Landsmodern - Gustav Vasas andra drottning.

Av vasatidens drottningar, som inte varit regenter, är Karin Månsdotter den mest kända eller legendariska. Den förnämsta sett till ursprunget är Johan III:s polskförsedda drottning Katarina.[1] Att bedöma olika drottningars politiska inflytande i praktiken är ofta vanskligt men sett till praktisk betydelse i tiden och förhållandet till maken, liksom till antalet barn och deras senare ättlingar, kan det nog sägas att Margareta Leijonhufvud var den viktigaste av vasadrottningarna. Som Gustav Vasas andra gemål utgjorde hon en länk mellan det nya kungahuset och övrig svensk adel, av kungens gemåler var hon utan tvivel den som stod honom närmast och genom det stora antalet barn blev hon stammoder för i stort sett alla svenska kungar till våra dagar, liksom till flera europeiska furstehus. Eftersom Gustav är den enda av släktens manliga regenter som, vad man vet, aldrig hade utomäktenskapliga förhållanden är Margareta också den enda vasadrottningen som verkligen var ”kvinnan i sin makes liv”.   

Margareta Leijonhufvud föddes 1516, som dotter till riksrådet Erik Abrahamsson Leijonhufvud och Ebba Eriksdotter av släkten Vasa. Flickan var tredje överlevande barn i syskonskaran och fick med tiden ytterligare tre syskon, av vilka åtminstone två skulle spela viktiga roller i vasatidens dramatiska historia. Redan de första uppväxtåren präglades av krig och svåra personliga förluster. Margaretas far var en av den yngre Sten Stures närmaste män och som sådan en viktig aktör i kampen mot de danska unionskungarna. Efter riksföreståndarens död i februari 1520 gick herr Erik dock över till danskarna och lär, efter vad Olaus Petri berättar i sin krönika, ha begått förräderi vid Tiveden. I alla händelser hörde han till dem som i mars 1520 vid Uppsala hyllade Kristian II som svensk kung. Trots detta avrättades Erik Abrahamsson under blodbadet i Stockholm i november samma år. Kanske han anat ugglor i mossen, ty familjen vistades vid tiden för blodbadet i kloster i Västerås. De hade sänts dit redan innan Stockholm kapitulerat för danskarna och tycks sedan ha stannat där.[2] Till råga på chocken över mannens död var fru Ebba gravid vid tiden för blodbadet. På julafton 1520 föddes dottern Märtha.[3]  Av någon anledning tycks familjen inte ha berövats sina gårdar, vilket annars var brukligt för anhöriga till ”förrädare”. Falkdalen hänvisar till ”den politiska oron i riket” som förklaring, men kanske är den milda behandlingen ytterligare en indikation på herr Eriks lojalitet mot kung Kristian. Kan han ha avrättats av misstag? Margaretas barndom är, som så ofta i äldre historia, höljd i dunkel. Sannolikt har hon periodvis uppfostrats av nunnorna i något kloster. Gustav Vasas trontillträde innehar på sikt fördelar för Margaretas mor, även om de gick över lik. Fru Ebbas äldre syster Anna, gift med en av kungens närmaste medarbetare, drogs in i ett av de första upproren mot Gustav, med påföljd att hennes egendomar överfördes till Ebba. Då kungen på sensommaren 1531 ingick äktenskap med den tyska prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg deltog fru Ebba och hennes barn sannolikt i festligheterna. Att kungaparet kort senare höll bröllop för Margaretas äldre syster Birgitta visade att familjen stod i gunst. Margareta var nu femton år och antas ha fått anställning som hovdam hos den nya drottningen.[4]  Kung Gustav bör hur som ha mött henne ofta och kanske fattat tycke för henne. Då drottning Katarina avlidit i sviterna av en olycka hösten 1535 behövde – och önskade säkert – kungen en ny hustru. Ett knappt år senare, i augusti 1536, stod bröllopet mellan konung Gustav Erikson av ätten Vasa och hans fränka ”ärlig välbördig jungfru” Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Margareta var drygt tjugo år.

Varför utkorades just Margareta till den ärofulla men också ansvarsfulla posten som rikets första dam? Ren kärlek var det knappast fråga om. Kärleksäktenskap förekom i princip inte på 1500-talet, åtminstone inte i samhällets övre skikt. Att gifta sig med en inhemsk adelsdam medförde visserligen inga fördelar i form av allianser med utländska furstar eller kungar, men för en dynastigrundare med dubiösa anspråk på tronen gav det ett visst flankskydd i form av släktförbindelser till rikets övriga elit. Henry Tudor, som i flera avseenden får sägas vara Gustav Vasas engelska motsvarighet, hade femtio år tidigare handlat på liknande sätt då han kort efter segern vid Bosworth och sin tronbestigning som Henrik VII äktat prinsessan Elisabeth av huset York, därmed underbyggande sitt eget tronanspråk. Ett giftermål inom det egna riket besparade också en nyuppsatt konung den nesa som ett frieri utomlands kunde medföra – hertigen av Sachsen-Lauenburg hade på sin tid varit ytterst tveksam att sända sin andra dotter till det obetydliga svenska riket för att gifta sig med en upprorsmakare som kallade sig kung. Hur länge skulle den dynastin bestå? Det hade kostat år av förhandlingar och löften om pengar och förläningar att få hertigen att ge med sig. En drottning inom det egna släktnätverket gav adeln inflytande och större orsak att stötta den nya dynastin. Det uteslöt naturligtvis inte att kärlek fanns med i bilden. Några månader efter bröllopet hösten 1536 meddelade kung Gustav i ett brev att han tyvärr för ögonblicket inte kunde företa en planerad resa till Östergötland och Småland, eftersom ”vår kära husfru” blivit ”hårderligen sjuk”. Kanske följde Gustav Vasa både huvud och hjärta då han äktade den tjugo år yngre jungfru Margareta.

Någon direkt politisk roll tycks drottningen inte ha spelat. Hon uppfyllde helt enkelt de plikter som förväntades av en kombination av husmor, ställföreträdande företagsledare och rikets första dam –  hon agerade värdinna vid representativa ceremonier och banketter, skrev brev till städernas borgerskap om leverans av tegel till slottsbyggen, tog emot och kvitterade varor som levererades till hovet, bad för dem som råkat i onåd hos kungen men även hos nära släktingar, skickade tackbrev till Margareta av Navarra för det vänliga bemötande hennes bror fått vid ett besök i Frankrike, vakade över sina hovdamers goda uppförande samt hade det övergripande ansvaret för sina barns(väl främst prinsessornas), uppfostran. Framför allt födde hon sin make och riket tio barn, av vilka åtta nådde vuxen ålder. Två av de tre sönerna blev kungar.[5] Att kungen verkligen litade på sin ”kära husfru” kan man se av att Margareta under Dackefejden i praktiken övertog rollen som regent medan Gustav reste omkring i landet för att söka släcka upprorslågan. Hon uppmanades i brev att sända ut agenter förklädda till bönder i Södermanland för att utforska stämningen ”på gräsrotsnivå”. Dessutom gavs hon rätt att vid behov överta kontrollen över några av rikets viktigaste slott, bland dem ”Tre kronor” i Stockholm.[6] Då upproret väl var krossat och arvrike införts fastställdes att om kungen dog i förtid skulle drottningen ingå i förmyndarregeringen för styvsonen Erik. Gustav Vasa uttryckte förhoppningen att hans änka skulle få styra riket ”uti frid och rolighet”(lugn(.  Margareta Leijonhufvud var utan tvivel både älskad och respekterad av sin gemål, känslor som inte ofta förknippas med Sveriges bistre riksbyggare.

Att utföra alla dessa uppgifter och dessutom ge livet åt tio barn på femton år måste ha tröttat drottningen. Mot slutet av 1540-talet var Margareta ofta svårt sjuk och i augusti 1551 avled hon slutligen på gården Tynnelsö i Mälaren, 35 år gammal. Hennes yngste son Karl, blivande Karl IX, hade ännu inte fyllt ett år. Per Brahe den äldre berättade senare att ”solen miste sitt sken” vid drottningens död. Det är oklart om detta syftar på en faktisk solförmörkelse eller på den stämning som uppstod vid hovet. Hur som helst stundade mörka tider. Kungen blev allt äldre och sjukligare och därmed också på allt sämre humör. Efter hans död följde år av inbördeskrig mellan ättlingarna från hans två första äktenskap. Det skulle ta nära tio år innan drottning Margareta äntligen fick sitt sista vilorum vid sidan av sin man i Uppsala domkyrka.

Allteftersom tiden gick blev det på modet att jämföra Gustav Vasas två första drottningar och låta jämförelsen utfalla till drottning Margaretas förmån. Man menade att Katarina av Sachsen-Lauenburg varit en främling, ”en missnöjd utländska”, som inte berett sin make mycket nöje och vars ”svårmodiga karaktär” skulle ha överförts till sonen Erik XIV. Drottning Margareta hade däremot varit en fulländad kvinna som på alla sätt förstått att fullgöra sin uppgift vid den store Gustav Vasas sida, både som barnalstrare, trevligt sällskap och böneman för sådana som haft oturen att falla i onåd. Att Katarina av Sachsen blev så negativt bedömd berodde sannolikt både på sonen Eriks olyckliga öde och på hennes korta tid som drottning. Man hann helt enkelt inte lära känna henne. Dessutom gick tidigt rykten att Gustav Vasa med berått mod skulle ha slagit ihjäl sin första drottning, något som inte ens Henrik VIII har beskyllts för. Man kan fråga sig hur benägen den svenska adeln i så fall varit att sända två av sina döttrar till den kungliga sängen. Ingenting tyder i själva verket på att kungen skulle ha hatat Katarina, snarare tvärtom.[7] Att Margareta Leijonhufvud å andra sidan Var viktig för sin man står utom tvivel, både med tanke på det stora förtroende han uppenbart visat henne och hur han i sitt testamente manat sina döttrar att i allt följa sin mors exempel. Därtill kommer att Margareta, som tidigare påpekats, är stammoder till de flesta svenska monarker och genom sina döttrars och sondöttrars ättlingar också till flera andra europeiska furstehus. Om Gustav Vasa förtjänar den klassiska titeln Sveriges riksbyggare, förtjänar drottning Margareta Leijonhufvud i lika hög grad att kallas Sveriges landsmoder.[8]                         

                                           

---

[1] Katarina Jagellonica är för övrigt en av relativt få svenska drottningar som varit dotter till en kung. Från Gustav Vasa fram till idag är det bara fyra icke regerande drottningar som haft en kunglig far: Katarina, Ulrika Eleonora den äldre, Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena.   

[2] Det brukar sägas att den svenska eliten, med undantag för den skarpsinnige ”frihetshjälten” Gustav Vasa, helt godtroget litat på Kristian ”Tyranns” löfte om amnesti efter kapitulationen, för att under kröningsfesten i Stockholm falla offer för den trolöse ”inkräktaren”. Kanske var det istället så att man efter Sten Stures död överlag accepterade nederlaget och var beredd att svära Kristian trohet, utan att därför helt bortse från möjligheten av ett försåt. Det finns indikationer på att också Joakim Brahe, Gustav Vasas svåger och liksom herr Erik avrättad i Stockholm, låtit familjen hålla sig borta från kröningsfesten. Angående detta se Dynastihistoria: riksbyggarens syster (bosonshistoria.blogspot.com)

[3] Senare gift med Svante Sture.

[4] Anställning som hovdam hos en drottning eller prinsessa var under den europeiska renässansen en vanlig ”station” på vägen till ställningen som kunglig mätress eller ett eget framtida drottningskap. Så var fallet med flera av Henrik VIII:s gemåler och med Karin Månsdotter och Gunilla Bielke i Sverige.  

[5] Med tanke på det öde som drabbade samtida drottningar i England får man kanske vara tacksam att drottning Margareta inte stack ut alltför mycket. Ovannämnda Margareta av Navarra var syster till den franske kungen och en stor kulturpersonlighet och politiker. 

[6] Slottet fick dock inte detta namn förrän under sonen Johans regering.

[7] Gustav Vasas och drottning Margaretas äldsta dotter, född 1539, fick namnet Katarina. Enligt sedvana uppkallades det första barnet oftast efter sin farfar eller farmor. Gustavs egen far hade hetat Erik. Erik XIV gav helt följdriktigt sin äldste son namnet Gustav. Gustav Vasas mor var Cecilia Månsdotter av Eka. Den beryktade prinsessan Cecilia Vasa föddes först 1540. Drottning Margaretas mor hette som vi sett Ebba i förnamn.  

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Karin Tegenborg Falkdalens bok Margareta Regina – vid Gustav Vasas sida(2016).

Strindberg och Gustav III

En motsägelsefull karaktär som skriver ett drama om en annan motsägelsefull karaktär. Så kan man sammanfatta August Strindbergs pjäs om Gustav III. I en kommentar till sina historiska dramer från 1903 betecknade Strindberg kungen som en despot som själv genomfört franska revolutionen: ”en tragiker som spelar komedi, en enväldig frihetsvän, en hjälte och en dansmästare”.[1] Denne despotiske revolutionär och frihetsvän hade slutligen fallit för den revolutionäre Anckarströms hand och framstod då, menade Strindberg, närmast som sympatisk. ”En svårhanterlig paradox och som karaktär full av motsägelser”, konstaterade författaren vidare. Detta omdöme kan med minst lika stor rätt fällas om Strindberg själv och båda dessa karaktärer har av eftervärlden analyserats ur alla tänkbara aspekter: sexualitet, politiska värderingar, författarskap, liv i allmänhet… och på alla tänkbara sätt: biografier, romaner filmer, pjäser lärda avhandlingar… Ingenting talar för att det allmänna intresset, vare sig för Gustav III eller Strindberg, skulle vara i avtagande på länge än, om någonsin. Strindberg tycks periodvis själv ha känt samhörighet med Gustav III. Hösten 1901, då författaren av allt att döma börjat planera sitt drama, berättade han för sin hustru att han just i en bok läst ”det klokaste jag läst om min gåta”. Särskilt gripande var att boken inte handlat om Strindberg utan om Gustav III och hans hov. Tidigare hade Strindberg i sina skrifter ofta uttalat sig kritiskt om den svenske ”tjusarkungen”, men som ofta är det svårt att veta huruvida denna kritik i första hand riktat sig mot kungen eller eftervärldens dyrkan av honom.[2] Under 1900-talets första år tycks författaren hur som helst till övervägande del ha varit positiv till gustavianernas medelpunkt och mot slutet av 1901 satte han sig att skriva sitt drama i fyra akter. Av en slump(eller fullt medvetet)? avlutades arbetet 16 mars 1902, på dagen 110 år efter skottet på maskeraden.

Strindbergs drama Gustav III utspelar sig rent historiskt under kriget mot Ryssland 1788-89. Kungen hade inlett kriget på sommaren förstnämnda år under sken av att ryssarna var angripare. Den första tidens motgångar ledde till myteri inom officerskoren, det så kallade Anjalaförbundet. Då Danmark sökt utnyttja situationen till att falla svenskarna i ryggen med en krigsförklaring, reste kungen hem till Stockholm och lyckades med politisk fingerfärdighet och en smula handfast maktspråk i februari 1789 vända situationen till sin fördel. Vid den inkallade riksdagen arresterades en grupp framstående adelsmän och genom den nya förenings- och säkerhetsakten gjorde kungen sig närmast enväldig. Detta utspelade sig mot bakgrund av ett politiskt instabilt Frankrike, där revolutionen bröt ut fem månader efter den svenske kungens statskupp. Strindberg söker spegla dessa händelser men berör också kungaparets äktenskapliga problem och ryktena om kronprinsens oäkta börd. Därtill låter författaren den konspiration som 1792 skulle utmynna i skottet på maskeraden vara utformad redan tre år tidigare.

Det är i sanning en svårfångad karaktär vi möter i Strindbergs kungaporträtt. Gustavs förmåga att förställa sig poängteras genom att han sägs ”anlägga ett nytt ansikte” alltefter vem han mottager i audiens. Sedan kungen uppmanat statssekreterare Schröderheim att skiljas från sin hustru säger han till henne att hennes man ”skrivit en ny pjäs med huvudrollen för er” och tillägger ironiskt att ”den är mycket dekolleterad”.[3]  Vid ett besök på Huvudsta gård uppstår en ordduell mellan kungen och de sammansvurna, varvid kungen bland annat nämner att Anckarström mist ett barn och att general Pechlins hustru varit otrogen, allt med det ironiska tillägget att det ”bara är rykten”. När Anckarström, som under kungens visit hållit sig dold, blir tillfrågad om kungens tal om det döda barnet varit ett skämt, svarar han bittert:

-          Det var intet skämt, men grymt att göra det till skämt.[4]

I kontrast mot denna kalla cyniskhet omnämns de reformer kungen genomfört vad gäller tjänstehjon och ogifta mödrar, liksom även utbetalandet av skadestånd till ättlingarna efter den 1719 avrättade ”finansministern” Görtz. Vad beträffar det kritiserade kriget mot Ryssland låter Strindberg kungen, i ett samtal med drottningen i andra akten, påpeka att Sverige tills nyligen stått i beroendeställning till den mäktige grannen i öster. Ryssland har aktivt styrt svensk politik, vilket bland annat lett till att kungens egen far utsetts till tronarvinge. Denna tid är nu förbi, fortsätter Gustav och tillägger med en ton av lika delar bitterhet och stolthet att ”det är min lilla förtjänst, som man glömt till den grad att man icke förstått mitt sista krig mot Ryssland, vilket man kallar ett förräderi”.[5]

Kungens under stundom cyniska agerande har för övrigt sin motsvarighet hos hans fiender. Den ovan omnämnda fru Schröderheim framstår som en känslolös, intrigant kvinna som drar vanära över sin make och njuter av att så split inom kungafamiljen. Hon söker öppet locka Sofia Magdalena att lämna sin make. Slutligen blir hon själv förskjuten och tvingas lämna hovet.[6] I pjäsens sista akt når nyheten om Bastiljens fall kungen på Kina slott, samtidigt som denne förbereder sin statskupp vid riksdagen 1789 och man hör revolutionära sånger sjungas.[7] I anslutning till detta utkristalliseras en dialog mellan kungen och gunstlingen Armfelt som väl illustrerar den dubbelbottnade syn redan samtiden hade på Gustav III och som ännu i vår tid märks i en del framställningar av kungen:

    Armfelt

-          Bastiljen har fallit – och Gustav den tredje reser Enväldet!

Konungen  

Ja! det gör han! Men jag har gjort revolutionen själv!

Vilken paradox! Vilket skälmstycke!

Nu går vi att se på folket!

Och sedan?

Så dansar vi!

Du är gudomlig i alla fall!

Åh prat!

Jo man beundrar dig, fast man ringaktar dig!

Och man hatar mig, fastän man älskar mig! Det är reson!

Man får ta dig som du är!

Och jag är sådan jag blivit! Jag har inte gjort mig själv!...[8]

 

I pjäsens allra sista scen försöker Anckarström skjuta kungen från en lönndörr på Kina slott men drottning Sofia Magdalena ställer sig emellan och avstyr attentatet. Under det efterföljande samtalet mellan makarna ber kungen, som inte vet hur nära döden han varit men ändå anar fara, sin gemål att göra honom sällskap denna kväll. Drottningen accepterar, med en fin antydan om hur Juljus Caesar hade framgång så länge han ”lydde sin drottnings goda råd”. Man kan undra om den så ofta mot starka kvinnor misstänksamme Strindberg denna gång önskat ge den av sin omgivning förtalade och i historien nästan bortglömda Sofia Magdalena av Danmark och Sverige ett erkännande.        

             

       

---

[1] Citat ur Gustav III och av Strindbergs egna kommentarer om och kring sitt ämne har hämtats ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 48 – ”Kristina Gustav III”(1988).

[2] Att Strindberg främst ogillat sin tids idoldyrkan av historiska gestalter som Karl XII eller Gustav II Adolf kan anses bevisat. Han uttalade sig gärna fränt om kungar som av samtiden allmänt utpekades som ”hjältar”. I hans pjäser framställs dessa personer å andra sidan sällan eller aldrig som renodlade skurkar eller despoter utan just som vanliga människor, gärna behäftade med någon svaghet eller sjukdom.

[3] Fru Schröderheim skulle med andra ord ”hängas ut” som otrogen hustru då hennes man skilde sig från henne. Statssekreteraren begärde verkligen skilsmässa från sin hustru, vilket dock skedde först 1790. Det ansågs att kungen haft sin hand med i spelet, men det tycks oklart om så varit fallet. Fru Schröderheim hade otvivelaktigt kommit i onåd vid hovet på grund av sitt ”spotska sätt” mot Gustav III Anna Charlotta Schröderheim – Wikipedia. Man kan jämföra med Napoleons minst sagt ansträngda förhållande till Madame de Stael i Frankrike några år senare.

[4] Huvudsta gård var säte för greve Claes Horn och en av de platser där konspirationen 1792 utformades. Strindberg låter, som ovan omnämnts, konspirationen vara planlagd redan under ryska kriget. I scenen i dramats tredje akt medverkar de fyra mest kända deltagarna i komplotten, inklusive den durkdrivne intrigören general Pechlin. Bortsett från tidsförskjutningen beträffande sammansvärjningen är tanken att Pechlin skulle ha besökt Huvudsta helt anakronistisk. Såväl personliga antipatier som försiktighet avhöll honom från detta. Pechlin föredrog att motta sina meningsfränder i huset på Blasieholmen under den fullt korrekta förevändningen att han höll middagsbjudning. 

[5] Populärhistorikern och gustavianen Christopher O’ Regan tänker i liknande banor då han i sin bok Kärlekens krigare(2009), betecknar Gustavs krig mot Ryssland som ”ett offensivt försvarskrig”, en formulering som i skrivande stund onekligen har sina poänger.

[6] Fru Schröderheim spelar här den klassiska roll av äventyrerska och splittrare av äktenskap som är så vanligt förekommande i Strindbergs verk. Framställningen säger avgjort mer om författarens syn på ”emanciperade kvinnor” än om den historiska gestalten.  

[7] Bastiljen föll som bekant i juli 1789, med andra ord fem månader efter kuppen i Stockholm.

[8] Som så ofta i Strindbergs historiska dramer får man känslan att gestaltandet av huvudpersonen mer eller mindre medvetet utvecklats till ett självporträtt. 

Fiskarfamilj får oväntat besök - en blåsig solskenshistoria.

En stormig dag i december 1804 knackade det häftigt på dörren till en enkel fiskarstuga i hamnkvarteren i den tyska staden Stralsund vid Östersjön. Husets fru öppnade och fick till sin förskräckelse se sin man, genomvåt och skakande av köld. Därefter upptäckte hon till sin förvåning att han inte var ensam – ett helt litet följe stod utanför deras hus och begärde härbärge. Trots att de alla var lika dyngsura och frusna som fiskaren märktes det att de tillhörde samhällets högre skikt. Den som tycktes vara den förnämste var en ung, spenslig man med smala axlar men mycket värdig hållning. Intill honom stod eller snarare vacklade en kvinna, kanske några år yngre med blekt men vackert smalt ansikte och av allt att döma i långt framskridet havandeskap. Dessutom ingick i sällskapet några män i uniform och några kvinnor som kanske var tjänare åt det unga paret. Fiskaren berättade kortfattat för sin hustru att han varit på väg hem då dessa människor tagit sig över i hans båt och bett honom föra dem i land. De hade sagt att deras fartyg försökt vända om på sin färd ur hamnen i den starka stormen. Vilka de var visste han inte. Han hade själv fallit i vattnet och varit nära att drunkna men räddats av en av främlingarna. Hustrun tystade honom otåligt: Vilka de oväntade gästerna än var så behövde de hjälp, särskilt den havande kvinnan – stackars varelse, ute till sjöss i ett hundväder som detta! Fiskarfrun plockade raskt fram sin bästa kjol och kappa, de kläder hon bar om söndagarna i kyrkan och bjöd den vackra damen att ta dem på sig. Kläderna var visserligen slitna och lappade men den skeppsbrutna tackade ödmjukt och bad att få lägga sig ned, hennes krafter höll på att ta slut. Fiskarfamiljen lät kvinnan lägga sig på husets enda säng – den var inte särskilt mjuk och filtarna grova och fuktiga. Gästen lät sig dock inte bekomma utan föll genast i sömn.

De övriga skeppsbrutna satte nu igång att torka sina kläder vid husets eldstad där maten vanligen lagades. När ångan efter en stund började stiga mot taket vände sig fiskaren till en av männen i sällskapet, synbarligen en officer:

-          Vilka är ni, undrade han försiktigt.

Ett litet, halvt nedlåtande, halvt vänligt leende krusade soldatens läppar.

-          Gode man, sade han. Ni och er hustru har idag den stora äran att i ert enkla hus mottaga Hans majestät konung Gustav Adolf av Sverige, hertig av Pommern, greve av Holstein-Gottorp, och hans ädla drottning Fredrika.

Fiskarparet skrek av överraskning och förfäran. Bortsett från det minst sagt ovanliga besöket, som ju i sig var en sensation, undrade de vad som nu skulle hända. De hade låtit en drottning klä sig i deras simpla kläder och givit henne en hård säng att vila på – hon som borde ligga på dunkuddar, bära kläder av sammet och bjudas en måltid som anstod en furstinna. Dessutom var hon ju gravid med en prins eller prinsessa, det dyrbaraste liv som kan finnas i ett rike![1] Säkert skulle kungen straffa dem för att de understått sig att bjuda honom och hans gemål ett så tarvligt härbärge som deras stuga. Skulle de förlora rätten att utöva sitt yrke eller rentav kastas i fängelse? Skriken hade emellertid väckt drottningen ur hennes sömn. Paret kastade sig på knä för henne och bad om förlåtelse för sin förbrytelse. Fredrika smålog. Vad skulle hon ha att förebrå dem? De hade ju räddat henne och hennes man ur en livsfarlig situation. Kungen instämde:

-     -  Ni har idag visat er som goda kristna människor och trogna undersåtar, sade han. Om alla våra adelsmän visade sig lika nitiska i att tjäna oss och riket vore Sverige angenämare att styra. Vid dessa ord drog det som en mörk skugga över kungens ansikte och han kastade skarpa blickar på några av männen i sitt följe. Till tack för de tjänster ni gjort oss och vår gemål skall en årlig pension utbetalas i silver, fortsatte kungen vänd till husfolket. Den exakta summan skall vi tänka ut senare.[2]Det förbluffade fiskarparet slog ifrån sig – de hade bara gjort sin plikt mot människor i nöd. Kungen och hans hustru gav sig dock inte och sedan ännu några timmar passerat avlägsnade sig de höga gästerna under många tacksägelser medan fiskarfolket stod kvar helt handfallna. På en dag hade de träffat och räddat livet på ett kungapar och därtill utlovats rikedomar som skulle trygga deras tillvaro lång tid, kanske för hela livet. Detta var en sådan händelse som inträffar en enda gång i en enskild människas liv och som hon aldrig någonsin glömmer.[3]

Hur sagolik denna berättelse än kan tyckas, är den historiskt sann. Sveriges kung Gustav IV Adolf hade sommaren 1803 lämnat sitt rike i sällskap med sin gemål och rest till Tyskland, som ännu präglades av de många furstehoven i tyskromerska riket. Huvudsakligen hade man uppehållit sig hos Fredrikas familj i Baden men slutligen blivit en så kostsam utgift för värdfolket att man mer eller mindre ombetts att ge sig iväg. Gustav Adolf hade dock inte återvänt hem utan fortsatt genom tyska riket för att slutligen, hösten 1804, resa till Stralsund, svensk besittning sedan trettioåriga krigets dagar. Att kungen hållit sig borta från Sverige så länge hade flera orsaker. Först och främst tyckte han illa om sin huvudstad. Stockholm var enligt hans mening kallt och ogästvänligt. Där hade fadern mördats och trådarna till komplotten hade aldrig riktigt rätts ut. Även rent bokstavligt var stockholmstrakten kall och mörk. Av sitt rikes provinser föredrog Gustav Adolf Skåne och skåningar i allmänhet. Kanske fann han både landskapet och dess invånare varmare, mer tillgängliga än folket och naturen i Mälardalen. På motsvarande sätt var tyskromerska riket helt enkelt trevligare att vistas i än Sverige. Dessutom var det dåtida Centraleuropa en politisk tryckkokare där vad som helst kunde hända. Den nya franska republiken, på senare år styrd med allt fastare hand av den korsikanske adelsmannen och krigaren Napoleon Bonaparte, vann ständigt nya framgångar och visade tecken på att bli kontinentens styrande makt. Gustav Adolf hyste för sin del allt större ovilja mot Napoleon, både på grund av hans ”låga ursprung” och hans sätt att negligera all hederns och rättens lagar.[4] Kanske drömde kungen om att spela den roll i kampen mot det revolutionära Frankrike som fadern Gustav III inte lyckats uppnå. Att vara i Tyskland innebar hur som helst att vara nära händelsernas centrum. Efter att hösten 1804 i Stralsund ha förberett det krig som tycktes komma allt närmare, beredde sig Gustav Adolf slutligen att resa hem i december. Det var under färden ur Stralsunds hamn som de häftiga vindarna tvingade kungaparet att söka skydd hos den enkla fiskarfamiljen. De närmaste åren skulle bli omskakande och sorgliga för Sverige i allmänhet och kungafamiljen i synnerhet. Finland, som varit en naturlig del av riket i 700 år, skulle gå förlorat till Ryssland, kungaparet avsättas och tvingas i exil. Efter ytterligare några år skulle makarna separera. Men så länge drottning Fredrika levde såg hon till att fiskarfamiljen som räddat deras liv en blåsig dag i december 1804 fick den pension i silver som utlovats.[5]         

                 

---

[1] Prinsessan Amalia föddes drygt två månader senare, 22 februari 1805. Av kungaparets fyra vuxna barn var hon det enda som inte gifte sig. I likhet med sin far och farfar var hon intresserad av musik och kultur. Amalia avled 1853.

[2] I skrivande stund har ingen uppgift om den exakta summan hittats.

[3] Ovanstående skildring är i stort sett återgiven från Mats Wickman, En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2009/2016), s. 95-96. En del detaljer och kungens ord har dock lagts till av undertecknad personligen.

[4] Inte minst justitiemordet på den franske emigranten hertigen av Enghien, som i mars 1804 kidnappats i Baden, förts till Frankrike och avrättats efter en summarisk rättegång övertygade Gustav Adolf att Napoleon måste bekämpas.      

[5] Drottning Fredrika avled 1826 och Gustav Adolf 1837. 

Gustav III - hatad och älskad konung

 

För första gången på tre år firades i helgen den årliga mässan till Gustav III:s åminnelse i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Stämningen var mycket högtidlig och alla kände vi stor glädje att åter kunna träffas gemensamt men också gripenhet vid tanken på den olycklige kungens öde. Temat för årets betraktelse, framförd av hovpredikant Erland Ros, var de minst sagt skiftande omdömen som gjorts om Gustav III under och efter hans livstid. Det nämndes hur kammarherre Hamilton i sina memoarer hävdat att kungen inför sin död skall ha planerat att låta visa sig, blesserad och döende, för folket utanför slottet i syfte att hetsa pöbeln till hämndaktioner mot mördarna, liksom även hur en FD hovdam önskat att det finger som lossat skottet mot kungen skulle bevaras som helgonrelik, då inget bättre kunde ha skett än mordet på Gustav III. Därefter citerades omdömen av helt motsatt karaktär. Biskop Carl Gustaf Nordin, som närvarat vid konungens dödsbädd, konstaterade senare att denne varit ”en av de största människor jag känt”, utrustad med stor klokhet och ”den mest resonabla människa med vilken jag någonsin haft att göra”. Ämbetsmannen och politikern Ulrik Scheffer, som känt kungen sedan hans ungdomstid och ofta varit kritisk mot honom, konstaterade ändå efter hans död att ingen furste ”haft större gåvor”, varit mer mån om sitt lands ära eller varit mer lojal mot sina vänner. Det brukar visserligen sägas att ingen är så älskad som då han dör, men även senare tiders historiker tycks ense om att Gustav III verkligen beståtts ovanligt skiftande omdömen av sin samtid. Sentida historiker brukar i sin tur framhålla de motsägelsefulla dragen i kungens karaktär: Han var briljant och charmfull men samtidigt stingslig och hysterisk, konstaterar Hans Villius. Erik Lönnroth menar att kungen var ”en politikens äventyrare, en hysterisk och oansvarig människa och samtidigt en nationell ledare med både mod och stor begåvning”. Leif Landen hävdar i sin biografi från 2004 att Gustav III är om inte den störste så ändå ”den mest fängslande av de kungar som tryckt sin prägel på Sveriges historia”.[1]

Hur kommer det sig då att Gustav III bedömts så olika av sina samtida och så mångsidigt av eftervärlden. Vad gjorde honom så älskad och samtidigt så hatad? En del av svaret ligger naturligtvis just i hans mångskiftande karaktär. En människa med många bottnar bedöms olika beroende på vilken sida den för tillfället visar upp. Ledare som präglat sin tid brukar också bestås högst olikartade omdömen av sin omgivning. Både Gustav Vasa och Karl XII väckte lika delar beundran och fruktan, ibland ren avsky, under sin levnad och åtminstone Karl är än idag lika eller kanske mer omdebatterad än Gustav III. En faktor som gärna leder till debatt beträffande en statschef eller annat slag av ledare är hur deras gärning i allmänhet utvärderas: ju svårare det är att ge ett entydigt svar, dess mer omtvistad blir personen. Även om det i vår tid tycks ha blivit på modet att kalla Gustav Vasa en tyrann, kan ändå ingen förneka att han var en framgångsrik regent som lade grunden till det moderna Sverige. Gustav III:s gärning är mer svårbedömd. Han kan betecknas som tyrann och krigshetsare eller som nydanande frihetshjälte och främjare av en inhemsk svensk kultur. Båda synsätten har fog för sig, beroende på hur åskådaren väljer att betrakta aktören – var och en kan i princip skapa sin Gustav III och göra honom helt trovärdig med utgångspunkt från historiskt material. Kungens egna handlingar var ofta minst sagt spektakulära. Att ta makten genom en statskupp är inte ovanligt i världshistorien – men vem utom Gustav III har ärvt sitt ämbete helt lagligt, i kraft av detta suttit på tronen i tjugo år och ändå gjort statskupp två gånger, dessutom båda gångerna med lyckat resultat? Vid riksdagen 1789 kastade kungen nästan handgripligt ut hela adelsståndet från plenisalen och arresterade inom kort en stor grupp adelsmän, varpå han som avslutning egenhändigt grep ordförandeklubban på Riddarhuset och i egenskap av ”rikets främste adelsman”, emot majoritetens vilja drev igenom antagandet av den förenings- och säkerhetsakt som i praktiken gjorde honom till envåldshärskare.  Som äkta man var Gustav å andra sidan tafatt och osäker. När han på allvar bestämde sig för att fullborda äktenskapet och få en tronarvinge tvingades han be en av sina närmaste förtrogna om stöd och råd. Därmed gav han upphov till en intrig som omdebatteras än idag och som resulterat i både böcker och filmer. För samtiden var det rent sprängstoff. Vi vet alla hur kändistidningarna i vår egen tid frossar i folks, enligt all logik, privata angelägenheter – då kan man tänka sig hur det var när kungens privatliv var en ren statsangelägenhet och själva begreppet ”privatliv” i praktiken inte existerade. Allt var offentligt. Bara det faktum att man visste att kungen hade svårigheter i äktenskapet väckte frågor - Var han impotent eller rent av homosexuell? Hur gick det i så fall med tronföljden … Med frågorna följde rykten: en tjärvänlig klapp på axeln åt en page eller en omfamning av någon favorit, genast påstod man att mannen var kungens älskare.  Hans umgänge med skådespelare – inte kunde väl det ”bara” handla om teaterintresse? Det är sannerligen inte underligt om Gustav III kände sig ”begapad som en aktör på scenen” och levde därefter.[2]  Det är väl också främst som dramatiker eller snarare skådespelare Gustav gått till eftervärlden för folk i allmänhet – ”teaterkungen” är en känd nedsättande beteckning. ”Tjusarkungen”, säger man lite vänligare. För kungen själv bottnade engagemanget för teater säkerligen i en blandning av uppriktigt intresse för kultur i allmänhet och teatern i synnerhet, ambition att sprida propaganda, samt ett behov att skriva av sig vissa privata trauman.[3]  Att kungen så helhjärtat engagerade sig för teaterkonsten togs inte alltid väl upp. Att en kung spelade teater själv var illa nog, även om det började komma på modet i exempelvis Versallies. Men att han dessutom lät hovfolket och sina egna släktingar uppträda inför borgerskapet eller lät sin yngste brors älskarinna, en ”simpel” dansös, vistas vid hovet! Sådant väckte ont blod och spädde ytterligare på det illasinnade förtalet.[4] Samtidigt fanns det andra som dyrkade kungen.

Gustav III:s motståndare talade gärna nedlåtande om hans ”gunstlingar”, ett begrepp som än idag ofta förknippas med honom Att vara någons gunstling betyder ju helt enkelt att stå någon särskilt nära, att man är någons bäste vän eller favorit. De flesta människor har väl en eller flera vänner som betyder särskilt mycket för dem men när någon betecknas som ”gunstling” förutsätter folk vanligen att det inte handlar om verklig vänskap, snarare om smicker och kryperi. Därför förknippas också begreppet gunstling ofta just med kungar eller andra potentater, vilka förutsätts samla bugande, smilande smickrare omkring sig men inte verkliga vänner. Att Gustav III var svag för smicker tycks klart. Det hörde för övrigt till rollen som kung. Den som strävar att stå i centrum för sitt land och sin tid, vilket Gustav otvivelaktigt gjorde, drar närmast av nödvändighet till sig smickrare och jasägare. Kungen var medveten om detta. När han fick besked om sin fars död skall han ha sagt att det var synd att han blivit kung så tidigt(vid 25 års ålder). ”Jag kommer aldrig att få vänner, ty människor har i allmänhet sällan vänner, kungar aldrig”.[5] Ändå är det tydligt att de som stod honom verkligt nära och som därför av kungens kritiker nedlåtande betecknades som ”gunstlingar” också efter hans död kände lojalitet till honom. Inte minst gäller det Gustav Mauritz Armfelt, som väl är den mest kände av kungens favoriter. Efter 1792 jämförde Armfelt ofta de kungar han mötte med sin forne beskyddare. Att ha samma eller åtminstone liknande egenskaper som Gustav III var detsamma som högsta betyg. Både den nye kronprins Karl Johan och Alexander I av Ryssland tilldelades denna utmärkelse och den senare tog också Armfelt i sin tjänst, vilket öppnade för karriär i det nya ryska storfurstendömet Finland. Flera porträtt av Armfelt från senare år visar honom framför en byst av den döde kung Gustav och 19 augusti, årsdagen av statskuppen 1772, förblev en högtidsdag i hans liv.[6] Så beter sig knappast en inställsam smickrare, snarare någon som sörjer förlusten av en vän eller vördad mentor.

Samtidens syn på Gustav III påverkades inte bara av vad som hände vid hans eget hov utan också i samtiden i stort. Man kan säga att kungen levde mitt emellan det absolutistiska och det revolutionära Europa och det påverkade honom – han blev dubbeltydig som sin tid. Samtidigt som han strävade att bevara det kungliga enväldet gav han bönderna rätt att köpa jord från adeln och att jaga i egen skog. Borgare och bönder såg Gustav som ”sin” kung som höll den högfärdiga adeln i schack, såsom en god monark förväntades göra. Adeln såg honom, egentligen lika naturligt, som en tyrann och förtryckare. Efter 1789 kunde adelsoppositionen ironiskt nog åberopa franska revolutionens maximer om tankefrihet och demokrati mot den enväldige kungen. Detta ledde till skottet på maskeraden.

Det är naturligtvis omöjligt att efter drygt 200 år med säkerhet avgöra vilken bild av kungen som är mest ”sann” Vad man kan fastslå är att Gustav III var en av dessa människor som inte lämnar någon oberörd, varken i samtiden eller för eftervärlden Självklart hade kungen sina brister men, som det sades efter hans död, vem har inte det? Mycket av det negativa som sades om honom byggde på förtal eller svårigheten att förstå en komplicerad karaktär. Hov och dess omgivningar är sällan platsen för djuplodande psykologiska analyser. Håller man sig till vad som sagts av människor som stod kungen verkligt nära och inte hade personliga skäl att avundas eller hata honom framträder ändå bilden av en människa som hellre var vän än fiende med sin omgivning, som sällan sände människor i döden, förbjöd tortyr och dessutom aktivt bidrog till skapandet av en inhemsk svensk kultur. Därför kan man med gott samvete räkna Gustav III bland Sveriges stora ledargestalter.                    

---

[1] Villius avger sitt ovan citerade omdöme om Gustav III i Tv-programmet Innan skottet föll | SVT Play. Samme författare citerar Erik Lönnroth i sin och Olle Häggers bok Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/författarinläsning 1992). Leif Landen, Gustaf III, en biografi)2004), s. 13.

[2] Intressant nog uppstod vid samma tid liknande rykten i Frankrike, vars kungapar också hade svårigheter att etablera en otvungen sexuell och personlig relation. I Versallies var det dock drottningen som var den utåtriktade, mer aktiva personligheten. Marie Antoinette beskylldes både för utomäktenskapliga förhållanden med män och homosexuella relationer med väninnor. Von Fersen tycks ironiskt nog ha utpekats som drottningens älskare först i samband med eller efter revolutionen. I Sven Delblancs Tv-pjäs Maskeraden från 1992 hävdar Gustav III(spelad av Tommy Berggren), att han i hela sitt liv varit bevakad och begapad som en aktör på scenen.    

[3] Flera av kungens mer kända pjäser utspelar sig under vasatiden, med de båda föregångarna Gustav Vasa och Gustav Adolf i huvudrollerna, framställda som landets befriare och folkets beskyddare och även som försvarare av enskilda personer. I pjäsen Gustav Adolf och Ebba Brahe skildras också hur Karl IX:s änka hindrar de båda älskandes förening. Det är svårt att inte se detta som en erinran om Gustavs eget olyckliga äktenskap och komplicerade relation till modern.

[4] Kungens svägerska Hedvig Elisabet Charlotta uttryckte sitt ogillande både över att själv tvingas uppträda på scen inför en borglig publik och att prins Fredrik Adolfs älskarinna, dansösen Sophie Hagman, öppet vistades vid hovet. Om detta, se My Helsing, Hedvig Elisabeth Charlotte, hertiginna vid det gustavianska hovet(2015).

[5] Se Hermans historia – 2. Gustav III, del 1 | SVT Play, ungefär fyra minuter in i programmet.

[6] Se exempelvis Torsten Ekman, Alexander I, kejsare och fosterland)2011).

"Vår Herre leder ögonskenligen allt efter Riksens Ständers åstundan", upptakten till hattarnas krig mot Ryssland 1741-43

 

I dessa tider, när västvärlden förfasar sig över Rysslands- Putins försök att, som det verkar, återskapa det rysksovjetiska imperiet, kan det vara värt att minnas att också Sverige en gång i tiden närde drömmar om att återupprätta en förlorad stormakt på andra sidan Östersjön. Ännu nära hundra år efter Poltava åberopade svenska ledare bestämmelserna i Westfaliska freden för att motivera Sveriges rätt att medverka vid fredsförhandlingar på europeisk nivå under Napoleonkrigen och tjugo år efter stora nordiska krigets slut gjorde Sverige ett allvarligt menat försök att återta vad man förlorat i Nystadfreden.

Tidpunkten var på sätt och vis den rätta. I Sverige trädde en ny generation ledare fram, politiker som inte själva upplevt karolinernas fälttåg i Polen och Ryssland eller åtminstone var för unga att ha deltagit vid fronten. De hade hört berättelserna om den tappre kung Karl och önskade nu återuppliva svenskarnas kränkta ära, samtidigt som de drömde om att i merkantilistisk anda göra landet självförsörjande inom så många sektorer som möjligt. Det var dessa män som vid slutet av 1730-talet bildade det så kallade hattpartiet. Även på kontinenten stod man inför en generationsväxling inom det ledande skiktet. Under decenniet 1730-40 avled ett stort antal europeiska kungligheter, vilket i flera fall gav upphov till stridigheter och rena krigshandlingar kring tronföljden.[1]  I Ryssland avled kejsarinnan Anna och Sverige hade sporadiska kontakter med en av de kandidater som gjorde anspråk på tronen om möjligheten att återfå något av vad man förlorat, för den händelse att vederbörande blev vald.[2] Det blev dock ryssarna som genom sitt agerande gav svenskarna den ”psykologiska anledningen” att gå till anfall. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet Sinclair på österrikisk mark under en resa från Turkiet, där han varit för att få till stånd en allians med ”höga porten”. Mördarna var ryska agenter som sänts ut för att undersöka vad som var i görningen och oskadliggöra ambassadören. [3]  Självklart förnekade ryssarna all inblandning i vad som hänt men lika självklart väckte mordet stark ryssfientlighet i Sverige. En stor mängd soldater sändes till Finland och i juli följande år inkallades ständerna till riksdag. Adelsmannen, konstsamlaren, diplomaten och politikern Carl Gustaf Tessin, som vid denna tid sänts till Paris, bland annat i syfte att utröna Frankrikes hållning till Ryssland, skrev i ett brev hem om den ömsesidiga misstänksamhet som nu rådde mellan de båda östersjömakterna och konstaterade med en i våra dagar sorgligt aktuell formulering ”…mellan grannar som misstror varandra framkallar misstron snart hat”.[4]     

Vid riksdagen 1740-41 var majoriteten av ständerna avgjort för krig med Ryssland. Man använde rent bibliska formuleringar och talade om hur ”Abels blod” ropade på hämnd. Om detta syftade på revanschlyssnad för förlusterna tjugo år tidigare eller enbart mordet på Sinclair är osäkert. Oppositionen fanns huvudsakligen inom prästeståndet men också bland bönderna. De senare ändrade dock åsikt när kung Fredrik uttalade sitt stöd för krigsplanerna. När det dessutom visade sig att medlemmar av mösspartiet hade misstänkta kontakter med ryska representanter i Stockholm tystades krigskritikerna överlag. Man var uppenbart inte säker på vilka målen med kriget var, utom att de var storslagna. I första hand ville man återta alla de baltiska besittningarna från 1600-talet. Om det inte gick kunde man nöja sig med de delar av Finland som förlorats i Nystadfreden och den nya ryska huvudstaden Petersburg med kringliggande landområden. Hur man skulle nå dessa ambitiösa mål var inte utformat i detalj, det fick man se.  Om båda dessa scenarion visade sig ouppnåeliga fick man inkalla en ny riksdag för att se vad som var att göra.[5]  Den gamle karolinen Arvid Horn, som tjänat Karl XII troget i många år men sedan i egenskap av kanslipresident med all flit sökt bevara freden för det sargade Sverige, hade inför sitt fall 1738 varnat för vad som var på gång. Han påpekade att även ett framgångsrikt krig är till olycka för ett folk och talade om ”huru många tusende människors liv, välfärd och egendom därigenom kastas i fara och fördärv”. Vidare kunde man vänta ytterligare katastrofer ”såsom pest, hunger och dylikt”. Sådant tal vann föga genklang i svensk politik tre år senare. 28 juli 1741 utfärdades krigsförklaringen mot Ryssland. Något senare talade man i sekreta utskottet om hur ”Vår Herre ögonskenligen leder allting efter riksens ständers åstundan”.[6]

Det skulle inte förbli så länge. Under de två år ”hattarnas krig” varade skulle Horns spådom om dess olyckliga följder med råge infrias. Många skulle dö i sjukdomar och fältslag och Sverige stå på randen till inbördeskrig. Inget av de storståtliga mål man satt upp på förhand uppnåddes. Istället var Sverige en hårsmån från att bli en rysk vasallstat. Drömmen att återskapa något av det svenska stormaktsväldet var ändå inte utslocknad. Det skulle dröja till den slutgiltiga förlusten av Finland 1809 innan de sista förhoppningarna om ett svenskt östersjövälde definitivt försvunnit. Det är i sanning beklagligt att Ryssland i våra dagar inte tycks ha lärt sig motsvarande läxa.[7]                         

---

[1] Exempelvis vid kejsar Karl VI:s död 1740(österrikiska tronföljdskriget).

[2] Peter den stores dotter Elisabet. Sedan hon väl blivit rysk härskare, dock inte genom val eller arv utan genom statskupp, visade hon sig föga benägen att återlämna något av faderns baltiska erövringar. Istället blev det hon som dikterade freden för svenskarna och tvingade dem att utse den tyske småfursten Adolf Fredrik till svensk tronföljare.

[3] Mordet skedde i Schlesien i dagens södra Polen, som då tillhörde tyskromerska riket. Formuleringen ”på Österrikisk mark” används här för enkelhetens skull.

[4] Carl Gustaf Tessin i Paris konst och politik brevväxling med Carl Hårleman, kungliga slottets arkitekt – inledning, tolkning och kommentar av Gunnar von Proschwitch(2002). s. 97. Alla de återgivna breven är dock inte skrivna till eller av Hårleman. Ovanstående citat är hämtat ur ett betänkande som Tessin författat till kanslipresidenten Carl Gyllenborg. Kanslipresidenten var den dåtida motsvarigheten till våra dagars statsminister.

[5] Man kan undra om dagens ryska statsledning haft liknande tankar vid planeringen av invasionen i Ukraina.

[6] Sekreta utskottet hade under frihetstiden till uppgift att vid riksdagarna handlägga frågor som bedömdes kräva sekretess. Främst gällde detta utrikes- och försvarspolitik men utskottet hade själv befogenhet att avgöra när också anda frågor borde inkluderas. Under frihetstidens första del, 1719-42 satt i princip inga bönder med i utskottet vilket dock var fallet 1741, förmodligen med hänsyn till den allvarliga frågan om krig mot Ryssland. Periodvis, inte minst under riksdagen 1755-56, utgjorde sekreta utskottet i praktiken en oberoende maktfaktor vid sidan av de övriga ständerna och rådet. Sekreta utskottet – Wikipedia.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på den svenska historien band 8  Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general  Sten Carlsson "Hattpartiets uppkomst och seger" och "Hattarnas krigspolitik 1739-1743"(1978, nyutgåva/1980).