Det är inte
helt ovanligt att dynastier och monarkier som störtats i uppror eller
revolutioner hållit någon form av större fester strax före sammanbrottet. Erik
XIV avsattes några månader efter bröllopet med Karin Månsdotter och i januari
1808, någon månad före Rysslands anfall på Finland – det som ett år senare
ledde till Gustav IV Adolfs fall och landsförvisning, invigdes Sergels staty
över Gustav III vid Skeppsbron under storslagna högtidligheter. 1784 firades en
lysande midsommarfest i Marie Antoinettes älskade Petit Trianon i närvaro av
Gustav III och(inte minst), greve Axel von Fersen. Parken var upplyst och
damerna klädda i vitt. Ingen tvivlade på vem som var den verklige hedersgästen!
Bara ett år senare inträffade ”halsbandsaffären”, den skandal som ruinerade
drottningens anseende och, mer eller mindre, bidrog till franska revolutionen
fyra år senare. Ytterligare några år senare var de flesta gästerna från Trianon
döda, fängslade eller drivna i exil.
I Ryssland
var 1913 ett märkesår – dynastin Romanov hade då suttit på tronen i 300 år.[1]
Detta firades med ett stort jubileum som bland annat innebar att tsarfamiljen
reste genom det stora riket och visade upp sig för folket. De som var med
berättade senare om hur åskådarna under våldsamt jubel hälsat sin tsar och hans
maka. Under färden till gudstjänsten i Kazankatedralen i Petersburg(som officiellt
inledde ”jubelåret”), bröt massan igenom spärrarna som satts upp för att skydda
härskarparet från eventuella attentat. Katedralen var så fullsatt att flera
gäster måste stå. Inget allvarligt tycks heller ha inträffat. Under en längre
båtfärd på Volga vadade människor ut i vattnet och hurrade för tsaren. Hans
yngre syster har berättat att hon såg vanliga, enkla människor falla på knä för
att kyssa härskarens skugga – tsaren var, åtminstone till hälften, gudomlig i
sina undersåtars ögon. Bara tanken att allt detta inom fyra år skulle upplösas
i revolution, blodbad och inbördeskrig måste just då ha förefallit deltagarna
helt otrolig.
En som var
mer skeptiskt inställd till hela spektaklet(åtminstone i sina minnesteckningar
nära 40 år senare.) var prins Wilhelm av Sverige, yngre son till Gustav V. Han
deltog vid festligheterna i Moskva, när tsaren red i kortege från
järnvägsstationen till Kreml. Wilhelm var inte bara med om jubileet som
representant för Svenska kungahuset. Eftersom han var gift med en kusin till
Nikolaj II räknades han som medlem av familjen Romanov. Han hade med sig sin
hustru Maria(Marie), och deras lille son Lennart, som just hade fyllt fyra år
och med tiden skulle bli den berömde ”Blomsterprinsen” på Mainau i Bodensjön.[2]
I sina
minnen beskriver prins Wilhelm tsar Nikolaj som en välmenande, snäll och
godhjärtad man som trivdes allra bäst med familjen. Han säger sig ha sett honom
djupt försjunken i arbetet vid skrivbordet som den pliktmänniska han var men
också som medverkande i ett intensivt kuddkrig eller med den sjuklige
tronföljaren i sitt knä, läsande sagor. Det stora felet med Nikolaj II, skriver
prinsen, var helt enkelt ”att han fötts till kejsare. Ödet hade satt honom på
en plats han inte var vuxen och det rådde han inte för”. Den här dagen, i juni
1913, var det dock helt andra saker som stod på spel. Tsaren skulle rida i
kortege genom Moskva och vad som helst kunde hända. Alla visste att
revolutionärerna lurade ute i staden. Flera ministrar och till och med
medlemmar av kejsarfamiljen hade redan mördats, både i Petersburg och Moskva.
Storfurst Boris, en annan kusin till tsaren, hade varit helt tydlig med vad som
gällde. Han förklarade för sin ingifta släkting: ”Du är visserligen utlänning
men hör ändå till familjen. Vi två ska rida närmast Nicky(tsaren). Händer det
något och vi klarar oss, rider du upp till vänster och jag till höger, redo att
ta emot. Begrips”? I normala fall var prins Wilhelm inte särskild förtjust i
stenhård polisbevakning och säkerhetsåtgärder, men just här och nu hoppades han
faktiskt att ryska säkerhetspolisen hade skött sitt jobb ordentligt. Att
tvingas hålla alla ryssars dödsskjutne självhärskare i famnen eller kanske
själv sprängas i bitar verkade inte särskilt lockande.[3]
Vägen mellan
järnvägsstationen och Kreml var tre km lång. Här fanns inget av den
översvallande, åtminstone tillsynes spontana dyrkan som tsarens syster återger
i sina minnen. Prins Wilhelm förmedlar snarare bilden av ett kallt och spänt
förhållande mellan kejsaren och hans undersåtar. Rädslan för attentat var så
stor att man förbjudit åskådare i bostadshusen utefter vägen och polis och militär
hade slagit en ring kring gatan. Ingen tilläts komma nära tsaren. Några gjorde
korstecken eller knäföll men verkliga glädjeyttringar tycks inte ha förekommit.
Tsaren för sin del satt stelt i sadeln och hälsade sitt folk utan verkligt
engagemang. Prinsens beskrivning är talande: ”Mer vördnad och nyfikenhet än
spontan värme, mer lydnadsplikt än förtroende. Kuschade undersåtar istället för
fria medborgare”. Det enda mer uppseendeväckande som hände var då en kvinna
försökte lämna en böneskrift till Nikolaj II. Hon ramlade eller knuffades ned
på gatan av polismän som trodde hon var terrorist. Allt redde upp sig och
kvinnan fördes undan. Suppliken togs om hand av en hovman som ”förmodligen
stoppade den i en låda tillsammans med tusen andra”. Prinsen sammanfattar sina
intryck: ”Mer än någonsin märktes den oöverstigliga klyftan mellan härskaren
och folket”.
På Röda
torget, framför Kreml, blev det lite mer uppsluppet – här hade folk tillåtelse
att se tsaren rida in i sin borg. De stod och viftade med flaggor, hurrade och
vinkade. Alla slappnade av en smula. Så red man in i Kreml, där tsaren gick i
egen gudstjänst i Himmelsfärdskatedralen medan hans följe samlades i en mindre
kyrka, där prakten enligt prinsen var så överväldigande att andakten helt sköts
åt sidan för överdådet.[4]
Senare på kvällen var det mottagning. Därmed var det officiella besöket
avslutat. Men för prinsen återstod ännu en(vad huvudet beträffade), bokstavligt
tyngande uppgift. Wilhelm bjöds nämligen på fest vid det regemente där hans
svåger, storfurst Dimitri, tjänstgjorde.[5] Alla som läst om hur det går till på ett party
i Ryssland vet att spritkonsumtionen är(för svenska förhållanden), extremt hög.
”Att skåla” innebär i praktiken att tömma glaset eller flaskan i botten – inget
löjligt smuttande här inte! Uttrycket ”Supa skallen av sig”, lär ligga ganska
nära vad det är fråga om.[6]
Nu var den svenske prinsen hedersgäst vid vad han själv kallar ”en äktrysk fest
med kosackdans och zigenar(romsk) musik”, Naturligtvis skulle alla skåla med
besökaren från Sverige, därtill värdens köttslige svåger. Det bjöds både
champagne och vodka. Framåt natten lär i stort sett samtliga deltagare,
återigen bokstavligt, ha legat under bordet. Wilhelm skriver att ”jag höll ut i
det längsta för den nationella ärans skull. Sen vet jag inte hur det gick.” Han
fick beröm av sin svåger nästa dag, så tydligen gjorde han inte bort sig.
Däremot hade han ”sitt livs kopparslagare”. Med stort hattnummer men räddad ära
– både i egenskap av kejserlig livvakt och som dryckeskämpe, kunde prins
Wilhelm återvända till Sverige.[7]
[1] Frågan hur länge ”dynastin Romanov” suttit på ryska tronen kan med fog diskuteras. Den officiella versionen är att de innehade tronen 1613-1917. Med det synsättet kan ätten Vasa sägas ha regerat Sverige i stort sett oavbrutet 1523-1809. Den siste ”verklige” Romanov på ryska tronen var kejsarinnan Elisabet, Peter den stores dotter som regerade 1741-61. Hon efterträddes av systersonen Peter, vars far(Karl Fredrik av Holstein-Gottorp), var Karl XII:s skyddsling och pretendent till svenska tronen efter dennes död. Med tanke på att Peter III inom kort avsattes av sin hustru(född som tysk prinsessa från ett obetydligt furstendöme), är frågan om inte ryska kejsarfamiljen egentligen borde kallas Anhalt-Zerbst Vilken familj man tillhör är som bekant i grund och botten de enskilda furstarnas sak.
[2] Trots att greve Lennart i sina memoarer bara säger sig ha några dunkla minnesbilder av tsarfamiljen förklarade han långt senare att han)om han fick chansen), kunde peka ut det rum i Kreml där han och föräldrarna bodde under besöket i Moskva.
[3] Dåtida ryska säkerhetspolisen(Ochranan), hade grundats som en följd av mordet på tsar Alexander II 1881 och var verksam fram till revolutionen.
[4] Himmelsfärdskatedralen var före revolutionen de ryska tsarernas kröningskyrka.
[5] Gissningsvis som överste.
[6] Skrivaren måste här påpeka att han inte själv haft ”nöjet”? Att deltaga vid en dylik sammankomst.
[7] Prins Wilhelm ger en utförlig beskrivning av sitt besök i det förrevolutionära Moskva i sin bok Episoder81951), kapitlet ”Ritt genom Moskva”. Man får en bild av en stad med stark medeltida prägel och en både beklämmande och fascinerande kontrast mellan rikedom och fattigdom. Andras minnen från det ryska "jubelåret" återges bland annat i Robert K. Massies bok Nikolaus och Alexandra, en intim skildring av de sista Romanovs och det tsaristiska Rysslands fall(svensk översättning 1969), kapitlet "Dynastin Romanov".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar