så var det för tsar Peter(känd som den store), av Ryssland
vid mitten av 1720-talet
Peter hade
regerat i 35 år och burit titeln tsar i dryga fyrtio. Under den tiden hade
Ryssland förvandlats i grunden – åtminstone på ytan. Stora delar av den
baltiska östersjökusten hade övergått i rysk ägo. Finska Karelen med Viborg var
också erövrat. En ny huvudstad hade grundats på tidigare svensk mark. En rysk östersjöflotta skapades och hade redan vunnit sina första segrar. Ryssland var den
nya stormakten i östersjöområdet. Inom riket var kyrkans politiska makt krossad
efter ungefär samma mönster som i Sverige och England 200 år tidigare. Man
strävade att efterlikna de västeuropeiska hoven och dess aristokrati.
Influenser från Europa var välkomna och kontakter med Väst ansågs nu vara något
positivt. En förvaltning efter europeiskt(delvis svenskt), mönster började
byggas upp. Efter sina segrar i kriget mot svenskarna hade Peter låtit utropa
sig till imperator. Det verkligt väsentliga var emellertid att ingen fristående
maktfaktor längre kunde bjuda staten motstånd – där tsaren fanns, där fanns
makten.[2]
Hans ombud i det väldiga riket lydde hans befallningar utan att knota – annars
väntade i bästa fall knutpiska och förvisning till Sibirien, i värsta en utdragen
plågsam död på Schavotten eller i tortyrkammaren. Peter den store var Rysslands
obestridde härskare.
Den långa
kampen hade emellertid haft sitt pris. På ett sätt som saknade motstycke i
tidigare rysk historia påverkades hela samhället under Peter I av regentens
politik. Tsarens iver att omforma Ryssland i allmänhet och hovet och
aristokratin i synnerhet efter västeuropeiskt mönster var chockerande och fick
många att betrakta sin härskare som antikrist personifierad.[3]
Dessutom mobiliserades folkets alla fysiska och materiella resurser för det
långa kriget med Sverige. Ingen kunde dra sig undan detta, varken livegna eller
adel. Normalt sågs tsaren som något av en förkroppsligad gudom, högt ovan
vanliga dödliga. Den nya politiken bar emellertid så tydligt Peters signet att han
för folket kom att framstå som på en gång mer förmänskligad och mer
frånstötande än sina föregångare och undersåtarna började knota. Rapporter
berättade om bönder som öppet önskade att någon skulle döda den despotiske
självhärskaren. Även inom den närmaste familjen mötte Peter
kraftig opposition. Hans första gemål hade kastats i kloster, eftersom hon inte
”passade in” i makens nya politik. Deras gemensamme son greps av sådan fruktan
för sin far att han till slut rymde hemifrån och sökte asyl hos kejsaren i
Wien. Med en blandning av hot och löften lockades prinsen hem igen, bara för
att fängslas, berövas sin arvsrätt och stämplas som förrädare. Följden blev en
process som kom att beröra såväl adeln som prästerskapet och (i någon mån),
borgerskapet. Alla med minsta anknytning till tronföljaren förhördes,
underkastades tortyr och många framstående personer avrättades brutalt. Också
den suspenderade tronföljaren avled i fängelse, mer eller mindre ihjälpiskad av
sin egen far. En utländsk diplomat skrev i en hemlig rapport om stämningen i
Ryssland efter tronföljarens död:
-
Miljoner
människors suckar stiger mot himlen och hos varje människa döljer sig en gnista
raseri som endast väntar att någon skall sätta fyr på brasan.
Men i praktiken vågade ingen längre opponera sig mot Peter. Oppositionen
var effektivt tystad. Några år senare kunde tsaren låta kröna sin nya gemål
Katarina(en livländsk kvinna av bondesläkt som först varit krigsfånge och sedan
i tjugo år Peters älskarinna och hustru), till tsaritsa - en revolutionerande
handling, både med tanke på hennes ursprung och att tsarens hustru normalt inte
kröntes.[4]
Det kunde verka som en total seger men vid mitten av 1720-talet tonade mörka
moln upp sig på tsarens himmel.
Ingen av de söner Peter fått med Katarina hade överlevt barndomen. Endast
två(noga räknat tre vid denna tid), döttrar var i livet. Sonsonen, en son till
den döde tronföljaren, var knappt tio år gammal och tsaren var av förståliga
skäl inte förtjust i tanken att låta en ättling av den ”suspenderade” sonen
ärva tronen. Alltså fanns ingen självklar tronföljare. Peters egna krafter
började dessutom svikta. Han led av njurproblem och variga sår dök upp på låren.
Till råga på allt fick tsaren på hösten 1724 klart för sig att hans gemål, en
av de få personer han helt litade på, dels trasslat in sig i en
korruptionshärva, dels av allt att döma varit otrogen med en kammarherre,
Willem Mons.[5] Även om
man kan ifrågasätta påståendet att Katarina varit otrogen – skulle hon
verkligen ha vågat ta en sådan risk, kom hon för en tid i svår onåd hos sin
make. Den förtvivlat rasande Peter slog sönder speglar och hotade att behandla
både sin hustru och hennes närmaste på samma sätt. Katarina skall dock ha
förblivit lugn och stillsamt undrat om palatset verkligen kunde kallas vackert
längre, så som Peter härjade med inredningen. Om det nu var detta lugn hos den
anklagade som imponerade på tsaren, om han insåg att hon faktiskt var oskyldig
till otrohet, eller att en process mot Katarina i praktiken kunde tolkas som en
annullering av hela den politik han fört under huvuddelen av sin regering –
någon officiell anklagelse riktades inte mot kejsarinnan.[6]
Hon miste dock kontrollen över sin ekonomi och rätten att själv utfärda order.
Efter en tid försonades paret men det märktes att Peter var tagen av vad som
hänt. Den ende han verkligen litat på hade visat sig opålitlig.
Ändå vägrade denna kraftnatur att ge allt förlorat. Han fortsatte sina
dryckeslag och inspektioner av olika industrier och byggnadsarbeten och ofta
tog han i gammal god stil själv del i hantverket.
En dag i slutet av december 1724,
då tsaren var på väg hem till Petersburg, såg han ett fartyg som gått på grund.
Han kastade sig i vattnet och tog personligen befäl över räddningsarbetet. De
nödställda tog sig iland men efter hemkomsten drabbades Peter av feber. Till än
början låtsades han som det inte var något att bry sig om – julen firades som
vanligt med böner, fester och supande. I början av januari intog tsaren sängen,
men funderade fortfarande över landets framtid. Nu då kriget mot Sverige var
slut, skrev han i ett brev, ville han koncentrera sig på Rysslands andliga
utveckling, konst och vetenskap. Men nu var krafterna oåterkalleligen slut. Tsaren
hade problem med urinblåsan och dessutom tycks han ha fått återfall i en
venerisk sjukdom. Han plågades svårt och sade att det var som att ha ett hus på
bröstet. Då besvären avtog biktade han och mottog nattvarden, försäkrande sin
tro på Guds allsmäktighet och nåd. För omgivningen, möjligtvis med undantag av
prästerskapet, var frågan om Peters själ och dess eventuella frälsning
emellertid av sekundär betydelse. De väntade bara på en sak – Vem skulle tsaren
utse som sin efterträdare, sonsonen, hustrun Katarina eller kanske någon av
döttrarna. Då han tillfälligt hämtade sig så pass att han kunde utfärda order,
gällde det dock andra frågor.[7]
Så, eftermiddagen 27 januari 1725, grep Peter en penna och började skriva:
”Överlämna allt åt…”. Där tog krafterna slut och pennan föll till golvet. Efter
en stund försökte han fortsätta men fick ett våldsamt krampanfall och föll
själv till golvet, där han blev liggande. Vid 6tiden på morgonen nästa dag, 28
januari 1725, avled tsar Peter I, den store, av Ryssland, 52 år gammal.[8]
Efter att ha legat på lit de parade en dryg månad begravdes tsaren i Peter-Paulfästningens katedral 10 mars 1725, tillsammans med en yngre dotter som nyligen avlidit. Det
blev en ståtlig jordfästning, med representanter från prästerskapet, armén och
förvaltningen närvarande – plus naturligtvis utländska ambassadörer och en
mängd nyfikna av folket. Predikan hölls av ärkebiskopen av Pskov, en av Peters
främsta medarbetare inom kyrkan, som i storvulen ton talade om hur den döde ”höljt
Ryssland med odödlig ära” och att han ”gjort det älskat av de goda och
fruktansvärt för sina fiender”.
Så dog den man som på gott och ont gjort Ryssland till en europeisk makt
att räkna med. 300 år senare har världen dessvärre ännu stora svårigheter med dem
som försöker hålla Peters imperialistiska arv vid liv. Men vad man än i efterhand
må tycka om Peter I och hans ”arvtagare”, utgör denne man, i likhet med sin
svenske trätobroder Karl XII, en personlighet utöver det vanliga, ett ofrånkomligt
bidrag till Europas historia.[9]
[1] Matteus 16:26 enligt Bibeln 1917. Enligt Bibeln 2000 lyder citatet ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv”. En kvalificerad gissning är att den äldre versionen mer korrekt återger den ursprungliga innebörden av Jesu ord.
[2] I svenska översättningen från franska av Troyats bok(nyutgåva 1993), uppges en aning missvisande att Peter I erhöll titeln ”Kejsare” efter freden med Sverige 1721. Detta är förvirrande för en svensk eftersom orden kejsare och tsar båda har sitt ursprung i det romerska Caesar. I själva verket tilldelades Peter titeln imperator efter fredsslutet med Sverige. Som bekant har både det engelska emperor och franskans empereur sitt ursprung i denna romerska hederstitel för en segerrik general. Imperator ingick sedan bland de ryska härskarnas titlar fram till revolutionen men tsar förblev deras ”vardagliga” beteckning..
[3] Det mest kända exemplet är den så kallade ”skäggskatten”. Tsaren såg de långa ryska skäggen som ett uttryck för barbari och krävde att den som önskade behålla sitt skägg skulle erlägga en summa i vederlag. I annat fall skulle skäggen klippas med våld. För den som aspirerade på en tjänst vid hovet eller i förvaltningen blev det snart omöjligt att vara skäggig. För ryssar i allmänhet var skägget å andra sidan en symbol för vem man var – att man var en god ortodox kristen, precis som de skäggiga profeterna i Bibeln. Visst vårdade man sitt skägg men tanken att klippa av det var närmast ett helgerån. Man blev som en hedning
[4] Detta hade i själva verket bara inträffat en gång tidigare, då den polska furstedottern Marina gifte sig med den förste ”falske Dimitri” under Stora oredan i början av 1600-talet.
[5] Mons var född i Ryssland men av holländsk släkt. Som extra krydda i dramat hade hans äldre syster Anna en gång varit älskarinna åt tsar Peter, som övervägt att gifta sig med henne. Anna hade emellertid inlett ett förhållande med en utländsk diplomat och avpolletterats som kejserlig mätress. (Man kan kanske förvåna sig att hon inte råkade värre ut). Anna gifte sig med sin diplomat och avled i tuberkulos 1714.
[6] Det är också påfallande att Mons ”bara” blev halshuggen, inte lemlästad eller på annat sätt plågad till döds som man kunde vänta sig när en undersåte haft fräckheten att inleda en kärleksaffär med tsarens gemål. Det finns å andra sidan liknande exempel i historien. När Henrik VIII:s kammartjänare Thomas Culpeper 1541 anklagades för att ha haft samlag med kungens femte drottning, blev han endast halshuggen medan en annan man, som haft förhållande med drottningen innan hon gifte sig, rådbråkades till döds.
[7] Bland annat befallde Peter att straffångar och desertörer skulle benådas. Sådant hörde till god sed då en konung låg för döden. Svenske kungen Johan III förkunnade på sitt yttersta 1592 att ”Alla som utan Guds förtörnelse kan förskonas må frigivas”.
[8] Datum anges här efter dåvarande rysk tidräkning, som på 1700-talet låg 11 dagar efter den gregorianska. Enligt den senare avled Peter I 8 februari 1725. Vid denna tid gällde dock den julianska tidräkningen ännu i Sverige.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning1981, nyutgåva 1993). Främst s. 301-13. För flera texter om Peter den store hänvisas till Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. och Dynastihistoria: Katarina I del I. Katarina och Peter.
Bra skrivet om en intressant person! /Ingrid
SvaraRaderaTack!
Radera