tisdag 19 april 2022

Fiskarfamilj får oväntat besök - en blåsig solskenshistoria.

En stormig dag i december 1804 knackade det häftigt på dörren till en enkel fiskarstuga i hamnkvarteren i den tyska staden Stralsund vid Östersjön. Husets fru öppnade och fick till sin förskräckelse se sin man, genomvåt och skakande av köld. Därefter upptäckte hon till sin förvåning att han inte var ensam – ett helt litet följe stod utanför deras hus och begärde härbärge. Trots att de alla var lika dyngsura och frusna som fiskaren märktes det att de tillhörde samhällets högre skikt. Den som tycktes vara den förnämste var en ung, spenslig man med smala axlar men mycket värdig hållning. Intill honom stod eller snarare vacklade en kvinna, kanske några år yngre med blekt men vackert smalt ansikte och av allt att döma i långt framskridet havandeskap. Dessutom ingick i sällskapet några män i uniform och några kvinnor som kanske var tjänare åt det unga paret. Fiskaren berättade kortfattat för sin hustru att han varit på väg hem då dessa människor tagit sig över i hans båt och bett honom föra dem i land. De hade sagt att deras fartyg försökt vända om på sin färd ur hamnen i den starka stormen. Vilka de var visste han inte. Han hade själv fallit i vattnet och varit nära att drunkna men räddats av en av främlingarna. Hustrun tystade honom otåligt: Vilka de oväntade gästerna än var så behövde de hjälp, särskilt den havande kvinnan – stackars varelse, ute till sjöss i ett hundväder som detta! Fiskarfrun plockade raskt fram sin bästa kjol och kappa, de kläder hon bar om söndagarna i kyrkan och bjöd den vackra damen att ta dem på sig. Kläderna var visserligen slitna och lappade men den skeppsbrutna tackade ödmjukt och bad att få lägga sig ned, hennes krafter höll på att ta slut. Fiskarfamiljen lät kvinnan lägga sig på husets enda säng – den var inte särskilt mjuk och filtarna grova och fuktiga. Gästen lät sig dock inte bekomma utan föll genast i sömn.

De övriga skeppsbrutna satte nu igång att torka sina kläder vid husets eldstad där maten vanligen lagades. När ångan efter en stund började stiga mot taket vände sig fiskaren till en av männen i sällskapet, synbarligen en officer:

-          Vilka är ni, undrade han försiktigt.

Ett litet, halvt nedlåtande, halvt vänligt leende krusade soldatens läppar.

-          Gode man, sade han. Ni och er hustru har idag den stora äran att i ert enkla hus mottaga Hans majestät konung Gustav Adolf av Sverige, hertig av Pommern, greve av Holstein-Gottorp, och hans ädla drottning Fredrika.

Fiskarparet skrek av överraskning och förfäran. Bortsett från det minst sagt ovanliga besöket, som ju i sig var en sensation, undrade de vad som nu skulle hända. De hade låtit en drottning klä sig i deras simpla kläder och givit henne en hård säng att vila på – hon som borde ligga på dunkuddar, bära kläder av sammet och bjudas en måltid som anstod en furstinna. Dessutom var hon ju gravid med en prins eller prinsessa, det dyrbaraste liv som kan finnas i ett rike![1] Säkert skulle kungen straffa dem för att de understått sig att bjuda honom och hans gemål ett så tarvligt härbärge som deras stuga. Skulle de förlora rätten att utöva sitt yrke eller rentav kastas i fängelse? Skriken hade emellertid väckt drottningen ur hennes sömn. Paret kastade sig på knä för henne och bad om förlåtelse för sin förbrytelse. Fredrika smålog. Vad skulle hon ha att förebrå dem? De hade ju räddat henne och hennes man ur en livsfarlig situation. Kungen instämde:

-     -  Ni har idag visat er som goda kristna människor och trogna undersåtar, sade han. Om alla våra adelsmän visade sig lika nitiska i att tjäna oss och riket vore Sverige angenämare att styra. Vid dessa ord drog det som en mörk skugga över kungens ansikte och han kastade skarpa blickar på några av männen i sitt följe. Till tack för de tjänster ni gjort oss och vår gemål skall en årlig pension utbetalas i silver, fortsatte kungen vänd till husfolket. Den exakta summan skall vi tänka ut senare.[2]Det förbluffade fiskarparet slog ifrån sig – de hade bara gjort sin plikt mot människor i nöd. Kungen och hans hustru gav sig dock inte och sedan ännu några timmar passerat avlägsnade sig de höga gästerna under många tacksägelser medan fiskarfolket stod kvar helt handfallna. På en dag hade de träffat och räddat livet på ett kungapar och därtill utlovats rikedomar som skulle trygga deras tillvaro lång tid, kanske för hela livet. Detta var en sådan händelse som inträffar en enda gång i en enskild människas liv och som hon aldrig någonsin glömmer.[3]

Hur sagolik denna berättelse än kan tyckas, är den historiskt sann. Sveriges kung Gustav IV Adolf hade sommaren 1803 lämnat sitt rike i sällskap med sin gemål och rest till Tyskland, som ännu präglades av de många furstehoven i tyskromerska riket. Huvudsakligen hade man uppehållit sig hos Fredrikas familj i Baden men slutligen blivit en så kostsam utgift för värdfolket att man mer eller mindre ombetts att ge sig iväg. Gustav Adolf hade dock inte återvänt hem utan fortsatt genom tyska riket för att slutligen, hösten 1804, resa till Stralsund, svensk besittning sedan trettioåriga krigets dagar. Att kungen hållit sig borta från Sverige så länge hade flera orsaker. Först och främst tyckte han illa om sin huvudstad. Stockholm var enligt hans mening kallt och ogästvänligt. Där hade fadern mördats och trådarna till komplotten hade aldrig riktigt rätts ut. Även rent bokstavligt var stockholmstrakten kall och mörk. Av sitt rikes provinser föredrog Gustav Adolf Skåne och skåningar i allmänhet. Kanske fann han både landskapet och dess invånare varmare, mer tillgängliga än folket och naturen i Mälardalen. På motsvarande sätt var tyskromerska riket helt enkelt trevligare att vistas i än Sverige. Dessutom var det dåtida Centraleuropa en politisk tryckkokare där vad som helst kunde hända. Den nya franska republiken, på senare år styrd med allt fastare hand av den korsikanske adelsmannen och krigaren Napoleon Bonaparte, vann ständigt nya framgångar och visade tecken på att bli kontinentens styrande makt. Gustav Adolf hyste för sin del allt större ovilja mot Napoleon, både på grund av hans ”låga ursprung” och hans sätt att negligera all hederns och rättens lagar.[4] Kanske drömde kungen om att spela den roll i kampen mot det revolutionära Frankrike som fadern Gustav III inte lyckats uppnå. Att vara i Tyskland innebar hur som helst att vara nära händelsernas centrum. Efter att hösten 1804 i Stralsund ha förberett det krig som tycktes komma allt närmare, beredde sig Gustav Adolf slutligen att resa hem i december. Det var under färden ur Stralsunds hamn som de häftiga vindarna tvingade kungaparet att söka skydd hos den enkla fiskarfamiljen. De närmaste åren skulle bli omskakande och sorgliga för Sverige i allmänhet och kungafamiljen i synnerhet. Finland, som varit en naturlig del av riket i 700 år, skulle gå förlorat till Ryssland, kungaparet avsättas och tvingas i exil. Efter ytterligare några år skulle makarna separera. Men så länge drottning Fredrika levde såg hon till att fiskarfamiljen som räddat deras liv en blåsig dag i december 1804 fick den pension i silver som utlovats.[5]         

                 



[1] Prinsessan Amalia föddes drygt två månader senare, 22 februari 1805. Av kungaparets fyra vuxna barn var hon det enda som inte gifte sig. I likhet med sin far och farfar var hon intresserad av musik och kultur. Amalia avled 1853.

[2] I skrivande stund har ingen uppgift om den exakta summan hittats.

[3] Ovanstående skildring är i stort sett återgiven från Mats Wickman, En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2009/2016), s. 95-96. En del detaljer och kungens ord har dock lagts till av undertecknad personligen.

[4] Inte minst justitiemordet på den franske emigranten hertigen av Enghien, som i mars 1804 kidnappats i Baden, förts till Frankrike och avrättats efter en summarisk rättegång övertygade Gustav Adolf att Napoleon måste bekämpas.      

[5] Drottning Fredrika avled 1826 och Gustav Adolf 1837. 

lördag 2 april 2022

Gustav III - hatad och älskad konung

 

För första gången på tre år firades i helgen den årliga mässan till Gustav III:s åminnelse i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Stämningen var mycket högtidlig och alla kände vi stor glädje att åter kunna träffas gemensamt men också gripenhet vid tanken på den olycklige kungens öde. Temat för årets betraktelse, framförd av hovpredikant Erland Ros, var de minst sagt skiftande omdömen som gjorts om Gustav III under och efter hans livstid. Det nämndes hur kammarherre Hamilton i sina memoarer hävdat att kungen inför sin död skall ha planerat att låta visa sig, blesserad och döende, för folket utanför slottet i syfte att hetsa pöbeln till hämndaktioner mot mördarna, liksom även hur en FD hovdam önskat att det finger som lossat skottet mot kungen skulle bevaras som helgonrelik, då inget bättre kunde ha skett än mordet på Gustav III. Därefter citerades omdömen av helt motsatt karaktär. Biskop Carl Gustaf Nordin, som närvarat vid konungens dödsbädd, konstaterade senare att denne varit ”en av de största människor jag känt”, utrustad med stor klokhet och ”den mest resonabla människa med vilken jag någonsin haft att göra”. Ämbetsmannen och politikern Ulrik Scheffer, som känt kungen sedan hans ungdomstid och ofta varit kritisk mot honom, konstaterade ändå efter hans död att ingen furste ”haft större gåvor”, varit mer mån om sitt lands ära eller varit mer lojal mot sina vänner. Det brukar visserligen sägas att ingen är så älskad som då han dör, men även senare tiders historiker tycks ense om att Gustav III verkligen beståtts ovanligt skiftande omdömen av sin samtid. Sentida historiker brukar i sin tur framhålla de motsägelsefulla dragen i kungens karaktär: Han var briljant och charmfull men samtidigt stingslig och hysterisk, konstaterar Hans Villius. Erik Lönnroth menar att kungen var ”en politikens äventyrare, en hysterisk och oansvarig människa och samtidigt en nationell ledare med både mod och stor begåvning”. Leif Landen hävdar i sin biografi från 2004 att Gustav III är om inte den störste så ändå ”den mest fängslande av de kungar som tryckt sin prägel på Sveriges historia”.[1]

Hur kommer det sig då att Gustav III bedömts så olika av sina samtida och så mångsidigt av eftervärlden. Vad gjorde honom så älskad och samtidigt så hatad? En del av svaret ligger naturligtvis just i hans mångskiftande karaktär. En människa med många bottnar bedöms olika beroende på vilken sida den för tillfället visar upp. Ledare som präglat sin tid brukar också bestås högst olikartade omdömen av sin omgivning. Både Gustav Vasa och Karl XII väckte lika delar beundran och fruktan, ibland ren avsky, under sin levnad och åtminstone Karl är än idag lika eller kanske mer omdebatterad än Gustav III. En faktor som gärna leder till debatt beträffande en statschef eller annat slag av ledare är hur deras gärning i allmänhet utvärderas: ju svårare det är att ge ett entydigt svar, dess mer omtvistad blir personen. Även om det i vår tid tycks ha blivit på modet att kalla Gustav Vasa en tyrann, kan ändå ingen förneka att han var en framgångsrik regent som lade grunden till det moderna Sverige. Gustav III:s gärning är mer svårbedömd. Han kan betecknas som tyrann och krigshetsare eller som nydanande frihetshjälte och främjare av en inhemsk svensk kultur. Båda synsätten har fog för sig, beroende på hur åskådaren väljer att betrakta aktören – var och en kan i princip skapa sin Gustav III och göra honom helt trovärdig med utgångspunkt från historiskt material. Kungens egna handlingar var ofta minst sagt spektakulära. Att ta makten genom en statskupp är inte ovanligt i världshistorien – men vem utom Gustav III har ärvt sitt ämbete helt lagligt, i kraft av detta suttit på tronen i tjugo år och ändå gjort statskupp två gånger, dessutom båda gångerna med lyckat resultat? Vid riksdagen 1789 kastade kungen nästan handgripligt ut hela adelsståndet från plenisalen och arresterade inom kort en stor grupp adelsmän, varpå han som avslutning egenhändigt grep ordförandeklubban på Riddarhuset och i egenskap av ”rikets främste adelsman”, emot majoritetens vilja drev igenom antagandet av den förenings- och säkerhetsakt som i praktiken gjorde honom till envåldshärskare.  Som äkta man var Gustav å andra sidan tafatt och osäker. När han på allvar bestämde sig för att fullborda äktenskapet och få en tronarvinge tvingades han be en av sina närmaste förtrogna om stöd och råd. Därmed gav han upphov till en intrig som omdebatteras än idag och som resulterat i både böcker och filmer. För samtiden var det rent sprängstoff. Vi vet alla hur kändistidningarna i vår egen tid frossar i folks, enligt all logik, privata angelägenheter – då kan man tänka sig hur det var när kungens privatliv var en ren statsangelägenhet och själva begreppet ”privatliv” i praktiken inte existerade. Allt var offentligt. Bara det faktum att man visste att kungen hade svårigheter i äktenskapet väckte frågor - Var han impotent eller rent av homosexuell? Hur gick det i så fall med tronföljden … Med frågorna följde rykten: en tjärvänlig klapp på axeln åt en page eller en omfamning av någon favorit, genast påstod man att mannen var kungens älskare.  Hans umgänge med skådespelare – inte kunde väl det ”bara” handla om teaterintresse? Det är sannerligen inte underligt om Gustav III kände sig ”begapad som en aktör på scenen” och levde därefter.[2]  Det är väl också främst som dramatiker eller snarare skådespelare Gustav gått till eftervärlden för folk i allmänhet – ”teaterkungen” är en känd nedsättande beteckning. ”Tjusarkungen”, säger man lite vänligare. För kungen själv bottnade engagemanget för teater säkerligen i en blandning av uppriktigt intresse för kultur i allmänhet och teatern i synnerhet, ambition att sprida propaganda, samt ett behov att skriva av sig vissa privata trauman.[3]  Att kungen så helhjärtat engagerade sig för teaterkonsten togs inte alltid väl upp. Att en kung spelade teater själv var illa nog, även om det började komma på modet i exempelvis Versallies. Men att han dessutom lät hovfolket och sina egna släktingar uppträda inför borgerskapet eller lät sin yngste brors älskarinna, en ”simpel” dansös, vistas vid hovet! Sådant väckte ont blod och spädde ytterligare på det illasinnade förtalet.[4] Samtidigt fanns det andra som dyrkade kungen.

Gustav III:s motståndare talade gärna nedlåtande om hans ”gunstlingar”, ett begrepp som än idag ofta förknippas med honom Att vara någons gunstling betyder ju helt enkelt att stå någon särskilt nära, att man är någons bäste vän eller favorit. De flesta människor har väl en eller flera vänner som betyder särskilt mycket för dem men när någon betecknas som ”gunstling” förutsätter folk vanligen att det inte handlar om verklig vänskap, snarare om smicker och kryperi. Därför förknippas också begreppet gunstling ofta just med kungar eller andra potentater, vilka förutsätts samla bugande, smilande smickrare omkring sig men inte verkliga vänner. Att Gustav III var svag för smicker tycks klart. Det hörde för övrigt till rollen som kung. Den som strävar att stå i centrum för sitt land och sin tid, vilket Gustav otvivelaktigt gjorde, drar närmast av nödvändighet till sig smickrare och jasägare. Kungen var medveten om detta. När han fick besked om sin fars död skall han ha sagt att det var synd att han blivit kung så tidigt(vid 25 års ålder). ”Jag kommer aldrig att få vänner, ty människor har i allmänhet sällan vänner, kungar aldrig”.[5] Ändå är det tydligt att de som stod honom verkligt nära och som därför av kungens kritiker nedlåtande betecknades som ”gunstlingar” också efter hans död kände lojalitet till honom. Inte minst gäller det Gustav Mauritz Armfelt, som väl är den mest kände av kungens favoriter. Efter 1792 jämförde Armfelt ofta de kungar han mötte med sin forne beskyddare. Att ha samma eller åtminstone liknande egenskaper som Gustav III var detsamma som högsta betyg. Både den nye kronprins Karl Johan och Alexander I av Ryssland tilldelades denna utmärkelse och den senare tog också Armfelt i sin tjänst, vilket öppnade för karriär i det nya ryska storfurstendömet Finland. Flera porträtt av Armfelt från senare år visar honom framför en byst av den döde kung Gustav och 19 augusti, årsdagen av statskuppen 1772, förblev en högtidsdag i hans liv.[6] Så beter sig knappast en inställsam smickrare, snarare någon som sörjer förlusten av en vän eller vördad mentor.

Samtidens syn på Gustav III påverkades inte bara av vad som hände vid hans eget hov utan också i samtiden i stort. Man kan säga att kungen levde mitt emellan det absolutistiska och det revolutionära Europa och det påverkade honom – han blev dubbeltydig som sin tid. Samtidigt som han strävade att bevara det kungliga enväldet gav han bönderna rätt att köpa jord från adeln och att jaga i egen skog. Borgare och bönder såg Gustav som ”sin” kung som höll den högfärdiga adeln i schack, såsom en god monark förväntades göra. Adeln såg honom, egentligen lika naturligt, som en tyrann och förtryckare. Efter 1789 kunde adelsoppositionen ironiskt nog åberopa franska revolutionens maximer om tankefrihet och demokrati mot den enväldige kungen. Detta ledde till skottet på maskeraden.

Det är naturligtvis omöjligt att efter drygt 200 år med säkerhet avgöra vilken bild av kungen som är mest ”sann” Vad man kan fastslå är att Gustav III var en av dessa människor som inte lämnar någon oberörd, varken i samtiden eller för eftervärlden Självklart hade kungen sina brister men, som det sades efter hans död, vem har inte det? Mycket av det negativa som sades om honom byggde på förtal eller svårigheten att förstå en komplicerad karaktär. Hov och dess omgivningar är sällan platsen för djuplodande psykologiska analyser. Håller man sig till vad som sagts av människor som stod kungen verkligt nära och inte hade personliga skäl att avundas eller hata honom framträder ändå bilden av en människa som hellre var vän än fiende med sin omgivning, som sällan sände människor i döden, förbjöd tortyr och dessutom aktivt bidrog till skapandet av en inhemsk svensk kultur. Därför kan man med gott samvete räkna Gustav III bland Sveriges stora ledargestalter.                    



[1] Villius avger sitt ovan citerade omdöme om Gustav III i Tv-programmet Innan skottet föll | SVT Play. Samme författare citerar Erik Lönnroth i sin och Olle Häggers bok Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/författarinläsning 1992). Leif Landen, Gustaf III, en biografi)2004), s. 13.

[2] Intressant nog uppstod vid samma tid liknande rykten i Frankrike, vars kungapar också hade svårigheter att etablera en otvungen sexuell och personlig relation. I Versallies var det dock drottningen som var den utåtriktade, mer aktiva personligheten. Marie Antoinette beskylldes både för utomäktenskapliga förhållanden med män och homosexuella relationer med väninnor. Von Fersen tycks ironiskt nog ha utpekats som drottningens älskare först i samband med eller efter revolutionen. I Sven Delblancs Tv-pjäs Maskeraden från 1992 hävdar Gustav III(spelad av Tommy Berggren), att han i hela sitt liv varit bevakad och begapad som en aktör på scenen.    

[3] Flera av kungens mer kända pjäser utspelar sig under vasatiden, med de båda föregångarna Gustav Vasa och Gustav Adolf i huvudrollerna, framställda som landets befriare och folkets beskyddare och även som försvarare av enskilda personer. I pjäsen Gustav Adolf och Ebba Brahe skildras också hur Karl IX:s änka hindrar de båda älskandes förening. Det är svårt att inte se detta som en erinran om Gustavs eget olyckliga äktenskap och komplicerade relation till modern.

[4] Kungens svägerska Hedvig Elisabet Charlotta uttryckte sitt ogillande både över att själv tvingas uppträda på scen inför en borglig publik och att prins Fredrik Adolfs älskarinna, dansösen Sophie Hagman, öppet vistades vid hovet. Om detta, se My Helsing, Hedvig Elisabeth Charlotte, hertiginna vid det gustavianska hovet(2015).

[5] Se Hermans historia – 2. Gustav III, del 1 | SVT Play, ungefär fyra minuter in i programmet.

[6] Se exempelvis Torsten Ekman, Alexander I, kejsare och fosterland)2011).

tisdag 15 mars 2022

"Vår Herre leder ögonskenligen allt efter Riksens Ständers åstundan", upptakten till hattarnas krig mot Ryssland 1741-43

 

I dessa tider, när västvärlden förfasar sig över Rysslands- Putins försök att, som det verkar, återskapa det rysksovjetiska imperiet, kan det vara värt att minnas att också Sverige en gång i tiden närde drömmar om att återupprätta en förlorad stormakt på andra sidan Östersjön. Ännu nära hundra år efter Poltava åberopade svenska ledare bestämmelserna i Westfaliska freden för att motivera Sveriges rätt att medverka vid fredsförhandlingar på europeisk nivå under Napoleonkrigen och tjugo år efter stora nordiska krigets slut gjorde Sverige ett allvarligt menat försök att återta vad man förlorat i Nystadfreden.

Tidpunkten var på sätt och vis den rätta. I Sverige trädde en ny generation ledare fram, politiker som inte själva upplevt karolinernas fälttåg i Polen och Ryssland eller åtminstone var för unga att ha deltagit vid fronten. De hade hört berättelserna om den tappre kung Karl och önskade nu återuppliva svenskarnas kränkta ära, samtidigt som de drömde om att i merkantilistisk anda göra landet självförsörjande inom så många sektorer som möjligt. Det var dessa män som vid slutet av 1730-talet bildade det så kallade hattpartiet. Även på kontinenten stod man inför en generationsväxling inom det ledande skiktet. Under decenniet 1730-40 avled ett stort antal europeiska kungligheter, vilket i flera fall gav upphov till stridigheter och rena krigshandlingar kring tronföljden.[1]  I Ryssland avled kejsarinnan Anna och Sverige hade sporadiska kontakter med en av de kandidater som gjorde anspråk på tronen om möjligheten att återfå något av vad man förlorat, för den händelse att vederbörande blev vald.[2] Det blev dock ryssarna som genom sitt agerande gav svenskarna den ”psykologiska anledningen” att gå till anfall. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet Sinclair på österrikisk mark under en resa från Turkiet, där han varit för att få till stånd en allians med ”höga porten”. Mördarna var ryska agenter som sänts ut för att undersöka vad som var i görningen och oskadliggöra ambassadören. [3]  Självklart förnekade ryssarna all inblandning i vad som hänt men lika självklart väckte mordet stark ryssfientlighet i Sverige. En stor mängd soldater sändes till Finland och i juli följande år inkallades ständerna till riksdag. Adelsmannen, konstsamlaren, diplomaten och politikern Carl Gustaf Tessin, som vid denna tid sänts till Paris, bland annat i syfte att utröna Frankrikes hållning till Ryssland, skrev i ett brev hem om den ömsesidiga misstänksamhet som nu rådde mellan de båda östersjömakterna och konstaterade med en i våra dagar sorgligt aktuell formulering ”…mellan grannar som misstror varandra framkallar misstron snart hat”.[4]     

Vid riksdagen 1740-41 var majoriteten av ständerna avgjort för krig med Ryssland. Man använde rent bibliska formuleringar och talade om hur ”Abels blod” ropade på hämnd. Om detta syftade på revanschlyssnad för förlusterna tjugo år tidigare eller enbart mordet på Sinclair är osäkert. Oppositionen fanns huvudsakligen inom prästeståndet men också bland bönderna. De senare ändrade dock åsikt när kung Fredrik uttalade sitt stöd för krigsplanerna. När det dessutom visade sig att medlemmar av mösspartiet hade misstänkta kontakter med ryska representanter i Stockholm tystades krigskritikerna överlag. Man var uppenbart inte säker på vilka målen med kriget var, utom att de var storslagna. I första hand ville man återta alla de baltiska besittningarna från 1600-talet. Om det inte gick kunde man nöja sig med de delar av Finland som förlorats i Nystadfreden och den nya ryska huvudstaden Petersburg med kringliggande landområden. Hur man skulle nå dessa ambitiösa mål var inte utformat i detalj, det fick man se.  Om båda dessa scenarion visade sig ouppnåeliga fick man inkalla en ny riksdag för att se vad som var att göra.[5]  Den gamle karolinen Arvid Horn, som tjänat Karl XII troget i många år men sedan i egenskap av kanslipresident med all flit sökt bevara freden för det sargade Sverige, hade inför sitt fall 1738 varnat för vad som var på gång. Han påpekade att även ett framgångsrikt krig är till olycka för ett folk och talade om ”huru många tusende människors liv, välfärd och egendom därigenom kastas i fara och fördärv”. Vidare kunde man vänta ytterligare katastrofer ”såsom pest, hunger och dylikt”. Sådant tal vann föga genklang i svensk politik tre år senare. 28 juli 1741 utfärdades krigsförklaringen mot Ryssland. Något senare talade man i sekreta utskottet om hur ”Vår Herre ögonskenligen leder allting efter riksens ständers åstundan”.[6]

Det skulle inte förbli så länge. Under de två år ”hattarnas krig” varade skulle Horns spådom om dess olyckliga följder med råge infrias. Många skulle dö i sjukdomar och fältslag och Sverige stå på randen till inbördeskrig. Inget av de storståtliga mål man satt upp på förhand uppnåddes. Istället var Sverige en hårsmån från att bli en rysk vasallstat. Drömmen att återskapa något av det svenska stormaktsväldet var ändå inte utslocknad. Det skulle dröja till den slutgiltiga förlusten av Finland 1809 innan de sista förhoppningarna om ett svenskt östersjövälde definitivt försvunnit. Det är i sanning beklagligt att Ryssland i våra dagar inte tycks ha lärt sig motsvarande läxa.[7]                         



[1] Exempelvis vid kejsar Karl VI:s död 1740(österrikiska tronföljdskriget).

[2] Peter den stores dotter Elisabet. Sedan hon väl blivit rysk härskare, dock inte genom val eller arv utan genom statskupp, visade hon sig föga benägen att återlämna något av faderns baltiska erövringar. Istället blev det hon som dikterade freden för svenskarna och tvingade dem att utse den tyske småfursten Adolf Fredrik till svensk tronföljare.

[3] Mordet skedde i Schlesien i dagens södra Polen, som då tillhörde tyskromerska riket. Formuleringen ”på Österrikisk mark” används här för enkelhetens skull.

[4] Carl Gustaf Tessin i Paris konst och politik brevväxling med Carl Hårleman, kungliga slottets arkitekt – inledning, tolkning och kommentar av Gunnar von Proschwitch(2002). s. 97. Alla de återgivna breven är dock inte skrivna till eller av Hårleman. Ovanstående citat är hämtat ur ett betänkande som Tessin författat till kanslipresidenten Carl Gyllenborg. Kanslipresidenten var den dåtida motsvarigheten till våra dagars statsminister.

[5] Man kan undra om dagens ryska statsledning haft liknande tankar vid planeringen av invasionen i Ukraina.

[6] Sekreta utskottet hade under frihetstiden till uppgift att vid riksdagarna handlägga frågor som bedömdes kräva sekretess. Främst gällde detta utrikes- och försvarspolitik men utskottet hade själv befogenhet att avgöra när också anda frågor borde inkluderas. Under frihetstidens första del, 1719-42 satt i princip inga bönder med i utskottet vilket dock var fallet 1741, förmodligen med hänsyn till den allvarliga frågan om krig mot Ryssland. Periodvis, inte minst under riksdagen 1755-56, utgjorde sekreta utskottet i praktiken en oberoende maktfaktor vid sidan av de övriga ständerna och rådet. Sekreta utskottet – Wikipedia.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på den svenska historien band 8  Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general  Sten Carlsson "Hattpartiets uppkomst och seger" och "Hattarnas krigspolitik 1739-1743"(1978, nyutgåva/1980).

torsdag 3 mars 2022

"Vi slätt intet frukta för din makt" - Johan III:s brevväxling med Ivan den förskräcklige

 

Att Ryssland invaderat Ukraina har väl inte undgått någon. Därmed väcks den gamla rysskräcken till liv, jämsides naturligtvis med västvärldens vrede mot inkräktaren. För Sverige har Ryssland utgjort en osäkerhetsfaktor sedan minst 300 år tillbaka. I och med slaget vid Poltava krossades den svenska stormakten och Ryssland intog ställningen som dominerande makt vid Östersjön. Det var också Poltava som gjorde Ryssland till den europeiska stormakt det sedan dess med kortare uppehåll alltid varit, en ställning som dess ledare, vilket vi i dagarna ser exempel på, alltjämt strävar att upprätthålla. Ryssland och tidigare Novgorod utgjorde dock ett potentiellt hot mot Sveriges östgräns redan under medeltiden, även om det då inte utgjorde en ”huvudfråga” för de styrande i Mälardalen. Före Narva och Poltava var Danmark i princip vår huvudfiende.

Den förste svenske ledare som mer aktivt och av och till på heltid sysselsatt sig med Ryssland i egenskap av huvudmotståndare får sägas vara hertig Johan, sedermera Johan III, Gustav Vasas näst äldste son. Att det blev så berodde delvis på fadern. Mot slutet av sitt liv satte kung Gustav Johan som styresman med hertigtitel över Finland, med Åbo som huvudsäte. Detta skedde i samband med det krig som svenskarna tvingades föra mot ryssarna 1556-57.[1] Att Johan med denna postering kom att intressera sig särskilt för förhållandena i Baltikum, Polen och Ryssland framstår som närmast oundvikligt. Några år efter sin utnämning tog hertigen de första kontakterna med Revals(Tallin), borgerskap om möjlighet för svenskarna att skydda staden från ryskt och polskt intrång. Därmed togs det första steget mot Sveriges stormaktsställning i Östersjöområdet. Ytterligare ett viktigt steg i Johans politiska karriär togs då han 1562 friade till och gifte sig med den polske kungens syster Katarina Jagellonica. Därigenom kom hertigen i konflikt både med sin äldre bror i Stockholm och med tsar Ivan den förskräcklige av Ryssland – Erik XIV fruktade broderns maktambitioner, Ivan hade en gång friat till Katarina och tycks av allt att döma velat använda henne som bricka i spelet om makten i Baltikum. När brudparet inledde resan mot Åbo fick de veta att tsaren sänt sina hejdukar att gripa Katarina. Efter en tids respit i Åbo blev slottet belägrat av broder Eriks trupper, hertigparet fängslades och fick tillbringa fyra år i fångenskap på Gripsholm. Bortsett från smäleken att hållas fängslade som förrädare måste paret frukta att Katarina skulle sändas till Ryssland. Erik förde, om än med stor vånda, förhandlingar i saken. Ett accepterande skulle medföra bättre relationer med grannen i öster, vilket behövdes med tanke på det pågående kriget med Danmark. En delegation anlände från Moskva att hämta bytet åt sin herre. Tursamt nog för Katarina och Johan drabbades Erik av sinnessjukdom i samma veva och något år senare övertog den forne hertigen tronen som Johan III. Mindre bra var att de ryska sändebuden överfölls och misshandlades, även om man lyckades rädda deras liv. Två år senare, 1570, utbröt krig mellan Sverige och Ryssland som skulle pågå i tjugofem år.

I ett första skede tycks dock såväl Kreml som Tre kronor varit beredd att släta över det som varit – Ivan förklarade efter Johan III:s maktövertagande 1568 att han endast önskat ”rädda” den polska furstinnan ur fångenskapen i tron att hennes make avlidit, medan Johan i inledningsskedet av fientligheterna mellan Sverige och Ryssland skrev ett brev till tsaren som uttryckte vilja att komma överens. Ett försök att sända en delegation för förhandlingar till Ryssland slutade dock med att medlemmarna fängslades, misshandlades samt fördes som fångar till Moskva och tvingades ligga på knä inför självhärskaren med ansiktet mot golvet. De som överlevde pinan nådde svensk mark i början av 1572, helt utmattade.   Därefter följde en brevväxling som blivit legendarisk. Ingen svensk statschef eller annan ledare har skrivit så oförblomerat till en rysk kollega och förmodligen inte till någon annan heller. Frågan är å andra sidan om ens Stalin skrivit sådana brev i tjänsten som dem Ivan i sin tur nu sände till Stockholm.  Bortsett från att Ryssland ännu inte betraktades som ett verkligt hot ur svensk synpunkt var vasarna minst sagt rättframma till sin natur. Sedvanan att komma överens, att skapa koncensus som blivit något av ett svenskt varumärke de senaste seklen gällde inte på 1500-talet – den som blivit förolämpad gav igen med värja eller med skarpa ord, även om antagonisten råkade vara rysk självhärskare. De båda furstarna tycks ha inlett en privat tävlan i rangskillnad. Båda påpekade för den andre att han minsann var minst lika förnäm som motparten. Då Johan presenterat ett släktträd över sina anor, svarade Ivan med ett brev där han bland annat i en egendomlig passus skrev att han förundrade sig över och log vid tanken att någon som Johan ”vill sig så förhäva och högmodas och förgäter bort sitt fäderne uti en by i Småland”.[2] Innan Johans far kom till makten hade ryssarna inte hört talas om något svenskt kungarike, påpekade tsaren vidare.

  Johan högg tillbaka:

-          Vi hava bekommit din skrivelse, och därutav, nu som tillförne, förnummit vad oförnuft, bondaktig högfärd, lögn och föraktelse du brukar emot oss.

Om Johan inte vetat att Ivans far varit rysk storfurste, kunde han ha trott att någon munk eller bonde vore hans far ”efter du skriver så obeskedligt, liksom du hade varit uppfödd bland bönder eller annat löst parti, som ingen ära veta”.

Egentligen hade Johan ingen anledning att svara på Ivans dumma oförskämdheter, men han tog sig ändå tid att å det kraftigaste protestera mot påståendet att vasarna skulle vara av småländsk bondesläkt: ”Där ljuger du skändligen uti din hals, så ofta du det säger”. Så mycket lögn och smutskastning som Ivan hasplade ur sig skulle nog hans mun aldrig bli ren igen, trodde Johan och fortsatte med att förklara att han minsann inte hade högre tankar om den ryske självhärskaren än denne hade om vasarna. Eftersom Ivan påstod att Johans släkt inte var bättre än trälar eller ”stratnicher”, som ryssarna sa, så ”må du själv bliva en stratnich och ärelös träl, en kristen huvudljugare och tyrann, som du ock i sanning är, efter du aktar varken ord, sigill, brev eller sanning, som nog bevisligt är”.[3]

Ivan tog helt fel om han trodde att Johan skulle låta sig skrämmas, ty ”vi slätt intet frukta för din makt” och om tsaren önskade fred fick han bekväma sig att ”sända de yppersta herrar av ditt råd till Oss och med ödmjukhet låta avbedja den orätt och föraktelse, som du Oss gjort och bevist haver”, så skulle Johan diktera sina villkor för fred. Vasakungen levererade följande slutkläm:

-          Detta hava Vi givit dig, Ivan Vasiljewitj, till svar uppå din skrivelse. Där(detta), må du fullkomligt rätta dig efter”![4]

Vore kanske läge för Vladimir Vladimirowitj att få sig tillsänd en liknande epistel från Västeuropas ledare i dessa dagar, om än något mer diplomatiskt formulerad.       

                                                                                                                                                                    

                



[1] Under denna tid skrev Gustav Vasa ett brev, där han apropå ryssarnas eller kanske snarare tsar Ivans rovlystnad nämner att ”moskoviten” önskar sig ett välde kring Östersjön och i Europa som motsvarar det ”Turken med sitt tyranneri haver fått uti Asien och Afrika”, än, vad Ryssland beträffar, i våra dagar skrämmande aktuell beskrivning. Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 2, "Gustav Vasa och hans söner och döttrar(1993), s.273.  

[2] Orden återges på detta sätt i flera böcker och på nätet. Vad visste tsar Ivan, Rysslands självhärskare, om Småland, ett landskap som snarare var aktuellt för danskar eller tyskar på 1500-talet? Vad står/stod, det i originalet till brevet? En tänkbar förklaring är att tsaren hört talas om Nils Dacke, som ju stod i kontakt med Europas furstar under en kort tid och vars rykte kanske nått ända till Moskva. Ivan har sedan, medvetet eller omedvetet, förväxlat den uppländske adelsmannen Gustav Erikson(Vasa), med den småländske bondeledaren och kungamotståndaren. Om detta är riktigt kan man föreställa sig den vrede Gustav Vasa lagt i dagen vid en sådan skymf. Den hade säkert inte stått sonens efter.      

[3] Det av Johan egenkonstruerade ordet ”huvudljugare” kan förmodligen översättas ungefär med ”storlögnare”.

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, särskilt kapitel 14 . s. 274 ff,  Se även Lindqvist(not 1), s. 368-70. 

torsdag 17 februari 2022

Den förälskade mätressen - Louise de La Valliére

Att kungligheter ägnar sig åt utomäktenskapliga affärer ingår väl närmast i den stereotypa bilden av l’ancien régime. Mätressen som fenomen förknippas också ofta med just Frankrike, kanske särskilt med de sista kungarna före revolutionen. Att vara älskarinna(älskare), åt en högt uppsatt person, oavsett vederbörandes titel, betyder emellertid olika saker beroende på var, när och vem det gäller. Under 16-1700-talet var ställningen som utomäktenskaplig partner åt en kunglighet närmast ett yrke som krävde betydligt mer av sin utövare än enbart förmåga att tillfredsställa furstens bokstavligt talat köttsliga behov. En mätress måste kunna föra sig väl, konversera, dansa, vara spirituell, ha kompetens att inta en ledande roll vid hovet och i stort sett fungera som ställföreträdande drottning, eller i något enstaka fall kung. Den som inte klarade detta kunde på sin höjd räkna med en kortare tids tjänstgöring men aldrig att bli erkänd som maitresse an titre. Detta gällde särskilt i Frankrike, där kungamakten av Guds nåde hade sin högborg. Svenska mätresser vid samma tid var snarast att se som sällskapsdamer med sexuell kunskap, mycket därför att svenska kungar framåt 1700-talet fått sin makt kraftigt beskuren. Absolutistiska kungar som Karl XI och Karl XII och senare de gustavianska kungarna avstod från utsvävningar av detta slag – det var inte förrän under frihetstiden och efter 1809 som den officiella älskarinnan gjorde entré i vårt land, och då endast för kortare tid. En gyllene regel för en kunglig mätress oavsett tidsålder var dock att inte på allvar förälska sig i sin ”arbetsgivare” - hon var ett tidsfördriv, inte en fast partner. Det klokaste dessa kvinnor, ty det var som sagt oftast kvinnor det gällde, kunde göra var att njuta av de förmåner och, ibland, behag de kunde få för att när den tiden kom kunna dra sig tillbaka med värdighet och se fram emot en tryggad pensionärstillvaro eller ett passande giftermål[1]. Ett exempel på faran med att bli allvarligt förälskad i en kunglig tillfällighetspartner utgörs av den olyckliga Louise de La Valliére, Ludvig XIV:s första officiella älskarinna. 

Louise de La Valliére kom från en adlig men inte särskilt rik familj. Hon var född i mitten av 1640-talet och beskrivs som en varmhjärtad och allvarligt lagd flicka med ljust hår och stora blå ögon, vilkas smäktande blick vann omgivningens hjärtan. I stort sett var hon den sorts undergivna lydiga kvinna som dåtidens ideal föreskrev, åtminstone bland präster och andra män i maktställning. Hon var religiöst lagd och det antogs att hon helst velat gå i kloster. Helt menlös var hon emellertid inte och, som det skulle visa sig, inte utan egen vilja. Hon älskade att rida vilket ansågs ”tufft” av en kvinna i hovkretsarna.  En ung adelsman, Jaques de Bragelongue, hade en gång friat till Louise men avvisats av hennes mor som inte ansåg honom fin nog.[2] Vare sig Louise ville gå i kloster eller inte blev det inte så, kanske därför att den avgift som måste erläggas för att bli ”Kristi brud” var för stor för familjens ekonomi. Istället skickades flickan till Blois, där kung Ludvigs farbror hertigen av Orléans, residerade. Här uppfostrades hon tillsammans med hertigens egna döttrar och fick lära sig något av vad som krävdes för att göra karriär vid hovet. En dag i maj 1660, då Louise var 16 år, fick man besök av konung Ludvig själv som just var på väg att möta sin spanska brud, prinsessan Maria Theresia. Ludvig XIV var nu en ung man på dryga 20 år som ännu stod under förmynderskap av sin mor och dennas gode vän kardinal Mazarin. Louise hade naturligtvis fått lära sig att vörda konungen och nu stod han här, en ståtlig yngling med uttrycksfulla svarta ögon. Hon blev blixtförälskad men än så länge hade de båda inte ”sett varandra” på allvar. Kort därefter gick Louise i tjänst hos den engelskfödda prinsessan Henriette som gift sig med kungens yngre bror. Därmed ingick hon i de högsta hovkretsarna.[3]

Äktenskapet mellan Ludvig XIV och Maria Theresia ingicks planenligt i oktober 1660. Det visade sig emellertid snart att Frankrikes nya drottning, uppfostrad vid det etikettsbundna och strängt fromma spanska hovet, var helt oförmögen att spela rollen som första dam vid det hov med kungen som centralfigur hennes make drömde om att skapa. Därför miste hon snart allt värde för Ludvig, utom vad gällde att avla kungabarn. Han började söka sällskap på annat håll.[4] Den första hans ögon föll på var svägerskan Henriette. Hon var livlig och spirituell och av en helt annan kaliber än drottningen. Att inleda ett förhållande med sin egen svägerska var dock inte helt okomplicerat eftersom de enligt kyrkans synsätt var syskon.[5] Man kom därför överens att kungen skulle låtsas uppvakta en av Henriettes hovdamer och på så sätt få anledning att besöka hennes våning. Den utvalda medspelerskan i denna charad var ingen annan än Louise de La Valliére. Nu inträffade emellertid något omskakande – farsen blev verklighet. Inom kort var Ludvig verkligen förälskad i den sex år yngre hovdamen. Det berättas att kungen en dag skall ha tjuvlyssnat på några damer som satt och skvallrade i en trädgård, bland dem Louise. Den 17åriga flickan berättade för sina vänner att hon ansåg kungen åtråvärd för sin egen skull – att han var Frankrikes härskare borgade närmast för att man inte skulle eller borde förälska sig i honom. Om han däremot vore en vanlig man skulle ingen lättrörd kvinna kunna motstå hans charm. När Ludvig hörde detta förstod han att Louise älskade honom och beslöt att göra henne till sin mätress. Läsaren må själv avgöra om denna anekdot är sann eller inte. Vad som är säkert är att kungen och Louise var ett par sommaren 1661. Det står också klart att Louise inte var redo för den roll hon nu väntades spela. En kunglig mätress borde utnyttja sin förmånliga ställning till egen och andras fördel. Louise gjorde inte detta. Hon hade blivit Ludvigs älskarinna delvis av egen böjelse men främst på hans befallning - hon hade inte en tanke på att dra fördel av sin nya position.[6] Inte heller var hon i stånd att hantera den kritik, för att uttrycka sig milt, som förhållandet med kungen ådrog sig från kyrkligt håll. Ludvig XIV må för eftervärlden förkroppsliga det kungliga enväldet men han var medveten om att en högre makt stod över honom, på samma sätt som gällde för alla dödliga. En dag skulle han svara för sig inför Gud och dömas för sina synder. Kungar hade naturligtvis personliga biktfäder. Sådana var som regel benägna att överse med sin arbetsgivares snedsprång, i förtröstan att de skulle bättra sig med tiden. Andra prelater var mindre finkänsliga. För kungen var de straffpredikningar som en del präster understod sig att hålla mot hans leverne visserligen pinsamma och ibland verkningsfulla, men han kunde hantera problemet. Stackars Louise var känsligare. Då hon en dag i fastan 1662 hörde teologen Jaques Bossuet, förste hovpredikant sedan några år tillbaka, dundra mot den syndfulle ”kung David”, flydde hon helt sonika från slottet och sökte skydd i ett kloster utanför Paris. Då ”den alldra kristligaste kungen”(Ludvigs officiella titel), fick veta detta avbröt han genast den audiens han för tillfället höll, kastade sig upp på en häst och sökte upp sin käresta i klostret. Louise övertalades att återvända. Det kan knappast råda något tvivel om att Ludvig XIV vid denna tid var uppriktigt fäst vid sin blyga älskarinna.[7]

Förhållandet fortsatte ytterligare några år. Med tiden fick paret fem barn av vilka två överlevde barndomen, dottern Marie Anne och sonen Louis. Tämligen snart stod det dock klart för Ludvig XIV att Louises oreserverade dyrkan och undergivenhet inte var nog. Han behövde en mätress som kunde glänsa vid hovet, någon som var beredd att ta för sig och som han kunde ösa gåvor över i visshet om att hon skulle dra fördel av de förmåner hon fick. Säkert önskade han sig också en kvinna som mer ohämmat kunde bjuda på rent fysiska njutningar. Kort sagt, Frankrikes kung ville ha en mer sinnligt lagd favorit. Valet föll på markisinnan de Montespan, visserligen av förnämare börd än Louise men inte heller hon någon rik arvtagerska. Däremot var hon känd för kvickhet, intelligens och charm.[8]  I motsats till Louise var hon gift, vilket skulle spela en viss roll för hennes kollegas öde.

I maj 1767 upphöjdes Louise de La Valliére till hertiginna och tilldelades mark i Touraine och Anjou. Samtidigt erkände kungen deras dotter Marie Anne som sitt barn.[9] I gåvobrevet framhölls den nya hertiginnans många dygder och den ”särskilda tillgivenhet” Ludvig hyste för henne poängterades. Enligt all konvenans i dylika spörsmål borde nu Louise dra sig tillbaka och avnjuta en stilla tillvaro som ”pensionerad” mätress. Den stackars kvinnan förmådde emellertid inte göra sig fri från sitt beroende av sin, uppenbarligen,  FD kunglige älskare. Då Ludvig vid samma tid drog i fällt i spanska Nederländerna reste Louise efter honom i trots mot hans uttryckliga befallning. Då hon nådde hären ville varken kungen eller hans drottning först kännas vid henne, men nästa morgon bjöds hon ändå ta plats i drottningens vagn. Ludvig blev tydligen en smula rörd av Louises efterhängsenhet, även om det också fanns mer egoistiska skäl att behålla henne vid hovet. Eftersom Athénaís var gift var hennes förhållande med kungen särskilt skandalöst i kyrkans ögon – alltså fanns det skäl att låtsas att Louise fortfarande var kungens favorit, på samma sätt som den gången Louise varit ”förkläde” för kungens kärlek till sin svägerska.  Följaktligen besökte kungen både Louise och Athénaís regelbundet och gav båda dyrbara och generösa skänker. Om tillvaron som kunglig mätress varit påfrestande redan från början, var ställningen som medlem i ett de facto harem fullkomligt outhärdlig för den fromma Louise. Återigen sökte hon gå i kloster men kallades tillbaka, denna gång dock inte av kungen själv utan genom sändebud och på uttrycklig befallning. Tillslut bad hon Athénaís lägga sig ut för henne och fick tillstånd att ge sig av. Vid ett möte med drottningen bad Louise om förlåtelse för sina ”brott” mot henne. Maria Theresia visste emellertid vem som spelat förförarens roll i denna affär – hon förklarade ömsint att hon för länge sedan förlåtit Louise. Också kungen var rörd efter sitt sista möte med den forna favoriten. Det syntes att han gråtit. Så gick Louise de La Valliére i kloster hos karmeliternunnorna i Paris, sommaren 1674. Det skedde dock inte i hemlighet utan påminde snarast om en större ceremoni där en högt uppsatt kvinna fördes till sista vilan. Både drottningen och andra av rikets främsta kvinnor närvarade då hertiginnan Louise blev syster Louise. Hon var nu trettio år och skulle vistas i kloster resten av livet. Hon fick regelbundet besök av dottern Marie Anne, som ingått ett förnämligt gifte med en prins av blodet.[10] Då Louise 1683 fick veta att hennes son med kungen avlidit vid 16-års ålder, sade hon att hon hade större anledning att beklaga hans födelse än hans död då han var ett minne av hennes forna syndfulla liv, det liv som den gången som hon själv sade tyvärr inte ingivit henne fasa.  Louise de La Vallierre avled i kloster i juni 1710. Hon blev 66 år gammal.[11]           

                                                   



[1] Detta gällde alltså främst Frankrike och i någon mån också England under 15-1700-talet. Vissa kungar, som Henrik II och Ludvig XV, höll sig rentav med fasta mätresser som närmast var att betrakta som bihustrur och där förhållandet varade tills endera parten avled. De legendariska ”frillorna” vid det svenska vasahovet var inga mätresser i egentlig mening eftersom de avskedades när kungen/hertigen väl gifte sig, om de inte rentav själva utkorades till kunglig gemål, vilket som bekant hade sina risker.  Dessa frillor utgör närmast en motsvarighet till våra dagars sambos.   

[2] Utan att veta det lade hon därmed grunden till ett sentida litterärt drama. I fortsättningen på De tre musketörerna låter Dumas den tappre Athos´ son spela rollen av Louises tillbedjare. Då han inser att kungen lagt beslag på hans käresta förlorar han livsmodet och stupar i strid. Athos dör kort efteråt av sorg över sonens olycka.

[3] Henriette var dotter till den avrättade engelske kungen Karl I och hade redan i sina spädaste år gått i landsflykt i Frankrike. Eftersom hennes mor var syster till Ludvig XIII var Henriette kusin till både sin make och den nye kung Ludvig. Till ära för sin beskyddare, den franska änkedrottning Anna, fick prinsessan tillnamnet Anne i Frankrike.

[4] Därmed inte sagt att Maria Theresia skulle ha behandlats illa. Hon åtnjöt alla de privilegier som tillkom kungens gemål och Ludvig gjorde klart att hans hustru skulle behandlas med respekt också av hans mätresser. Då markisinnan de Montespan en gång uttalat sig respektlöst om sin härskarinna påpekade Ludvig skarpt: ”Madame, hon är er drottning”. Paret fick sex barn, av vilka endast sonen Louis uppnådde vuxen ålder. Han avled dock 1711, fyra år före fadern. Drottning Maria Theresia dog 1683.     

[5] Rent biologiskt var det dock ingen skillnad på Henriette Anne och Maria Theresia. Båda var kusiner till Ludvig XIV, den ena på faderns, den andra på moderns sida.

[6] Icke desto mindre ägde hon ett hus i Paris där det hölls fester för hovet, kanske mer till gästernas än Louises nöje. Förmodligen ansågs detta som obetydligt jämfört med vad franska kungars mätresser brukade unna sig.

[7] På liknande sätt bannade Gustav II Adolfs hovpredikant, senare biskop i Västerås, Johannes Rudbeckius på 1610-talet sin herre för hans förbindelse med en holländsk kvinna av borgerlig härkomst. Detta trots att Gustav Adolf, i motsats till Ludvig XIV femtio år senare, då ännu inte var gift. Det är med andra ord en myt att äldre tiders kungar skulle ha stått över alla morallagar, i synnerhet under det strängt ortodoxa 1600-talet.   

[8] Madame de Monespan kallades Athénaís(efter gudinnan Athena), och är känd under detta namn i historien. 

[9] Sonen Louis, greve Vermandois, föddes senare samma år.

[10] Hon avled 1739.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken,(svensk översättning 2008).