Borde kriget ha slutat efter Breitenfeld - två röster och egna reflektioner.

 

På morgonen den 8 september 1631 kunde de svenska soldaterna(i synnerhet generalerna), när de såg ut över de blodbestänkta fälten kring byn Breitenfeld utanför Leipzig, med glädje och kanske också med viss ödmjuk förvåning konstatera att segern var deras. Den kejserliga armén var i praktiken krossad. I tretton år hade de tyska protestanterna pressats tillbaka av en kraft som verkade oövervinnerlig. Delar av Danmark hade ockuperats av Wallenstein och Tilly efter kung Kristians misslyckade försök att blanda sig i konflikten. Varför Sverige år 1630 valde att följa danskarnas exempel och bli en del av vad som senare kom att kallas trettioåriga kriget har debatterats i stort sett sedan dess. Kung Gustav Adolf själv valde att framhålla behovet av att skydda protestanterna mot ”det katolska oket”, liksom risken för en möjlig invasion om Habsburgs kejsare vann kriget – Som en medlem i bondeståndet sade efter att ha hört argumentationen: ”Det är bättre att vi binder våra hästar vid fiendens gärdsgårdar än att han binder sina vid våra”.  

Sagt och gjort. Vid midsommartid 1630 landsteg svenskarna i Pommern, vilket ledde till att det tyska kriget ingick i en ny fas. Det första året var motigt för Gustav Adolf. Även om städer som Stettin och Frankfurt an der Oder intogs, var de protestantiska furstarna obenägna att sluta förbund med Sverige – vem visste hur detta äventyr skulle sluta! Men så stod slaget vid Breitenfeld och allt förändrades. Över hälften av den kejserliga armén förintades eller togs till fånga och den ”oövervinnerlige” Tilly fick närmast fly från slagfältet, sårad i bröstet. Därmed var de mål Gustav Adolf sagt sig ha med sitt ingripande i Tyskland uppnådda – de tyska protestanternas religionsfrihet var garanterad och de katolska habsburgarnas möjligheter att hota Sverige tycktes utraderade. Ändå fortsatte kriget ytterligare 17 år, till stort lidande för Tyskland och alla de människor i Europa som på olika sätt påverkades av striderna. Borde Sverige ha dragit sig ur kriget efter segern vid Breitenfeld och kanske därigenom bidragit till ett tidigare fredsslut?

För historikern Peter Englund finns inget tvivel om svaret. Utan att på något sätt fördöma 1600-talets politiska ledare som utpräglat tyranniska eller krigsgalna, är saken ändå klar – Sverige borde (och kunde)? ha dragit sig ur kriget efter Breitenfeld. Uttryckssättet för att illustrera hur framtiden kunde ha gestaltat sig och vad som i realiteten hände är synnerligen uttrycksfullt och målande:

”De svenska knektarna hade kunnat resa hem igen för att gråna bak plog och årder allt medan de berättade historier för barn och barnbarn om det vidunderliga äventyr de tagit del av. … Här hade allt kunnat ta slut”. Istället fortsatte kriget:

”… krukan bars på nytt till vattnet och skulle snart brista. Och knektarna skulle aldrig komma hem igen utan skulle sluta med ögonen brustna, håret i lorten och inälvorna ute i det fria. Och barnen och barnbarnen skulle aldrig födas och den vidunderliga äventyrsberättelsen skulle mörkna till en skräcksaga. För Gustav Adolf fattade nu ett beslut som skulle få ohyggliga konsekvenser både för tyskarna och för svenskarna, både för det Tyska riket och för Sverige”.[1]    

Populärhistorikern Herman Lindqvist menar att detta sätt att resonera i stor utsträckning bygger på efterklokhet av människor som vet hur allt slutade. Gustav Adolf och hans generaler hade varken ett facit att titta i eller ens full kunskap om sin motståndares ställningar - Att de segrat här och nu, det visste de, men hur pass besegrad var fienden och vad skulle denne nu göra. Om drabbningen utkämpats i vår tid, skriver Lindqvist, ”hade slaget förmodligen direktsänts i TV med omedelbara kommentarer efteråt från Wien och Stockholm”. Nu dröjde det länge innan de styrande i huvudstäderna fick veta vad som hänt.[2] Dessutom var det angeläget att beröva kejsaren hans möjligheter att återställa sin skadskjutna här, vilket man bäst gjorde genom att hemsöka hans arvländer och de rika katolska områdena i Bayern. Därtill kom att svenskarna själva måste söka kvarter inför den stundande vintern: Alltså fortsatte marschen genom Tyskland och kriget tog ny fart.[3]    

Vilket av dessa synsätt ligger närmast den faktisktpraktiska verkligheten, såsom den bör ha gestaltat sig för Sveriges kung och hans män(med betoning på krigsledningen), i september 1631? Englunds resonemang bygger på vad man skulle kunna kalla ”fredens logik”, tanken att freden är det normala och logiska tillståndet medan kriget är abnormt och destruktivt. Enligt denna logik söker den som av någon anledning ”tvingats” börja krig alla tänkbara möjligheter att återvända till freden. Att ha förmånen att tänka så bygger i sin tur på den 200-åriga fred som Sverige haft lyxen att åtnjuta efter förlusten av Finland och napoleonkrigens slut 1814-15. Samtidigt har kriget i sig blivit alltmer destruktivt. Dess potential att åstadkomma obotlig ödeläggelse är nu, nära 400 år efter Breitenfeld, flera tusen gånger kraftigare än vad någonsin Gustav Adolfs lättrörliga kanoner var i stånd att göra. Att mot denna dubbla bakgrund framhålla freden som det allt överskuggande idealet är i sig fullt logiskt.

Lindqvist å andra sidan bygger sitt resonemang på krigets faktiska logik, en enskild seger utgör ingen garanti för hållbar fred, hur stor den än må vara. Man måste skaffa sig en så stark position som möjligt innan det är tid att förhandla om fred. Detta synsätt är sannolikt framsprunget ur författarens personliga erfarenheter. Vi bör minnas att Lindqvist levt i skuggan av kriget nästan från sitt första andetag, först i det krigshärjade Finland åren efter stilleståndet, sedan som journalist i många länder, ofta bokstavligen med döden för ögonen. Med en sådan bakgrund är kriget i sig säkert lika destruktivt som för vem som helst annan men därför inte nödvändigtvis onaturligt eller värt att undfly till varje pris.

För Gustav Adolf och hans män var det otvivelaktigt krigets logik som gällde. Englund skriver själv att 1600-talets politiska ledare i allmänhet betraktade krig som en ofrånkomlig del av tillvaron – det kunde finnas krig som var mer eller mindre rättfärdiga men kriget i sig kom man inte ifrån.  (Kanske bottnade detta synsätt, som Englund menar, åtminstone delvis i det faktum att de styrande tillhörde adeln, vilken betraktade kriget som sin naturliga sysselsättning. Några fasta institutioner med uppgift att lösa tvister på fredlig väg fanns ju heller inte).[4] Med en sådan grundsyn är det hur som helst knappast förvånande att Gustav Adolf valde, (om det är rätt ord), att fortsätta kriget efter segern vid Breitenfeld. Både säkerheten och äran fordrade det. Ännu 400 år efteråt är det dessutom berättigat att fråga sig huruvida kejsar Ferdinand II utan vidare funnit sig i att en utländsk, ”kättersk” kung besegrat hans elitarmé i ett enda slag, för att sedan helt sonika ”gå hem” med rikt krigsbyte på fickan. Kanske det varit möjligt att avpressa kejsaren en för Sverige fördelaktig fred i ögonblickets nederlag. Allt talar dock för att man i en inte alltför avlägsen framtid avkrävt svenskarna revansch – den avtvingade freden hade följts av nya krig.[5]   

Det var beslutet att gå med i kriget i Tyskland som var ödesdigert och kan diskuteras och bedömas, positivt eller negativt allt efter forskarens personliga bedömning. Sedan man väl inträtt i spelet fanns knappast möjlighet att dra sig ur innan en allmän fred slutits.   

 

       

             

---

[1] Peter Englund, Ofredsår, om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt(1993), s. 114.

 

[2]  I skrivande stund, maj 2023, då ytterligare nära tretio år förflutit, hade slaget säkert följts på sociala medier.

[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III, ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 264-66.

[4] De första ansatserna att skapa sådana i Europa uppkom i själva verket till följd av trettioåriga kriget. Angående tidens syn på krig, se Englund, s. 69-71.

[5] Om Ferdinand II som person, se Ferdinand II (tysk-romersk kejsare) – Wikipedia.

Visst är Gustav Vasa värd att fira.

 

Under rubriken Är Vasa och Sverige inte värda att fira? i SVD 21/4 2023, beklagar frilandsproducent Hjalmar Olsson att varken regeringen(oberoende av politisk färg), de stora museerna eller andra kulturinstitutioner på allvar engagerat sig i årets jubileum av Gustav Vasas tronbestigning 1523. Olsson jämför med länder som Frankrike och USA, där nationaldagarna årligen firas med både högtidlighet och glädje, i synnerhet på jämna årsdagar som 1989 eller 76. Även om några få museer arrangerat utställningar med anknytning till 500årsminnet, menar Olsson, är det ingen som verkligen satsat på att ”marknadsföra” firandet av den händelse som markerar Sveriges födelse som oberoende nation. Endast Strängnäs, där valet av Gustav Vasa ägde rum samt hovet och kung Karl Gustav, som ju själv firar 50 år på tronen 2023, tycks ha ambitionen att på allvar högtidlighålla det stora jubileet. De initiativ som ändå gjorts, främst det planerade firandet av Gustav Vasas intåg i Stockholm vid midsommartid och som skribenten själv står i spetsen för, har huvudsakligen skett på privat initiativ och utan något verkligt stöd från institutioner som Medeltids- eller Nordiska museet eller Storkyrkan.[1] I förlängningen innebär detta, menar Olsson, att svenskarna riskerar att glömma sitt ursprung, var vi kommer ifrån och hur vi blivit dem vi är. Samtidigt konstateras att många privatpersoner med historieintresse visat positiv respons för det planerade evenemanget.[2] 

Hur kommer sig detta ointresse från ”etablissemangets” sida för en av de viktigaste händelserna i vår historia? Antagligen är det som Olsson själv tror – rädsla för eller motvilja mot nationalismen. Det är helt enkelt inte ”inne” att högtidlighålla minnet av gamla kungar, vilka dessutom ofta i sin styrelse betett sig på ett sätt som skulle förefalla de flesta av oss minst sagt motbjudande. En viktig och kanske lite subtilare förklaring är nog också hur Gustav Vasa kom till makten. De nationalhögtider som Olsson jämför Sveriges 6 juni och Gustav Vasa med – Frankrikes 14 juli, USA:s 4 juli och Norges 17 maj, firas till minne av händelser som, med rätt eller orätt, förknippas med en folklig frigörelse. Bastiljens fall inledde folkets revolution mot kungamakten, självständighetsförklaringen 4 juli markerade amerikanernas befrielse från engelsk överhöghet och 17 maj antagandet av en oberoende norsk författning. Norge har dessutom sedan 1814 genomlevt en påtvingad union med Sverige plus fem år av nazitysk ockupation: Inte underligt att de brinner för sitt oberoende. Kungavalet i Strängnäs 1523 var en angelägenhet för de styrande. Gustav Vasa var främst en adelsman som strävade att återfå vad Kristian II berövat honom. Att han valdes till kung berodde på stöd från det ledande skiktet – adeln, kyrkan och hanseaterna i Lübeck. Folket hade mycket lite med detta att göra. Många betraktade säkerligen kungen som en tyrann, som ”stal” deras religion och dyrbarheter och dödade dem som vågade protestera. Detta innebär inte att Gustav Vasa inte skulle vara värd att fira, tvärtom. Han gjorde Sverige till ett enat land och kom med tiden säkerligen också att på sitt vis älska detta bångstyriga folk som Gud givit honom att styra. Mot slutet av sitt liv lär han ha spått att man en dag skulle vilja ”riva honom upp ur mullen”. Allteftersom seklen gick insåg också svenskarna vilken framstående ledare denne man verkligen varit. Sedan dess har Sverige överlag utvecklats i positiv riktning. Våra ledare har, liksom vår nuvarande konung, levt för Sverige i tiden. Visst har vi periodvis varit invecklade i krig som orsakat folket svåra lidanden men de senaste 200 åren har vi haft fred, ett närmast unikt tillstånd i Europa. Vi har inte upplevt några omskakande revolutioner, som i Frankrike eller Ryssland. Vad som än hänt har nationen Sverige bevarat sitt oberoende och sin frihet ända sedan den där dagen i juni 1523. Det är berömvärt, även om den som lade grunden kanske inte ”valdes av folket” eller förutsåg att han skulle sluta som något av landsfader.

Låt oss alltså, vi som inser Gustav Vasas värde, högtidlighålla 500-årsminnet av hans tronbestigning och göra vad vi kan för att sprida vår kunskap. Visst är det beklagligt att många inom Sveriges kulturetablissemang inte tycks sätta värde på vårt förflutna, men låt oss hoppas att det går att ändra och att firandet i midsommar av kungens intåg i sin huvudstad bidrar till att åstadkomma detta.                            

---

[1] Storkyrkas likgiltighet förefaller, enligt min personliga åsikt, särskilt upprörande då ju flera av de händelser som högtidlighålls har direkt anknytning till platsen. Det var här Gustav Vasa efter sitt intåg midsommaren 1523 tackade Gud för segern och några år tidigare hade Kristian II krönts här, dagarna före Stockholms blodbad. Som jämförelse kan noteras att samma kyrka i maj 2022 glatt öppnade portarna för ett firande av 250-årsminnet av Gustav III:s kröning, trots att denna händelse ur historisk synvinkel inte på långt när fått samma betydelse som Gustav Vasas intåg. Även om Gustav III säkerligen uppskattar att eftervärlden högtidlighållit hans stora dag, är jag övertygad att han skulle se det som en skymf mot både anfadern och sig själv att man negligerar halvårtusendeminnet av Gustav Vasas största seger.    

[2] Se Debattör: Sverige fyller 500 år – men museerna bryr sig inte | SvD.

Strindbergs Gustav Adolf - desillusionerad idealist eller Jesusgestalt i Krigarrustning?

 

Namnet August Strindberg förknippas med olika saker beroende på vem man frågar – var och en har så att säga sin egen Strindberg. Att han skrev både romaner och skådespel är säkerligen bekant för de flesta svenskar och många andra. Det största skådespelet rent omfångsmässigt är ironiskt nog förmodligen i våra dagar det minst kända: Gustav Adolf. Pjäsen skrevs hösten 1899-förvåren 1900 och skildrar enkelt uttryckt hjältekungens deltagande i trettioåriga kriget, från landstigningen på Usedom i juni 1630 till slagfältet vid Lützen 6 november 1632. Dramat har många scenväxlingar och aktörer, vilket kanske är förklaringen till att det så sällan uppförts på scenen. När man väl lyckats ta sig igenom skalet finner man ändå dramat fängslande, både som illustration till krigets destruktivitet och som beskrivning av en enskild individs kamp med sig själv och tillvaron.  

Min första närmare kontakt med Gustav Adolf, sedan jag i yngre år förgäves försökt läsa dramat i bokform, var dåvarande radioteaterns uppsättning i regi av Harald Stjerne 1992.[1] Kungen (spelad av Reine Brynolfsson), framställs här som en idealist, ivrig att dra ut i kampen för ”det rätta”, men som i takt med handlingens fortskridande blir allt mer desillusionerad och trött, för att till slut gå under i den kalla novemberdimman vid Lützen. I en inledning till miniseriens första del jämför regissören dramats huvudkaraktär med brittiska imperiets kolonialtjänstemän men också med Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt: Alla dessa var-är, menar Stjerne, liksom Gustav Adolf 1630 övertygade att sitta inne med den rätta lösningen på tidens problem men får med tiden erfara att de i realiteten inte vetat något om hur världen ser ut. Jämförelsen med de pågående EU-förhandlingarna är särskilt markerad: ”…liksom Gustav Adolf i sin tid visste vad som felades och hade receptet i sin hand far nu delegationerna från kanslihus och pojkklubbar till Bryssel besjälade av den enda frågan, den enda vägen”. Stjerne föreslår svenskarna att ”dröja ett ögonblick vid Östersjöns stränder” och frågar sig om inte Europa ändå är ”den mångfald Carl Bildt är så rädd för. En centralbank heter det, en valuta, en gräns, mot de fattiga så klart, en enhet, en ångest, med en bot för Gustav Adolf såväl som Carl Bildt, samma enda fråga, samma enda svar”. Men, fortsätter regissören: ”redan Wallenstein och Strindberg visste bättre, det finns ju ingen bot, men det finns tusen kurer.”[2]

Förvisso spelar Gustav Adolfs idealism stor roll i pjäsen, särskilt i dess början. Den som kan sin Strindberg associerar nästan oundvikligt till inledningen av Röda rummet, där Arvid Falk sitter i Mosebacke trädgård och hänfört talar om den folkets frigörelse som nu stundar – den unge mannen som ännu tror på allt ”både sant och sagor”, men som under handlingens gång blir alltmer luttrad. I kungens fall gränsar den glada optimismen vid landstigningen i Tyskland till högmod:

-          Jag kan icke fördraga ofördragsamhet och därför hatar jag katolikerna. …Jag vädrar en katolik i luften på ett bösshåll och när jag nödgas taga någon i hand, känner jag det som att ta i en groda. Därför, ser du, är min ställning så klar, min uppgift så enkel! Därför behöver jag ingen krigsförklaring, därför behöver jag inga allianser, ty fåren känna herden och herden känner ulvarne! Och den som icke är med mig, är emot mig![3]

 

Att verkligheten är en aning mer komplicerad har uppenbarats för publiken långt innan Gustav Adolf gör sin entré. I pjäsens första scen uppträder ett par, en mjölnare och hans hustru, som varit gifta i tolv år, dvs. lika länge som kriget då varat. Mannen är lutheran, hustrun katolik och i den fasta övertygelsen att var och en blir salig på sin tro har dessa båda hållit samman medan kriget rasat, trots att deras barn fått lida grymt av striden. Den katolska hustrun är rentav extatiskt förväntansfull inför tanken på en svensk landstigning, då hon hoppas att folket därmed skall få leva ifred.                     

Strax efter kungens utgjutelse om sitt höga kall uppenbarar sig mjölnarhustrun och hyllar honom som en frälsare av bibliska mått. Gustav Adolf blir först överlycklig men förvirrad då han inser att hon är katolik. Han hämtar sig dock strax och säger sig avse ”bli klokare med varje dag som går”. I den följande andra akten fortsätter detta mönster, eller snarare brist på logiska mönster, att visa sig: Protestanter tjänar katoliker och vise versa. Den brandenburgske kurfurstens minister har slutligen djärvheten att, vid ett möte i Berlins slottspark, mer eller mindre uttryckligt säga konungen av Sverige att denne inte har kompetens att förstå förhållandena i Tyskland:

-          När man inblandar sig i främmande folks angelägenheter, bör man taga kännedom om dessa folks tänkesätt och känsloliv.[4]

Kungens första verkliga psykiskmoraliska nederlag kommer då han tvingas gå i allians med det katolska Frankrike för att skaffa pengar till att underhålla sin här och betala sina skulder.

Från detta ögonblick är hans roll som protestanternas förkämpe solkad och de pengar alliansen ger betecknas i fortsättningen flera gånger som ”syndapengar”.[5]  Efter krigets många upplevelser – segrar, nederlag, fester, plundringar, sjukdomar - förmanar Gustav Adolf i slutet av fjärde akten sin unge page då denne ondgör sig över ”papisternas” uselhet:

-          Vänta lite …tror du att protestanterna äro änglar, så bedrar du dig. Gå ut i lägret hos mig och se på uselheten, får du se att de äro lika goda kålsupare. …Nej min lilla vän, det där har vi genomskådat! Och för övrigt; sitt land och sin religion har man fått av Gud, så att vid dem bör man bliva.

Tonfallet är på en gång resignerat och med en underton av humor och ”glimten i ögat”. Ödmjukhet och tolerans har ersatt storvulenheten.

I rättvisans namn bör nämnas att Gustav Adolf inte är den enda av dramats karaktärer som har svårt att få idealen att gå ihop med verkligheten. Den unge kammarherren Erik Rålamb, som närmast avgudar sin härskare, blir alltmer frustrerad över krigets realiteter och när kungen, efter segern vid Breitenfeld, släpper in en stor mängd av fiendens soldater i sin här och dessutom visar sig benägen att förhandla med den kejserlige generalen Wallenstein, lättar Rålamb sitt fulla hjärta och kommer i onåd.[6] Kort därefter dödas han(som det verkar), av en av kungens närmaste män. Rålamb har då närmast överfört sina sympatier till katolska sidan.

Om den sårade idealismen är en viktig aspekt i kungens drama, är de rent personliga relationerna inte mindre brännbara. Gustav Adolf har i sin ungdom tvingats avstå sin kärlek, adelsflickan Ebba Brahe och dessutom fått en utomäktenskaplig son med en annan kvinna. Det dubbla sveket plågar honom och utgör samtidigt ett irritationsmoment i förhållandet till hustrun.[7] Kungens särskilda vänskap för en släkting till Ebba är för alla en ständig påminnelse om det förflutna och att medlemmarna i ”staben”, officerare som Banér och Torstenson, inte drar sig för att emellanåt pika dem båda hjälper knappast upp situationen.  Samtidigt söker den utomäktenskaplige sonen ständigt kontakt med faddern men blir alltid avvisad.

Gustav Adolfs djupaste sorg och själsliga plågoris ligger dock i familjens förflutna. Fadern, Gustav Vasas yngste son hertig Karl, har störtat brorsonen Sigismund och utropat sig till kung Karl IX. I det sammanhanget har flera adelsmän avrättats, bland annat vid det beryktade ”Linköpings blodbad” år 1600. Flera av Gustav Adolfs högre officerare är ättlingar till dessa män eller bär på andra svårläkta sår från vasasönernas inbördeskrig. Kungen, som anser sig bära en blodsskuld, söker hålla en vänlig och godmodig ton gentemot omgivningen men ibland, i särskilt pressade situationer, stiger irritationen och ”Vasavreden” fram. Vid ett särskilt laddat tillfälle under uppehållet i München i pjäsens fjärde akt går det så långt att Johan Banér, kungens tappraste general och allmänt ansedd som hans bäste vän, hugger tillbaka och framhåller sitt ursprung och (underförstått), arvsanspråk på tronen:

-          Min far(halshöggs), av din far! därför att han höll sin konungaed!  Och min mor, Kristina Sture! Där är Sture igen, Vase! – Det är Johan Banér som talar![8]  

En mer hemlighetsfull skugga ur det förgångna är den ”finske fänrik” som visar sig vara son till Erik Sparre, ännu en av de avrättade i Linköping och än idag ansedd som sin tids mest framstående svenske adelsman.[9] Kungen söker först försona sig med den unge mannen men i femte akten visar det sig att han helt gått över på polsk sida. Den korta ordväxling som följer blir mycket häftig och innehåller bland annat följande repliker:

                 Konungen

-                           reser sig, upprörd

                 Sparre!

                 Sparre

                 Sparre från Linköping, från Linköpings blodbad, ja, det är jag, liksom Johan Banér.

 

Då kungen ”icke vill byta ord med döda” eller ”bära sorgdräkt efter den skälmen” får Sparre löpa, men han blir inte svaret skyldig:

-          Inte skall jag bära sorg efter honom(kungen).

 Strax före det ovan nämnda grälet med Johan Banér har kungen visat från sig de tyska protestanternas ledare Fredrik av Pfalz, som han beskyllt för maktmissbruk och förföljelse av oliktänkande. Under ordväxlingen med Banér påpekar denne hotfullt att ”Vinterkonungen har tronföljare”.[10]  Sedan Banér gått kommer drottning Maria Eleonora ut till sin bedrövade man och därefter följer vad som närmast kan betecknas som en historielektion, framförd av Gustav Adolf, över Vasaättens blodiga och grymma förflutna med kopplingar till medeltidens historia. Apropå de många ädlingar som avrättats av hans far konstaterar kungen:

-          Det är denna blodskuld jag burit, och därför har jag fördragit mer av mina vänner Horn, Banér och Stenbock än av någon annan människa.

Med en anspelning på Banérs ord om ”Vinterkonungens” tronföljare frågar sig Gustav Adolf om detta varit en förutsägelse att hans ätt inte skall ärva tronen.[11]

Denna scen har stora likheter med Strindbergs övriga produktion från samma tid. Frågor om ställföreträdande skuld och soning tycks ha sysselsatt författaren särskilt åren kring sekelskiftet 1900. I slutet av den nära ett år äldre Folkkungasagan återges nästan exakt samma scen som med den beklämde ”hjältekungen” i München, med den enda skillnaden att det här är kung Magnus Eriksson som relaterar sin släkts försyndelser för ”drottning Blanka”. I ”passionsspelet” Påsk, vilket skrevs några månader efter Gustav Adolf, måste sonen i en småborgarfamilj betala för sin fars försyndelser – eller förödmjuka sig inför dem som lagt sig ut för att låta nåd gå före rätt. Idén till detta senare drama tycks Strindberg delvis ha fått genom ett tyskt passionsspel med koppling till trettioåriga kriget. [12]

Som en sammanfattande beskrivning av Gustav Adolfs roll i Tyskland jämför Strindberg, både i själva dramat och privat, med israeliternas ökenvandring. Under vistelsen i Mainz, då kungen står på höjden av sin makt efter Breitenfeld, säger Banér:

-          Man kallar kungen för Josua, tyvärr tror jag han blott blir Mose som skall släpa oss omkring i öknen, men aldrig få besitta det förlovade landet. Nej, Josua som skall tåga in och äga, det blir nog Brandenburg.[13] I samband med pjäsens tyska urpremiär hösten 1903 motiverar författaren i ett brev till sin tyske översättare styckets omfång, som kanske kunde verka långtråkigt för åskådarna, med dess rent fostrande uppgift även ur huvudkaraktärens synvinkel:

-          …detta stycke måste vara långt, verka även fysiologiskt tröttande som en lång ökenvandring under vilken människorna(Gustav Adolf), finna reda på sig, uppfostras genom tuktan och lära av erfarenheten rätta sina misstag, för att slutligen ¨längta hem¨. (Med andra ord till döden).[14]

När 6 november är inne visar kungen mycket riktigt alla tecken på att stå inför slutet. Vid sitt sista inträde på scenen beskrivs han som ”dödsblek och hålögd”. Hans skägg glänser vitt av den fuktiga dimman och hans första replik är i stort sett: ”Jag fryser ända in i märgen”. De tre kvarnar som syns i fonden har vingarna ställda i korsform och då de plötsligt börjar brinna utbrister kungen: ”Vad är det? Är det Golgata? I dina händer befaller jag min anda, Herre Jesu”! Hela denna korta scen är helt enkelt en enda dödsberedelse. Det känns helt följdriktigt att i nästa ögonblick se Gustav Adolf på Lit de Parade i kyrkan i Wittenberg.)En scen som Strindberg själv senare bedömde som överflödig för sitt drama).

I en essä över sina historiska dramer beskrev Strindberg senare sin ”hjälte” från trettioåriga kriget i huvudsakligen positiva ordalag – en man som lärde sig av sina misstag och utvecklades från luthersk fanatiker till religiös tolerans. När man läst Gustav Adolf är man beredd att instämma vare sig man, som Harald Stjerne, främst ser kungen som desillusionerad idealist eller, som Strindberg själv tycks mena, en Jesusgestalt i krigarrustning utsedd som offer för fädernas synder. Särskilt i den scen i München där en boktryckare som vägrat trycka svenskarnas kungörelse om brandskatt skonas till livet och brandskattningen avlyses av kungen personligen, ser man den rättrådige i grund och botten godhjärtade krigaren och suveränen. Beträffande dramats övriga aktörer kan kort noteras att den traditionellt så illa sedda drottning Maria Eleonora hos Strindberg alls inte framstår som någon förryckt hysterika utan som ömt älskande maka. Möjligen kan hon anklagas för viss härsklystnad med sitt krav att kungen skall visa sina bästa vänner ifrån sig, men någon överspändhet kan inte spåras. En särskild plats i publikens hjärta intas av Nils, den unge pojken som efter Breitenfeld blir Gustaf Adolfs personlige trumpetare och en kort tid vistas i maktens högsta kretsar, endast för att dö en ömklig död i kungens armar strax före Lützen(ovisst om av fältsjuka eller sårskador). I denne pojkes öde lyckas Strindberg fånga krigets blinda meningslöshet.                                          

 

 

 

 

 

 

 

 

                            

                    

---

[1] Ovanstående datering är delvis en gissning. Jag har i skrivande stund inte lyckats få bekräftat vilket år radioteaterns uppsättning sändes. Det var definitivt i början av 90-talet, samtidigt med förhandlingarna om Sveriges inträde i dåvarande EG. Jag tror mig minnas att det var 92 men är inte säker. Dessvärre vet jag inte heller om SR bevarat inspelningen. I annat fall är jag kanske ensam om att äga denna skatt i min privata(dock inte särskilt stora), samling av gamla radiopjäser.

[2] Drygt 30 år senare kan man undra hur Harald Stjerne numera ser på det svenska EU-medlemskapet och (det i skrivande stund förmodade), inträdet i NATO.

[3] Detta och följande citat är, då inget annat anges, hämtade ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 42, ”Gustav Adolf, skådespel i fem akter”(1998). I denna volym återges också en bearbetad version, skriven för den första svenska uppsättningen 1912(som Strindberg aldrig hann uppleva). De citat som återges här är uteslutande hämtade ur originalversionen, så som den återges i nationalupplagan. Då sidanvisningar görs har uppgifterna hämtats ur Tillkomst och mottagande, den kommentar som följer efter själva dramat.

[4] I inledningen till del två av SR:s uppsättning konstaterar Stjerne, apropå krigets utveckling efter svenskarnas landstigning fram till Breitenfeld: ”Inget visade sig vara det man trott och hoppats. En fiende i det öppna är en sällsynthet att drömma om. Detta är ett krig som förs med gäckade förhoppningar och brutna fördrag och lika hastigt påkomna allianser. ... Konungen har grävt sig fast i sitt eget redobogna europeiska projekt”. (Ytterligare en pik åt EU-anhängarna)?    

[5] Av Strindbergs litterära underlag till Gustav Adolf har jag uteslutande haft tillgång till Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, andra bandet(bearbetad nyutgåva 1982). Där står inget om att Gustav Adolf skulle ha ”tvingats” till förbundet med Frankrike eller känt någon moralisk skuld över det. Problemet har snarare varit att Sverige inte på något sätt fick framstå som fransk vasall, en uppfattning sentida skribenter tycks dela. Min personliga gissning är att Strindberg själv valt att framställa förbundet med Frankrike som ett moraliskt nederlag för den dramatiska effektens skull.

[6] Slaget vid Breitenfeld stod 7 september 1631.

[7] Gustav Adolf var från 1620 gift med Maria Eleonora av Brandenburg. Angående kungens utomäktenskaplige son, se Gustaf Gustafsson af Vasaborg – Wikipedia.

[8] Gustav Banér avrättades i ”Linköpings blodbad”. Den då endast fyraårige sonen Johan bevittnade halshuggningen eller var i staden då den skedde. Modern var sondotter till Sten Sture den yngre, riksföreståndaren som stupade i kampen mot ”Kristian Tyrann” 1520. Hennes far(Johans morfar), dödades under ”Sturemorden” 1567 på Erik XIV:s befallning. Det kan noteras att Johan Banér under sitt krigarliv var beryktad för sitt häftiga humör och hade vad som idag skulle betecknas som svåra alkoholproblem. Minst ett av hans syskon, brodern Axel, skall periodvis ha varit ”sjuk till både kropp och själ”, sviter av upplevelserna i barndomen?     

[9] Erik Sparre hade i sin skrift ”om lagen, kungen och folket” talat för ett system där kungen står under lagen och är förpliktad att höra sina rådgivares och ständernas mening. I Strindbergs drama har sonen förnamnet Axel, vilket ingen av Sparres många söner hette. De flesta av dem tjänade som ämbetsmän under Gustav Adolf. (Lars Sparre var till och med hemlig budbärare mellan kungen och dennes ungdomskärlek Ebba Brahe). Två av sönerna, Gustav och Sigismund, valde dock att förbli i polsk tjänst, där de tycks ha försvunnit utan att lämna många spår efter sig.    

[10] Smeknamn på Fredrik av Pfalz då denne 1619-20 var konung av Böhmen endast för en vinter. I Stjernes uppsättning för SR har repliken ändrats till det för svenskar troligen mer lättförståliga ”Sigismund har tronföljare”.  Den nedan omtalade historiska tillbakablicken är hos Stjerne kraftigt nedkortad och ger inte på långt när samma ödesdigra intryck som i originalet. (Johan Banér spelas i SR:s uppsättning av Stefan Ekman).

[11] Karl X Gustav, som efterträdde Kristina, tillhörde på faderns sida en gren av huset Pfalz.

[12] Angående detta, se femte akten av Folkkungasagan i Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk no 41, ”Folkungasagan, Gustav Vasa, Erik XIV”(1992) och No 43, ”Midsommar, Kaspers fet-tisdag, Påsk”, s. 367(1992).   

[13] Joshua var den som övertog ledningen av israeliternas vandring efter Mose död och slutligen nådde Israel. Kurfurstendömet Brandenburg blev senare kungadömet Preussen. Uppfattningen att Gustav Adolfs inträde i trettioåriga kriget aktivt bidragit till skapandet av det tyska kejsardömet antyds på flera ställen i Strindbergs drama. 

[14] Gustav Adolf(s. 349).

Kulturkollisioner på diplomatisk nivå - svensk stormaktstid och sent 1900-tal.

 

Som diplomat får man ibland uppgifter man helst skulle avstått från. Det kan handla om att träffa någon obehaglig men politiskt viktig person eller ge sig ut på ett uppdrag som inte är helt utan risker, kanske rentav livsfarligt. Andra gånger kanske man sett fram emot att gå på ett party eller hälsa på hos någon av det främmande landets verkliga pampar, för att efteråt ställa sig frågan: Vad i helsicke hade jag där att göra! Sådana situationer har uppstått inom diplomatin sedan antiken och gör det än idag. Här skall nu berättas dels om en fransk UD-tjänstemans upplevelse av en svensk ”sommarvilla” och dess ägare från förra delen av 1600-talet, dels om något jag själv upplevde för omkring tjugofem år sedan, när jag i min mors sällskap besökte en marockansk parlamentsledamot i Marrakech.

Våren 1635 vistades Claude de Mesme, greve d’Avaux i Sverige. Greven var både jurist och diplomat och befann sig vid mitten av 1630-talet på en längre resa i de nordiska länderna och Polen. Detta var mitt under trettioåriga kriget. Sverige hade inträtt i konflikten fem år tidigare men efter de inledande stora framgångarna råkat ut för flera svåra bakslag – först stupade kungen vid Lützen, knappt två år senare led svenskarna nederlaget vid Nördlingen. Det låg nu i det katolska Frankrikes intresse att Sverige fortsatte kampen mot Habsburgkejsaren i Wien och att man inte stördes i detta av sina fientliga grannar, Danmark och Polen. Ambassadör d’Avaux var alltså i Sverige för att skapa goda relationer med landets ledande män(kanske också kvinnor).[1] I ambassadörens följe ingick sekreteraren Charles Ogier . Precis som sin chef hade han studerat och praktiserat juridik. De båda männen var dessutom lika gamla, omkring fyrtio år och man kan gissa att de känt varandra ganska väl och till och med varit goda vänner. Ogiers dagbok från vistelsen i Sverige används ofta som källa av forskare kring tidig svensk stormaktstid.

Nu, en vårvinterdag 1635, var den franska delegationen på besök hos en av tidens ledande män, greven och riksmarsken Jakob De la Gardie. Den drygt femtioårige generalen hade vid det här laget sin verkliga storhetstid som krigare bakom sig och hans syn blev allt sämre. Han användes dock fortfarande för smärre uppdrag och ingick i drottning Kristinas förmyndarregering vid Axel Oxenstiernas sida. Framför allt följde han noga sitt stora byggprojekt i Stockholm – uppförandet av ett ståtligt residens vid Strömmen. Ute på landet bodde han än så länge på Järva gård med sin familj. Det var där han denna vårvinterdag tog emot de franska diplomaterna.

Redan resan ut till godset var uppskakande. Följet färdades i slädar över så svag is att vattnet i Brunnsviken stod upp till benen på hästarna. Anblicken av den svenske aristokratens lantställe höjde knappast stämningen: Här bodde en man som tjugofem år tidigare intagit Moskva och nästan lyckats göra sin konungs yngre bror till rysk tsar. Han var dessutom av kungligt blod, om än på sidolinjen.[2]  Fransmännen hade förmodligen tänkt sig att De la Gardie skulle leva och bo som en av deras hertigar eller kungligheter även ”semestertid”, i ett ståtligt jaktslott med tillhörande vinodling och många tjänare – De trodde inte sina ögon. Järva såg ut som helgstugan för någon enklare hantverkare eller köpman utanför Paris. Naturen verkade totalt otämjd, inga trädgårdsgångar eller vackra rabatter och bara sten, klippor och berg överallt. Dessutom rann det smältvatten på grund av snösmältningen. Inomhus var stolarna av trä och väggarna utan tapeter eller bonader. Den enda lite ståtligare utsmyckningen var porträttet av en polsk adelsman som greve De la Gardie en gång i tiden fört krig mot och lärt sig respektera. Förfriskningar i form av konfekt och vin bars in på ett vackert fat men ställdes sedan på ett bord utan duk! Till råga på eländet visade det sig att grevens hustru och närvarande dotter inte kunde (kanske inte vågade), tala franska och naturligtvis inte heller latin. Lika självklart talade ambassadören och hans följe inte svenska - Konversationen blev med andra ord inte särskilt spirituell. Som tur var ingick en musiker bland gästerna, varför såväl värdfolk som delegation fick avnjuta en stunds välljudande underhållning. Det enda på platsen som fick verkligt högt betyg av fransmännen var husets herre, greve De la Gardie själv: ”Under ett lågt och enkelt tak”, skrev sekreterare Ogier, ”mötte vi en storsint ande, en övermåttan tapper man och en älskvärd människa, en man som i historien ingalunda förvärvat sig ett mindre rum än de som bott i palats av purpur och guld”. Hela felet var naturligtvis att den nya uppkomlingsstormakten Sverige ännu inte riktigt hunnit ikapp sig själv. Vi hade vunnit stora framgångar på slagfälten men de manifesterade sig än så länge inte i några ståtliga gods eller värdefulla krigsbyten.[3]  Bara några år efter fransmännens besök på den ”primitiva” lantgården skulle i närheten stå det ståtliga slottet Jakobsdal, numera Ulriksdal. Grevens hustru poängterade då i ett brev att man var särskilt angelägen att visa utländska besökare att ”vi bo som folk även här i landet”.[4] Förmodligen skulle Ogier och d’Avaux ha känt sig helt tillfreds om de skådat detta nya slott. Kanske fick de höra om dess magnificens av någon landsman som avlagt visit.[5]

 

 

När jag läser de franska 1600-tals diplomaternas skildring av primitiviteten på ett dåtida svenskt ”sommarställe”, minns jag mitt eget besök hos en marockansk parlamentsledamot i Marrakech 1997. Min mor tjänstgjorde då som svensk ambassadör i Marocko och vi var på besök i Marrakech både för nöjes skull och å tjänstens vägnar. Landet hade just fått sina två första kvinnliga ledamöter i parlamentet och min mor skulle som hastigast besöka en av dem för att markera Sveriges uppskattning av Marockos nya steg på vägen mot ökad jämställdhet. Jag och min assistent medföljde som excellensens inofficiella sällskap, mest för rent nöje men kanske också i någon mån för att det ”ser bra ut” att en ambassadör har någon med sig då den besöker en representant för värdlandet. Damen bodde i eget hus med tillhörande trädgård i utkanten av staden. Eftersom jag är rullstolsbunden hade vi hört oss för om eventuella svårigheter att komma in: ”Inga problem”, försäkrade personalen. Vad vi kanske borde ha tagit med i beräkningen var dels att dessa människor inte hade någon som helst erfarenhet av rullstolsbundna besökare, dels att man i afrikanska kulturer aldrig skulle drömma om att öppet medge eventuella svårigheter att ta emot gäster – särskilt inte sonen till en utländsk diplomat: Det vore ju att förolämpa en högt uppsatt gäst och kunde tolkas som en provokation mot Sverige!

Följaktligen beredde vi oss att besöka den kvinnliga parlamentsledamoten. Det var någon gång vid fyra-femtiden på eftermiddagen och varmt och stillastående luft som det ofta är i Marocko under torrtiden. Tidiga eftermiddagen hade ägnats åt promenad i Marrakech och så hem till hotellet för en kort andningspaus innan det var dags för vår halvofficiella visit. Som ni kan förstå var vi alla tre, min mor, assistenten och jag, ganska trötta och kanske inte på vårt piggaste och mest uppspelta humör men vad gör man inte för Sverige! Vi satte oss i den buss som vi under dessa år disponerade för längre resor och som införskaffats särskilt för min räkning innan vi lämnade Sverige.[6]  Redan anblicken av huset gjorde oss minst sagt betänksamma. Det var ungefär femton ganska branta trappsteg att ta sig uppför för att komma in. Nu var det vår tur att visa god ton: man inhiberar inte ett planerat besök ute på förstutrappan till en marockansk parlamentsledamots bostad på grund av svårigheter att få in en rullstol. Jag minns faktiskt inte hur min hjälpare lyckades med konststycket att transportera både mig och stolen utan att vare sig stjälpa mig i backen, själv bryta ryggen eller på annat sätt skada sig. Men det lyckades!

Därinne var en sorts kombination av vardagsrum och hall med två soffgrupper med bord framför. I den ena satt några släktingar till värdinnan och talade med varandra på arabiska, förmodligen om personliga angelägenheter och hur som helst inget vi tre gäster från fjärran land hade möjlighet att ta del i, såväl av språkliga som rent praktiska skäl – vi hade ju ingen aning om vad de talade om. Betjäning kom ut med förfriskningar i form av vatten och, om jag minns rätt, lite smågodis. Det var för all del småtrevligt men problemet var att värdinnan lyste med sin frånvaro. Marockanska kvinnor visar sig sällan för främmande gäster utan står kvar i köket och hjälper till, även om de är parlamentsledamöter och kämpar för jämlikhet mellan könen. Där satt alltså vi; tre svenskar trötta av flera timmars promenerande, på besök i ett främmande hus med människor vi inte kunde konversera för att träffa en kvinna som tydligen inte tänkte visa sig. Vi kunde naturligtvis prata med varandra men det kunde vi ju lika gärna göra på hotellet, förslagsvis liggande på sängen med en god bok. Dessutom måste vi tänka på att få ner rullstolen för de många trappstegen när det väl var tid att bryta upp. Det hela var lite pinsamt men roligt på samma gång. Smått absurda situationer får ofta något humoristiskt över sig. När vi efter någon timme bedömde att artighetens krav var uppfyllda kom värdinnan faktiskt ut och hälsade. Uppriktigt sagt minns jag inte hur hon såg ut eller vad hon och min mor sade till varandra, antagligen några konventionella fraser av den typ diplomater slänger sig med när de helt kort träffar politiker från värdlandet. Så tog vi oss nedför trappan utan missöden och åkte tillbaka till vårt hotell. Mitt besök hos en marockansk parlamentsledamot var avslutat. Jag kan inte påstå att jag upplevde mig ha träffat någon särskilt ”storsint ande” eller ”älskvärd människa” men ett litet minne för livet fick vi trots allt alla tre.[7]

Undrar hur pass jämställda kvinnliga parlamentsledamöter är idag i Marocko och vad sade de franska diplomaterna egentligen till varandra efter besöket hos Jakob De la Gardie?                                                    

---

[1] D’Avaux skulle senare medverka både till förlängningen av det svenska stilleståndet med Polen och till skapandet av Westfaliska freden. 

[2] De la Gardie var utomäktenskaplig dotterson till Johan III och hade periodvis uppfostrats vid hans hov.

[3] Ett knappt år före de franska diplomaternas besök hos De la Gardie hade svenska riksrådet beslutat att inte bjuda in utländska gäster till kung Gustav Adolfs begravning. Ty ”komma dessa hit, se de vårt armod”. 

[4] Jakob De la Gardie var gift med Ebba Brahe, Gustav II Adolfs ungdomskärlek.

[5] Ogiers berättelse omnämns i Svante Norrhem, Ebba Brahe, makt och kärlek under stormaktstiden(2007), s. 91-93 och Peter Ullgren, En makalös historia, Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall(2015), s. 36-38.   

[6] Min mor, Cecilia Malmsten, tjänstgjorde som ambassadör i Marocko 1996-2000.

[7] Det bör påpekas att denna händelse ägde rum för över tjugo år sedan. Vissa detaljer kan alltså vara felaktigt återgivna. Den exakta tidpunkten är också osäker men det måste ha varit före hösten 1997, eftersom vi senare bara hade marockanska assistenter.