I våra dagar
är statsbesök vanligt förekommande. Politiska ledare av olika slag besöker
varandra med pomp och ståt och utbyter tankar eller umgås rent allmänt.
Fenomenet är dock relativt nytt. Före 1800-talet var det mycket ovanligt att
kungligheter eller motsvarande ledare personligen besökte sina kolleger i andra
länder. Vid mitten av 1700-talet blev det i och för sig vanligt att unga
kungligheter for på resor liknande adelsmännens Grand Tour, (som i sin tur
uppstått under 1600-talet). Det hände också allt oftare att kungar reste
utomlands under sina regentskap, men de for då vanligen under mer eller mindre
fantasifulla antagna pseudonymer, som ”Greven av Haga”(Gustav III), eller
”Greve von Falkenstein”)kejsar Josef II).
Det var i
någon mån franska revolutionen och de efterföljande Napoleonkrigen som tvingade
fram en förändring. När Europas kungar måste fly undan en ny tids stormar och
behovet av kollegial samverkan mellan furstarna ökade, blev det meningslöst att
spela komedi och låtsas vara något annat än man var – ju mer privilegierna
ifrågasattes, dess viktigare att framhålla dem inför omvärlden och sig själva.
Att få besök av en kung/prins på resa eller rentav driven i exil kunde
emellertid innebära pinsamma svårigheter för värdlandet, vilket svenskarna fick
erfara hösten 1804.[1]
Åren närmast
efter sekelskiftet 1800 medförde på ytan en period av lugn i kriget mellan
revolutionens Frankrike och Europas monarkier. Efter segern vid Marengo och
freden i Amienes var Napoleon
Bonaparte otvivelaktigt Europas ”starke man” och ingen kunde heller förneka att
han åstadkommit lugn och ordning hemma i Frankrike. Monarker som Sveriges
Gustav IV Adolf och Rysslands Alexander I hade egna problem med knotande undersåtar
och upproriska adelsmän och var framför allt fokuserade på att söka bevara
lugnet i sina riken. Dessutom blev de alltmer irriterade på engelsmännens
översittarfasoner när det gällde handeln på världshaven och deras ovilja att
respektera de nordiska ländernas neutralitet i kriget med Frankrike. Tendenser
att försöka komma överens med Paris märktes allt tydligare. Då inträffade två händelser som förändrade
allt. I mars 1804 greps den franske fursten hertig Enghien i sitt slott i Baden
vid gränsen till Frankrike av en kommandostyrka franska soldater, fördes med
våld över gränsen och avrättades några dagar senare på slottet Vincennes
utanför Paris. Napoleon såg hertigen som potentiell säkerhetsrisk och som inspirationskälla
för den rojalistiska oppositionen. Dessutom var han en potentiell
tronpretendent, av betydligt segare virke än Ludvig XVI:s två bröder - grevarna
av Provence och Artois.[2]
Om hertigen undanröjdes borde det tysta ”legallisterna” eller åtminstone
försvaga deras politiska ställning. Det gjorde det också i någon mån men i
stort sett hela Europa chockades. Att mer eller mindre kidnappa en man av
kunglig härkomst, gäst på ett främmande lands territorium och ättling av en av
Frankrikes ädlaste familjer, föra bort honom med våld och sedan låta avrätta
honom efter en summarisk ”rättegång”, var snudd på helgerån – så gör man bara
inte! Två månader senare, maj 1804, kom nästa chock – Napoleon ämnade kröna sig
till kejsare. Uppkomlingen från Korsika ville göra sig till jämlike med
habsburgarna och tsaren. Vilken skymf mot furstarna! Nu var måttet rågat. En
tredje koalition mot Frankrike förbereddes och som extra markering av sitt
ogillande bjöd Sveriges kung Gustav IV Adolf in de franska prinsarna Ludvig av
Provence och Karl av Artois(senare Ludvig XVIII och Karl X), samt den senares
son Louis Antoine, hertig av Angoulëme. De anlände i september 1804.
Att mötet
kom att äga rum i Kalmar berodde förmodligen på att det låg bra till vid
kusten, lättåtkomligt för gäster från utlandet. På grund av ogynnsamt väder
råkade emellertid greven av Provence(den äldre av de två kungabröderna), och
hans brorson hamna på Öland, där resurserna att ståndsmässigt mottaga ättlingar
av huset Bourbon hösten 1804 var minst sagt begränsade. Det enda
fortskaffningsmedel man fick tag i var ett gammalt uttjänt elände till vagn som
numera förfallit till bostad för höns, med ty åtföljande bieffekter. Man får
hoppas att prinsarna, som vid det här laget levt i landsflykt över tio år, tog
saken med jämnmod och kanske till och med en smula humor. Slutligen nådde man
fastlandet och prinsarna mötte den småländska societeten, inberäknat biskop och
landshövding, Den högst ansvarige för evenemanget var en gammal bekant till
gästerna – ingen annan än Axel von Fersen deras svägerska Marie Antoinettes
förtrogne och kanske mer än så.[3]
Vad han i grund och botten ansåg om att agera värd för furstar som lyckats fly
det revolutionära Frankrike medan de han älskat och kämpat för mött en neslig
död på schavotten, kan vi bara gissa oss till. Hans dagbok visar att han hyst
blandade känslor men om det berodde på gamla minnen eller gästernas allmänna
attityder här och nu är svårt att avgöra. Angående Karl(greven av Atois),
medgav Fersen att han var begåvad och kvick men ”hans svaga karaktär gör honom
minde lämpad för den roll han har spelat. Han har inget sinne för politik”.
Grevens son, hertig Angouléme, avfärdades med orden ”Ynklig, moraliskt och
fysiskt”.[4]
Å andra sidan var alla de tre prinsarna artiga mot svenskar som besökte dem,
menade Fersen och med tanke på att småländska borgare i regel inte förstod
franska fortlöpte programmet förhållandevis friktionsfritt[5].
För Ludvig
av Provence tycks en höjdpunkt med besöket i Kalmar ha varit att se den plats
där Gustav Vasa en gång landsteg vid sin återkomst till Sverige efter danska
fångenskapen och exilen i Lübeck. Om han läst på inför resan till Sverige eller
faktiskt var kunnig i svensk historia får lämnas därhän. Hur som helst besökte
han Stensö udde utanför Kalmar och lät på en av platsens minnesstenar inrista
att ”Frankrikes övergivne konung” varit där 1 oktober 1804. Tronpretendenten
medförde dessutom vid sin avresa ett stycke jord från Stensö – kanske han ansåg
det bringa tur för den som önskade befria sitt land från ”förrädare och
upprorsmän” och återta sina fäders tron.
Besöket
varade i tre veckor, Rent praktiskt hade det ingen större betydelse, mer än att
det markerade var Sverige stod i konflikten mellan det gamla och nya Frankrike.
Fersen ville dock tona ned den politiska aspekten genom att be prinsarna att
inte göra några offentliga uttalanden mot Napoleon på svensk mark.[6]
Framför allt blev det ett storslaget evenemang för Kalmar som stad och på sätt
och vis det första moderna statsbesöket i Sverige, låt vara av en kungafamilj i
exil.[7]
[1] Ovanstående reflektioner kring kungligheters förändrade beteende under sina utlandsresor i början av 1800-talet är författarens egna.
[2] Enghien tillhörde familjen Condé och var således ättling till den store krigaren från solkungens dagar. Han hade flera gånger deltagit i kriget mot revolutionsarméerna på habsburgarnas sida. Det är inte egendomligt att Napoleon och andra revolutionsledare betraktade hertigen som en potentiellt farlig motståndare som måste undanröjas – även om Talleyrand senare fördömde det inträffade som ”något värre än ett brott. Det var en dumhet”. De flesta fransmän tycks ha godtagit hertigens öde som åtminstone ett nödvändigt ont, även om kritik förekom också inom landet. Det verkligt ödesdigra var hur händelsen upptogs utomlands. Efter hertigens död blev det för många europeiska ledare moraliskt omöjligt att komma överens med Napoleon, trots att de ännu många år skulle smickra och buga för honom – allt i syfte att i görligaste mån bevara sin självständighet. På sikt var de dock övertygade om att mannen som ”mördat” en fransk prins av blodet måste störtas. Med viss överdrift kan man jämföra hertig Enghien med markisen Monaldesco, som avrättades efter att ha förrått drottning Kristinas planer på Neapel. Liksom Napoleon i fallet Enghien såg drottningen och med rätta markisen som en förrädare som förtjänade sitt straff men hennes politiska rykte tog svår skada. Även markisen avrättades på ett berömt franskt slott, Fontainebleau.
[3] Gustav IV Adolf vistades för tillfället hos sin hustrus släktingar i Tyskland, ett besök som blev allt dyrare för värdfolket. Kungen återkom hem i februari 1805 och hade då vistats utomlands i 1,5 år.
[4] Greven av Artois, blivande Karl X, hade flytt från Frankrike redan några dagar efter Bastiljens fall i juli 1789. (Familjen Condé hade för övrigt gjort detsamma. Den blivande hertigen av Enghien var sonson till dåvarande prinsen av Condé). Greven av Provence(Ludvig XVIII), hade ironiskt nog lyckats fly ur Paris samma natt som kungaparets misslyckade ”flykt till Varennes iscensattes i juni 1791.
[5] De tre prinsarna besvarade de hyllningar Kalmarborna gav dem med att säga ”Tackar” , på svenska.
[6] Så blev också fallet. De franska prinsarnas deklaration mot Napoleons upphöjelse till kejsare daterades ”Östersjön”.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist Historien om Sverige del VII, ”När riket sprängdes och Bernadotte blev kung”(1998), s. 164-67.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar