onsdag 23 augusti 2023

"Då vi finner att riket är i yttersta fara, har vi inte samvete att hymla eller tiga", kungamötet i Reval 1589

 

Möten mellan kungar var in i modern tid en ovanlig företeelse. Det var både en fråga om rent praktiska och säkerhetsmässiga problem. Att resa var in på 1800-talet ett stort projekt som krävde noggrann planering och beräkning av kostnader. Var man kung måste det representativa tas med i beräkningen: hur stort följe skulle man ha, vilka presenter borde tagas med osv. Att färdas ute på vägarna var i sig en vansklighet. Faran för överfall från fientliga furstar var en realitet och därför begärdes i regel ett lejdbrev, ett intyg att man hade tillstånd att fredad resa genom ett visst rike.[1]  Det var i princip bara då mer långsiktiga avtal mellan två länder skulle slutas eller i rent ”PR-syfte” som tidigmoderna kungar möttes utanför slagfältet.[2] Ett närmast unikt exempel på ett möte mellan två renässansfurstar är mötet i Reval(dagens Tallinn), 1589 mellan Johan III av Sverige och Sigismund av Polen.[3] De båda kungarna var inte bara ovanligt nära släkt, far och son, utan den svenske kungen kom också till mötet med det mer eller mindre uttalade syftet att få sin son och kollega att avstå från sitt rike.    

Sensommaren 1589 hade Johan III regerat i dryga tjugo år. Den glansfulle vasasonen hade sedan ungdomen närt stora drömmar om ett välde på andra sidan Östersjön och att ena den västliga kristenheten, så sorgligt splittrad genom reformationen. Av Gustav Vasas söner var Johan den som ingått det förnämligaste giftermålet, med en riktig kungadotter. Som hertig av Finland hade han i praktiken lyckats skapa sig ett oberoende styre och genom sina kontakter i Reval verkligen lagt grunden till ett svenskt Östersjövälde. Efter några nervpåfrestade år i fångenskap på Gripsholm hade han bestigit tronen och inom kort börjat arbetet med att organisera en ny kyrka, baserad på kyrkofädernas skrifter. Han hade också gjort vad han kunnat för att sprida glans och världslig ära över sin regering. Hans slott hade moderniserats och byggts om, vad det än de månde kosta, hans soldater hade dragit i fällt för att utvidga de baltiska besittningarna och han hade inte tvekat att nästan rakt i ansiktet säga Rysslands självhärskare vad han ansåg om dennes metoder och nedlåtande sätt mot honom och hans rike. År 1587 hade kung Johan till och med lyckats få sin son vald till polsk kung: Sverige skulle efter hans död gå i personalunion med ett av Europas största och kulturellt mest högtstående riken.

Men nu, sommaren 1589, tycktes allt detta förvandlat till aska. Hans drottning, den älskade Katarina, var död. Hans kyrkopolitik, som skulle skapa enighet, hade istället splittrat riket så att man nu nästan kunde säga att det spruckit på mitten. Brodern hertig Karl understödde de präster som vägrade godkänna Röda boken och kritiserade dess katolska inslag. Hertigen sökte för övrigt på allt sätt hävda sitt oberoende och flera gånger hade inbördeskriget varit hotande nära. Slottsbyggena, i kombination med andra utgifter, hade lett till ett kraftigt underskott i statsbudgeten och kriget mot ryssarna i Baltikum verkade ha fastnat i ett dödläge, även om det för tillfället rådde vapenstillestånd. Till råga på allt saknade Johan sin äldste son och var orolig för hans framtid som kung över två riken. Det var således en kung tyngd av bekymmer som i augusti 1589 anlände till Reval för att möta sin son.

Vad Sigismund beträffade var han inte heller särskilt förtjust i sitt nya kungarike. Polen var för stort, för rikt och för glansfullt för denne man på 23 år, som tycks ha motsvarat alla fördomar om en sann svensk – tystlåten, plikttrogen och försagd. Polackerna lär vid hans trontillträde ha undrat vilken underlig varelse från ett barbarland de fått till regent. De litade inte på Sigismund, han inte på dem. Total kulturkollision med andra ord. Han längtade hem. Dessutom rådde oenighet mellan Polen och Sverige angående de svenska besittningarna i Baltikum. Då polackerna några år tidigare valt Sigismund till kung förutsatte man att svenska Estland skulle övergå till Polen. Johan hade, i god politisk anda, varken sagt ja eller nej. Hur som helst ansåg sig polackerna ha fått löfte angående Estland. Nu krävde man en otvetydig bekräftelse från svensk sida.[4]  Potentialen för konflikt var med andra ord god när Johan III 5 augusti 1589 landsteg i Reval, åtföljd av hovmän, ämbetsmän och soldater.[5] När Sigismund anlände nära tre veckor senare, också han med stort följe, var stämningen redan dålig och värre skulle det bli.

Vilka planer de båda kungarna initialt hade med sitt möte synes något omtvistat. Lindqvist ger i sina böcker om vasatiden intrycket att Johan från början varit inställd på att sonen skulle abdikera och återvända till Sverige.  Ericson(Wolke) ger i stort sett samma intryck medan Östergren tycks anse att syftet ursprungligen varit att visa upp en enad svenskpolsk front gentemot Ryssland, då stilleståndet med detta land snart skulle löpa ut. Först när det visat sig att de svenskpolska intressena varit omöjliga att förena, inte minst i Estlandsfrågan, har Johan allt ivrigare insisterat på att sonen skall återvända hem, åtminstone temporärt.[6] Såväl de svenska som polska adelsmännen i Reval var i vilket fall säkra på vad som var i görningen – Sigismund tänkte ”rymma” hem till Sverige. Både polacker och svenskar, de senare kanske något ivrigare, bestormade nu sina kungar med böneskrifter och närmast rena hotelser, där man påpekade följderna om Sigismund övergav sitt rike: Polen skulle börja krig med Sverige och troligtvis gå samman med ryssarna. Tillståndet i den svenska hären var sådant att man i så fall kunde befara myteri och frågan var om svenskarna ens ville ha en kung som genom sin hallstarrighet riskerade att kasta sitt land i tvåfrontskrig med sina(vad storleken beträffade), mäktigaste grannar. I en skrivelse som lustigt nog riktades till Sigismund påpekade de svenska adelsmän som var närvarande i Reval hur fadern hade misskött finanserna och vilken splittring som rådde i landet, både på grund av kyrkostriden och oenigheten mellan kung Johan och hertig Karl. Därtill kom det allmänna tillståndet i stort. Situationen var helt katastrofal, hävdades det.  Om inte en förändring i den allmänna politiken snart ägde rum var Sverige i praktiken dömt till undergång.[7] Johan blev rasande över att ”hans” aristokrater vågat kritisera honom inför sonen, varpå dessa åter vände sig till Johan och påpekade det olämpliga i att Sigismund lämnade sitt rike. Samtidigt med detta blev stämningen mellan polacker och svenskar allt sämre. Flera personer dödades eller skadades i slagsmål och dueller på Revals gator.

Författaren Rune Pär Olofsson återger i sin roman Argan list(1973), vad som sägs vara ett brev från riksrådet Erik Sparre till dennes hustru, daterat ”Reval 25 september 1589”. Sparre var bevisligen närvarande vid kungamötet och framstod vid denna tid som något av den svenska adelns ledare. Han var Johan III:s kansler och hade intensivt arbetat för Sigismunds val till polsk kung 1587.[8] I brevet som, även om det inte är bokstavligt äkta säkert återger något av stämningen under kungamötet i Reval, framställer Sparre situationen som förtvivlad: ”Här är ett sådant kiv och gläfsande att jag aldrig varit med om hälften”. Sparre berättar att Johan III kräver att sonen skall återvända hem och att inga argument, vare sig från svensk eller polsk sida, tycks bita på honom, tvärt om. Det rent materiella och sanitära läget är allvarligt. Varken det svenska eller polska krigsfolket i staden har mat eller sold för dagen, så de tar vad de kan komma över. Man kan befara att pesten, som redan lär härja i den svenska hären vid gränsen mot Ryssland, snart når Reval.  Sparre skildrar sedan det alltmer infekterade förhållandet mellan adeln och kung Johan och hur denne tillslut vägrat att ta emot sitt riksråd. Man har därför valt att sända sin skrivelse till Sigismund och, skriver Sparre sanningsenligt, ”vi skrädde inte orden”. Han berättar att den fräna tonen skrämt deras sändebud, som knappt vågat överlämna skrivelsen men ”då vi finner att riket är i yttersta fara, har vi inte samvete att hymla eller tiga”. Efter att kortfattat ha gått igenom innehållet i skrivelsen till Sigismund(som ju ytterst var riktat till Johan), skriver Sparre med en dyster men färgstark formulering att ”om ock en sten kunde gråta blod över tillståndet i riket, ser det, Gudi klagat, ut som om sanningen ej förmådde röra kungahjärtan”. Kung Sigismund beskrivs som vankelmodig och utan egen vilja: ”Den stackars gossen säger ena dagen ja, den andra nej och den tredje att han lovat lyda sin fader”. Kanslern uttrycker oro för framtiden men kostar ändå på sig lite galghumor i bedrövelsen: ”Jag fattar inte hur allt detta skall sluta väl. Hur det än blir, får vi fanen. Pissa mot väder och träta mot kungar: man får alltihop på sig”. I en översättning från latin till svenska slutar brevet: ”Ske Guds vilja! Herren vare med dig, käraste! Din i Kristus och köttet

    Erik.[9]               

Då Sparre skrev(?) sitt brev var emellertid dramat i praktiken över. De båda kungarna gav efter och 30 september återvände Sigismund till Polen. Johan lämnade Reval några dagar senare. De skulle aldrig mera träffas. Av allt att döma var det ryssarnas omedgörlighet som avgjorde saken. Som nämnts rådde för närvarande stillestånd mellan Sverige och Ryssland och förhandlingar pågick om ett fredsslut.[10] Den splittring mellan Polen och Sverige som visat sig vid kungamötet hade helt naturligt stärkt ryssarnas position. Hur illa han än tyckte om det insåg Johan att Sparre och de andra hade rätt: Sverige kunde inte riskera krig med både Ryssland och Polen. Kanske fruktade han också ett regelrätt uppror från adelns sida om han envisades med att få hem sonen – Johan III visste allt för väl hur lätt en revolt kan inledas, bara man finner en bra ledare, som hans egen bror hertig Karl. Från polsk sida hade nyheter kommit om ett angrepp i söder av tatarerna, något som fordrade Sigismunds närvaro i riket.

Vad som än förmådde Sigismund att återvända till Polen blev följderna för de som på svensk sida yrkat därpå kännbara. Under de sista åren av sitt liv förföljde Johan III dem som vågat kritisera honom i Reval och som ”skilt” honom från hans son. Och då Johan väl var död kom striderna mellan hertig Karl och Sigismund, som kostade flera av dem som deltagit i Reval livet. Men för andra stundade en ny storhetstid. Om man vill går det att se mötet i Reval som början på den utveckling som leder fram till Sveriges stormaktstid i Europa, den tid då det moderna Sverige på allvar börjar grundläggas.[11]      

              

                



[1] Då Gustav Vasas dotter Katarina gifte sig med en tysk greve, var kungen orolig över att inget lejdbrev kommit för resan genom Danmark. Då en svensk friardelgatson  på resa några år senare kom i gräl med danska myndigheter, blev detta en av orsakerna till nordiska sjuårskriget.

[2] Ett berömt exempel är ”Field of cloth of gold”, mötet mellan Henrik VIII och Frans I 1520. Ett mindre känt nordiskt exempel utgör mötet i Halmstad 1619, då Gustav Adolf och Kristian IV definitivt bekräftade freden efter Kalmarkriget i och med att Älvsborg återlämnades till Sverige.   

[3] Noga räknat polsk-litauiska samväldet.

[4] Svenska Estland omfattade vid denna tid stora delar av nuvarande norra Estland med Reval(Tallinn), som centralort. Eftersom Revals borgare år 1561, efter ordensstatens sönderfall, ställt sig under svenskt beskydd med det mer eller mindre uttalade syftet att inte hamna under dansk, rysk eller polsk överhöghet, är det tveksamt om man nu, nära 30 år senare, accepterat att helt sonika ”överföras” till Polen. 

[5] Datumet är angivet enligt dåtida svensk tidräkning som låg tio dagar efter Polen, där man vid denna tid redan antagit den gregorianska kalendern, I Sverige gällde den julianska kalendern fram till 1753.

[6] Då Sigismund nyligen förhandlat med habsburgarna om möjligheten att ge bort Polen till en österrikisk ärkehertig, något som Östergren berör i sin bok, är det ändå berättigat att fråga sig om inte båda kungarna varit inställda på att Sigismund skulle abdikera redan då mötet i Reval planerades.

[7] I adelns skrivelse skildras hur den svenska allmogen under Johan III:s regering plågats så av skattetryck och krigsutskrivningar att deras arbetsförmåga i praktiken upphört. Skatterna betalas inte in, tegarna blir oplöjda, skördarna mindre. Med formuleringar som avslöjar att en retorisk mästare stått för ordvalet beskrivs hur man ”på många ställen ser snårskog växa upp där fordom var åker och äng, och kring bygden vandrar nu med tiggarsäck den fordom välmående bonden”.(citerat av Olofsson, se nedan).

[8] Enligt Olofsson är det troligen Sparre som stått för ordvalet i den skrivelse som citeras i föregående not. Notapparaten till Olofssons bok är för övrigt omfattande och ger kompletterande upplysningar om bakgrunden till romanens text.

[9] Trots att inga av de sekundärkällor jag haft tillgång till nämner detta uttrycksfulla brev och trots att Olofsson i sina kommentarer och noter inte säger något om brevets konvergens väljer jag att betrakta det som autentiskt. Detaljrikedomen är så stor och språket så levande att det är svårt att tänka sig att Olofsson skulle ha ”diktat ihop” brevet för att förstärka romanens närvarokänsla. Erik Sparre var, som nämns ovan, en av vasatidens mest framstående gestalter och var bevisligen med i Reval. I Olofssons romansvit är han en av huvudkaraktärerna. Sparre och flera av de adelsmän som deltagit i kungamötet avrättades drygt tio år senare, de flesta i samband med ”Linköpings blodbad”. Brevet återges på s. 190-93 av Olofssons roman. I de citat jag här återgivit har vissa ord bytts ut mot mer moderna.

[10] Även om striderna i vad som brukar kallas nordiska tjugofemårskriget i praktiken var avslutade, kom det att dröja till 1595 innan ett definitivt fördrag slöts vid freden i Teusina Freden i Teusina – Wikipedia.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Lars Ericson(senare Lars Ericson Wolke), Johan III, en biografi(2004) s. 283 och 328-32 och Stefan Östergren, Sigismund, en biografi över den svensk-polske monarken(2005), s. 55-57. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige band 2”Gustav Vasa och hans söner och döttrar(1993) och De vilda vasarna en våldsam historia(2016).

fredag 11 augusti 2023

Renässans för Karl XII?

 

9 augusti 2023 skriver historieprofessor em Harald Gustafsson vid Lunds universitet i SVD:s streckare om svenska kontra danska högerpartiers sätt att förhålla sig till historien. Under rubriken ”När SD tappade tron på kraften hos Karl XII” återger professor Gustafsson i korthet resultatet av en avhandling vid Malmö universitet över viket bruk svenska respektive danska ”populistiska partier” i vår tid gör av historien för sin politiska agenda. Det konstateras att medan Dansk Folkeparti fortfarande gärna gör hänvisningar till sitt lands äldre historia, med händelser som köpenhamnarnas försvar mot svenskarna 1658, förlusten av Skåne eller medeltida mord på utländska fordringsägare, har SD på senare år, ungefär sedan sekelskiftet, tagit för vana att framställa sig som förvaltare och försvarare av den svenska folkhemstanken från Per Albins dagar – man dyrkar snarare(eller säger sig dyrka), svensk demokrati än svensk stormaktstid. Också Dansk Folkeparti talar gärna om värdet av demokrati och hyllar minnet av dess grundande i Danmark under 1800-talet, men minnet av äldre historia synes spela betydligt större roll för DF än SD.   

Att det blivit så anses bero på Sverigedemokraternas nazistiska ursprung. Hyllandet av kungar som Karl XII eller vikingatidens krigare har, hävdas det i artikeln, i så hög grad kommit att förknippas med 90-talets nazistiska kravaller 30 november att de sentida efterföljarna funnit för gott att överge det länge sedan förgångna till förmån för den nutida svenska kulturen hotad av invandrare, inte minst muslimer. Kunskapen om vår äldre historia anses dessutom vara så bristfällig, i synnerhet bland de yngre, att hänvisningar till gamla krigarkungar knappast skulle fungera som ”försäljningsargument” för populisterna på högerkanten. Ett annat skäl till SD:s ovilja att knyta an till ”fornstora dar” kan vara vårt lands ovanligt fredliga historia de senaste 200 åren. Medan danskarna efter 1814 legat i krig med Preussen(Tyskland) två gånger, förlorat Sóndrejylland och ockuperats av Nazityskland, har Sverige efter förlusten av Finland levt ett förhållandevis tryggt liv bakom sin neutralitetspolitik i förhållande till övriga världen, en politik vi nu synes på väg att avveckla. Vi saknar, som Gustavsson skriver, ”moderna nationella trauman” som, tillsynes paradoxalt men inte ologiskt, kan skapa starka hållpunkter att samlas kring för populistnationalistiska rörelser. Gustavsson rundar av med att konstatera att det blir intressant att följa den fortsatta utvecklingen av de nationalistiska partiernas historiesyn- och bruk i såväl Sverige som Danmark.

För mig personligen ställer Gustavssons artikel andra frågor i fokus. Enligt honom är alltså stormaktstidens kungar i våra dagar oanvändbara för politisk propaganda, de framstår som främmande och skrämmande för folk i allmänhet och kan inte uppamma vår ”nationella stolthet”. De flesta yngre svenskar (ungefär 15-40 år), vet dessutom för lite om dem för att bli särskilt sporrade av deras minne. Ändå är det ett faktum att Karl XII fortfarande hör till de mer kända av Sveriges regenter och att hans liv och gärning alltjämt diskuteras. Denne kung har bedömts olika genom tiderna, ibland som skurk ibland som hjälte: Det tycks gå i cykler. För tillfället är det den negativa bilden som dominerar. Det senaste exemplet är författaren Magnus Västerbros bok Tyrannens tid(2021). Ger det aktuella världsläget kanske hopp om en förändring?

I vår tid ser vi på nytt ett aggressivt Ryssland angripa sina grannar. Under Karl XII var Ukraina åtminstone periodvis lierat med Sverige. Även om hetmanen(hövdingen), Mazepa länge tvekade att bryta med tsaren, kom han ändå i slutänden att delta i slaget vid Poltava på svensk sida och följde svenskarna till Bender, där han kort senare avled.[1]  Jag vet inte vilken syn ukrainare i allmänhet har på Karl XII i våra dagar men 1992 uppgav Herman Lindqvist i sitt program om krigarkungen att ”Det våras för Karl XII och Mazepa i dagens Ukraina”.[2] Deras inställning har säkert inte blivit mindre positiv på senare tid. Även om vi nog inte ska räkna med någon allmän svensk renässans för minnet av stormaktstidens krigarkungar, är tiden kanske inne för en ny ”storhetstid” för Karl XII, en tid då svenskarna ser honom och hans män mer som offer än som anstiftare av ett långvarigt krig, som en(visserligen  på sikt besegrad), beskyddare av både det egna landet och av folken på andra sidan Östersjön mot en nyvaknad rysk stat med stormaktsambitioner. Låt oss samtidigt hoppas att en sådan renässans inte leder till fler röster för partier som SD utan till ökad medvetenhet om vikten av att kämpa för demokrati och frihet.

Boson Gidner, historisk skribent.                

                           



[1] Som Peter Englund skriver: ”Poltava var en rysk seger  ,men ett ukrainskt nederlag”.

söndag 30 juli 2023

"En dygdig, väluppfostrad och välgestaltad gemål", Gustav Adolfs frieri till Maria Eleonora 1620.

 

Maria Eleonora hör till de mest utskällda drottningarna i Sveriges historia. När Gustav Adolfs änka mer eller mindre rymde från Sverige i det tidiga 1640-talet, därtill med hjälp från arvfienden Danmark, rasade Axel Oxenstierna inför riksdagen att inte ens en bondhustru skulle överge sitt hem på detta sätt, mycket mindre då ”någon dam av kvallitet”. Hennes namn blev omedelbart struket ur kyrkobönen för kungahusets medlemmar. Senare tiders historiker har snarare hängt upp sig på hennes ”hysteriska” sorg efter makens död vid Lützen. Hon har betecknats som slösaktig, överspänd till och med galen. Så var det inte då hon första gången kom till Sverige på senhösten 1620.  

Gustav II Adolf tillträdde tronen i ett osäkert läge. Sverige var försvagat efter år av inbördes och utrikes konflikter, där bland annat viktiga fästen som Kalmar och Älvsborg erövrats av danskarna. Att bekosta den lösepenning danskarna krävde för det senare fästet var under flera år statskassans viktigaste uppgift. Samtidigt var det naturligtvis viktigt att skaffa Sverige starka bundsförvanter på kontinenten och som vanligt var ett passande giftermål för regenten den naturligaste vägen. En intressant makt i sammanhanget var kurfurstendömet Brandenburg i nordöstra delen av dagens Tyskland med säte i Berlin. Liksom Hansburgarna mot slutet av medeltiden gjort i Nederländerna och Spanien, hade familjen Hohenzollern under 1500-talet genom giftermål och andra former av allianser börjat bygga sig en maktsfär vid den tyska östersjökusten. Kurfurst Johann Sigismund hade på 1590-talet gift sig med dottern till hertigen av Preussen, vilket gav Brandenburg möjlighet att på sikt ärva både detta hertigdöme och hertigdömet Kleve.[1] Å andra sidan medförde dessa släktförbindelser att Brandenburg hamnade i ett komplicerat läge till Polen, som enligt feodala rättigheter var länsherre i Preussen. Eftersom Polens kung också var svensk tronpretendent, sökte Gustav Adolf och kansler Oxenstierna vid flera tillfällen under 1610-talet locka kurfursten till en allians i form av giftermål mellan den svenske kungen och kurfurstens andra dotter, Maria Eleonora.

Delvis på grund av att Sverige ännu inte hade någon fungerande utrikesförvaltning med fast anställda diplomater men även för att hemlighålla vad man sysslade med och undvika att skada landets prestige vid eventuellt avslag, använde sig svenskarna av utlänningar vid sina kontakter med Brandenburg. En av dem var en tysk adelsman som tjänat vasafamiljen i trettio år och med gamla förbindelser vid hovet i Berlin. Han hade under åren i Sverige ofta anlitats just för kungahusets giftermålsaffärer, även om hans ansträngningar inte alltid fallit väl ut.[2] Sändebudet uppmanades att för kurfursten framhålla nyttan av att ha Sverige som flankskydd visavi Polen men även om tanken på ett svenskt giftermål väckte anklang i inflytelserika kretsar i Berlin, tvekade man ändå att ta ett steg som kunde leda till definitiv brytning med Polen. Ju svårare uppgiften verkade, desto ivrigare blev emellertid Gustav Adolf. Flera sändebud skickades och slutligen, våren 1620, reste kungen själv till Berlin. Bilden av hur han mottogs varierar. Kurfurst Johann Sigismund hade nyligen avlidit och efterträtts av sonen Georg Vilhelm. I fråga om prinsessornas giftermål var det dock av tradition flickornas mor som hade sista ordet i Brandenburg. Lindqvist nämner visserligen att änkefurstinnan Anna ”tidigare bromsat” ett svenskt giftermål, men ger ändå i stort intrycket att hon helhjärtat varit med på att göra sin dotter till svensk drottning. Wetterberg hävdar att hon först var kallt avvisande och gick så långt att hon i brev hävdade att hon hellre såg sin dotter död än gift med Gustav Adolf.[3] Maria Eleonora blev hur som helst betagen i sin nordiske friare och lär, då kungen efter några dagar fortsatte sin resa, ha bönfallit modern att ändra sig. Brodern, kurfursten, fick för sin del veta att Gustav Adolf hellre skulle dö än gifta sig med någon annan. Om det nu var dotterns böner eller, vilket är troligare, politiska saksjäl som fällde avgörandet – när Gustav Adolf efter några veckors rundresa i de tyska furstendömena återvände till Berlin, mottogs han med största glädje av både svärmor och hustru in spe.

Sedan festfolket utväxlat sina löften reste kungen hem, varpå hans kansler åkte till Tyskland för att ordna de praktiska detaljerna med hemgift och annat. Efter någon tid träffade Oxenstierna Maria Eleonora och konstaterade att Gustav Adolf bara var att gratulera:

 ”Jag kan icke nog tacka Gud att min nådige konung får en så dygdig, väluppfostrad och väl gestaltad gemål”, skrev han och uttryckte sin förvissning att detta äktenskap skulle bidra till ”kungafamiljens konservation och fäderneslandets välfärd”. Med facit i hand kan man undra om Oxenstierna på ålderns höst mindes dessa ord med ironisk bitterhet. Den unga furstinna han förde hem till sin kung hösten 1620 skulle tjugo år senare fly i lönndom, till Sveriges vanära, det enda barn kungaparet fick, dottern Kristina, abdikerade och skänkte bort sin tron till släktingarna av huset Pfalz.[4]  Men hösten 1620 låg allt detta i framtiden. I november samma år stod bröllopet Mellan kung Gustav Adolf och Maria Eleonora av Hohenzollern. Sverige hade tagit ett viktigt steg mot att bryta sin utrikespolitiska isolering.[5]                 

              



[1] Noga räknat Ostpreussen med Königsberg(nuvarande Kaliningrad).som främsta stad. Denna del av Preussen hade på 1460-talet genom fredsfördrag tillfallit tyska orden med Polen som länsherre, medan den större västra delen med Danzig(nuvarande Gdansk). direkt tillfallit Polen. Kleve(noga räknat Julich-Kleve-Berg), i dagens Nordrhein-Westfalen), var ett hertigdöme i tyskromerska riket. Tvisten om dess tillhörighet sedan den siste hertigen avlidit höll på att sluta i ett större krig, vilket dock avvärjdes 1610. Vi ser hur tilltrasslade maktförhållandena var i det feodala och tidigmoderna Europa och hur en till synes obetydlig tvist potentiellt kunde leda till allmänt krig, ett fenomen som dessvärre visat sig seglivat i våra dagar om än med andra förtecken.       

[2] Denne man, Hieronymus von Birckholtz, lyckades i själva verket med konststycket att tjäna fyra Vasakungar i följd utan att vare sig förlora huvudet eller drivas i landsflykt, en bragd som i sig förtjänar hedersomnämnande. Dessutom var han gift med en dotter till Erik XIV:s forna frilla Agda Persdotter, även om flickan var född i Agdas senare äktenskap med en svensk adelsman.    

[3] Det är anmärkningsvärt att såväl Gustav Adolf som Maria Eleonora hade dominerande mödrar som var minst sagt engagerade i frågan vem deras barn skulle gifta sig med. Änkedrottning Kristina hade aktivt hindrat sin äldste sons giftermål med Ebba Brahe och kurfurstinnan Anna skall inte ha tvekat att döma ut sin make som senil, när han ville genomföra ett giftermål som riskerade Brandenburgs goda relationer till Polen. Sedan Gustav Adolf blivit kung kämpade änkedrottningen för sin yngre sons handlingsfrihet i egenskap av hertig Och Anna verkade på motsvarande sätt för sin yngre sons rätt till hertigdömet Ostpreussen, mot kurfurst Georg Vilhelms önskan.      

[4] Den största skymfen blev Oxenstierna dock besparad att uppleva, Kristinas konvertering till katolicismen.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1(2002), s. 282-91. Se även Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 3 ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 108-15 och Moa Matthis, Maria Eleonora, drottningen som sa nej(2010), s.17.  

lördag 15 juli 2023

Kristersson och Oxenstierna.

 

”Tidöavtalet är ett nytt begrep i Sveriges politiska historia. Det var på Tidö slott i Västmanland som moderater, liberaler, kristdemokrater och sverigedemokrater i oktober 2022 slöt det avtal som i skrivande stund reglerar vår regeringspolitik. Vänsterpartiets ledare gjorde efteråt några spydiga anmärkningar om ”det nya högernationalistiska styret”, som i en tid då många dras med oerhörda svårigheter sätter sig på ett slott och förhandlar om hur Sverige skall styras. Hon nämnde att en besökare associerat till Harry Potter och hans liv på Hogwarts trolldomsskola.[1] Jag har inte hört någon motivering till varför det nya regeringsunderlaget förhandlades fram just på Tidö – kanske det var så enkelt att man behövde diskutera i avskildhet och att Tidö, som bedriver konferensverksamhet, då föreföll lämpligt. Oavsett orsaken att mötet ägde rum där det gjorde, väcker valet av plats associationer hos den historiekunnige – det nuvarande Tidö slott uppfördes nämligen av Axel Oxenstierna, Sveriges störste statsman genom tiderna och grundläggare av vår moderna förvaltning.

Det ursprungliga Tidö hade uppförts någon gång i slutet av 1400-talet och tycks ha varit avsett att kunna fungera som fästning under unionsstriderna. Genom diverse ägarbyten kom borgen under tidig Vasatid i familjen Bååts ägo. I likhet med Oxenstiernorna räknade de sitt ursprung till det medeltida Småland och i likhet med dem hade man valt att tjäna hertig Karl i slutet av 1500-talet, varför Bååtarna stod på den vinnande sidan i inbördeskriget 1598. Riksrådet Åke Johansson till Tidö hade en dotter Anna. På andra sidan Mälaren låg det Oxenstienska Fiholm, där unge Axel delvis växte upp. Det är oklart hur väl de båda ungdomarna kände varandra men att de träffats som barn är sannolikt. I vilket fall som helst stod bröllopet på Tidö i juli 1608.[2]  Kort därefter tillföll egendomen det nygifta paret genom arv. Hur ståtliga titlar och framstående positioner än Axel fick i framtiden, kom hans hustru att i sina brev alltid beteckna honom som ”herre till Fiholm och Tidö”.

Trots att Tidös nye herre av förklarliga skäl sällan hade tid att besöka sitt gods engagerade han sig ivrigt i dess skötsel och förbättringar. Av någon anledning betecknades den medeltida borgen ”Oldenburg”.[3] Med åren fann kanslern uppenbarligen att slottet måste moderniseras såväl av representativa - som bekvämlighetsskäl. I stort sett tycks Oxenstierna själv ha planlagt arbetet utan att anlita professionell hjälp. Först mot slutet av 1630-talet, då det mera av grundarbetena avslutats och flyglar och försköningar skulle till, kallades experter som Tesssin och de la Vallée in.[4] Som så ofta med stora byggprojekt fann Oxenstierna med tiden att allt blev dyrare än avsett. Han erkände dock att han själv bar en del av skulden: Eftersom han vistats i Tyskland många år för att bevaka Sveriges intressen i trettioåriga kriget, hade mycket av bygget skett i hans frånvaro ”det jag hemkommandes haver omkullriva låtit och så med dubbel kostnad byggt upp igen, förändrat, förvandlat efter min fantasi… så att där jag allt hade rätt och tidigt fattat, hade jag med tredjedelen av omkostnaden kunnat bliva förskonad.[5] Kanslern oroade sig även för att allt som lagts ned på Tidö i längden skulle visa sig förgäves eftersom ”när sådane hus komma i dess händer, som det anten(antingen), intet sköter eller värderar, gå de snart till grund igen, och där de råka i barna eller fattig mans händer, måste de av sig själva ruineras”.[6]            

Gunnar Wetterberg betecknar i sitt tvåbandsverk om Axel Oxenstierna Tidö som ”ett av de bäst bibehållna 1600-talsslotten i landet”. Det används både för konferensverksamhet och ”för gillen och andra samkväm” På sin hemsida uppmanar man turister att besöka parken och ”känna historiens vigslag”. Trots att huset är privatägt finns även möjlighet att besöka själva slottet.[7] Och i oktober 2022 valde alltså moderatledaren att samla sina borgerliga kolleger, inberäknat Jimmie Åkesson, på Tidö för att få till stånd en regeringsöverenskommelse. Undrar om Kristersson kände byggherrens närvaro och om Oxenstiernas exempel kan sporra regeringen att verkligen lägga manken till under mandatperioden.[8]     

 



[2] Axel Oxenstierna var då en nära 25-års man som just gjort sitt inträde vid hovet. Följande år utnämndes han till riksråd och inledde därmed sin långa politiska karriär. Anna var omkring 30 och alltså lite äldre än sin make.

[3] Möjligen var det avsett som en provokation mot den danska kungaätten med samma namn, eller” klingade bra” med sin anspelning på de tyska furstarna. Den medeltida borgruinen går än idag under namnet Oldenburg.

[4] Nicodemus Tessin den äldre och Simon de la Vallée

[5] Ett konstaterande som mången efterklok kommunalpolitiker i våra dagar säkert känner igen. 

[6] Skrivaren får här med blygsel bekänna att han inte vet vad uttrycket ”råka i barna” åsyftar. Det kan tänkas betyda ”komma i barnens(dvs. arvtagarnas), händer”, men eftersom Oxenstierna redan berört risken att huset kommer i händerna på ointresserade, verkar det lite för enkelt. Det kan också tänkas betyda råka i vanhävd, förfall, vilket är min personliga gissning..

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid(2002), dej 1 s. 114-117 och del 2, s. 750-55.

söndag 2 juli 2023

"Alla våra grannar äre våra fiender", Axel Oxenstiernas lägesrapport 1612.

 

Svenska politiker brukar ofta framställa det allmänna läget i övervägande positiv dager. Om det till äventyrs skulle se illavarslade ut beror detta främst på den förra regeringen eller(om det rör sig om en oppositionspolitiker), den nuvarande och kan åtgärdas genom nyval eller, om talaren representerar regeringen, genom att alla ställer upp på den förda politiken. Uttrycket ”vår beredskap är god”, som Per Albin fällde 1939, är väl fortfarande det klassiska exemplet på svenska politikers vana att försöka se världen i så ljusa färger som möjligt hur svårt läget än kan vara. Tanken är säkert att få opinionen att känna förtröstan och ork att utstå svårigheterna, men kanske blir tonen ibland för optimistisk. Annat var det på 1600-talet.

Axel Oxenstierna anses ännu efter nära 400 år vara Sveriges främste statsman genom tiderna. En kort period var han det protestantiska Europas ledande gestalt och en av den dåtida världens mäktigaste män, fullt i klass med samtida kolleger som Richelieu i Frankrike eller Cromwell i England. Det är berättigat att kalla denne man vår förste professionelle heltidspolitiker. Familjen sökte sitt ursprung i Småland och hade under medeltiden tillhört de främsta svenska adelssläkterna, med både riksföreståndare och ärkebiskopar bland förfäderna.[1] I början av 1500-talet var dock släkten på väg att utslockna och efter Kristian II:s utrensningar 1520 återstod endast den späde Gabriel Kristersson som sista skott på stamträdet. Denne visade sig emellertid vara en både seglivad och duktig man som vid sin död 1585 efterlämnade såväl en stor mängd gods som en riklig skara barn och barnbarn, fullt beredda att på nytt hölja släktens vapensköld med ära. Den följande generationen hade turen att uppnå aktningsvärda ställningar som hovmän och militärer utan att direkt stå i den politiska hetluften, varför Oxenstiernorna undgick det sorgliga öde som under vasasönernas regeringstid drabbade flera medlemmar av ätter som Sture, Bielke och Banér.[2] Kring sekelskiftet 1600 kunde den sextonårige Axel Gustavsson, som tyvärr nyligen förlorat sin far, lugnt fara på bildningsresa i Europa, huvudsakligen till olika tyska universitet. Efter fyra års bortovaro återvände han till Sverige och tog tjänst vid Karl IX:s hov. Han ingick i flera beskickningar till främmande hov och till de nya svenska besittningarna i Baltikum. Mot slutet av Karl IX:s regering utsågs Axel till riksråd och framstod alltmer som en ledargestalt inom den nya unga generationen svensk adel. I oktober 1611 avled Karl IX på Nyköpingshus och 6 januari följande år, alltså på Trettondagen 1612, utsågs Axel Oxenstierna till den nye kung Gustav Adolfs rikskansler. Han var 28 år.[3]

Det var knappast i ett ljust läge den nye kanslern tillträdde sitt ämbete. Sverige hade nästan konstant befunnit sig i krigstillstånd sedan nordiska sjuårskrigets dagar femtio år tidigare. Nu hade danskarna åter förklarat krig och på kort tid förhärjat Småland och erövrat Kalmar. Nästa mål kunde befaras vara Älvsborg. Om så blev fallet skulle Sverige förlora sin nyckel till västerhavet. Eftersom Sigismund Gustav Adolfs kusin, som avsatts från sin svenska tron av farbrodern Karl, alltjämt var kung i Polen, var de båda länderna i krig med varandra. Bortsett från den i sig allvarliga släktfejden stred man också om inflytandet i Baltikum. Som om detta inte räckte hade Sverige också dragits in i den maktkamp som rasade i Ryssland(stora oredan). Karl IX:s minst sagt hårdhänta handlag med sina inrikespolitiska motståndare hade lett till inbördes splittring som nätt och jämt hunnit lösas genom att den nye kungen gjort eftergifter gentemot adeln, men hur länge skulle det hålla? Mot denna bakgrund skrev Axel Oxenstierna våren 1612 på rådets vägnar ett betänkande till kungamodern Kristina, Karl IX:s änka, under rubriken ”Om rikets farliga ställning och utblottade tillstånd, samt de utvägar som kunna anlitas för att stärka försvarskrafterna”. Aktstycket var uppdelat i tio punkter och målade sannerligen inte situationen i alltför ljusa färger.[4]        

Oxenstierna inleder sitt aktstycke med att frankt konstatera att ”alla våra grannar äre våra fiender, vilket i praktiken innebär att ingen del av Sverige är säker för angrepp. Av allt att döma anser kanslern Polen utgöra ett särskilt allvarligt hot, eftersom han specifikt poängterar svårigheten eller omöjligheten att få till stånd en bestående fred med detta land. I nästa punkt konstateras att Sverige ”have platt inge vänner, som vår olägenhet går till hjärtat”. Även om det kanske finns riken och makter som ”icke voro oss obevågne”, menar kanslern, ”så är dock ingen hjälp eller undsättning av dem att förmoda”(underförstått, om verklig fara hotar). Alla de fientligt sinnade rikena är dessutom, eller anser sig åtminstone vara, starkare än Sverige och, fortsätter Oxenstierna, i det läge som råder finns egentligen ingen orsak att motsäga det.  

I de följande sex punkterna konstateras i stort sett att Sverige är utblottat på alla resurser, såväl ekonomiskt som materiellt. Folket är så pass barskrapat att skattehöjningar knappast skulle lösa problematiken: Att tynga undersåtarna ytterligare ”är odrägligt och orådsamt”, hävdar Oxenstierna.[5] Beträffande tillståndet i den östra riksdelen och de nya baltiska områdena sägs att ”Livland är öde, Finland fördärvat och mångenstädes öde” så att ”därifrån icke heller någon hjälp är hit till Sverige att förmoda”.  Småland och Västergötland är antingen utplundrat eller erövrat av danskarna ”Norrlanden” är i stort förbrukade som försörjningsområde genom den mängd soldater som redan förlagts där.[6]  I praktiken är det således mälarlandskapen som får bära tyngden att i denna kristid försörja kronan med livsmedel och andra resurser och den samlade potentialen därifrån ”gör näppeligen fyllest för ett gott furstendöme”, anser kanslern. Dessutom måste man räkna med att också dessa trakter i sinom tid kommer att invaderas. Att Sveriges kreditvärdighet under sådana omständigheter inte står särskilt högt säger närmast sig självt. Oxenstierna säger sig slutligen ”uti denne vår olägenhet” ha velat underrätta änkedrottningen om det faktiska läget ”EM:t(Ers majestät), att överväga”.  Det hela tycks enligt Wetterberg utmynna i en hemställan att änkedrottningen måtte acceptera att tills vidare betala tull på den handel hon själv bedriver i utlandet, trots att både hon och adeln undantagits från sådana förpliktelser i de nya privilegierna.

Vilket huvudsyftet med dokumentet än varit, kan sammanfattande konstateras att den allmänna lägesbilden minst sagt bedöms som mörk. En sentida läsare får närmast intrycket att Sverige när som helst kommer att gå under. Med tanke på att mannen som skrivit betänkandet inom fyrtio år skulle bygga upp en effektiv förvaltning som till sin kärna finns kvar i denna dag, vara med om att grunda vår första tidning, öppna de första gymnasierna, återstarta Uppsala universitet, grunda ett postverk, förhandla med Europas ledande politiker på jämställd fot, tilltalas ”min kusin” av Frankrikes konung mm, måste man säga sig att både Axel Oxenstierna och Gustav Adolf uträttat mycket med det svaga obetydliga land de fått att styra över i början av 1610-talet. Lite mer praktisk handling och mindre ”stora ord” vore kanske ett framgångsrecept för våra dagars politiker.[7]         

 

           



[1] Familjenamnet kommer av den oxpanna(stirn på tyska), med horn som finns avbildad på vapenskölden. Ordagrant översatt till svenska skulle släkten alltså hetta ”Oxpanna” eller ”Oxhuvud”. Det är begripligt att man föredrog det onekligen mer ståtligt klingande ”Oxenstierna”. Namnet användes dock inte som egennamn förrän under 1500-talet.

[2] Dvs. att bli avrättade. Wetterberg konstaterar sammanfattande om Axel Oxenstiernas far och farbröder att de ”sällan var mer framstående än som var hälsosamt för dem”. 

[3] Oxenstierna uppehöll denna post till sin död 42 år senare, 1654.

[4] Wetterberg anger inte den exakta tidpunkten när aktstycket skrivits, bara att det skedde ”några månader” efter att Oxenstierna tillträtt sitt ämbete. Då det framgår av texten att Älvsborg fortfarande är i svenska händer, måste betänkandet ha satts upp någon gång under senvintern eller förvåren 1612, som allra senast i början av maj detta år Älvsborgs lösen – Wikipedia.

[5] En åsikt mången nutida svensk skattebetalare säkerligen instämmer i.

[6] Det framgår inte tydligt vad begreppet ”Norrlanden” avses innefatta. Lappland räknas rimligen inte dit, då det i stort ännu var outforskat och frågan om vart det egentligen hörde var en av orsakerna till det pågående kriget med Danmark. Förmodligen menas vad vi i  dag betecknar som södra Norrland, vilket dock är min privata gissning. Vi bör komma ihåg att stora delar av nuvarande Sydsverige liksom också de norska provinserna Jämtland och Härjedalen ännu tillhörde Danmark.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Gunnar Wetterbergs bok Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid, del 1(2002), främst s. 160-63.

torsdag 22 juni 2023

En vacker älsklig prinsessa, kronprins Oscars och Josephines giftermål 1823.

 

På sätt och vis var läget detsamma som 290 år tidigare, när Gustav Vasa sökte sig en hustru bland de tyska furstehusen. En svensk uppkomlingsdynasti behövde tryggas genom ett förnämligt äktenskap.[1] Sett till anorna kunde man hävda att chansen att lyckas var sämre denna gång eftersom Bernadotte var en ren borgarsläkt. Vasarna hade åtminstone varit adel. Men Sverige var inte längre ett okänt land i norr utan en före detta stormakt vid Östersjön och dess nye kung en känd krigare som kämpat både med och mot Napoleon. Revolutionen och upplysningen hade också haft effekt - börden var inte längre den allt avgörande meriten för en man att nå makt och inflytande, eller som kung Karl Johan uttryckt det i ett brev till sin hustru: nationerna ärvdes inte längre uteslutande av “vissa familjer, vilkas enda rätt till utövandet av makten äger sitt ursprung i svek eller våld”. Därför kunde Sveriges nye kronprins, den 22årige Oskar, dra ut på friarfärd våren 1822 med gott hopp att lyckas få en tillräckligt förnäm prinsessa till hustru.

Inför sonen hävdade Karl Johan att denne hade sitt fria val för giftermålet: Vem Oscar än valde skulle kungen ge sitt godkännande och bemöta henne “som min egen dotter”.  I ett annat brev upprepade han att Oscar hade sin fria vilja “men jag ber dig inte såra någon. Hela världen vet att du söker en prinsessa”. Samtidigt framhöll kungen att vissa kandidater vore att föredra. Allra helst borde Sveriges blivande drottning vara född i Danmark, som det var angeläget att komma på god fot med efter erövringen av Norge några år tidigare. Annars en tysk prinsessa - kanske någon av döttrarna till kurfursten av Hessen-Kassel eller, varför inte, Josephine av Leuchtenberg. Denna prinsessa hade särskilt stora fördelar, ansåg Karl Johan. I henne förenades den nya och den gamla tiden. Hon var äldsta dotter till ingen mindre än Napoleons styvson Eugene de Beauharnais, som i det längsta förblivit kejsaren trogen men till slut dragit sig undan och nu bodde med sin familj i staden Eichstätt i Bayern. Hans hustru Augusta av Bayern tillhörde det anrika huset Wittelsbach med band till flera av Europas furstesläkter, inberäknat Vasaätten.[2] Slutligen blev det så uppenbart att kungen önskade ett giftermål Bernadotte-Leuchtenberg att Oscar visade tecken att sätta sig på tvären - han hade ju fått lov att välja själv! Prinsen tog sig en tur till det nederländska hovet och inspekterade en prinsessa där, men hon var bara tio år. Alldeles för ung, deklarerade Oscars kammarherre som i praktiken förde faderns talan: den nya dynastin måste befästas snabbt! Inte heller Oscars mor Desirée, som alltjämt envist vägrade att återvända till Sverige, var helt förtjust i tanken på ett giftermål med den bayersk-franska prinsessan. (Kanske hon innerst inne tyckte att Oscar borde ge upp hela detta vansinniga projekt att vara tronföljare och blivande kung i ett mörkt ogästvänligt land långt borta i norr. Ville Jean kasta bort sig där var det hans sak – varför kunde inte Oscar komma hem till Frankrike och skaffa sig någon lämplig borgarflicka eller kanske en förnäm adelsdam).[3] Vad än Oscar eller hans mor tyckte hade Karl Johan bestämt sig – sonen skulle gifta sig med Josephine av Leuchtenberg, punkt! I ytterligare ett brev påpekade han hur bra det skulle passa ihop. Både han själv och Eugene de Beauharnais hade ju av i stort sett egen kraft kämpat sig till höga positioner i samhället – han själv helt på egen hand och Eugene ”uppfostrad av världens främste härförare”.[4] Moderns släktförbindelser gjorde att Josephines familj hade fortsatt goda utsikter till en framträdande position i Europa, inget parti att förakta med andra ord.

I augusti 1822 kom kronprinsen och hans följe fram till Eichstädt. Utöver flickans förnäma ursprung hade fadern framhållit att hon var vacker ”vackrare än den skönaste dam i Stockholm”. Nu visade det sig att han haft rätt. Den 15åriga prinsessan beskrevs av de svenska gästerna som vacker i både fysisk och andlig bemärkelse, i det att hon ”har vittgående kunskaper men för dem icke till torgs, om man icke driver henne därtill”. Josephine var alltså intelligent men inte framfusig. Därtill förde hon sig väl, neg behagfullt som en sann furstinna och var verkligen vacker med sina mörkblåa ögon och mörkbruna hår. En utmärkt representativ drottning för Sverige! Kronprinsen själv syntes också betagen. Bara efter någon dag konstaterade han att saken var klar – denna flicka skulle bli hans hustru och framtida drottning.

Josephine för sin del hade förvarnats om att prinsen skulle komma och att han troligen kom som friare. Hennes syskon hade småretats med henne om det kommande giftermålet redan innan prinsen anlände men hon hade påpekat att tidningarna som skrivit om saken mycket väl kunde ljuga. Det gjorde de ofta, menade hon.[5] De första dagarna var det blivande paret blyga för varandra men de gick på operaföreställningar och sjöng och spelade tillsammans. Mycket snart märktes det att de tyckte om varandra. Josephine berättar att hennes far en kväll strax före middagen sagt henne att Oscar anhållit om hennes hand i vederbörlig ordning. Eugene hade givit sitt samtycke men, fortsatte han, ”Vill du det. Det var villkoret jag ställde”. Dottern blev så rörd att hon endast kunde kyssa sin far och ge honom en kram. Enligt modern konstaterade flickan att hon i princip alltid lydde sina föräldrar men denna gång ”gör jag det med stor glädje”, Samma kväll gick de åter på opera och vid hemkomsten gav Oscar sin blivande brud en ring med en ensam sten, en gåva från Karl Johan och dessutom en mindre ring med tre stenar, symbol för tron, hoppet och kärleken. De var trolovade! Enligt det avtal som nu gjordes upp skulle Josephine få behålla sin katolska tro. Bara 25 år tidigare hade Gustav IV Adolf närmast vållat skandal då han vägrat sin tilltänkta ryska hustru att behålla sin religion, eller i alla fall utfärdat starka förbehåll. Nu tycks allt ha gått i lås utan problem Den nya kronprinsessan skulle till och med få ta med sig en egen biktfar.[6] Bröllopet skulle stå om ett drygt år, sommaren 1823.

13 juni 1823 var den stora dagen. Då landsteg Sveriges nya kronprinsessa vid Manilla på Djurgården. Under mellantiden hade fästmannen hunnit resa runt i Europa och också gjort ett nytt besök Eichstädt. Josephine eller Josefina, som hon nu officiellt skulle kallas, hade ägnat sig åt att studera svenska och gjort stora framsteg i ämnet. Som brukligt hade paret vigts genom ombud i brudens hem. Ceremonin hade följt katolsk ritual och med en av Josephines morbröder i Oscars roll. Av såväl kostnads- som bekvämlighetssjäl färdades prinsessan sjövägen till Sverige från Lübeck. I sitt sällskap hade hon svärmodern Desirée, som tillslut bestämt sig för att resa till Sverige och inta sin plats som drottning vid Karl Johans sida, åtminstone en tid.[7] Vid Vaxholm kom kronprins Oscar ombord helt oförhappandes tidigt på morgonen. Drottning och kronprinsessa fick i all hast göra morgontoalett varpå prinsen, som han skrev till sin far, ”hade lyckan att få omfamna en öm moder och en älskad maka”. På kvällen skedde landstigningen i strålande sommarväder och inför jublande åskådare. Ett ögonvittne skrev om den ståtliga kronprinsessan och hur glada alla verkade. Oscar och Josephine tycktes personifiera en ny tid av framsteg och lycka. Men det förgångnas representanter fick inte helt glömmas bort. De första dagarna bodde Josephine på Haga tillsammans med Sofia Albertina, Gustav III:s sjuttioåriga syster.[8] 19 juni 1823 stod så den slutgiltiga vigseln i Storkyrkan i Stockholm. Den nya dynastin var tryggad.[9]                        

 



[1] Gustav Vasas första gemål var Katarina av Sachsen-Lauenburg. De gifte sig 1531.

[2] Augusta av Bayern härstammade från Kristina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken, dotterdotter till Karl IX och äldre syster till Karl X Gustav. Då Kristina även är anmoder till kung Adolf Fredrik blev huset Bernadotte i och med Oscars giftermål släkt med alla svenska kungafamiljer, från Gustav Vasa till Karl XIII. Med tanke på att den nya furstedynastin under följande sekel ivrigt fortsatte söka drottningar med svensk anknytning, kan det med fog sägas att Karl Johans ätt efter 200 år blivit ett helsvenskt kungahus. Angående Vasaättens släktband till senare svenska kungasläkter, se Kristina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken – Wikipedia.    

[3] Detta är författarens högst personliga reflektioner över Desirées tankar.

[4] Med tanke på Karl Johans minst sagt komplisserade förhållande till Napoleon luktar detta superlativ onekligen en smula hyckleri. 

[5] Att tidningarna nämnde giftermålet redan innan det var beslutat visar vilka starka krafter som verkade för det.

 

[6] Pater Lorenz Studach skulle tillsammans med sin härskarinna utföra stora insatser för den katolska kyrkan i Sverige. Josephine blev därigenom, kanske utan att egentligen avse det, en förespråkare för svensk religionsfrihet i allmänhet.

[7] Hon kom att stanna livet ut. Vid hennes död 1860 var både Karl Johan och Oscar döda. Svärdottern Josephine. Stod troget vid hennes sida.

[8] Hon skulle leva ytterligare sex år. Det var Sofia Albertina som presenterade Josephines första barn, blivande Karl XV, för Karl Johan 1826.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Eva Helen Ulvros, Oscar I, en biografi(2007),s. 83-102. Se även Drottning av Sverige – Joséphine | SVT Play.