Kung Eriks sista tid på tronen

 

                                          Erik XIV 1561, Domenicus ver Wilt 

                                                                

                                   

Det tycks finnas vissa datum som är ödesdigra inom vissa familjer eller för enskilda personer. Henry Tudor(sedermera Henrik VII av England), föddes 28 januari 1457, sonen Henrik VIII avled 28 januari 1547. Svenske kungen Gustav III avled av sina sårskador efter skottet på maskeraden 29 mars 1792 – sjutton år senare 29 mars 1809 undertecknade sonen den abdikationsakt han förelagts av sina vedersakare. 20 juni 1791 smugglade Axel von Fersen franska kungaparet ut ur Paris. 19 år senare lynchades han samma datum i Stockholm. Vår nuvarande konungs far dog i en flygolycka 26 januari 1947. Samma dag 184 år tidigare(1763), föddes hemma hos sakförare Henri Bernadotte i Pau sonen Jean Babtiste, som skulle bli Karl XIV Johan. För de första regenterna av huset Vasa var 29 september tydligen en olycksdiger dag. Det var den 29 september 1560 som gamle kung Gustav avlidit. Åtta år senare, 29 september 1568, fängslades hans äldste son Erik XIV.      

Det senaste året hade varit minst sagt turbulent i svensk politik. Kung Erik hade varit ur stånd att styra riket sedan de olycksaliga ”Sturemordern” i maj 1567 och först under vintern blivit återställd, åtminstone som det verkade. Han hade dragit i fält mot danskarna, som passat på att invadera när motståndaren befann sig i ett osäkert läge.[1] Svenskarna hade vunnit vissa framgångar men krigströttheten var stor bland allmogen. Ungefär samtidigt som hären drog på marsch hade kungens frilla Karin Månsdotter nedkommit med sonen Gustav i januari 1568 på slottet i Nyköping. Eftersom paret ingått en inofficiell vigsel sommaren innan(med självaste ärkebiskopen som vigselförrättare), var gossen redan vid sin födelse de facto svensk kronprins, eller arvkonung, som man oftast sade. I juni 1568 döptes prinsen med änkedrottning Katarina som gudmor. Kungens båda bröder, hertigarna Johan och Karl, närvarade och allt tycktes båda gott för framtiden. Hertigarna hade dock inte stannat kvar i Stockholm utan dragit nedåt landet, mer eller mindre med löftet att närvara vid den officiella bröllopsceremoni som planerades för kungaparet i juli månad. Ingen av bröderna infann sig emellertid – vare sig vid vigselakten eller kröningen av den nya drottning Karin.[2] Vid samma tid som denna uppskakande, för att inte säga blasfemiska, handling ägde rum – en kvinna av folket upphöjdes till drottning och hustru till Herrens smorde, förklarades kungens rådgivare Jöran Persson rentvådd de anklagelser rådsherrarna lagt på honom under kungens sjukdom. Han tillkännagavs vara en hederlig, rättskaffens man och återfick sin ställning som kunglig sekreterare och sin herres närmaste man.

Dessa två händelser – giftermålet och Jöran Perssons rehabilitering, brukar av tradition ses som utlösande faktorer bakom hertigarnas uppror mot kung Erik. Under de senaste årtiondena har emellertid en ”ny skola” uppstått inom forskningen kring Erik XIV:s fall – revolten var planerad sedan ett drygt halvår då kungen gifte sig och snarare än att vara orsakad av Eriks ”dårskap” var det ironiskt nog det faktum att han visade tydliga tecken på att återhämta sig som förmådde hans fiender att besluta göra sig kungen kvitt. Vad som sedan hänt rent konkret förefaller relativt klart för eftervärlden – revolten börjar med Vadstenas fall eller snarare överlåtelse för hertig Karls trupper 12 juli 1568 och slutar med Stockholms fall och kungens fängslande nära tre månader senare.[3]   

En aspekt av händelseförloppet sommaren och hösten 1568 där nutida forskare skiljer sig tydligt åt i bedömningen gäller kungens roll och handlande. Enligt Katarina Harrison Lindbergh, som skrivit senaste biografin över Erik XIV, är kungen sina sista månader vid makten andligt svag och ur stånd att se den fara som kommer allt närmare. Han söker i det längsta försoning med hertig Johan och när bröderna inte kommer till bröllopet och drottningens kröning i Stockholm fortsätter kungen ändå att söka en förhandlingslösning. När upproret väl är ett faktum fullföljer kungen inte den seger han omsider lyckas vinna vid Botkyrka utan låter hertigarna gruppera om sina trupper. Därmed visar han osäkerhet, vilket underlättar för dem som överväger att byta sida i brödrastriden.

Sammanfattningsvis: Erik XIV var svag och handlingsförlamad i ett kritiskt skede och förlorade därför tronen.

Läser man Lindqvist och Carlqvist blir bilden en annan. Visst försöker kungen åstadkomma förlikning med de upproriska men han framstår hela tiden som lugn och sansad. Hertigarna förklaras som förrädare inför ständerna, dvs. främst prästerna och bönderna. Både kungens och hertigarnas korrespondens och manifest görs offentliga på Stortorget i Stockholm. Angående striden vid Botkyrka framställer i synnerhet Lindqvist denna som en seger för Erik XIV personligen: ”Det var första gången han själv ledde trupperna i strid och han vann”. Att rebellernas förlust visade sig vara temporär berodde snarare på att upproret ”satt sig” inom rikets ledande skikt än på någon svaghet hos kung Erik: ”Han hade ledningen och han hade kontrollen. Men allt var försent”.[4]  

Erik XIV insåg snart att kampen var förlorad. Han satte då, tillsammans med Jöran Persson, ihop ett brev med förslag till villkor för en kapitulation. Han önskade få ett furstendöme, kanske Åland, i förläning och lovade att inte på något sätt stämpla mot Sveriges nya herrar. Återigen tolkas kungens handlande och ordval helt olika av eftervärlden. Då Lindbergh beskriver tonen i dokumentet som ”dämpad” och säger sig ana kung Eriks ”oro för framtiden”, framställer Carlqvist närmast brevet som skrivet av en furste vredgad över den trolöshet man visat honom och manande sina vedersakare att minnas hur föga ärofullt det vore dem att bära hand på en broder och smord konung – Erik hade för sin del inte skadat Johan då denne satt fängslad på Gripsholm vid 1560-talets mitt.[5] Exakt när dokumentet skrevs är oklart. Det sändes heller aldrig iväg och finns idag som odaterat koncept på Riksarkivet.

När Erik skrev sitt kapitulationsförslag satt han redan i en belägrad huvudstad och myteriet låg uppenbarligen i luften bland hans krigsfolk. De hade försökt gripa Jöran Persson för att utlämna honom till fienden. Kungen skyndade till sin tjänares hjälp och påpekade att denne inte gjort annat än att följa hans befallningar – Var sekreteraren brottslig var också kungen det![6] Därefter hade ministern fått följa med till slottet, men inte ens där var han längre säker. Han greps åter av knektarna, som med våld utlämnade honom till hertigarna. I deras läger på Brunkeberg utsattes Jöran för fruktansvärd tortyr. Åter går uppgifterna isär. Lindqvist och Carlqvist hävdar att den tappre trotjänaren in i det sista vägrade att ge några upplysningar, medan Lindbergh menar att Jöran efter några dagars ”behandling” var helt nedbruten och förmåddes lämna vissa uppgifter, även om mycket inte var sant. Hur som helst avrättades Jöran Persson slutligen under de särskilt grymma former som ofta drabbar en avsatt konungs närmaste män. Det var 22 september 1568.[7]

Vid det laget var frågan inte om utan när Erik XIV skulle kapitulera. Kapitulationsvillkor hade anlänt från hertigarna. Några vaga ord om eget furstendöme lär faktiskt ha funnits med men i stort var det fråga om ovillkorlig kapitulation där kungen avstod från makt krona och rikets handlingar. Morgonen 29 september tog sig en stor mängd av hertigarnas män in i staden genom krigslist. Kungen sprang då till Stortorget i sällskap med ett antal drabanter. Här mötte en grupp adelsmän, bland dem Sten Eriksson(Lejonhufvud), morbror till de båda hertigarna och rikets främste ädling utanför kungahuset. Herr Sten manade kungen att kapitulera och denne tycktes benägen att göra så. I nästa ögonblick stack en av drabanterna sin hillebard i adelsmannen, som föll blödande till marken.[8] Erik lyckades fly till slottet men allt var nu slut. Hertig Karl tog sig in och förmådde sin halvbror att kapitulera senare på dagen. Överlämnandet skedde i Storkyrkan vid 14-tiden 29 september 1568. Det skedde i närvaro av flera adelsmän och kungens läkare Bengt Olofsson. Tyvärr ges inga närmare detaljer om hur överlämnandet gått till, vad som sagts osv. Vi får bara veta att kungen först fördes till ett gemak ”där han var van att vistas”. Någon antydan om vad han kände eller tänkte ges inte, men bitter måste han ha varit. För Erik XIV var detta början på nära nio års förnedring, som skulle sluta med en död i ensamhet på Örbyhus slott 25 februari 1577, troligen genom förgiftning.

Erik XIV avsattes på dagen åtta år efter sin far, Gustav Vasas död 29 september 1560.[9]                                   

---

[1] Sverige och Danmark låg i krig sedan 1563(nordiska sjuårskriget). Detta krig slutade med freden i Stettin 1570.

[2] De båda ceremonierna ägde rum 4-5 juli 1568.

[3] Vadstena och flera andra fästen tycks ha fallit i hertigarnas händer mer eller mindre på befallning – man begärde helt enkelt att få komma in. Detta bottnade mindre i missnöje med Erik XIV än i respekt för hans bröder – besättningarna visste inte att en revolt pågick och såg ingen anledning(eller praktisk möjlighet)? Att neka kungens närmaste fränder tillträde till sina slott. (Av de historiker vars böcker denna text bygger på är Lindqvist av den uppfattningen att bröllopet med Karin Månsdotter varit den utlösande faktorn för revolten mot Erik XIV).

[4] Slaget, eller kanske snarare skärmytslingen, vid Botkyrka stod 31 augusti 1568.

[5] Underförstått: Erik har varit i sin fulla rätt att avrätta brodern men avstått.

[6] Som jämförelse kan nämnas att tre av Henrik VIII:s främsta ministrar avled i onåd, två avrättade i Towern på hans befallning, den tredje död av sjukdom under transport till London.

[7] Jöran fick bland annat öronen avskurna  och armar och ben krossade. Liknande behandling fast värre(även om det verkar otroligt), drabbade Hugh de Spenser den yngre efter Edvard II:s fängslande 1326. 

[8] Herr Sten avled några veckor senare, då upphöjd i grevligt stånd under namnet Lewnhaupt.  

[9] Denna text bygger på tre biografier över Erik XIV: Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), kapitel 27-28( populärt skriven), Katarina Harrison Lindbergh, Erik XIV(2022), s. 280-98 och Herman Lindqvist, Erik XIV -prakt, drömmar, mörker(2014), s. 161-70.