lördag 2 juli 2022

Kuppförsök i midsommartid - revolutionsförsöket i Sverige 1756

 

I soluppgången 21 juni 1756 gjordes vedbåten på slottet Rydboholm utanför Stockholm i ordning för transport till greve Erik Brahes palats på Riddarholmen. Förutom ved medfördes några säckar bröd och två kaggar brännvin, vilka senare i sin tur lagts i säckar. Båten fördes av en fiskare och en dräng, bägge underställda greve Brahe. Godsets rättare såg båten ge sig av och gick tillbaka till sin bostad i en sidobyggnad. Morgonens frid sänkte sig över borgen där Gustav Vasa en gång vuxit upp.[1] Rättaren tänkte dock inte på det förgångna, han kände sig lättad att båten kommit iväg. De två ”brännvinskaggarna” innehöll nämligen betydligt explosivare ting - de innehöll kulor och patroner. Två dagar tidigare hade greve Erik kommit seglande till godset, strax följd av greve Ludvig Hård och kaptenen Johan Puke. Rättaren hade anmodats skaffa så mycket bly han kunde få tag på och sedan satt de tre herrarna hela söndagen och stöpte kulor och tillverkade patroner. De talade lågmält på franska. När rättaren undrade vad i all sin dar herrarna höll på med svarade greven att ammunitionen var avsedd för ”försvar”. Han bad sin underordnade att med vagn föra sändningen till slottet Ulriksdal, där kungaparet ofta höll till sommartid. Rättaren, som tyckte att det verkade riskabelt, föreslog istället sin herre att skicka ”varorna” med vedbåten till Stockholm nästa morgon. Greven tycktes nöjd med detta och strax därefter lämnade både han och hans gäster Rydboholm. Vad rättaren inte visste var att han bevittnat delsteget i en upprorsplan. Patronerna och kulorna var avsedda för den kupp eller rentav revolution som avsågs äga rum om några dagar för att skaffa kung Adolf Fredrik mera makt. Än mindre anade trotjänaren den katastrof som snart skulle drabba både hans herre och flera andra och vars verkningar kom att sätta om inte monarkins så åtminstone det regerande kungahusets existens på spel.

 

Frågan varför någon eller några planerar eller deltar i en revolt är ofta svår att besvara. Som regel finns det flera tänkbara förklaringar. När det gäller revoltplanerna i Sverige 1756 tycks flera av aktörerna ha dragits med av frustration, rädsla eller med mutor. Någon egentlig plan för vad man ville uppnå verkar inte ha funnits, förutom att en förändring i styrelseskicket måste ske. Ända sedan Adolf Fredrik bestigit tronen hade det förekommit spänningar mellan hovpartiet och rådet. De styrande hattarna leddes främst av adelsmän och borgare som efter ett misslyckat krig mot Ryssland mer eller mindre tvingats att välja furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck till tronföljare 1743. Efter Fredrik I:s död åtta år senare strävade de på alla sätt att vidmakthålla det system med begränsad kungamakt som införts i Sverige efter Karl XII:s död. Den fridsamme småfursten från Holstein var väl i princip nöjd med att styra ”med råds råde”, som det stod i regeringsformen men hans hustru, den stolta Lovisa Ulrika av Preussen syster till Fredrik den store, hade svårt att finna sig i ett system där kungamaktens roll var närmast representativ. Även Adolf Fredrik led alltmer av den behandling han ofta fick utstå. Det var nämligen inte så mycket fråga om att ”styra med råds råde”, vilket ju kunde förmodas innebära ett samspel mellan kungen och rådet, som att lyda detta råds befallningar. Varje gång kungen sökte hävda en egen åsikt fick han höra att detta var ”ett hot mot friheten” och att han förmodligen var ”förledd” av ”objudna rådgivare”. Minsta småsak kunde leda till hotande regeringskris och då ständerna diskuterade kungamaktens roll i politiken uppstod ibland våldsamma slagsmål under sessionerna. Detta hade blivit särskilt påtagligt under den riksdag som öppnats i oktober 1755 och som ännu pågick följande sommar.[2] De styrande hade dragit åt tyglarna alltmer. Flera personer som misstänktes tillhöra oppositionen arresterades och efter någon tid tillsattes en specialdomstol med uppdrag att utreda politiska brott. Denna domstol blev inom kort beryktad för sin hårdhet, inte minst utövad av dess åklagare borgmästare Renhorn i Arboga. Det kunde räcka med att vid något tillfälle ha uttalat sig positivt om tidigare perioders styrelsesätt eller att i fel sällskap ha ironiserat över dagspolitiken för att misstänkas för ”förräderi".  Hovpartiet började frukta för sin säkerhet. En medlem av Livdrabantkåren som nyligen anslutit sig till hovpartiet arresterades och lyckades fly men blev strax därefter fängslad på nytt. Flera personer i hovkretsarna hade varit inblandade i hans flykt och utreddes nu av specialdomstolen. Hattarna började misstänka att en revolt planerades och hovpartiet övervägde allt allvarligare att genomföra en sådan. En viktig ”värvningscentral” för partiet var den krog vid Riddarhustorget i Stockholm som drevs av Ernst Angel, en avskedad hovtjänare som ansågs vara utomäktenskaplig brorson till den avlidne Fredrik I. Den något alkoholiserade krogvärden drömde om att återfå sin plats i kungens tjänst. Också vid själva hovet blev stämningen allt dovare under vintern -våren 1756. Hattpartiet som önskade få större insyn i kungabarnens uppfostran hade låtit byta ut deras lärare. Därtill hade nya uppvaktande kavaljerer anställts i prinsarnas tjänst – kavaljerer som utan vidare kunde betecknas som spioner. Den förtörnade Lovisa Ulrika blev alltmer övertygad om att en statskupp eller ”revolution”, som man ibland sade, var den enda utvägen. För att skaffa pengar lät hon förpanta några juveler hon fått i personlig gåva i samband med sitt giftermål. Eftersom dessa dyrbarheter uttryckligen köpts för hennes räkning trodde hon sig kunna förfoga över dem som hon behagade, i motsats till de juveler som tillhört tidigare svenska drottningar och därför var att betrakta som statlig egendom. Hon lät sända dyrgriparna till släktingar i Preussen.  Olyckligtvis fick hattarna reda på saken och begärde genast att så snart som möjligt få inventera de kungliga juvelerna, även de som drottningen fått i gåva.[3]  Både förskräckt och indignerad vägrade Lovisa Ulrika att visa upp dessa smycken och förklarade sig dessutom beredd att återlämna sina övriga dyrbarheter, eftersom man tydligen misstrodde hennes förmåga att handha rikets juveler. Samtidigt lät hon sända efter Berlinjuvelerna från Tyskland. Enligt den kända regeln att en olycka sällan kommer ensam blev Adolf Fredrik samtidigt sjuk, vilket föranledde rådet att börja använda en stämpel med hans namn då ju kungen inte var i stånd att signera dokument. Bland hattarna höjdes röster för att detta borde bli permanent bruk – varför göra sig beroende av en nyckfull kung som styrdes av sin drottning. Det räckte gott med en namnstämpel för att få viktiga beslut bekräftade.  Nu var gränsen nådd för hovet. Något måste göras.

På hovpartiets sida fanns adelsmän med anrika namn, som översten greve Erik Brahe och hovmarskalken Gustav Horn.[4]  Två mer garvade män var greve Johan Ludvig Hård och kaptenen Johan Puke, bägge med erfarenheter av Nederländernas stormiga politiska liv. Man kunde dock inte enas om det var lämpligast att inleda en omvälvning i Stockholm eller ute i landet, exempelvis Dalarna. Kuppmännen drevs dessutom mer av rädsla än eftertänksam beslutsamhet. Flera av dem hade under riksdagen på olika sätt skyddat deputerade som vågat tala för kungahusets sak och fruktade att dömas av hattarnas specialdomstol. De ville helt enkelt göra statskupp fortast möjligt innan de själva kanske ställdes inför rätta. Så var i ännu högre grad fallet på lägre nivå, där män som krogvärden Ernst och några vaktsoldater som kommit i onåd på grund av försumlighet i tjänsten värvade ”ärliga svenskar” för att ”försvara kungen” lite hur som helst utan att reflektera närmare över om dessa män var pålitliga eller inte. Den tidigare nämnda kulstöpningen på Rydboholm helgen före midsommar var mer eller mindre improviserad och när en av de drängar som fått i uppgift att segla ”brännvinskaggarna” till Stockholm under vägen upptäckte sig ha glömt en smörbytta som skulle ingå i lasten, vände han pliktskyldigt tillbaka till godset. Båten hann därför inte fram till Stockholm 21 juni som planerat och när så väl skedde nästa morgon hade planerna redan avslöjats inne i huvudstaden. En korpral Schedvin som fått pengar för att delta i den väntade revolten valde i stället att berätta vad han fått höra för löjtnant Creutz vid livgardet som var en trogen anhängare av hattarna. Creutz skyndade till partiets högste ledare, lantmarskalken Axel von Fersen.[5] Under natten och morgonen 22 juni besattes strategiska byggnader och broar av regeringstrogna soldater och under de närmaste dagarna arresterades flera av dem som planerat revolten.  Flera av dem underkastades tortyr i den beryktade ”Rosenkammaren”.[6]  Brahe och Horn hävdade i det längsta att de själva och kungaparet varit utsatta för hot och att de endast sökt försvara sig. Adolf Fredrik läste emellertid några dagar senare i rådet upp en skrivelse där han bestämt tog avstånd från de gripnas agerande: de hade för egen fördels skull ”och under ivrigt hopp att behaga mig” utnyttjat de tvister som ibland uppstått mellan honom och rådet till att iscensätta en kupp. Kungen visste sig inte på något sätt hotad av de styrande. Därmed var arrestanternas motståndskraft bruten.[7]  Horn och Brahe bekände sin delaktighet och framhöll också den roll drottningen spelat – det var Lovisa Ulrika som främst yrkat på en revolt. Båda männen förnekade att de velat återskapa det envälde som rått på karolinernas tid. De hade handlat av lojalitet mot kungaparet. Trots att specialdomstolen tillsatts just som ett undantag i en politiskt orolig tid tog den sig rätten att döma de anklagade. Åtta personer - bland dem Brahe, Horn, kapten Puke och krogvärden Ernst, dömdes att mista liv, ära och gods. Fyra av de dömda var adelsmän. Domen fastställdes av ständerna. Ingen tycks ha vågat höja rösten till de dömdas försvar, även om det mumlades en del ute i staden.[8] Domarna verkställdes genom halshuggning på nuvarande Birger Jarls torg på Riddarholmen.[9]  De fyra adelsmännen avrättades 23 juli, de övriga tre dagar senare.  Den ende av de ledande kuppmännen som undkom var greve Hård. När planerna avslöjats tog han sig med hjälp av vänner förklädd till dräng ut ur Stockholm och fortsatte ner genom landet till Danmark för att slutligen, kanske på Lovisa Ulrikas rekommendation, gå i preussisk tjänst. Trots att han med tiden benådades och trots att Gustav III senare sökte få honom till överbefälhavare i kriget mot Ryssland, återvände Hård aldrig till Sverige. Han avled 1798, över fyrtio år efter den dramatiska midsommaren 1756.

Så återstod frågan om kungaparet. Efter många om och men, då vissa röster gått så långt som att hävda att drottningen borde avrättas, sattes ett dokument upp som fastställde att kungaparet och drottningen i synnerhet svårt förbrutit sig mot de svenska lagarna men om de lovade att i fortsättningen uppföra sig väl och följa de regler som gällde skulle inget vidare sägas om allt detta. Efter diverse palavrer och försök att få kungaparet att åtminstone formellt erkänna vad de hade ställt till med och motta ”Rksakten” som dokumentet kallades i sitt förvar, skedde detta slutligen vid en ceremoni på Ulriksdal 23 augusti 1756. När den förödmjukande scenen var över och akten försedd med Konungens sigill, utbrast Adolf Fredrik med en suck av lättnad: - "Gud ske lov, nu är då detta allt".    

Därmed var revoltförsöket 1756 över och kungamakten kunde tyckas för alltid besegrad. I själva verket visade sig effekterna av vad som hänt inte bli alltför vittgående. Bara några år senare måste hattarna bekväma sig att be Lovisa Ulrika om hjälp att mäkla fred med hennes hemland Preussen. I det sammanhanget förstördes den förhatliga Riksakten. Men kungamakten var fortfarande kraftigt beskuren. Det är osäkert hur mycket den tioårige kronprins Gustav förstod av vad som hände 1756. Han måste ha märkt att föräldrarnas bästa vänner försvann och själv fick han nya uppvaktande som mera verkade vara spioner än kavaljerer eller lärare. Att han periodvis varit sjuk under denna turbulenta tid vet man. Det är nog inte för djärvt att anta att pojken förstod ungefär vad som försiggick – hans mor hade försökt stärka kungamakten och misslyckats. Skall man gripa makten måste man lita på sig själv och framför allt inte tveka att handla snabbt i en kritisk situation. Just i kritiska lägen skulle den blivande Gustav III komma att visa sina bästa egenskaper. 16 år efter moderns kuppförsök var sonen redo att agera.[10]                                                              



[1] Enligt en del krönikor skulle Gustav Vasa till och med ha fötts på Rydboholm. Hur som helst bodde han där under ungdomsåren. Kungen gav senare slottet till systersonen Per Brahe den äldre, vars ättlingar sedan med kortare avbrott ägde det till ättens utslocknade 1930.

[3] Dessa juveler betecknades i den följande skriftväxlingen som ”Berlinjuveler” efter den plats där drottningen fått dem till skänks.

[4] Denne var dock inte släkt med de stolta Horn av Kankas eller Åminne, med sina anor från Vasatid och medeltid. Familjen Horn af Ranzien hade kommit till Sverige från Tyskland på 1600-talet och introducerats på Riddarhuset först i början av 1700-talet. Det hindrade inte att de gjort sitt nya land stora tjänster. En farbror till hovmarskalken hade varit kommendant i Narva vid tiden för slaget 1700.   

[5] Far till den legendariske ”drottningälskaren” von Fersen.

[6] Denna kammare, som låg i ”nya Smedjegården” vid dagens norra Bantorget i Stockholm, bestod av ett rum där fångarna i så gott som naket tillstånd hängdes i händerna från en krok i taket och med fötterna nedsänkta i kallt vatten. Varför en tortyrkammare bar ett så vackert namn framgår inte av Nordisk familjebok(1916), eller av wikipedia som använt samma källa men skall enligt upplysningar i andra hand enligt SAOB ha varit en ironisk benämning. Det är värt att notera att kammaren inrättades av hattpartiet 1742 och avskaffades av Gustav III trettio år senare. I rättsligt och humanitärt avseende var alltså ”frihetstiden” minst lika diktatorisk som karolinernas eller gustavianernas envälde.   

[7] Kungens skrivelse hade visserligen satts upp av hattarna men man kan anta att Adolf Fredrik känt uppriktig irritation mot de vänner som försatt honom i denna pinsamma och potentiellt farliga belägenhet. Flera gånger under denna tid uttryckte han farhågor att få dela ”Carl Stuarts”, dvs. den engelske kungen Karl I:s, öde under Cromwell. Även om kungen kanske inte stod helt utanför kupplanerna var det onekligen drottning Lovisa Ulrika som var den främste inspiratören av dem båda. Det vore därför orrättvist att avfärda Adolf Fredriks förnekande av de fängslade som utslag av ren feghet eller ovilja att ta sitt ansvar.  

[8] Specialdomstolens officiella namn var ”Riksens höglovliga ständers kommisson”, ofta helt enkelt kallad ”kommissionen” . Beskrivningen av dess hårdhet, inte minst åklagare Renhorns ohyfsade sätt mot de anklagade och hans förkärlek att hota med ”hårdare medel”, alltså tortyr, för onekligen tankarna till senare tiders skådeprocesser i totalitära regimer.

[9] Av Sahlberg framgår endast att avrättningarna skedde ”intill Hessensteinska palatset”. Vid denna tid fanns fortfarande en kyrkogård i anslutning till Riddarholmskyrkan. Kanske skedde avrättningarna vid dess mur.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976).

måndag 13 juni 2022

Storkyrkan - Sveriges Notre-Dame?


När Notre-Dame i Paris började brinna på kvällen 15 april 2019 samlades människor för att be Gud bevara katedralen. Det spelade ingen roll om man var troende eller inte – nu gällde det att göra allt för att rädda klenoden, även böner till en eventuellt existerande allsmäktig Skapare. Sedan 1200-talet har Notre-Dame stått där den står än idag och alla franska kungar, statsmän och kulturpersonligheter sedan dess har någon gång besökt kyrkan, vare sig det gällt vigslar, begravningsakter, eller konserter. Notre-Dame är betydligt mer än en vanlig kyrka – det är en fransk nationalsymbol. Omedelbart efter branden kungjordes det att katedralen skall återuppbyggas och på en dryg vecka hade man fått ihop 1 miljard Euro till arbetet.

För två veckor sedan besökte jag Storkyrkan i Stockholm för att delta i en minneskonsert över Gustav III:s kröning som ägt rum just där på dagen 250 år tidigare. Medan jag lyssnade på musiken under valven och reflekterade över det förgångna, slog mig frågan – skulle stockholmarna samlas och be Gud om hjälp om Storkyrkan stod i lågor och skulle det göras en nationalinsamling för att bygga upp den?  Ett näraliggande positivt exempel är återskapandet av Katarina kyrka i samma stad efter branden i maj 1990. Den gången beslöt man att kyrkan skulle återuppbyggas, dels därför att församlingen hade stort behov av den, dels därför att den ansågs vara ett viktigt inslag i stadsbilden. Det krävdes dock en mindre utredning för att avgöra saken och Sverige som land var nog knappast lika engagerat som Frankrike är för Notre-Dames återuppbyggnad.[1] Inte heller Storkyrkan är vid första ögonkastet en svensk nationalsymbol, åtminstone inte utan konkurrens. Domkyrkan i Uppsala kan med minst lika stor rätt göra anspråk på den positionen. Vårt första ärkebiskopsstift grundades i Uppsala 1164 – Stockholm fick överhuvudtaget ingen biskop förrän under andra världskriget och är inte ett ärkestift.[2]   Svenska kungar kröntes som regel i Uppsala fram till stormaktstidens slut och kungar som Gustav Vasa begravdes också där. Stockholms så kallade skyddshelgon sankt Erik har sina reliker eller åtminstone relikskrin i Uppsala. Ändå kommer man inte förbi Storkyrkans särskilda betydelse i Sveriges historia. Precis som Notre-Dame ligger den i sitt lands huvudstad och helt nära det kungliga slottet.[3] Bygget av den första kyrkan inleddes kort efter Stockholms grundande och under de närmaste cirka 300 åren genomfördes regelbundet flera ny- om och tillbyggnader.[4] Även om de flesta monarker fram till Ulrika Eleonora 1719 krönts i Uppsala har Sorkyrkan(eller sankt Nikolai kyrka, som det mer sakrosankt klingande namnet lyder), upplevt flera dramatiska situationer, inte minst i samband med kröningar. Det var här ”Kristian Tyrann” kröntes en dag i november 1520. Några dagar senare utspelades Stockholms blodbad borta på Stortorget. Vaktknektar stod utposterade på vägen från kyrkan till torget. Skriken från de dömda måste ha hörts in i templet, om någon fanns där som kunde lyssna. Blodbadet banade vägen för Gustav Vasas tronbestigning och, indirekt och på sikt, formandet av det moderna Sverige. Nära 50 år efter kung Kristian kröntes krogpigan Karin Månsdotter till drottning i samma kyrka, efter att dagen innan ha vigts vid kung Erik – enda gången en svensk kvinna av folket smyckats med kunglig krona och därmed erhållit nästan gudomlig status. Två månader senare kapitulerade Erik XIV för övermakten och överlämnade sig till sina bröder, även det i Storkyrkan. Det är inte bara spännande kröningar som ägt rum härinne. Här stod Olof Pederson – Olaus Petri, uppfylld av sin övertygelses nit, och predikade den nya protestantiska läran i det likaledes nya påfundet predikstol. Förutom nya trosläror passade han på att ge en och annan känga åt kungamakten också när han ändå var i farten och lär ha varit en av dem som beställt den berömda ”vädersolstavlan”, Stockholms äldsta avbildning som alltjämt hänger på sin plats i kyrkan, om än inte i original. Dessutom anklagades Olof för att ha varit delaktig i eller medveten om en plan att spränga Gustav Vasa i luften just i Storkyrkan. Trots allt detta fick han behålla huvudet och ligger ännu idag begravd under trappan till sin kära predikstol.[5]  I takt med Stockholms ökande betydelse som rikets administrativa centrum och huvudstad har också Storkyrkan blivit allt viktigare. Från Adolf Fredrik till Oscar II kröntes med ett undantag de svenska kungarna här.[6] Även om just denna ceremoni upphört sedan ett drygt sekel används kyrkan fortfarande till officiella högtidligheter, som gudstjänsten vid riksdagens öppnande. Kungliga bröllop hålls i regel här. Prominenta personer brukar få sin begravningsakt I Storkyrkan. Ett närliggande exempel är Astrid Lindgren, som vid sin död 2002 bestods en avskedsceremoni som knappt står forna dagars kungabegravningar efter i prakt och pompa, samtidigt som den genomfördes med pietet och värdighet.[7] Ibland förekommer utställningar i kyrkan.

Sankt Nikolai kyrka i Stockholm är således både ett minnesmärke över stadens och landets historia och en högst levande kulturell och religiös institution. Även om den kanske inte är lika berömd som Notre-Dame är den definitivt värd att bevaras för kommande generationer. Om olyckan är framme får vi hoppas att svenskarna i allmänhet och stockholmarna i synnerhet vaktar och vårdar sin katedral lika mycket som fransmännen och parisarna.                   



[1] Bör kanske nämnas att undertecknad inte var i Sverige då Katarina brann.

[2] Lund blev eget stift ett sekel före Uppsala och ärkestift 1104. Det var dock som bekant danskt till 1658. Å andra sidan var biskopen i Lund länge nordiska kyrkans primas, varför Lunds domkyrka kan ses som en symbol för nordisk enhet.

[3] Under medeltiden residerade de franska kungarna på Ïle de la Cite, i närheten av Notre-Dame. Följande seklers oroligheter och inbördeskrig gjorde dock att kungarna med tiden drog sig allt längre inåt staden, för att under Ludvig XIV förlägga sitt residens i Versallies utanför Paris. 

[4] Naturligtvis har förändringar genomförts även senare, särskit under 1700-talets tidigare del. Kyrkor hör till den kategori offentliga byggnader som aldrig blir riktigt avslutade.

[5] Vid ett besök i kyrkan för några år sedan upplystes jag om att stockholmarna på sin tid lite vanvördigt men också folkligt humoristiskt kallat sin herde ”Olle i korgen”, med anspelning på den nymodiga predikstolen. Vid ett annat tillfälle har jag haft äran att sitta bredvid reformatorns kista under ett musikevenemang vars innebörd jag i skrivande stund inte erinrar. Förmodligen placerades kistan under predikstolen för att inspirera efterföljande kyrkohedar till fortsatt nit i ämbetet eller kanske i tanke att hugsvala den dödes ande medelst helgad musik och sång.   

[6] Gustav IV Adolf kröntes i Norrköping år 1800.

[7] Astrid Lindgrens Begravning (SVT 2002) - YouTube. 

torsdag 2 juni 2022

"En prins av Vasa stam till Vasars storverk träder" - Gustav III:s kröning, bakgrund och reflexioner

 


En kröning är, eller var, en av höjdpunkterna i en konungs liv. Den bekräftade furstens upphöjelse till Herrens ställföreträdare i riket. I äldre tid innebar den i det närmaste att kungen, i några enstaka fall drottningen, undfått gudomlig status och därför var okränkbar.[1] Exakt vilken betydelse en kröning fick berodde naturligtvis mycket av vem den utkorade var. Frågan är om någon svensk konung varit så medveten om ritualens rent historiska betydelse som Gustav III vid sin kröning 29 maj 1772.

Det sena 1700-talet var en politiskt och ideologiskt omvälvande tid i Europa men även på andra sidan Atlanten i det som ännu kallades ”den nya världen”. Upplysningstidens filosofer levde och verkade fortfarande och deras tankar om människornas inbördes jämlikhet, individens frihet, förnuftets seger och upplyst despoti diskuterades och analyserades i tidens politiska salonger i städer som Paris, Wien och London. Inom några år skulle de engelska kolonierna i Nordamerika förklara sig självständiga och grunda en egen republik. I Sverige hade den politiska makten i 50 år legat hos rådet och ständerna medan kungamakten i stort sett varit representativ och ofta rent symbolisk. Att det blivit så berodde inte bara på missnöje med det långa kriget och enväldet under Karl XII utan också det faktum att kungarna varit utlandsfödda. Varken Fredrik I eller Adolf Fredrik talade svenska särskilt väl och ingen av dem hade någonsin talat direkt till ständerna i riksdagen. Frihetstidens styrelseskick hade å andra sidan de senaste åren alltmer urartat i politisk anarki, där det maktägande partiet mer fokuserade på att förfölja sina motståndare och berika sig själva än på att styra landet.  

Därtill drabbades Sverige vintern 1771-72 av hungersnöd, utan att de styrande mössorna tycktes i stånd att hantera situationen. I det läget öppnades frihetstidens sista riksdag.[2] I sitt invigningstal i rikssalen på Stockholms slott 25 juni 1771 poängterade den nye kungen särskilt att han var ”född och uppfödd ibland eder” och försäkrade att det var hans ”största önskan” och ”högsta målet af min ärelystnad” att styra över ett ”fritt och sällt folk”. För att detta tillstånd skulle uppnås krävdes emellertid enighet och sammanhållning, fortsatte kungen. Varken överdåd och glans eller en åtstramad och snål skattepolitik kunde gynna land och folk som endräkt och samförstånd. Gustav manade de församlade ständerna att se till att denna riksdag av historien blev ihågkommen för ”uppoffrande av allt hat” och ”alla egna avsikter för det allmännas väl”. Han lovade att själv på alla sätt bidraga till detta. Att kungen på detta sätt vände sig direkt till ständerna gjorde starkt intryck på de närvarande, även de som motarbetade tanken på en stärkt kungamakt.[3]  Vare sig kungens maning till sammanhållning var uppriktigt menad eller spel för gallerierna i syfte att bereda marken för ett kommande maktövertagande, vilket Hennings antyder, hade talet ingen effekt på sikt[4]. Riksdagen fortsatte utan att några konkreta beslut fattades och trots att kungen gjorde sporadiska försök att ena de motstridiga viljorna blev stämningen alltmer infekterad. Det var mot den bakgrunden Gustav III kröntes i Storkyrkan i Stockholm 29 maj 1772.[5]

För den som vet vad som sedan hände är det slående hur många anspelningar som under ceremonierna i kyrkan gjordes på Gustavs släktband till Vasaätten. Pelarna i kyrkan var prydda med Vasakärven och i körsången gjordes ideliga kopplingar mellan Gustav III och hans Vasaanfäder med samma namn. Då konungen gick till sin kröningsstol sjöng den församlade kören:

       Välsignat ögonblick, en prins av Vasa fäder

       En prins av Vasa stam till Vasars storverk träder

       Gack, hjälte, till kall vartill du rustad är;

       Gustaver lik i dygd Du kronan värdigt bär

 

 

Då kungen efter själva kröningsceremonin mottog de närvarandes hyllningar fortsatte reciteringen på samma tema:

       Den förste Gustaf tronen prytt

        Den andra, lika stor fått ärans lagrar skörda

        Nu himlen skänkt oss en på nytt   

   

Om man till detta läger att kungen låtit kröna sig i en dräkt efter mönster av Karl XI, kungen som hundra år tidigare gjort sig enväldig och att Gustav III, denne regins mästare, själv utarbetat ceremonin i alla detaljer, undrar man hur någon av de närvarande efter aktens slut kunde sväva i det ringaste tvivelsmål om vad kungen härnäst planerade. Rent tekniskt borde det ha varit möjligt att arrestera honom för brott mot den i Sverige rådande författningen enbart med ledning av kröningens utformning.[6]  Även om ett sådant handlande kanske varit drastiskt i överkant, kunde rådet och ständerna mycket väl redan nu ha kallat lojala trupper till huvudstaden under någon förevändning. Något sådant skedde inte och tre månader efter kröningen genomförde Gustav III sin statskupp på en enda dag och utan att ett skott lossades. Detta är ett indicium på att ”luften gått ur” ständerväldet vid tiden för Gustav III:s tronbestigning.

Ett annat slående men samtidigt mer överraskande tema under kröningsakten är poängterandet av drottningen. Gustav III framstår vanligen som en man med ytterst komplicerat förhållande till sin hustru. De umgicks sällan och deras privatliv skulle några år senare ge upphov till rykten, förtal och skvaller som kastade sin skugga över kungafamiljen lång tid framåt. Under kröningen i Storkyrkan märks inget av detta – tvärtom. Inför drottningens egen kröningsakt sjunger kören hennes lov och konstaterar:

             Den dygd och kraft som sig förena

                Hos en Sophia Magdalena

                Är mer än alla kronor skön

                Men ljuset får ju dagen måla

                Lät kronan kring Sophia stråla

                Som själv är kronan för sitt kön

 

Och längre fram:

             Med Gustaf sade Han, vill jag Sophia para  

               På våra glädjerop man hörde äran svara

                de i varandras dygd långt ner än kronor fått

                ännu en annan lön har Himlen dem berett

                Han alla svenska bröst som fritt och ädelt tänka

                förena vill till ett

                Att Gustaf och Sophia skänka

 

Ett spel för världen eller en förhoppning om en lycklig framtid för kungaparet?

         

     



[1] Detta gällde även drottningar, dvs. kungens gemål. En drottning som blivit krönt hade högre status än de som inte genomgått denna ritual. Den franske kungen Henrik I:s drottning, Anna av Kiev, dotterdotter till sveakungen Olof Skötkonung, kunde efter makens död 1060 inträda som regent för sin son ”i kraft av den makt som tillkommit henne genom kröningen”. Hon var Frankrikes första krönta drottning Anna av Kiev – Wikipedia. Att en drottning kröntes, vilket inte alltid skedde, kunde ses som ett tecken att hon väntades föra dynastin vidare. Henrik VIII krönte två av sina sex gemåler.(Jane Seymour, den enda av drottningarna som fick en son, dog ironiskt nog i barnsäng innan hon hann krönas). 

[2] Ständerna hade kallats efter Adolf Fredriks död i februari 1771.

[4] Bakgrundsskildringen bygger främst på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”(1997), s. 25 ff och Beth Hennings, Gustav III, en biografi(1957), s. 56-58. Hennings uppger egendomligt nog att kröningen skedde 29 juni.      

[5] Nedanstående citat ur Gustav III:s kröningsritual har hämtats ur det program som bestods gästerna vid 250-årsminnet av kröningen i Storkyrkan 29 maj 2022.

[6] Enligt 1720 års regeringsform ägde kungen att styra riket ”med råds råde”, vilket Gustav Vasa knappast gjorde. Även om Gustav Adolf hade inflytelserika rådgivare, var kungamakten under hans tid aldrig symbolisk på det sätt som ofta var fallet under Frihetstiden. En kung som jämfört sig själv med Vasarna femton år tidigare hade med säkerhet ådragit sig rådets misstänksamhet.  

tisdag 17 maj 2022

Landsmodern - Gustav Vasas andra drottning.

Av vasatidens drottningar, som inte varit regenter, är Karin Månsdotter den mest kända eller legendariska. Den förnämsta sett till ursprunget är Johan III:s polskförsedda drottning Katarina.[1] Att bedöma olika drottningars politiska inflytande i praktiken är ofta vanskligt men sett till praktisk betydelse i tiden och förhållandet till maken, liksom till antalet barn och deras senare ättlingar, kan det nog sägas att Margareta Leijonhufvud var den viktigaste av vasadrottningarna. Som Gustav Vasas andra gemål utgjorde hon en länk mellan det nya kungahuset och övrig svensk adel, av kungens gemåler var hon utan tvivel den som stod honom närmast och genom det stora antalet barn blev hon stammoder för i stort sett alla svenska kungar till våra dagar, liksom till flera europeiska furstehus. Eftersom Gustav är den enda av släktens manliga regenter som, vad man vet, aldrig hade utomäktenskapliga förhållanden är Margareta också den enda vasadrottningen som verkligen var ”kvinnan i sin makes liv”.   

Margareta Leijonhufvud föddes 1516, som dotter till riksrådet Erik Abrahamsson Leijonhufvud och Ebba Eriksdotter av släkten Vasa. Flickan var tredje överlevande barn i syskonskaran och fick med tiden ytterligare tre syskon, av vilka åtminstone två skulle spela viktiga roller i vasatidens dramatiska historia. Redan de första uppväxtåren präglades av krig och svåra personliga förluster. Margaretas far var en av den yngre Sten Stures närmaste män och som sådan en viktig aktör i kampen mot de danska unionskungarna. Efter riksföreståndarens död i februari 1520 gick herr Erik dock över till danskarna och lär, efter vad Olaus Petri berättar i sin krönika, ha begått förräderi vid Tiveden. I alla händelser hörde han till dem som i mars 1520 vid Uppsala hyllade Kristian II som svensk kung. Trots detta avrättades Erik Abrahamsson under blodbadet i Stockholm i november samma år. Kanske han anat ugglor i mossen, ty familjen vistades vid tiden för blodbadet i kloster i Västerås. De hade sänts dit redan innan Stockholm kapitulerat för danskarna och tycks sedan ha stannat där.[2] Till råga på chocken över mannens död var fru Ebba gravid vid tiden för blodbadet. På julafton 1520 föddes dottern Märtha.[3]  Av någon anledning tycks familjen inte ha berövats sina gårdar, vilket annars var brukligt för anhöriga till ”förrädare”. Falkdalen hänvisar till ”den politiska oron i riket” som förklaring, men kanske är den milda behandlingen ytterligare en indikation på herr Eriks lojalitet mot kung Kristian. Kan han ha avrättats av misstag? Margaretas barndom är, som så ofta i äldre historia, höljd i dunkel. Sannolikt har hon periodvis uppfostrats av nunnorna i något kloster. Gustav Vasas trontillträde innehar på sikt fördelar för Margaretas mor, även om de gick över lik. Fru Ebbas äldre syster Anna, gift med en av kungens närmaste medarbetare, drogs in i ett av de första upproren mot Gustav, med påföljd att hennes egendomar överfördes till Ebba. Då kungen på sensommaren 1531 ingick äktenskap med den tyska prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg deltog fru Ebba och hennes barn sannolikt i festligheterna. Att kungaparet kort senare höll bröllop för Margaretas äldre syster Birgitta visade att familjen stod i gunst. Margareta var nu femton år och antas ha fått anställning som hovdam hos den nya drottningen.[4]  Kung Gustav bör hur som ha mött henne ofta och kanske fattat tycke för henne. Då drottning Katarina avlidit i sviterna av en olycka hösten 1535 behövde – och önskade säkert – kungen en ny hustru. Ett knappt år senare, i augusti 1536, stod bröllopet mellan konung Gustav Erikson av ätten Vasa och hans fränka ”ärlig välbördig jungfru” Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Margareta var drygt tjugo år.

Varför utkorades just Margareta till den ärofulla men också ansvarsfulla posten som rikets första dam? Ren kärlek var det knappast fråga om. Kärleksäktenskap förekom i princip inte på 1500-talet, åtminstone inte i samhällets övre skikt. Att gifta sig med en inhemsk adelsdam medförde visserligen inga fördelar i form av allianser med utländska furstar eller kungar, men för en dynastigrundare med dubiösa anspråk på tronen gav det ett visst flankskydd i form av släktförbindelser till rikets övriga elit. Henry Tudor, som i flera avseenden får sägas vara Gustav Vasas engelska motsvarighet, hade femtio år tidigare handlat på liknande sätt då han kort efter segern vid Bosworth och sin tronbestigning som Henrik VII äktat prinsessan Elisabeth av huset York, därmed underbyggande sitt eget tronanspråk. Ett giftermål inom det egna riket besparade också en nyuppsatt konung den nesa som ett frieri utomlands kunde medföra – hertigen av Sachsen-Lauenburg hade på sin tid varit ytterst tveksam att sända sin andra dotter till det obetydliga svenska riket för att gifta sig med en upprorsmakare som kallade sig kung. Hur länge skulle den dynastin bestå? Det hade kostat år av förhandlingar och löften om pengar och förläningar att få hertigen att ge med sig. En drottning inom det egna släktnätverket gav adeln inflytande och större orsak att stötta den nya dynastin. Det uteslöt naturligtvis inte att kärlek fanns med i bilden. Några månader efter bröllopet hösten 1536 meddelade kung Gustav i ett brev att han tyvärr för ögonblicket inte kunde företa en planerad resa till Östergötland och Småland, eftersom ”vår kära husfru” blivit ”hårderligen sjuk”. Kanske följde Gustav Vasa både huvud och hjärta då han äktade den tjugo år yngre jungfru Margareta.

Någon direkt politisk roll tycks drottningen inte ha spelat. Hon uppfyllde helt enkelt de plikter som förväntades av en kombination av husmor, ställföreträdande företagsledare och rikets första dam –  hon agerade värdinna vid representativa ceremonier och banketter, skrev brev till städernas borgerskap om leverans av tegel till slottsbyggen, tog emot och kvitterade varor som levererades till hovet, bad för dem som råkat i onåd hos kungen men även hos nära släktingar, skickade tackbrev till Margareta av Navarra för det vänliga bemötande hennes bror fått vid ett besök i Frankrike, vakade över sina hovdamers goda uppförande samt hade det övergripande ansvaret för sina barns(väl främst prinsessornas), uppfostran. Framför allt födde hon sin make och riket tio barn, av vilka åtta nådde vuxen ålder. Två av de tre sönerna blev kungar.[5] Att kungen verkligen litade på sin ”kära husfru” kan man se av att Margareta under Dackefejden i praktiken övertog rollen som regent medan Gustav reste omkring i landet för att söka släcka upprorslågan. Hon uppmanades i brev att sända ut agenter förklädda till bönder i Södermanland för att utforska stämningen ”på gräsrotsnivå”. Dessutom gavs hon rätt att vid behov överta kontrollen över några av rikets viktigaste slott, bland dem ”Tre kronor” i Stockholm.[6] Då upproret väl var krossat och arvrike införts fastställdes att om kungen dog i förtid skulle drottningen ingå i förmyndarregeringen för styvsonen Erik. Gustav Vasa uttryckte förhoppningen att hans änka skulle få styra riket ”uti frid och rolighet”(lugn(.  Margareta Leijonhufvud var utan tvivel både älskad och respekterad av sin gemål, känslor som inte ofta förknippas med Sveriges bistre riksbyggare.

Att utföra alla dessa uppgifter och dessutom ge livet åt tio barn på femton år måste ha tröttat drottningen. Mot slutet av 1540-talet var Margareta ofta svårt sjuk och i augusti 1551 avled hon slutligen på gården Tynnelsö i Mälaren, 35 år gammal. Hennes yngste son Karl, blivande Karl IX, hade ännu inte fyllt ett år. Per Brahe den äldre berättade senare att ”solen miste sitt sken” vid drottningens död. Det är oklart om detta syftar på en faktisk solförmörkelse eller på den stämning som uppstod vid hovet. Hur som helst stundade mörka tider. Kungen blev allt äldre och sjukligare och därmed också på allt sämre humör. Efter hans död följde år av inbördeskrig mellan ättlingarna från hans två första äktenskap. Det skulle ta nära tio år innan drottning Margareta äntligen fick sitt sista vilorum vid sidan av sin man i Uppsala domkyrka.

Allteftersom tiden gick blev det på modet att jämföra Gustav Vasas två första drottningar och låta jämförelsen utfalla till drottning Margaretas förmån. Man menade att Katarina av Sachsen-Lauenburg varit en främling, ”en missnöjd utländska”, som inte berett sin make mycket nöje och vars ”svårmodiga karaktär” skulle ha överförts till sonen Erik XIV. Drottning Margareta hade däremot varit en fulländad kvinna som på alla sätt förstått att fullgöra sin uppgift vid den store Gustav Vasas sida, både som barnalstrare, trevligt sällskap och böneman för sådana som haft oturen att falla i onåd. Att Katarina av Sachsen blev så negativt bedömd berodde sannolikt både på sonen Eriks olyckliga öde och på hennes korta tid som drottning. Man hann helt enkelt inte lära känna henne. Dessutom gick tidigt rykten att Gustav Vasa med berått mod skulle ha slagit ihjäl sin första drottning, något som inte ens Henrik VIII har beskyllts för. Man kan fråga sig hur benägen den svenska adeln i så fall varit att sända två av sina döttrar till den kungliga sängen. Ingenting tyder i själva verket på att kungen skulle ha hatat Katarina, snarare tvärtom.[7] Att Margareta Leijonhufvud å andra sidan Var viktig för sin man står utom tvivel, både med tanke på det stora förtroende han uppenbart visat henne och hur han i sitt testamente manat sina döttrar att i allt följa sin mors exempel. Därtill kommer att Margareta, som tidigare påpekats, är stammoder till de flesta svenska monarker och genom sina döttrars och sondöttrars ättlingar också till flera andra europeiska furstehus. Om Gustav Vasa förtjänar den klassiska titeln Sveriges riksbyggare, förtjänar drottning Margareta Leijonhufvud i lika hög grad att kallas Sveriges landsmoder.[8]                         

                                           



[1] Katarina Jagellonica är för övrigt en av relativt få svenska drottningar som varit dotter till en kung. Från Gustav Vasa fram till idag är det bara fyra icke regerande drottningar som haft en kunglig far: Katarina, Ulrika Eleonora den äldre, Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena.   

[2] Det brukar sägas att den svenska eliten, med undantag för den skarpsinnige ”frihetshjälten” Gustav Vasa, helt godtroget litat på Kristian ”Tyranns” löfte om amnesti efter kapitulationen, för att under kröningsfesten i Stockholm falla offer för den trolöse ”inkräktaren”. Kanske var det istället så att man efter Sten Stures död överlag accepterade nederlaget och var beredd att svära Kristian trohet, utan att därför helt bortse från möjligheten av ett försåt. Det finns indikationer på att också Joakim Brahe, Gustav Vasas svåger och liksom herr Erik avrättad i Stockholm, låtit familjen hålla sig borta från kröningsfesten. Angående detta se Dynastihistoria: riksbyggarens syster (bosonshistoria.blogspot.com)

[3] Senare gift med Svante Sture.

[4] Anställning som hovdam hos en drottning eller prinsessa var under den europeiska renässansen en vanlig ”station” på vägen till ställningen som kunglig mätress eller ett eget framtida drottningskap. Så var fallet med flera av Henrik VIII:s gemåler och med Karin Månsdotter och Gunilla Bielke i Sverige.  

[5] Med tanke på det öde som drabbade samtida drottningar i England får man kanske vara tacksam att drottning Margareta inte stack ut alltför mycket. Ovannämnda Margareta av Navarra var syster till den franske kungen och en stor kulturpersonlighet och politiker. 

[6] Slottet fick dock inte detta namn förrän under sonen Johans regering.

[7] Gustav Vasas och drottning Margaretas äldsta dotter, född 1539, fick namnet Katarina. Enligt sedvana uppkallades det första barnet oftast efter sin farfar eller farmor. Gustavs egen far hade hetat Erik. Erik XIV gav helt följdriktigt sin äldste son namnet Gustav. Gustav Vasas mor var Cecilia Månsdotter av Eka. Den beryktade prinsessan Cecilia Vasa föddes först 1540. Drottning Margaretas mor hette som vi sett Ebba i förnamn.  

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Karin Tegenborg Falkdalens bok Margareta Regina – vid Gustav Vasas sida(2016).