Pompejus död

 

 

Skeppet låg stilla en bit utanför stranden. Romarna såg mot land. En stor mängd soldater betraktade fartyget och tycktes göra sig redo att ta emot dem. På en liten tronstol såg de siluetten av en spinkig gosse som tycktes vara i de tidiga tonåren. Det måste vara kung Ptolemaios, vars far några år tidigare förklarats för romerska folkets vän och allierade. Det var Pompejus, deras egen herre – han som nu tycktes övergiven av Fortuna och tvingats fly både Rom och Grekland för att undkomma den hänsynslöse Caesar, som givit Egyptens konung denna hederstitel. Att han nu sökte hjälp hos sin klients  son var följaktligen helt naturligt. Ptolemaios syster, drottning Kleopatra, hade ju redan skickat krigsfartyg till Pompejus hjälp och till och med mottagit hans äldste son i Alexandria. Visserligen hade drottningen sedan dess drivits på flykten av broderns ministrar och det sades att hon samlat trupper i Gaza och nu låg på andra sidan gränsen och sökte en möjlighet att ta sig in i Egypten. Det var därför kungen och hans män befann sig här, i gränsfästet Pelusium och inte i sin huvudstad. När väl Pompejus återtagit kontrollen över situationen skulle han säkert lösa tvisten mellan det kungliga syskonparet.

Se! Där kom en båt roende ut mot skeppet. Men vad var detta – en simpel fiskebåt! Var det på sådant sätt man mottog Roms mest framstående fältherre. En skymf – eller kanske en fälla? Cornelia lade armen om sin makes hals.

-          -  Gå inte iland, käraste herre, viskade hon. Stanna här hos oss, tills vi är säkra på deras avsikter. Han smekte hennes kind och vinkade mot båten som närmade sig.

-          -  Lugn, ser du inte – Det är romare i båten! Måste vara några av Gabinius män. Det finns fortfarande de som är lojala mot republiken.

 

I nästa ögonblick lade båten till vid sidan av deras fartyg och tribun Septimus kom ombord – en av de romerska soldater och officerare som skickats till Egypten sju år tidigare då gamle kung Ptolemaios återvänt från sin exil.

-         -  Var hälsad, imperator, sade Septimus högtidligt och hans följeslagare - den egyptiske generalen Achillas, tillfogade hastigt på grekiska – Förlåt oss, herre, men hamnen här är alltför grund att ta emot ett sådant skepp som ert. Därav denna enkla båt. Jag hoppas att ni inte upptar det som förolämpande.

-       -   Inte alls, svarade generalen förbindligt. Men låt oss nu komma iland och reda ut vad som bör göras.

Han gav Cornelia en hastig, varm kram och steg så ner i båten åtföljd av sina två trognaste tjänare, av vilka den ene var slav, den andre frigiven.

Åskådarna på krigsgalären såg båten ro mot stranden. Generalen satt försänkt i tankar och tycktes granska några ark, kanske utkastet till ett tal. Tjänarna satt bredvid honom och de romerska och egyptiska officerarna stod bakom honom. Nu stötte båten mot land. Vad som sedan hände gick så snabbt att ingen egentligen hann reagera. De såg tribun Septimus höja sitt svärd och sticka det rätt genom kroppen på Pompejus, samtidigt som general Achillas och en annan egyptisk soldat högg honom bakifrån med sina dolkar. Generalen tycktes ändå ha vädrat faran ty han hade hunnit täcka ansiktet – den gest en romare alltid gjorde då han stod i begrepp att falla offer för mördarhand. Som om det grymma mordet inte räckte högg förövarna också avPompejus´ huvud och kastade kroppen i vattnet, varur den dock bärgades av den frigivne slaven.

Det var 29 september år 48 f Kr. General Gnaeus Pompejus, allmänt kallad den store, var död. Då Caesar anlände till Alexandria några dagar senare mottog han sin före detta svärsons, allierades och motståndares huvud som ”gåva” av de styrande i Egypten. Man visade honom också Pompejus signetring. Men istället för tacksamhet visade sig Caesar vred mot mördarna och begrät Pompejus öde. Inom kort var de som initierat mordet själva döda, fängslade eller förvisade. Från detta ögonblick satsade Caesar på drottning Kleopatra. Snart var hennes ställning som egyptisk regent bekräftad och ett av de mest legendariska kungliga kärleksförhållandena i historien inleddes. Pompejus död hade visat sig vara ett svårt misstag.[1]

 

Attentatet mot Julius Caesar år 44 f Kr hör till de mest omskrivna och diskuterade i historien. Mordet på Pompejus är dock mindre känt och inte ens detaljerna är helt säkra – en del menar att han mördades i Alexandria, andra(vilket gäller för sant här), att det skedde i fästet Pelusium vid Egyptens östra gräns. Ändå är det frågan om mordet på Caesar någonsin ägt rum utan mordet på hans rival drygt tre år tidigare. I motsats till Caesars död, som var en helt ”intern affär” inom Roms högsta skikt, var mordet på Pompejus, som vi sett, delvis ett mord initierat av egyptier som önskade behaga Roms nye härskare.. Vad låg bakom och vad hade hänt om Pompejus inte mördats den där dagen i Pelusium?                    

       Under de två sista århundradena f KR var den romerska republiken ett system i kris. Även om det från början byggde på den semidemokratiska tanken att ingen i staten någonsin skulle kunna bi allsmäktig och att i stort sett alla med begåvning, något så när stabil ekonomi och förmåga att tala för sig hade möjlighet att göra politisk karriär, hade striden om ämbeten och ärebetygelser på 500 år alltmer förfallit till ohämmad maktkamp – där lömska påhopp intriger, statskupper och regelrätta mord på politiska motståndare hörde till ordningen för dagen. En viktig faktor bakom utvecklingen var – ironiskt men inte ologiskt. Roms militära expansion från 300-talet f KR och framåt. Man kan säga att Rom rent maktpolitiskt omkring 100 f KR i praktiken redan blivit ett kejsardöme men utan någon kejsare att ge förvaltningen av imperiet en fast styrelse eller agera samlande symbol för rikets invånare. Enda enande kraft utgjordes i stort av föreställningen om den egna(eller snarare republikens), förträfflighet. Roms framgångar på slagfältet var beviset på republikens ofelbarhet. Att ens antyda behovet av förändring i det virrvarr av traditioner och sedvänjor rikets styrelse byggde på var i stort sett liktydigt med landsförräderi och misstanken att man åtrådde kunglig värdighet. De som genom smarta drag ändå lyckades genomdriva viktiga reformer,(som bröderna Grachus jordfördelningspolitik på 100-talet), kunde räkna med att förr eller senare stupa i strid under någon revolt eller helt enkelt få skallen inslagen. I provinserna var korruptionen och utsugningen av lokalbefolkningen så utbredd att en tränad talare som Cicero lätt kunde göra sig ett namn som de förtrycktas försvarare hemma i Rom, inte så mycket av idealitet som för att öka på sin egen ryktbarhet. Generaler som utmärkt sig i krig utövade allt oftare vad som i praktiken var ett maktmonopol genom att flera år i följd väljas till konsul, dvs. republikens högsta ämbete( Marius), medan en missnöjd officer vars bragder inte ansågs ha blivit vederbörligen hedrade inte längre drog sig för att tåga in med trupper i självaste Rom och inleda ett eget skräckvälde för att den vägen få sin belöning(Sulla)[2]. Det var mot denna bakgrund som de två patricierna Gnaeus Pompejus och Julius Caesar växte upp.   

De båda männen var i stort sett jämnåriga, även om Pompejus var några år äldre. Bägge tillhörde framstående familjer men var ändå inte av det allra främsta skiktet i republiken. Som alla andra inom senats- eller riddarståndet drömde de om en karriär i statens (och inte minst sin egen), tjänst. Medan Caesar med tiden visade sig framstående inom såväl krigets som talets konst – därtill som författare, var Pompejus mer ensidigt hemfallen för krigaryrket. Caesar visade dessutom tidigt ett drag av självständighet, för att inte säga självsvåld, av ett slag som inte var vanligt ens för en romare. Då Sulla uppmanade honom att skilja sig från sin första hustru(dotter till en av diktatorns främsta motståndare), vägrade den unge mannen, som ännu bara var i sena tonåren, att göra detta och valde istället en tid i landsflykt. Då han något senare tvingades betala en lösensumma för att släppas av ett gäng pirater, lät han efter frigivningen på eget bevåg - utan någon som helst fullmakt från något håll, samla en flotta och döda sjörövarna. (Som tack för de trevliga stunder de ändå haft tillsammans lär Caesar egenhändigt ha skurit halsen av piraternas ledare istället för att, som seden bjöd för sjörövare, korsfästa honom. Med åren beträdde Caesar en mer konventionell väg på republikens ämbetsskala, på väg mot rangen som konsul. Ändå fortsatte han att ”sticka ut” i mängden av ämbetsmän. År 62 f KR var han en av de få som i egenskap av praetor(domare), talade för benådning av en grupp upprorsmakare – bland annat med motiveringen att det var viktigt att uppnå försoning. Försöket misslyckades men visade än en gång att Caesar var en man som gick sin egen väg.

Pompejus var som sagt mer entydigt lagd för krigaryrket. Han besegrade både pirater, politiska upprorsmän och utländska furstar och gjorde dessutom Syrien till romersk provins. Som talare i senaten eller på Forum ansågs han dock inte vara mycket värd. Hans benägenhet att ta åt sig äran för bragder som andra redan utfört(eller åtminstone där andra redan utfört det mesta av ”grovjobbet”), väckte också irritation bland hans kolleger och konkurrenter. Bland folket i Rom var Pompejus å andra sidan stor idol – Både han själv och hans ”fanclub” ansåg honom väl i klass med Makedoniernas Alexander och de gav honom hederstiteln ”Magnus”(den store).  

I början av 50-talet f KR(noga räknat i slutet av år 60), fann Caesar och Pompejus uppenbarligen att de hade skäl att samarbeta. Caesar hade just återvänt från tjänstgöring i Spanien och stod i begrepp att tillträda som den ena av republikens två konsuler för det kommande året. Av erfarenhet visste han att många ledande medlemmar i senaten skulle göra vad de kunde för att motarbeta honom. Pompejus ville för sin del få garantier att hans veteraner tilldelades jord – liksom också att hans anstalter beträffande styrelsen i Syrien vann laga kraft. De gick därför samman med en tredje framträdande gestalt i romersk politik – Crassus. Crassus var äldre än de båda andra, 15 år äldre än Caesar, nio år äldre än Pompejus. Om Caesar var den skickligaste talaren och Pompejus (än så länge bör tilläggas), den störste krigaren, var Crassus den rikaste av de tre. Det är fullt möjligt att han i praktiken länge bekostat Caesars politiska karriär genom att betala dennes omfattande skulder via lån. Liksom de flesta av Roms ledande personligheter hade Crassus vunnit sina sporrar i krig och Pompejus hade en tid tjänstgjort under honom i kampen mot Spartacus slavuppror på 70-talet f KR. Pompejus sätt att vilja ta åt sig hela äran för den slutgiltiga segern hade emellertid gjort de båda herrarna till avundsmän, något som å andra sidan inte var ovanligt i republiken.[3] För närvarande insåg emellertid båda att de hade mer att vinna på samverkan än pajkastning och förenade sig med Caesar i vad som kom att bli känt som ”första triumviratet”. För att stärka alliansen gifte Caesar våren 59 bort sin dotter Julia med Pompejus, trots att han var sex år yngre än sin nye svärson.[4]      

Resultatet av triumviratet blev initialt att Caesar i praktiken utövade sitt konsulat år 59 som envåldshärskare, om än inte utan motstånd från hans medkonsul och dennes anhängare. I enlighet med traditionen blev Caesar därefter utsedd till ståthållare i en provins – i Caesars fall Gallien.[5] Ståthållarskapet var först på fem, senare på tio år. Triumvirerna hade då mer formellt beseglat sitt förbund vid ett möte i staden Luca, belägen inom cisalpinska Gallien. Caesar ägnade nu nio år åt att utvidga det romerska Gallien och sökte även lägga under sig Britannien, vilket dock misslyckades. Kriget i Gallien skall inte beröras närmare här – nog är att säga att Caesar år 50 f KR var rikare och mäktigare än någonsin. Han stod nu i begrepp att återvända till Rom för att än en gång tillträda ett konsulat.

Hemma i Rom hade mycket förändrats. Både Crassus och Caesars dotter Julia var döda. Galliens prokonsul hade många fiender – vare sig det bottnade i simpel avundsjuka, uppriktig oro för vad Caesar kunde ta sig för om han återkom till makten eller personlig avsky på grund av verkliga eller upplevda oförrätter. Allt fler röster höjdes för att Caesar borde fråntas sitt befäl och också Pompejus visade tecken att vilja distansera sig från sin forne allierade och svärfar. Caesar antydde vilja att ge ifrån sig sin armé, om Pompejus gjorde detsamma med sina legioner i Spanien. Kravet avvisades, misstänksamheten steg alltmer på båda sidor och i januari 49 f KR överskred Caesar slutligen Rubicon, kanske med de berömda orden ”tärningen är kastad”! Inbördeskriget var ett faktum. Italien och själva Rom föll snabbt och utan större motstånd för Caesars trupper men strider utkämpade både i Spanien och Grekland. Det tog drygt 1,5 år innan Caesar och Pompejus möttes på slagfältet.

Den avgörande drabbningen kom att stå på slätten utanför staden Farsalos i Thessalien i nuvarande östra Grekland sommaren 48 f KR.[6] Pompejus´ trupper hade nyligen haft vissa framgångar och började känna segervittring, trots att deras general helst hade fortsatt nöta på Caesars krafter utan att bjuda batalj. Caesar stod just i begrepp att bryta upp men såg sina fiender gå till anfall och beredde sig på strid. Den striktare disciplinen(eller kanske kallare nerver), bland Caesars veteraner tog ut sin rätt och slaget slutade med att Pompejus´ linjer kollapsade. Denne övergav nu sin här och flydde med några få förtrogna mot Egypten.

Detta rike styrdes sedan 300 år av ättlingarna till en av Alexanders generaler. Trots att man ännu på papperet var självständiga hade faraonernas forna högkultur på 40-talet f KR i praktiken förfallit till föga bättre än romersk vasallstat. Man hade konstanta skulder hos Rom, vilket inte gjorde kungafamiljen populär bland folket(i synnerhet inte i huvudstaden Alexandria). Bara några år tidigare hade romerska styrkor tvingats ingripa för att återinsätta den dåvarande kung Ptolemaios på tronen, sedan hans äldsta dotter drivit honom i exil. Nu var de båda döda och kronan övertagen av kungens äldste son(en 13åring med samma namn som fadern), och dennes äldre syster, den drygt 20åriga Kleopatra. I enlighet med ”god” sedvana i familjen hade dessa båda blivit oense och drottningen tvingats fly till Gaza, där hon samlat en här för att återta sitt rike. Kungen och hans regentskap bevakade nu gränsen mot öster vid Pelusium för att hindra henne därifrån. Det var i detta läge den slagne Pompejus anlände för att söka hjälp.

Tanken att resa till Egypten var i och för sig helt logisk. I början av inbördeskriget hade de sänt fartyg till Pompejus och hans äldste son hade till och med besökt Alexandria. Men då hade Pompejus varit Roms främste general, nu kom han som flykting. Den ”egyptiska regeringen” var av naturliga skäl principiellt fientliga till romare i allmänhet, en slagen romare var inte värd ett rött öre. Dessutom anade man att Caesar var Pompejus i hälarna – han kunde dyka upp när som helst. Tyldesley ger bilden att regelrätta diskussioner förts inom regentskapet – vad göra med Pompejus?

”Låt honom stanna”, tyckte några.

”Han måste förvisas”, menade andra.

”Nej”, sade Theodotos, den unge kungens lärare i politik. ”Får han stanna här blir Caesar vår fiende. Förvisas han blir både Pompejus och Caesar missnöjda. Kanske Pompejus tar kontakt med Kleopatra. Han måste dödas. Döda män bits inte”!   Resultatet blev den scen som skildras i början av denna text.

Om mördarna väntat sig tacksamhet av Caesar tog de grundligt fel. Då generalen tre dagar efter mordet landsteg i Alexandria och möttes av Theodotos och hans kumpaner, som glatt visade honom Pompejus´ huvud och signetring, grät Caesar bittert över sin FD svärsons öde.[7]

Vilka överväganden som än låg bakom mordet på Pompejus och vad än Caesar innerst kände vid nyheten om vad som hänt – så mycket står klart att de styrande i Egypten hösten 48 f KR inte visste mycket om förhållandena inom romersk politik eller brytt sig om att bredda sina kunskaper i ämnet. De var(i och för sig förståeligt), helt fokuserade på att behaga den som för tillfället var romarrikets starke man(samtidigt som de snart var redo att angripa även honom, till och med i sin egen huvudstad). De utgick helt enkelt från att Caesar skulle bli tacksam att hans rival röjts undan. För Caesar bör Pompejus´ död tvärtom ha framstått som ett fruktansvärt illdåd, om inte mänskligt(vilket ändå är sannolikt), så åtminstone politiskt. Om han visade tacksamhet mot mördarna av en av Roms största fältherrar genom tiderna, skulle han ju framstå som medansvarig. Vilken moralisk seger för hans fiender – Caesar lejer en utländsk kung för att hjälpa honom göra sig av med republikens bäste general! Vilka bevis behövdes mer att han var en tyrann som ville införa monarki i Rom? Genom att mörda Pompejus hade Egyptens ledande styresmän i själva verket undertecknat sina egna dödsdomar – flera av dem stupade eller mördades i det kommande ”Alexandrinska kriget”. Man kan undra vad som hänt om Theodotos och de  andra låtit Pompejus leva. De kunde ha arresterat honom och bjudit honom ett ståndsmässigt fängelse i Alexandria tills Caesar hann fram för att avgöra hans öde. Vad som hänt om de forna allierade mötts igen – Med Pompejus som fånge och Caesar som segrare, vet vi naturligtvis inte, men det är åtminstone möjligt att de kommit till en ny uppgörelse där de återtagit sin allians från triumviratets dagar . nu med Caesar som den starkaste. Caesar kunde visa sig hänsynslös i krig(uppemot en miljon människor lär ha dött under fälttågen i Gallien). När det gällde politiska motståndare hemma i Rom var han tvärtom överseende och förlåtande, ofta till sin egen nackdel.[8]  Pompejus hade visserligen flera gånger under inbördeskriget sagt sig inte vilja ha ”Caesars vänlighet att tacka för sitt liv”, men när man står inför fullbordat faktum kan de flesta acceptera verkligheten. Kanske Pompejus gått med på att återvända hem vid Caesars sida – den man vars dotter han älskat så högt. Om de två försonats hade det politiska läget i Rom i sin tur blivit ett annat. Även om Caesars fiender sannolikt fortsatt ogilla honom för hans maktfullkomlighet, hade det rimligen varit betydligt svårare att uppamma det hat inom Roms aristokrati som inom fyra år efter det lömska mordet i Pelusium ledde fram till Caesars eget våldsamma slut i senaten i Rom 15 mars 44 f KR. Hur hade den romerska världen och därmed i förläningen vår egen kultur, i så fall utvecklats?

Som sakerna nu stod – Pompejus var död, mördad. Sannolikt var det detta som fick Caesar att kort tid senare ställa sig på Kleopatras sida i kampen om den egyptiska tronen. Därmed inleddes ett av de mest mytomspunna förhållandena i kungahusens historia genom tiderna. Men det är en annan berättelse.                                                      

---

[1] Ovanstående bygger på egyptologen Joyce Tyldesleys skildring av Pompejus död och bakgrunden till denna i hennes bok Kleopatra, Egyptens sista drottning(svensk översättning 2008), s. 66-68. Replikerna är dock åtminstone delvis fiktiva. Tyldesley anger platsen för Pompejus död till Pelusium, medan Goldsworthy, närmast i förbigående anger Alexandria.. (Militärtribuner  var ett slags romerska stabsofficerare)..

[2] En konsul fick enligt reglerna endast inneha sin post för en period av ett år och måste sedan vänta tio år innan han kunde ställa upp till omval. Varje år valdes två konsuler. Sulla regerade Rom 82-79 f KR och var känd för sina minst sagt hårdföra metoder.

[3] En bärande tes i Adrian Goldsworthys biografi över Caesar(svensk översättning 2007), är att den föreställning om den romerska elitens uppdelning i mer eller mindre fasta ”partier” under republikens slutskede som länge rått inom forskningen är starkt överdriven. I praktiken var, menar han, den romerska politiken en högst individualistisk arena, där enskilda individer stenhårt konkurrerade om makt och inflytande. Vilken ”politisk åskådning” som gällde, vilka allianser som kunde tänkas slutas och vem som var fiende, betingades i hög grad av vad som för tillfället bedömdes som lämpligt av respektive politiker.

[4] Julia var Caesars dotter i dennes första äktenskap. Det var för hennes mors skull som Caesar en gång valt att gå i exil, hellre än att skilja sig. Exakt när Julia föddes är oklart, men hon bör ha varit kring 15-18 år vid tiden för sitt giftermål. Trots att hennes nye make var cirka 30 år äldre tycks de ha varit lyckliga tillsammans. Pompejus blev till och med kritiserad för att tillbringa ”för mycket” tid på landet med sin hustru. Även om den stora åldersskillnaden var ovanlig ”till och med för romerska förhållanden”, har sådana äktenskap som bekant under tidernas lopp varit vanliga inom kungliga dynastier.

[5] ”Gallien” omfattade då såväl Gallia Cissalpina i norra Italien som Gallia Transalpina i nuvarande södra Frankrike. Under sina fälttåg utvidgade Caesar det romerska området till att (i stort sett), omfatta dagens Frankrike, Nederländerna, västra Schweiz och Tyskland väster om Rehn, Utöver Gallien tilldelades Caesar även provinsen Illyricum på Balkan, som han dock inte hann engagera sig närmare i. 

[6] Enligt vår tidräkning 8 augusti.

[7] I filmen Cleopatra(1963), berättar Caesar(Rex Harrison), för drottningen(Elisabeth Taylor), att ringen ursprungligen tillhört hans nu döda dotter Julia, som skänkt den till Pompejus vid deras giftermål elva år tidigare. Jag har inte hittat några historiska belägg för detta, men om det till äventyrs stämmer är Caesars vrede och sorg mer än begriplig

[8] Flera av de inblandade i mordet på Caesar 44 f KR(dock långt ifrån alla), var män som kämpat på Pompejus sida i inbördeskriget och blivit benådade.