14 juli

 

14 juli är ett betydelsefullt datum i Europas historia. Alla vuxna människor i vår del av världen vet(eller visste åtminstone förr i världen), att det var 14 juli 1789 som Bastiljen i Paris stormades, vilket markerade början på Franska revolutionen – vilket i sin tur brukar betraktas som en viktig milstolpe i införandet av vår moderna europeiska demokrati. Stormningen av det ryktbara fängelset är emellertid inte den enda skickelsedigra händelse som genom tiderna inträffat 14 juli. Faktum är att just Frankrikes historia uppvisar ett antal personer som på olika sätt påverkat både Frankrikes och Europas politik och kultur och som antingen dött eller kommit till världen just 14 juli.

14 juli 1223 avled kung Filip II av Frankrike – för sin framgångsrika regering känd som ”Filip August”(den ärevördige). Under sina drygt 43 år på tronen bekämpade denne kung framgångsrikt såväl de inhemska storvasallerna som den engelska kungamaktens strävan att bevara sitt normandiska välde från Vilhelm Erövrarens dagar. År 1214 besegrade Filip med hjälp av sin son en koalition bestående av trupper från Tyskromerska riket och England – med slaget vid Bouvines som höjdpunkt[1] Som helhet efterlämnade Filip en stärkt kungamakt och ett gynnat, välmående borgerskap. Efter hans död, som alltså inträffade 14 juli 1223, blev sonen Ludvig VIII den förste i en obruten rad franska kungar som kröntes först efter företrädarens död. Tidigare hade man för sed att kröna sonen medan fadern var i livet för att därmed stärka tronanspråket gentemot storvasallerna. Att Filip August avstått från denna tradition var ett tecken på kungamaktens och staten Frankrikes nya styrka.  Därför kan man säga att hans äldste son blev den förste ledaren över en enad fransk stat med någorlunda stabil förvaltning.[2]  

14 juli 1602 föddes en pojke av lågadlig börd i staden Pescina i centrala Italien. Som liten hette han Giullo Mazarini. Han blev så småningom påvligt sändebud i Paris, där han mötte både kung Ludvig XIII och Frankrikes starke man – ministern kardinal Richelieu, som gjorde honom till sin närmaste medarbetare. Då kardinalen dog efterträdde hans skyddsling sin mentor, både som kardinal och fransk förste minister. I historien är han känd som kardinal Mazarin. Hans adelsfientliga politik i kombination med hans utländska härkomst och(påstått), intima förhållande med Ludvig XIV:s mor gjorde ingalunda Mazarin populär inom franska högadeln. Icke desto mindre lyckades han bevara sitt välde och fortsätta den eviga kampen att stärka franska staten gentemot aristokratin. Han förde också en aktiv utrikespolitik och stod i nära kontakt med tidens övriga europeiska politiker – inte minst Sveriges rikskansler Oxenstierna. Det var Mazarin som hävdade att ”Om alla Europas ministrar blev skeppsbrutna på en flotte, borde styret anförtros Oxenstierna”. Det anses vidare vara kardinalen som givit bakverket Mazarin sitt namn.[3]  

14 juli 1817 avled Madame de Staël i Paris, 51 år gammal. Att denna kvinna skulle dö på dagen 38 år efter Bastiljens fall är slående, eftersom hennes familj på sätt och vis varit orsak till det våldsamma upploppet – det var i protest mot att hennes far, Jaques Necker, avskedats från posten som finansminister stadens borgare tagit till vapen för att skydda sig mot kungamaktens övervåld. Att Madame var en europeisk kosmopolit som kände sin tids alla stora personligheter – från Goethe och Schiller till Napoleon och Wellington(dessutom väninna till marskalk Bernadotte- blivande Karl XIV Johan), var gift med en svensk adelsman, vars namn i stort sett var det enda spår han efterlämnade i hennes liv, att hon i praktiken en tid varit svensk ambassadör i Paris, varit nära att slitas i stycken under skräckväldet, samt gjort sig känd som notorisk äktenskapsbryterska och politisk och romantisk författare – allt detta hör liksom till saken.[4] ”Varje gång någon går ut från Madame de Staëls hus har jag förlorat en anhängare”, sade Napoleon om henne, medan hon ansåg Napoleon fåfäng och maktfullkomlig. Till slut drevs hon i exil, som varade i tio år och av vilken en tid tillbringades i Sverige. Sedan Napoleon väl var i gott förvar på Sankta Helena återvände Madame till sitt kära Paris, där hon alltså avled 14 juli 1817.

14 juli är som synes ett särskilt datum på flera sätt i Frankrikes historia, men för oss svenskar är det naturligtvis främst förknippat med kronprinsessan Victorias födelse. ETT STORT GRATTIS PÅ 49ÅRSDAGEN TILL KRONPRINSESSAN VICTORIA – HURRA HURRA HURRA HURRA!            

---

[1] Detta slag brukar ibland ses som den franska nationens födelsestund.

[2] ”Det var denna 14 juli som den franska monarkin blev i verklig mening ärftlig”, skriver författaren Maurice Druon i not 31till sin historiska roman Kronan och arvet,(svensk översättning 1964), med den underförstådda meningen att Frankrikes moderna monarki skapades samma datum som den krossades i och med Bastiljens fall. Detta är dock en sanning med modifikation eftersom datumet anger tidpunkten för Filip Augusts död inte sonens kröning, som ägde rum i augusti 1223. Kvar står dock det faktum att en av de medeltida kungar som mest aktivt bidragit till att skapa en enad fransk stat avled just 14 juli.

[3] Inom parentes författarens favoritgodis.

[4] Angående Madame de Staëls make, se Erik Magnus Staël von Holstein - Wikipedia.