fredag 28 oktober 2022

Äpplet och stormaktstiden

 

Med anledning av att vraket efter regalskeppet ”Äpplet” i dagarna officiellt blivit ”upptäckt” utanför Vaxholm, manar historieprofessor Dick Harrison i SVD 26/10 22 under rubriken ”Barbarisk historia bakom Äpplet” den historieintresserade allmänheten att inte bli alltför upphetsad över det nya fyndet. Efter att ha påpekat att man länge känt till existensen av detta fartyg, vars öde varken är särskilt dramatiskt eller unikt, poängterar Harrison vikten av att vara medveten om ”de historiska ramar som omgärdade örlogsskeppet när det begav sig”. Dessa ”ramar” tycks främst bestå av de lidanden som Sverige under stormaktstidens krig förorsakade, både Europa i allmänhet och det egna folket i synnerhet. Massrustningen ledde till att ”tiotusentals pojkar sattes i hårdträning”, samtidigt som både den tekniska och administrativa utvecklingen ”ledde till att Sverige förvandlades till en offensiv krigsmaskin”. Eftersom grannarna var svaga och splittrade, fortsätter Harrison, kunde Sverige med denna krigsmaskins hjälp under flera årtionden ”föra en lika blodig som lyckosam utrikespolitik” Ur nutida perspektiv ”ter sig hela denna historia som både sorglig och barbarisk”. Med andra ord: Var för allt i världen inte stolt över eller fascinerad av vårt förflutna. Det stormaktstida Sverige var inget annat en imperialistisk stat som roffade åt sig vad man kunde från svaga, otursförföljda grannar. Det är inget att intressera sig för av ren nyfikenhet, snarare något att skämmas över och tjäna våra dagars svenskar till skräck och varnagel.

 

Även om denna självdestruktiva inställning till historien kanske kan verka sund och riktig i en tid då kriget åter hemsöker vår världsdel, nu med en potentiell förstörelseförmåga av oändligt mycket större räckvidd än någonsin kanonerna vid Lützen eller på ”Vasas” och ”Äpplets” kanondäck, riskerar den att bibringa nutidsmänniskan uppfattningen att alla krigsledare i alla tider varit och är lika stora skurkar och mördare.  (För någon månad sedan såg jag själv i sociala medier en kommentar som i stort jämställde Vladimir Putin med Karl XII). Bortsett från att detta tänkesätt berövar oss möjligheten att ens försöka förstå en annan tids värderingar, blir bilden av det förgångna också skev i en annan bemärkelse. De länder som besegrades av Sverige i 1600-talets krig var kanske mer splittrade än de styrkor som leddes av ”Lejonet från Norden” och de efterföljande karolinerkungarna, men deras ledare var med något undantag inga oskyldiga lamm eller helgon som beskedligt lät sig slukas av de svenska vargarna. Harrison nämner själv att upprustningen under Gustav Adolfs tid skedde mot bakgrund av de motgångar man haft i ”Kalmarkriget” och kriget mot vasakungen Sigismund i Polen. Sverige var i början av 1600-talet ett litet land som nyligen för första gången enats under en gemensam centralmakt, personifierad av kungen i Stockholm. Grannarna var inte odelat nöjda med detta, i synnerhet inte Danmark. Av de sju krig som utkämpades mellan de båda länderna 1563-1721(antingen ”i envig” eller som del i större koalitionskrig), var Sverige angripare vid två tillfällen, 1643 och 1658. Före 1620-talets mitt, då Kristian IV led sitt stora nederlag i Trettioåriga kriget, var Danmark dessutom den avgjort starkare parten som inom ett halvsekel två gånger tvingat Sverige att betala lösen för att återfå Älvsborg, landets utpost vid Västerhavet. Danskarnas nederlag hade å andra sidan fört kejsarens trupper under Wallenstein obehagligt nära Sverige. Hur djupt rotad Gustav Adolfs protestantiska tro nu kan ha varit och vilka äregiriga drömmar han må ha fört i sitt huvud, var scenariot obehagligt för en man vars far blivit kung genom att avsätta en katolsk släkting och proklamera Sverige som protestantisk stat. För att försvara sig krävdes en armé och flotta. En armé och flotta behöver soldater och matroser och anfall är bästa försvar – en logik tidens övriga ledare skulle ha instämt i. Av de svenska krigarkungarna är det bara Karl X Gustav som kan sägas ha fört odelade erövringskrig, särskilt i Polen 1655-57. Han är också ensam om att ha ”uppfostrats” till enbart krigare. Om Gustav Adolf begåvats med söner eller Kristina stannat i Sverige skulle troligen kusinen ha slutat som legoknekt i något tyskt furstendöme, kanske rentav i den katolske kejsarens tjänst.

Vilka känslor som bör hysas vid tanken på ”Äpplet” må vara vars och ens ensak. För egen del känner jag förväntan vid tanken på vilka fynd och kunskaper det nya vraket kan komma att medföra. Den som vill ”skämmas” över att även svenskar en gång fört krig har full frihet att så göra. Man bör dock betänka att tiden var krigisk och att den som ensidigt predikade fred riskerade att framstå som svag. I så fall var det inte säkert att självständigheten kunde upprätthållas. Som populärhistorikern Herman Lindqvist ofta påpekat har Gud inte anvisat Sverige dess gränser eller högtidligt förklarat att ”Detta skall vara ert hem på Jorden”.

Låt oss se på den svenska stormaktstiden såsom en epok bland andra, en tid på gott och ont. Den är utan tvekan vår mest krigiska period men också den tid då vår första tidning, trycktes, riksbanken grundades och vår moderna förvaltning tog form.

  Boson Gidner, historisk skribent                     

       

torsdag 20 oktober 2022

Maria Stuart och Pierre de Chastelard - Pasionshistoria eller politisk intrig?

 

Att kungligheter i grund och botten är alldeles vanliga människor, ”som du och jag”, är väl något de flesta i vår tid är överens om. Länge ansågs de dock och, än viktigare, ansåg sig själva stå över andra människor. De var som gudar eller åtminstone representanter för en högre himmelsk makt, som utkorat just dem till det höga ämbetet. Problemet med detta synsätt var att då dessa mänskliga gudar ibland fick lust att stiga ned från sin upphöjdhet och röra sig bland vanliga dödliga, uppstod situationer som kunde bli ytterst pinsamma för majestätet ifråga och kanske rentav leda till att vederbörande miste sin tron och förvandlades till en olycklig och för eventuella nya makthavare ytterst besvärande belastning. Kungar som förlorat sin tron har undantagslöst först förlorat sitt anseende hos allmänheten och de maktägande kretsarna. En i det stora hela betydelselös men kanske ändå talande händelse av det här slaget utgörs av episoden mellan den berömda skotska 1500-talsdrottningen Maria Stuart och poeten och musikern Pierre de Chastelard.

Maria Stuart hade tillbringat sin barn- och ungdomstid i Frankrike, där hon gifts bort med kronprinsen och en kort tid faktiskt varit drottning av Frankrike. Genom sin mor härstammade hon från den franska adelsfamiljen Guise, som vid mitten av 1500-talet hörde till det högsta maktskiktet i landet. Det är nog inte helt orätt att hävda att Frankrike i djupare mening var Maria Stuarts hemland medan Skottland var hennes arvrike. Då Maria återvände till Skottland var hon en levnadsglad kvinna i de sena tonåren som älskade sång, musik och dans. Hon hade lätt att göra sig omtyckt bland folket men var samtidigt oerhört bördsstolt om äran träddes förnär. För henne var det en självklarhet att ställningen som monark var okränkbar och tanken att någon skulle våga ifrågasätta hennes suveränitet var totalt verklighetsfrämmande.  För någon med denna bakgrund och tankevärld var just Skottland närmast livsfarligt att styra över under renässansen. Landets litenhet, allmänna fattigdom och inte minst det ständiga småkriget inom aristokratin, som ofta tog sig uttryck i regelrätta skärmytslingar, överfall och mord, gjorde det i stort sett omöjligt att etablera ett stabilt styre. Dessutom var kungarna vanligen omyndiga under långa perioder, vilket stärkte adelsklanernas makt ytterligare.[1] Till detta kom den nyligen igångsatta reformationen inom kyrkan, som i Skottland leddes av kalvinisterna med deras stränga förkunnelse om renlevnad, enkelhet och prästerskapets företräde framför världsliga suveräner. Att som troende katolsk kvinna vara regent i ett sådant rike krävde ovanlig själsstyrka och försiktighet. Maria Stuart ägde det första men inte alltid det senare. Till hennes ungdomliga hov hörde poeten Pierre de Chastelard.

Pierre de Chastelard var född i en sydfransk adelsfamilj och några år äldre än den drottning han så ivrigt dyrkade. Hans farfar hade vunnit sina sporrar under krigen i Italien omkring år 1500 och framstod som personifikationen av dåtidens riddareideal. Han blev känd som ”Riddaren utan rädsla och bortom förebråelse”.[2] Kanske unge Pierre kände sig inspirerad av detta exempel i släkten. I motsats till farfadern valde han dock inte krigaryrket, där egenskaper som oräddhet och dådkraft kan betraktas som dygder. Istället blev han skald och hovman – en ställning där alltför mycken djärvhet lätt får katastrofala följder.

Chastelard ingick i den svit som följde Maria Stuart tillbaka till Skottland 1561. Han hörde inte till drottningens personliga följe utan ”slank med” som medföljande tjänare åt en högadelsman som i sin tur ingick i eskorten. Chastelard reste tillbaka till Frankrike med de andra tjänarna men återvände inom kort till Skottland, utrustad med introduktionsbrev från sina arbetsgivare i Paris.[3] Han skall inte ha gjort några försök att dölja sina avsikter – i London förkunnade han att han var på väg att möta ”min älskade dam”. Maria Stuart lär ha blivit överlycklig att se Chastelard igen och snart var han en framträdande figur i det renässanshov av mindre format som den unga drottningen försökte skapa. Han skrev dikter till sin härskarinna, de dansade tillsammans och det lär ha hänt att drottningen lutat sitt huvud mot hans axel och kanske till och med kysst honom. Detta var naturligtvis fullkomligt oskyldigt eftersom en bördsmedveten drottning på 1500-talet aldrig på allvar skulle inleda ett förhållande med en man ur lågadeln som enligt rangordningen närmast hörde till tjänstefolket. Men den hetlevrade skalden tappade uppenbarligen huvudet totalt. En kväll i början av 1563 upptäckte drottningens personliga tjänare att Chastelard hade gömt sig bakom draperiet i Hennes Majestät drottningens sovrum. Exakt hur omgivningen reagerade är osäkert. Enligt Zweig skrattade man närmast bort hela historien och Chastelard fick gå utan större efterräkningar än några halvt skämtsamma reprimander för sitt obetänksamma agerande. Weir skriver däremot att Maria Stuart blev upprörd och gav order om att mannen omedelbart skulle förvisas ur landet. I vilket fall som helst fängslades inte poeten. Några dagar senare var drottningen på rundresa i östra Skottland, och en kväll fann man åter den oförbätterlige Chastelard gömd i drottningens rum i det hus hon för tillfället gästade. Ingen visste att han följt hovet på färden. Den här gången var drottningen själv närvarande och dessutom mitt i avklädningen. Den eldige tillbedjaren lär ha försökt omfamna henne. Maria Stuart blev skräckslagen och skrek på hjälp. Hennes halvbror Earlen av Moray, som i stort sett fungerade som Skottlands premiärminister, kom inrusande åtföljd av vakter. Nu var måttet rågat! Chastelard greps och ställdes inför rätta för sitt skandalösa uppförande. Det sägs att drottningen var så förskräckt och rasande att hon genast ville låta sticka ned poeten, här och nu på golvet i sovrummet. Moray insåg dock att detta skulle göra skandalen total – Mannen måste dömas av en domstol.[4] Pierre de Chastelard avrättades på torget i St Andrews 22 februari 1563. Som den skald han var vägrade han att mottaga någon bikt, utan gick till stupstocken högt deklamerande sin mentor Pierre de Ronsards ”Ode till döden”. Han förklarade stolt att: ”Min död gör mig odödlig”. Innan svärdet föll skall poeten ha vänt sig mot det fönster där Maria Stuart satt – hennes bror hade sagt åt henne att bevittna avrättningen, och utropat ”Oh, grymma Dam!”[5]

Vad låg bakom detta intermezzo? Zweig återger det hela som ett belysande exempel på Maria Stuarts oförsiktighet att öppet och alltför tydligt visa då hon tyckte om någon – hon fick människor och i synnerhet män att glömma vem hon var och ta hennes spontana tillgivenhet som mer eller mindre öppna inviter till en ömmare relation. Så var för det mesta inte förhållandet. Drottningen visade helt enkelt när hon var förtjust i eller litade särskilt mycket på en viss person, på samma sätt som vilken spontan och varmhjärtad människa som helst kan göra i våra dagar utan att det behöver betyda något särskilt. För henne var denne hovpoet inget annat än en kär återklang av den lyckliga ungdomstiden ”hemma” i Frankrike. Pierre de Chastelard misstolkade dock situationen och trodde att Maria Stuart var förälskad i honom. Det kostade honom livet och han blir därmed, skriver Zweig: ”den förste som dör för Maria Stuart. Han går blott före de andra”.

Läser man Alison Weirs bok, som främst fokuserar på Maria Stuarts andra gemål och hans mystiska öde, blir bilden mer komplicerad. Enligt Weir påstods det efteråt att Chastelard, då han förhördes efter sitt gripande, uppgivit att han sänts till Skottland av franska hugenotter i uttryckligt syfte att misskreditera Maria Stuart i det katolska Europas ögon. Meningen var att förstöra hennes chanser till ett gott gifte inom exempelvis spanska kungahuset, ett projekt som just då var av hög prioritet inom skotsk utrikespolitik. Chastelard skall ha planerat att hålla sig gömd i drottningens rum över natten och sedan ge sig iväg så pass öppet att man kunde misstänka att han varit hos Maria Stuart utan att det direkt gick att bevisa. Initiativtagare till intrigen sades vara en viss ”Madame de Curosot”, eller möjligen ”Madame Cursolles”, vilket i sin tur antogs vara ett kodnamn för Madame de Chátillon, hustru till den redan vid denna tid omtalade och senare i historien legendariske hugenottledaren Gaspard de Colligny, Seigneur de Chatillon.[6]

Historien verkar vid första påseende totalt otrolig men är inte alldeles osannolik. Vintern 1563 pågick vad som kan kallas ”första hugenottkriget” i Frankrike. Det hade länge rått spänningar mellan olika politiskreligiösa läger i landet. Franska centralmakten under ledning av änkedrottning Katarina av Medici, en gång svärmor till Maria Stuart, försökte medla fram en lösning men i mars 1562 briserade bomben då den ärkekatolske hertigen av Guise under dunkla omständigheter angrep en protestantisk församling i den lilla staden Wassy i dåvarande regionen Champagne i nordöstra Frankrike. Protestanterna - hugenotterna, höll gudstjänst på en plats som inte var tillåten enligt då gällande lag. Hertigen hörde psalmsången och konfronterade gudstjänstdeltagarna. Ordväxling uppstod, det blev sammanstötning och då allt var över hade omkring sjutio människor dödats och över hundra skadats, män, kvinnor och barn. Detta blev inledningen till ett inbördeskrig som med kortare avbrott skulle pågå i 36 år, tills Henrik IV undertecknade ediktet i Nante 1598.[7]

Hertigen av Guise var morbror till den skotska drottningen. Wassy låg dessutom inom ett område som tilldelats henne i samband med giftermålet med dåvarande franske kronprinsen. Det tillhörde fortfarande Maria Stuart i mars 1562. Det fanns alltså en indirekt men dock koppling mellan blodbadet i Wassy och drottningen av Skottland.[8] Ingen av mina sekundärkällor tar upp frågan hur de skotska protestanterna reagerade då nyheten om vad som hänt i Frankrike nådde dem. Att de reagerade är närmast självklart. Deras ledare, predikamten John Knox, var en religiöst bildad, lärd man som stod i nära kontakt med sin mentor Calvin. Han var en skicklig och uttrycksfull talare och skribent, avskydde katoliker samt var djupt skeptisk till kvinnostyre i allmänhet och drottning Maria Stuart i synnerhet. Det är åtminstone teoretiskt möjligt att franska och - eller skotska protestanter velat hämnas på katolikerna för vad som hänt i Wassy och tubbat Pierre de Chastelard att ställa till skandal vid hovet.[9]

Sedan uppstår flera följdfrågor: Om episoden med Chastelard var arrangerad måste den åtminstone delvis ha planerats i Frankrike, men var frågan om skotska drottningens giftermål verkligen så viktig för hugenotterna att de mitt under sitt eget pågående religionskrig tog sig tid att organisera en intrig, som verkar hämtad direkt ur en roman av Dumas, i ett helt annat land? Hur vågade de lita på att Chastelard skulle spela sin roll på rätt sätt – han avslöjade ju redan i London att han var mer eller mindre förälskad i Maria Stuart. Vad fanns det för garantier att han inte förrådde hela saken för sitt hjärtas dam?  Chastelards beteende inför döden tyder inte på något överdrivet religiöst nit överhuvudtaget – varför gav han sig in på en så livsfarlig intrig som mycket väl kunde kosta honom livet, vilket ju också blev fallet oavsett orsak?[10] Det troligaste är trots allt att historien om en protestantisk intrig snickrats ihop av Maria Stuarts skotska rådgivare – det var från det hållet den först lanserades. Att en främmande man i hemlighet smugit sig in i drottningens av Skottland sovrum var nog för att ifrågasätta hennes sexuella moral. Furstinnor som Cecilia Vasa misstänkligjordess, med rätt eller orätt, på liknande sätt under renässansen. Efter skandalen gällde det för ministrarna i Edinburgh att rädda ansiktet på sin obetänksamma härskarinna, därför framställdes det som att hon utsatts för en intrig av politisktreligiösa fiender.[11]

Så pekar indicierna ändå på att Pierre de Chastelard föll offer för sin obetänksamma passion för en vacker, charmig ung kvinna av alltför hög rang som han trodde besvarade hans känslor. En så skamlös tanke och ett sådant uppförande måste straffas med döden, vilket också skedde. För Maria Stuart var denna händelse en första varning om politikens snaror och fallgropar för en oerfaren och, som det verkar, i sitt hjärta uppriktig människa. Den skotska tronen skulle i längden visa sig alltför svår att hålla sig kvar på för den unga drottningen. Bara fem år efter händelsen med Chastelard tvingades hon fly till England och 8 februari 1587, nästan på dagen 24 år efter poetens död, var det hennes tur att föras till schavotten.[12]                       

                             

 

                  



[1] Maria Stuart blev själv drottning vid sex dagars ålder, hennes far, Jakob V, vid drygt ett års ålder.

[2] Angående Chastelards farfar, se Pierre Terrail, seigneur de Bayard - Wikipedia.

 

[3] Stefan Zweig ger intrycket att Chastelard aldrig lämnade Skottland, men Alison Weir skriver att han återvände till Frankrike en kortare tid. Wikipedia uppger samma sak Pierre de Bocosel de Chastelard - Wikipedia.

[4] Det råder delade meningar om Maria Stuart verkligen befallt att Chastelard skulle dödas utan rättegång, dvs. i praktiken mördas. Zweig betvivlar uppgiften, Weir framställer det närmast som fakta. 

[5] Enligt en version lyder citatet, här återgivet på svenska, ungefär: ”Farväl, du vackra, grymma, som dödar mig men som jag ändå ej kan låta bli att älska”. 

[6] Coligny var vid denna tid gift med Charlotte de Laval, medlem av en framstående adelsfamilj från Bretagne. Hon avled vid 38 års ålder 1568. Coligny blev senare en av huvudaktörerna i det drama som slutade med Bartolomeinatten 1572, där han själv var det första offret.

[7] ”Det första hugenottkriget” kulminerade med hertigens av Guise död i februari 1563. Hertigen föll offer för ett attentat då hans trupper belägrade Orléans, som var i hugenotternas händer. Han avled 24 februari 1563, två dagar efter Chastelards avrättning i St Andrews.     

[8] Händelserna i Wassy skildras bland annat kortfattat i Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici i svensk översättning från 2005 s.184.

[9] För Knox är det inget tvivel om vad som låg bakom episoden med Chastelard. I sin historia över skotska reformationen skriver han giftigt och ironiskt om poetens öde i svensk översättning att ”Han förlorade sitt huvud för att hans tunga inte skulle avslöja vår drottnings hemligheter”.

[10] Weir tar lustigt nog inte upp frågan vilken religion Chastelard bekände sig till, trots att hon räknar med möjligheten av en hugenottintrig. Zweig däremot, som inte gör minsta antydan i den vägen, nämner i förbigående att poeten faktiskt var hugenott.

[11] Ironiskt nog var de flesta av Maria Stuarts närmaste rådgivare protestanter, i synnerhet de första åren. Trots att drottningen var katolik förblev de henne trogna. Det var först när hon försökte föra egen politik oberoende av de etablerade ministrarna och med hjälp av utländska katoliker de på allvar gjorde motstånd.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Mary, Queen of Scots and the Murder of lord Darnley(2003/2008), s. 44-46 och Stefan Zweig, Maria Stuart(svensk översättning 1935/1990), s. 89-95. Översättningar från engelska till svenska är mina egna.

måndag 10 oktober 2022

En svensk prinsessa på Frankrikes tron?

 

Trots att Sverige genom tiderna haft goda relationer med Frankrike har inga kungligheter från de båda länderna ingått äktenskap. Kanske har fransmännen ansett Sverige för obetydligt eller, vilket är mer sannolikt, det geografiska läget ”opraktiskt”. Kungahus gifter vanligen in sig i grannländernas dynastier och giftermålen ingås oftast av ett eller flera av tre skäl: 1 önskan att sluta allians med en tidigare fiende, 2 gemensamma intressen, exempelvis allians mot en tredje makt, 3 tillgång till landområde som kan förväntas tillfalla den ena parten genom arv - Eftersom det så gott som alltid är kvinnan som gifter sig med en regerande manlig regent, gäller det tredje skälet främst brudgummens familj. Sverige och Frankrike har helt enkelt legat för långt ifrån varandra för att vara intressanta kandidater när giftermål diskuterats mellan olika furstehus.[1] Ändå har tanken på giftermålsallianser mellan svenska och franska kungahus varit på tal vid några tillfällen, exempelvis under vasasönernas regeringstid.

I början av 1575 dök ett franskt sändebud, Claude Pinart, upp hos hertig Karl i Nyköping. Han kom för att förhandla om ett äktenskap mellan den nye franske kungen Henrik III och den svenska prinsessan Elisabet, Gustav Vasas yngsta dotter och den enda av de fem flickorna som fortfarande var ogift. Liksom de flesta länder i Europa var Sverige under senare delen av 1500-talet splittrat i synen på religionen, med sprickan rakt genom kungahuset. Kung Johan III var en religiös grubblare med dragning åt katolicismen. Hans hustru och son var inbitna katoliker medan dottern Anna snart skulle ta ställning som protestant. I den äldre generationen av vasafamiljen var de flesta protestanter, utom ”bråkstaken” Cecilia som var katolik. Även om detta kunde verka komplicerat och senare skulle få dramatiska följder var det ingenting mot läget i Frankrike, där det rått nästan konstant inbördeskrig med religiösa förtecken i drygt tio år.[2] Den nye kung Henrik var fysiskt och psykiskt svag och växlade mellan överdådigt slöseri och hämningslösa religiösa kriser, där han tog ledningen som botgörare ivrigt gisslande sig själv. Dessutom var han med största sannolikhet bisexuell. Ändå saknade han inte initiativförmåga i kritiska lägen, vilket han nyligen visat genom att rymma från Polen där man valt honom till kung ett halvår tidigare för att istället efterträda sin avlidne bror Karl på den franska tronen. Den faktiska ledningen av Frankrikes politik låg dock hos kungens mor änkedrottning Katarina av Medici, som styrt landet de senaste femton åren. Vem som först kommit upp med idén om en fransk-svensk giftermålsallians är omtvistat. Det är möjligt att Henrik under tiden i Polen blivit intresserad av de möjligheter till expansion som kunde finnas i Baltikum och tagit kontakt med hertig Karl av Södermanland, som stod sin ett år äldre syster Elisabet nära.[3] Det skulle förklara varför sändebudet från Frankrike reste till hertigen i Nyköping och inte kung Johan i Stockholm. Oavsett vilka initiativ som kan ha tagits från kung Henriks eller hertigens sida stod änkedrottning Katarina ytterst bakom det hela. Att hon var beredd att satsa på en förbindelse med det ännu ganska okända och obetydliga kungariket Sverige uppe i norr kan ha haft olika förklaringar. Eftersom Johan III var gift med en polsk kungadotter skulle ett giftermål med en av hans systrar ge Frankrike möjlighet att återknyta den förbindelse som brutits vid sonens flykt ur Polen och kanske småningom återta dess tron.[4] Lite elakt har det sagts att Katarina av Medici önskat sig en svärdotter som inte kunde franska – då skulle hon behålla makten efter sonens giftermål. Katarina hade dock själv en gång kommit till Frankrike som en total främling, sedd över axeln av de flesta och sedan skaffat sig en ställning jämförbar med den engelska drottning Elisabet I. En troligare förklaring är paradoxalt nog Sveriges status av kungadöme i kombination med dess relativa obetydlighet . En förbindelse med exempelvis Spanien, de protestantiska eller katolska furstarna i Flandern eller habsburgarna i tyskromerska riket skulle innebära att Frankrike åter drogs in i kampen mellan reformation och motreformation, strider som redan vållat fruktansvärda materiella och andliga skador i riket. Katarina hade under de senaste åren kämpat ihärdigt för att åstadkomma ett något så när stabilt förhållande mellan de olika politisktreligiösa lägren, men lidelserna visade sig för stora. Bara några år tidigare hade spänningarna lett till den massaker i Paris som i historien går under beteckningen Bartolomeinatten. Ett giftermål med huset Vasa skulle inte medföra några förpliktelser för Frankrike samtidigt som man lierade sig med en kunglig dynasti, om också en uppkomlingssläkt. För Vasarna vore ett giftermål i franska kungahuset en prestigevinst i klass med Johans polska äktenskap tretton år tidigare.[5] Alltså – dags för operation giftermål!

De diplomater som uttalade sig om prinsessan Elisabet sade egentligen inget utöver vad som väntades när man berömde en presumtiv maka och drottning. Katarina hemma i Paris hade begärt en karaktäristik som ”byggde på natur och inte smicker”, vad hon fick var ett antal schabloner som närmast verkar hämtade ur en instruktionsbok för diplomater på friaruppdrag under renässansen: Den svenska prinsessan hade ädel hållning, var mycket dygdig, godhjärtad mot nödställda, spelade flera instrument utmärkt osv osv. Slutligen konstaterades, uppmuntrande men föga upplysande, att ”den som gifter sig med henne kommer aldrig att ångra sig”. På svensk sida var problemet att sändebudet från Frankrike vänt sig till hertig Karl och inte Johan III. Spänningen mellan de två bröderna var redan stark nog på grund av deras diametralt motsatta åsikter beträffande religionen.[6] Elisabet tycks ha löst problemet genom att sända diplomaten vidare till bror Johan i Stockholm utan att ens läsa friarbrevet denne haft med sig från Frankrike. Av någon anledning stannade hon tydligen själv kvar vid Karls hov i Nyköping.[7] Kungen mottog ambassadören varpå han sände dennes brev åter till systern med tillstånd att läsa det och uppmaning att sedan berätta vad som stod i det, så skulle kungen ge sitt ”broderliga råd” vad hon borde svara. Ambassadör Pinart återvände till hertighovet där han satte igång att prisa kung Henriks förtjänster, förmodligen med samma konventionellt intetsägande och översvallande formuleringar som just använts för att lansera Elisabet i Paris. Mitt i detta även för tiden onödigt trassliga farande fram och tillbaka mellan Nyköping och Stockholm, kom nyheten att kung Henrik III mer eller mindre på eget bevåg gått och gift sig med en obetydlig prinsessa från Lorraine i dagens nordöstra Frankrike. Han hade träffat flickan ett par år tidigare och blivit kär, eftersom hon påminde om en annan dam som han också var förälskad i.[8] En tid fortsatte man att förhandla om möjligheten av ett annat giftermål med fransk anknytning, men planerna rann ut i sanden. Det var inte sista gången tanken på ett giftermål Sverige-Frankrike diskuterades men det skulle dröja till 1700-talet.[9]                                          



[1] Furstedynastiers ovana att ständigt gifta in sig i varandra beror alltså inte, vilket man kanske kunde tro, främst eller kanske inte överhuvudtaget på högfärd och föreställning att vara förmer än undersåtarna. Intressen och konflikter har helt enkelt förblivit desamma genom tiderna varför stater som exempelvis Tyskromerska riket och Spanien fortsatt gifta bort sina kungligheter med varandra.   

[2] Ironiskt nog var den franska kungafamiljen betydligt mer enhetlig i sin religion än den svenska. Ingen av franska kungahusets medlemmar vid 1500-talets mitt var protestanter, även om de ibland kunde visa intresse för de nya trosriktningarna. Familjen Bourbon, en släkt med anor från medeltidens franska kungar, nära släktband till kungafamiljen och med huvudsäte i Bearn vid Pyrenéerna i sydväst, var däremot protestanter med kalvinistisk inriktning. Trots att vasarna var mer splittrade i religiöst avseende var krigen mellan Gustav Vasas ättlingar, som utspelade sig samtidigt med de franska religionskrigen, långt mindre blodiga och närmast att betrakta som helgkravaller i jämförelse.        

[3] Sverige hade genom att år 1561 ta Reval(dagens Tallinn), och omkringliggande områden under sitt beskydd skaffat ett brohuvud på andra sidan Östersjön. Detta befästes ytterligare genom freden i Stolbova 1617 och erövringen av Riga 1621.

[4] Dåvarande hertig Henri av Anjou hade i samband med sitt val till kung av Polen 1573 lovat gifta sig med prinsessan Anna Jagellonica, äldre syster till den svenska drottning Katarina, Johan III:s hustru. Då hon var avsevärt äldre än han och Henrik redan beslutat att lämna Polen om hans bror i Frankrike dog, hade inget giftermål blivit av vid hans flykt 1574. Anna gifte sig istället med en ungersk furste. De fick inga barn och efter makens död verkade Anna aktivt för att systersonen Sigismund skulle bli kung av Polen. 

[5] Ovanstående resonemang är helt författarens eget.

[6] Att sändebudet reste till hertig Karl i Nyköping kan som sagt ha berott på att de första kontakterna angående giftermål kommit från det hållet. Kanske var det å andra sidan så enkelt att diplomaten fått veta att prinsessan Elisabet just då vistades hos hertigen och inte funnit anledning att först uppsöka kung Johan.

[7] Elisabet, Gustav Vasas yngsta dotter, var född 1549 och alltså hela tolv år yngre än Johan III. Karl, blivande Karl IX, föddes 1550. Som ofta i stora familjer stod de yngre syskonen varandra nära.

[8] Det var kanske lika bra att inget giftermål blev av mellan Elisabet och Henrik. Henrik III mördades 1589 av en förryckt munk. Därmed utslocknade ätten Valois på den franska tronen. Elisabet gifte sig istället 1581 med hertig Kristoffer av Mecklenburg. Hon avled 1597

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadöttrarna(2010), s.50-51 och 168-72. Se även Leonie Freida, Katarina av Medici en biografi(svensk översättning 2005), s. 336.  

torsdag 29 september 2022

"England utan drottningen förefaller som en omöjlighet", drottning Victorias död 1901.

Då liksom nu innebar dödsfallet slutet på en era. Drottningen låg inte på Balmoral utan i Osborne House på Isle of Wight. Det var lika mycket hennes och Alberts som det skotska slottet hade varit. Det var prinsgemålen som hade ritat huset. Den gången liksom 121 år senare kom släkten resande till dödsbädden, de som kunde. Fyra av de nio barnen var döda eller döende. Allfred, ”Affie”, som drottningen kallade honom, hade dött i Coburg året innan. Hon mindes hans pojkår särskilt väl på Osborne: ”Det är hjärtslitande”, hade hon skrivit i dagboken vid nyheten om hans död.[1] Äldsta flickan, favoriten ”Vicky”, eller ”kejsarinnan Fredrik” som tyskarna lite sarkastiskt sade, låg själv på sitt yttersta i sitt slott i Hessen-Nassau, ensam och desillusionerad . Varför vägrade preussarna att lyssna på dotterns råd om ett enat demokratiskt Tyskland? Det hade ju varit Alberts och Victorias stora dröm![2]        

Så gott som alla Europas kungligheter var släkt med drottning Victoria. Det var inte för inte denna gamla dam kallades ”Europas mormor” eller ”Europas svärmor”.[3] Hennes favoritbarnbarn, Alix av Hessen-Darmstadt, numera kejsarinnan Alexandra av Ryssland, kunde inte komma eftersom hon väntade sitt fjärde barn. ”Om det inte vore så långt bort”, hade hon skrivit i ett brev till en vän något år tidigare: ”Vi har inte setts på fyra år och jag har en känsla av att jag aldrig kommer att få se henne igen. Hon har varit som en mor för mig sedan min egen dog”. När Alexandra i januari 1901 fick veta att hennes mormor hade dött var hon förtvivlad att inte kunna delta i begravningen på Windsor Castle. Med en formulering som är lika aktuell 2022 skrev kejsarinnan till en av sina systrar: ”Jag fattar inte att hon verkligen är borta. Så länge man kan minnas har hon funnits i vårt liv. Hela världen sörjer henne. England utan drottningen förefaller som en omöjlighet”.

Ett barnbarn som däremot var på plats var ”Vickys” son, Kejsar Vilhelm II. I den engelska släkten betraktades han som något av det svarta fåret med sitt plumpt arroganta uppblåsta sätt och kärlek till den tyska armén. När Kaisern en gång i ett brev till drottningen beklagat sig över lord Sailsbury, som han tyckte var alldeles för överlägsen och inte tillräckligt respektfull mot honom och det tyska riket, läxade Victoria strängt upp dottersonen: ”Jag tvivlar på att någon suverän skulle skriva till en annan om dess premiärminister i sådana ordalag som du gör, dessutom till sin egen mormor”! Hon för sin del skulle aldrig skriva så om till exempel Bismarck, trots allt elände han ställt till med. Vilhelm, eller ”Willjam” som de engelska släktingarna brukade säga, led nog av någon ”tillfällig irritation”, trodde mormor drottningen.[4]  Men här och nu, på Osborne House 22 januari 1901, var allt detta glömt och förlåtet. Kejsaren hade hunnit fram i tid för att närvara vid dödsbädden. Till sin morbror den engelske tronföljaren, en man vars beteende berett drottningen minst lika mycket bekymmer som dottersonens, sade han: ”Jag vill se mormor innan hon dör. Men om det inte går har jag all förståelse för det”. Därpå gick han stilla och värdigt till drottningens rum, lade hennes huvud mot sin arm och satt så vid sängen i två timmar tills allt var slut. Efteråt tog han hand om allt praktiskt i sorgehuset medan Storbritanniens nye kung, Edvard VII, åkte till London för sin officiella tronbestigning. Officerarna i tyska armén fick order att bära sorg i två veckor och soldaterna i det tyska regemente där drottningen varit hedersöverste i tre veckor. Det var nästan som om den tyske kejsaren sörjde mer än någon annan i släkten över den förlust de alla lidit. Då han slutligen lämnade England hyllades han av såväl de brittiska tidningarna som av folket för sitt deltagande i deras sorg. För ögonblicket tycktes allt väl mellan Tyskland och Storbritannien.[5]  

Författaren och litteraturkritikern Knut Hagberg hävdar i sin biografi över drottning Victoria från 1947 att de sista åren av hennes regering får betraktas som hennes största. Hon var då gammal och hade förlorat många av dem som stod henne nära(i synnerhet prinsgemålen som dött hela fyrtio år tidigare). Men samtidigt kom Victoria aldrig sitt folk så nära som under sin sista tid på tronen, framför allt genom sitt engagemang för att mildra följderna av Boerkriget för de genomsnittliga undersåtarna. Oavsett hur synen på engelsk-brittisk imperialism förändrats under de snart 80 år som gått sedan Hagberg skrev sin biografi, förmedlas ändå bilden av en kvinna som in i det sista nitiskt uppfyller sitt kall, på samma sätt som hennes sonsonsons dotter Elisabet gjort under sina nu avslutade 70 år på tronen. I likhet med Elisabet tog Victoria emot besökare nästan in i det sista. Andra januari 1901 gav hon Strumpebandsorden till en förtjänt officer från boerkriget. 13 januari gjorde hon sin sista dagboksanteckning, där hon bland annat berättar om en gudstjänst, som ”var en stor tröst för mig”. Efter andakten tog drottningen igen sig en stund, så signerade hon några papper och dikterade för dottern Helena, som på senare år blivit hennes privatsekreterare. Därmed var den gamla kvinnan, efter 64 år, färdig med sitt mödosamma värv för Gud, Imperiet och familjen. De sista dagarna låg hon i dvala. I dödsögonblicket fäste hon blicken på sin son och arvinge, som i likhet med Kaisern var närvarande och viskade ”Bertie”.[6]

Hagberg ger inga närmare detaljer om drottningens begravning men nämner att hon befallt att ingen skulle bära sorg. Begravningsvägen var smyckad i rött, en färg som snarare förknippas med en regents kröning än med begravningen. Hennes brudslöja följde henne i graven. För drottning Victoria av Storbritannien innebar döden inte slutet utan början på något nytt – i döden skulle hon återförenas med prins Albert. Låt oss hoppas att hennes ättling i fjärde led på samma sätt nu återförenats med sin Philip, som i motsats till Albert inte behövde vänta på sin maka mer än ett år.[7]            



[1] Hertig Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha, andre son till drottning Victoria och prins Albert, efterträddes av brorsonen Karl Edvard, morfar till kung Karl XVI Gustav av Sverige.

[2] Änkekejsarinnan Victoria av Tyskland, änka efter kejsar Fredrik III, avled i augusti 1901, ett drygt halvår efter modern.  Prinsessan Alice, gift med storhertigen av Hessen-Damstadt hade avlidit 1878 och prins Leopold 1884.

[3] ”Europas svärfar” var den danske kungen Kristian IX, som var ett år äldre än Victoria och överlevde henne med fem år.

[4] Robert Cecil, lord Sailsbury var drottning Victorias siste premiärminister. Han å sin sida avfärdade kejsar Vilhelms kritik med att knacka sig lätt i huvudet.

[5] Detta hindrade som bekant inte utbrottet av första världskriget tretton år senare.

[6] Kronprinsens smeknamn i familjen.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Catrine Clay, Kungen, kejsaren, tsaren – kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), särskilt s. 223-25, Knut Hagberg, Victoria drottning av England(1947), s. 242-250 och Greg King, Den sista kejsarinnan, Alexandra Fjodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), s.152-53.     

söndag 18 september 2022

Den bedragna mätressen.

 

Att en kung är otrogen mot sin drottning är historiskt sett ganska vanligt liksom det ibland, dock mera sällan, händer att en drottning är otrogen mot sin make. Att en älskarinna skulle anse sin älskare otrogen kan förefalla otroligt, särskilt om älskaren är kung och landets främste representant. Den som håller sig med en fast partner vid sidan av, vad som i förnämare kretsar kallas en ”maítresse en titre”, kan emellertid hamna i särskilt pinsamma situationer den dag han, så att säga, söker efter omväxling. Detta är den, av allt att döma, sanna historien om en episod från 1500-talets Frankrike.

Vid mitten av 1500-talet styrdes Frankrike av den i våra dagar nästan bortglömde Henrik II. Han var varmhjärtad, ridderlig, ärelysten, krigisk, konstälskande och troende katolik. Tillsammans med sin mer kände far Frans I får han, räknat i regenter, sägas personifiera den franska renässansen.[1] Som vid alla hov omgavs Henrik av olika kotterier eller grupper som strävade att spela en ledande roll i kungens närhet, helst på bekostnad av alla de andra. Där fanns baron(senare hertig), de Montmorency, konnetabel av Frankrike och gammal rådgivare och vän till kungen. Han hade en gång organiserat insamlandet och transporten av den penningsumma som spanjorerna krävt för att frige den dåvarande prinsen och hans äldre bror ur det fängelse där de hölls som gisslan. Sedan dess hyste Henrik förstårligt nog en särskild värme för den gamle krigaren.[2]   Vidare var det den stolta hertigfamiljen Guise från Lorraine, äregiriga krigare kända för sin brinnande katolska tro men också för charm och kvinnotycke. Trots att de inte tillhörde den egentliga franska högadeln och av många vid hovet betraktades som uppkomlingar från en utländsk furstesläkt, hade de genom tapperhet i strid och kloka äktenskap skaffat sig en närmast oangripbar ställning. Av hertig Claudes många barn var en son ryktbar soldat, en annan kardinal. Det äldsta av syskonen Guise, dottern Marie, var gift med kung Jakob V av Skottland. Sist men inte minst skall nämnas de två drottningarna, ty kung Henrik II höll sig i praktiken med två gemåler – hans lagvigda hustru, den italienskfödda drottning Katarina av släkten Medici och adelsdamen Diane de Poitiers. Diane var av förnäm släkt. Efter sin makes död hade hon återvänt till hovet i lagom tid för att ta hand om unge prins Henrik då han kom hem efter den påfrestade tiden i Spanien. Hon var nära tjugo år äldre än han.[3] Med sitt mjuka och jordnära men samtidigt distanserat värdiga sätt blev hon snart oumbärlig för pojken. Resten av Henrik II:s liv skulle Diane de Poitiers utgöra en fast punkt. Exakt hur deras relation gestaltade sig är svårt att avgöra. Att adelsdamen tilläts göra officiella intåg före drottningen då hovet var ute på rundresa i riket och att bokstavskombinationen HD förekom överallt, på kungens kröningskläder och i tidens slottsarkitektur, framhäver med all önskvärd tydlighet Dianes betydelse. Ändå fick hon inga barn med kungen, trots att Henrik med tiden visade sig fullt kapabel att avla barn både inom och utom äktenskapet. (Även Diane fick barn i sitt äktenskap).[4] Hur det än förhöll sig etablerade sig både Katarina av Medici och Diane de Poitiers med tiden som fasta ”inventarier” vid franska hovet. 1547, då både Henrik och Katarina var 28 år, besteg han tronen som Henrik II. Allting tycktes fortlöpa i lugna banor.

Ett år senare, i augusti 1548, kom den femåriga drottningen av Skottland, Maria Stuart, till Frankrike. Hon hade bjudits på initiativ av sina släktingar i familjen Guise för att skyddas från de närmast kaotiska förhållandena i sitt eget rike och möjligen också för att på sikt gifta sig med kung Henriks och Katarinas äldste son, kronprins Frans. Det lilla charmtrollet Maria vann genast allas hjärtan vid hovet, även om en del av hennes följeslagare inte gjorde det – de verkade tro att de skulle överfallas när som helst. I flickans uppvaktning ingick också ”guvernanten” Janet Fleming.[5] Lady Fleming såg ut som en kvinna på 1500-talet överlag skulle göra för att anses vacker, blond med vit hy. Hon hade charm och var dessutom utomäktenskaplig dotter till Jakob IV av Skottland.[6] Efter någon tid, av allt att döma nästan två år, märktes det att hertig Montmorency, konnetabeln, ofta gjorde sig ärenden till guvernantens rum. Rykten började gå om vad som försiggick. Bröderna Guise såg sin chans att skandalisera en rival om inflytande vid hovet och underrättade kungens ”bihustru” Diane de Poitiers, som även hon betraktade hertigen som en rival om kungens hjärta. Diane, som hade det yttersta ansvaret för kungabarnen, gav bröderna en nyckel till guvernantens våning så att de kunde överraska hertigen på bar gärning, i färd med sin ”skandalösa” amour. Undersökningen visade emellertid att det var kung Henrik och inte hans förtrogne rådgivare som inlett ett förhållande med lady Fleming. Tydligen hade hertigen följt med som förkläde för att avleda misstankarna om vad som pågick. Syftet från ministerns sida var att skaffa en ersättare för Diane, som han i sin tur betraktade som en rival om kungens gunst.[7]   Det framgår inte hur bröderna Guise lyckats uppdaga verkliga förhållandet utan att samtidigt avslöja för kungen att de visste vad som pågick. Hur som helst fortsatte majestätet, intet ont anande, att besöka den vackra kvinnan från Nordanlanden. Guiserna hade emellertid underättat Diane de Poitiers, som vid den här tiden blivit utnämnd till hertiginna Valentinois, om vilka friheter hennes höge vän (eller skyddsling?), tagit sig. Mätressen ämnade inte finna sig i detta! Sålunda reste den nya hertiginnan Valentinois, trots en inte helt läkt benskada, raskt till det slott utanför Paris där hovet vistades och ställde sig att bevaka lady Flemings dörr. Mycket riktigt uppenbarade sig Henrik i sällskap med sin minister Montmorency. Diane ställde sig framför Frankrikes ”allra kristligaste konung” utropande: ”Sire, vad gör ni här? Detta är ett svek mot alla era vänner och mot er egen son. Han skall ju gifta sig med denna kvinnas(lady Flemings), skyddsling. För egen del bryr jag mig inte. Jag älskar er lika mycket som förut”.[8] Henrik II blev totalt ställd och stammade något om att han bara ”haft en pratstund” med guvernanten. Vad var det för fel på det? Men Diane gav sig inte – hon fortsatte med att skälla ut konnetabeln: Hur kunde han låna sig till något så simpelt! Förstod han inte att han skandaliserade både kungen, familjen Guise och den blivande drottningen av Frankrike? Montmorency borde förvisas från hovet. Personligen ville Diane inte ha med honom att göra i fortsättningen. Det hela slutade inte i blodbad, inte ens uppslitande förvisningar från hovet. Både konnetabeln och Diane kände sig en smula förödmjukade, vilket säkert behagade drottning Katarina. Kungen må ha fått en uppsträckning men fortsatte ändå att träffa lady Fleming, fast kanske på en mer diskret plats. Guvernanten bröt emellertid mot den oskrivna men heliga lag som säger att en kunglig älskarinna på uppåtgående inte skall skryta med sin erövring. Det märktes alldeles för tydligt att hon aspirerade på posten som ny maítresse en titre. Resultatet blev att såväl drottning Katarina som Diane de Poitiers kastade sig över kung Henrik och begärde att fridstöraren omedelbart skulle sändas iväg. Så skall också ha skett, trots att lady Fleming stannade i Frankrike och avled i Paris omkring tio år senare. Den son hon fick med kungen bar faderns namn och gjorde karriär i Frankrike innan han dog i en duell på 1580-talet. Av allt detta ser vi att inte ens absolutistiska monarker kan göra vad som helst utan efterräkningar, till och med från försmådda älskarinnor.[9]                                                 



[1] Dessa båda kungars sammanlagda regeringstid sammanfaller nästan exakt med Gustav Vasas. Frans I besteg tronen 1515, Henrik II avled 1559

[2] Konnetabel motsvarar ungefär ÖB idag. Henrik II var yngre son till Frans I men blev tronföljare efter sin äldre brors död 1536. Sedan Frans I blivit krigsfånge under striderna mot kejsar Karl V hade de båda prinsarna tagit faderns plats för att ge honom möjlighet att uppfylla det avtal man slutit. Båda pojkarna fick återvända hem, men först efter 4 års fångenskap och med svårläkta sår i själen.  

[3] Blivande Henrik II var vid sin hemkomst 11 år gammal.

[4] Katarina av Medici betecknade senare Diane de Poitiers som sin makes ”hora, ty man kan inte kalla henne något annat”. Även om drottningen rimligen bör ha vetat vad hon talade om var hon, liksom tiden i övrigt, ur stånd att urskilja finare psykologiska gränser som med vår tids kunskaper och värderingar är lättare att bedöma. Dianes och Henriks relation bottnade säkerligen i en varm vänskap som av och till tog sig uttryck i fysiskt sexuellt samlag men där just den inbördes vänskapen i slutänden spelade större roll än sexualiteten. Att Diane, som framgår av det följande, ansåg sig ha rätt att läxa upp konungen av Frankrike när denne i hennes ögon betedde sig olämpligt, visar å andra sidan att deras förhållande måste ha varit mycket intimt och byggt på ömsesidigt djupa känslor. Förmodligen utgjorde Diane i Henriks ögon en kombination av modersgestalt, god vän och älskarinna.       

[5] ”Guvernant” bör i det här fallet tolkas som en kombination av sköterska, lärare och sällskapsdam.

[6] Janet eller Jane Fleming var således faster till sin skyddsling -härskarinna Maria Stuart.  Vid tiden för sin förbindelse med Henrik II var hon cirka 48 år, alltså obetydligt yngre än Diane de Poitiers. Henrik var vid denna tid knappt 30 år. Det är tydligt att kungen föredrog kvinnor äldre än han själv. Det omvända är annars vanligare, särskilt när det gäller kungliga mätresser. Angående lady Flemings bakgrund, se Jane Stuart – Wikipedia.

[7] Varianter på detta tema, där någon låtsas vara förälskad eller ”gömmer sig” bakom en bekant kärleksrelation för att uträtta en känslig uppgift, är inte obekanta i kungahusens historia. Då Ludvig XIV i sin ungdom blivit kär i sin svägerska låtsade han sig istället uppvakta hennes hovdam för att skyla över sin, enligt kyrkan, otillbörliga kärlek till sin ”syster”. Slutet blev dock att kungen verkligen förälskade sig i hovdamen ifråga. När Gustav III sökte hjälp för att etablera en närmare relation med sin hustru, var det till fördel att hovstallmästare Munck hade ett känt förhållande med en av drottningens damer och därför kunde besöka hennes våning utan att väcka misstankar.

[8] Frankrikes kung betecknades fram till revolutionen officiellt som ”den alldra kristligaste kungen”, oavsett vilka laster den tillfällige innehavaren av ämbetet ägnade sig åt.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på femte kapitlet av Leonie Freidas bok Katarina av Medici, en biografi(svensk översättning 2005). För fler detaljer om förhållandet mellan Henrik II, drottning Katarina och Diane, se även Dynastihistoria: Kungen som hade två drottningar (bosonshistoria.blogspot.com).