fredag 2 maj 2025

Två olyckliga fiender - Gustav IV Adolf och Alexander I

 

 Kungen gick ett hastigt varv kring salen och fortsatte upp i Foajén. De svartklädda ställde sig vid kulissen och väntade. Då kungen kom tillbaka, skockade de sig kring honom. En av dem makade sig bakom honom medan kungen gick nedåt salen. I nästa ögonblick small ett skott.

-          Jag är sårad, ropade kungen.

Skadan var inte omedelbart dödande men kunde heller inte botas med dåtida resurser. Tretton dagar senare, 29 mars 1792, var Gustav III död. Attentatet hade lyckats och misslyckats.

 

Nästan exakt nio år senare, natten till 23 mars 1801, väcktes Rysslands självhärskare, tsar Paul I, av ett buller i sitt sovrum i Michailowska palatset i Petersburg.[1] Den alltid skuggrädde tsaren sprang upp men i nästa ögonblick trängde en grupp officerare in i rummet. De manade honom att abdikera, han vägrade. Tumult uppstod. Tsar Paul försökte fly men greps och ströps till döds.

Så tillgick två av de berömdaste kungamorden i Europas historia. Gustav III och Paul I var nära släkt men mycket olika. Båda föll offer för sammansvärjningar inom sin egen högadel och båda efterlämnade en son och efterträdare som aldrig skulle glömma det fruktansvärda öde som drabbat deras fäder – Gustav IV Adolf och Alexander I.[2] Trots att dessa båda furstar i slutänden blev varandras fiender – den enes handlande bidrog aktivt till den andres fall, och trots att de på ytan kunde förefalla mycket olika till karaktären, var de i grund och botten ganska lika och trots att den ene för eftervärlden kom att framstå som segrare och den andre som förlorare, ja närmast galen, delade de ändå på något sätt samma sorgliga öde.

 

Alexander I var knappt ett år äldre än Gustav IV Adolf.[3] Hans farmor kejsarinnan Katarina, som i praktiken tagit över vårdnaden om sonsonen från föräldrarna, berättade i brev för sin kusin Gustav III hur hon lät pojken leka på mattan i sitt arbetsrum en stund varje dag. När Gustav själv fick en son lät han göra pojkens kläder efter samma bekväma stil som Katarina låtit göra åt Alexander. Ingen av de två pojkarna kan dock sägas ha växt upp i vad vi skulle kalla ”ett lyckligt hem” – särskilt inte Gustav Adolf, som var enda barnet, blev strikt uppfostrad och dessutom omgavs av viskade rykten beträffande sin börd. Inte heller Alexander, som tycks ha fått större chans att ”vara barn” åtminstone ibland, kan anses ha haft en fullt harmonisk uppväxt. Det sena 1700-talet var en tid då den kungliga absolutismen fick allt svårare att hävda sig mot upplysningens tankar om förnuft och frigörelse. Kungarna sökte på en gång bevara enväldet och ge sina arvtagare tillgång till tidens nya pedagogik och tankar. Därför kunde tidens prinsar finna att deras lärare i grund och botten hade åsikter diametralt motsatta de som förfäktades av deras föräldrar eller förmyndare, vilka de i sin tur förväntades lyda och i tidens fullbordan efterträda.      

Både Alexander och Gustav Adolf fick sin intellektuella uppfostran utformad av unga män i tidens anda. Den förre sekreteraren vid svenska ambassaden i Paris, von Rosentein, hade dock svårare att inpränta upplysnings tankar i sin lärjunge än vad hans kollega, schweizaren La Harpe, hade med sin dlscipel Kanske de psykiska påfrestningarna - med faderns ryska krig och den allt dovare stämningen kring hovet, gjorde Gustav Adolf mer benägen att vända sig till Gud än till moderna tänkare i sitt sökande efter svar på tidens frågor. Vad Alexander beträffade var han vid mitten av 1790-talet så impregnerad med upplysning att hans farmor, som Troyat skriver, då hon ville diskutera politik med honom ”fann en schweizisk borgare”, snarare än en rysk arvprins. Katarina skall dock ha tagit saken med ro i tanke att sonsonen med tiden skulle anpassa sig till den ryska verkligheten, där endast envälde kunde brukas som styrmedel enligt vad kejsarinnan funnit. Alexander, som redan led svårt av de starka morsättningarna mellan hans far och farmoder och var tvungen att anpassa klädsel och uppträdande efter vilken av dem båda han för tillfället vistades hos, skall emellertid ha varit allvarligt betänkt på att helt sonika avstå sina tronanspråk, flytta till Västeuropa och slå sig ned på någon vacker plats med sin unga familj, långt borta från allt vad politik och hovintriger hette.[4]. Denna avsikt framförs i brev, både till informatorn La Harpe och vänner ur den egna kretsen vid hovet. Farmodern, som å sin sida blivit alltmer inställd på att åsidosätta tronföljaren Paul till förmån för sin sonson, gjorde vad hon kunde för att få dessa griller ur huvudet på Alexander. Pressen fick effekt: ”Ni vet att jag beslutat lämna mitt fosterland”, skriver den unge prinsen till La Harpe sommaren 1796. ”För ögonblicket ser jag ingen möjlighet att fullfölja beslutet. Mitt lands olyckliga situation har gett mina tankar en annan riktning”. Några månader senare avled kejsarinnan Katarina i ett slaganfall, utan att ha hunnit offentligöra den akt där sonen förklarades förlustig sina tronanspråk. Följaktligen tillträdde Alexanders far tronen som Paul I. Därmed inleddes en period på drygt fyra år då, som Ekman skriver ”de franska upplysningsidealen ersattes av kall preussisk disciplin”. Den misstänksamhet och rädsla som spred sig från den lynnige(säkert också djupt olycklige), tsaren ut över landet, fick slutligen en stor grupp officerare att samla sig till revolt. Flera av de sammansvurna tillhörde Alexanders vänkrets. Tronföljaren, som i brev till sin forne informator själv betecknat fadern som ”en galning”, skall ha accepterat sammansvärjningen, under förutsättning att Paul bara fängslades, inte dödades. Då han natten till 23 mars 1801 fick veta att fadern blivit dödad, skall Alexander ha varit otröstlig. Slutligen tappade en av kuppmännen tålamodet, gick fram till prinsen och utbrast: ”Nog med barnsligheter. Gå och regera"! Den så hastigt tillträdde Alexander I, alla ryssars självhärskare, var 23 år gammal.


Skottet på maskeraden var självklart en chock för den 13årige Gustav Adolf och liksom för Alexander var hans instinktiva önskan att fly från alltsammans. Medan fadern låg döende i sin paradsängkammare författade prinsen ett uttalande där han förklarade sig vilja avstå från tronen. Hans vice guvernör, greve Gyldenstolpe, förstörde emellertid aktstycket. Tanken att abdikera levde trots det kvar hos den omyndige kungen. I likhet med så många prinsar förälskade sig Gustav Adolf i en hovjungfru, den vackra Aurora De Geer. Han skall allvarligt ha övervägt inte bara att gifta sig med henne(vilket i sig var chockerande eftersom Aurora inte var av kunglig börd), utan också att abdikera från tronen. Enligt kungens egna memoarer försäkrade flickan honom om sin kärlek, men framhöll att ett giftermål dem emellan vore ett svek inte bara mot hennes utan också mot hans plikter.[5] Hugskottet att fly skrinlades men det är tydligt att den unge Gustav IV Adolf knappast var mer förtjust i sin tron än hans ryske kollega var i sin. De första åren vid makten gestaltade sig dock något olika för de båda svågrarna.[6] Då Alexander tillbringade mycken tid med att i en krets av unga idealistiska rådgivare drömma om reformer, som att upphäva livegenskapen och införa ett ryskt parlament – planer som i stor utsträckning stupade på att tsaren när det kom till kritan inte var beredd att offra sina maktprivilegier, tvingades Gustav Adolf hantera dåliga finanser, hungersnöd och en därav växande radikal opposition, som inte ens drog sig för att förbittra kungens underbaraste dag- födelsen av en tronföljare i november 1799.[7] Följden blev att censuren stramades åt och den kulturella friheten och kreativiteten begränsades kraftigt. Kungens ambitioner tycks annars ha varit de bästa – han ville styra ett samhälle där lagen var lika för alla, såtillvida att alla oavsett stånd eller rang skulle dömas lika om de felade. Gustav Adolf såg sig uppenbarligen som utkorad av Gud att övervaka rätten och sanningen i sitt rike. Han var nitisk, sparsam och rättsinnad – för att förbättra finanserna lät han smälta ned sitt eget bordsilver. I motsats till sin ryske svåger var han en exemplarisk äkta man, som aldrig bedrog sin maka så länge äktenskapet varade. Det svenska kungaparet fick också fem barn, av vilka fyra levde till vuxen ålder. Problemet var att Gustav Adolfs önskan att ”göra rätt” hade en benägenhet att slå över i absurditet. Eftersom hans far kritiserats för sitt ”gunstlingssystem” avstod Gustav Adolf från att överhuvudtaget skaffa sig förtrogna i regeringsarbetet – Han var rikets förste ämbetsman som regerade med hjälp av andra ämbetsmän. Hans intresse för det militära urartade i fokusering på exakt Hur officerarna skulle vara klädda och när de skulle vara det. Att inte vara reglementsenligt klädd då man gick in till kungen kunde i princip sluta med avsked. Följden blev att Gustav Adolf på sin höjd väckte respekt men knappast verklig lojalitet. En atmosfär av tråkighet och torrhet, som helt saknades vid tsar Alexanders hov. uppstod på Stockholms slott. När kriserna kom hade kungen praktiskt taget ingen att ty sig till.   

 Både Ryssland och Sverige hade intagit en avvaktande hållning till Frankrikes expansionspolitik kring sekelskiftet 1800. I synnerhet Gustav Adolf var minst sagt kritisk till Napoleons maktövertagande och den spridning av revolutionens idéer som kunde bli följden. Men Frankrike var av tradition en viktig allierad för Sverige, inte minst i ekonomiskt avseende. Dessutom ogillade östersjömakterna britternas sätt att med rena våldsmetoder söka tvinga dem delta i kampen mot Frankrike. Därför aktade sig svenskarna att alltför mycket provocera Napoleon. Också Alexander var försiktig. Liksom svenskarna irriterade sig ryssarna på britternas politik och tsaren hyste säkerligen en viss beundran för Napoleons förmåga att ena undersåtarna kring sig och sitt expanderade välde. Napoleons upphöjelse till kejsare och, inte minst, hertigens av Enghien öde rågade dock måttet. Både Sveriges kung och Rysslands tsar drog ut i kriget mot Napoleon.[8] Varken deras arméer eller furstarna personligen skördade dock någon större ära. Ryssarna led stora nederlag vid Austerlitz och Friedland, svenskarna tvingades utrymma Stralsund i Svenska Pommern. Medan tsar Alexander fann för gott att sommaren 1807 söka en överenskommelse med Napoleon, blev den svenske kungen snarast mer rabiat i sitt hat ju större motgångarna blev. Ironiskt nog fick båda furstarna svidande kritik för sitt agerande – ryssarna ansåg det förnedrande att ha besegrats, än värre att sedan liera sig med sin fiende. Svenskarna såg inget värde i sin konungs envisa fasthållande vid kriget mot Napoleon, som dels var kostsamt dels meningslöst, eftersom franske kejsaren uppenbart var oövervinnerlig. Anspelningar på det förflutna gjordes på båda sidor – i Ryssland mumlades det att tsaren ”borde minnas sin fars öde” och det berättades att svenska officerare talade om kapten Anckarström, nästan som om de åkallat en ande.                      

Kanske var det i ett försök att återvinna sitt folks(och inte minst sin adels), respekt som tsar Alexander vintern 1808 invaderade svenska Finland.[9] Oavsett hur det förhöll sig blev kriget en framgång för Ryssland och en katastrof för Sverige. Det ledde till att Gustav Adolf avsattes i en statskupp och inom kort inledde det kringflackande liv som skulle bli hans lott de sista 27 åren av hans liv. Den rastlöse och ibland något obalanserade mannen skilde sig slutligen från både hustru och barn och avled småningom på ett värdshus i Schweiz i februari 1837. Tsar Alexander gick i kontrast till detta till synes mot en lysande framtid som Napoleons besegrare i kriget 1812-14. En kort tid hyllades Alexander som något av Europas befriare. De många åren av krig och påfrestningar hade dock av allt att döma stämt ned modet på tsaren. De sista tio åren var han trött och bitter och inte mycket fanns kvar av ynglingen som i forna dagar svärmat för upplysningens frihetsidéer.  Ofta företog han ändlösa resor i sitt stora rike med en rastlöshet som närmast påminner om hans olycklige svåger.[10] Allrahelst vistades han i avsides belägna kloster, där han med glädje tog del i munkarnas liv. Misstron mot revolutionära tankar blev allt större och straffen skärptes därefter. Trots att också Finland, som efter erövringen 1809 åtnjöt stora friheter inom det ryska imperiet, med tiden kände av ett hårdnande politiskt klimat, förblev Alexander dock populär i sitt nyerövrade storfurstendöme. Än idag framstår han för finnarna som mannen som grundlade den finländska nationen.[11]

Hösten 1825 reste tsarparet till Taganrog i sydvästra Ryssland för att ”vårda tsaritsans hälsa”. Åtminstone var detta officiella syftet med resan, men med tanke på att staden omgavs av sumpmarker och var utsatt för både het sol och kalla vindar, trodde de flesta att Alexander helt enkelt ville isolera sig på en avsides plats. Kejsarparet som länge levt åtskilda liv men försonats på senare år och nu levde gemensamt igen, bodde tillsammans i ett borgligt hus där de själva bara disponerade ett par rum. Här insjuknade tsaren och avled 1 december 1825(gregorianska stilen). Hans hustru var vid hans sida in i det sista. Nästan en månad senare fördes kistan mot Petersburg. Tsaritsan var för svag att följa med och kom iväg från Taganrog först våren 1826. Men hennes krafter räckte inte. Tsaritsan Elisabet, född Louise av Baden, avled i staden Belev i provinsen Tula 16 maj 1826, troligen av hjärtsvikt. Några månader senare, 25 september 1826, avled i Lausanne i Schweiz Elisabets syster Fredrika, FD drottning av Sverige, skild från den avsatte Gustav IV Adolf sedan 14 år tillbaka.

Fredrika och Gustav Adolf hade levt nära varandra och varit relativt lyckliga under åren i Sverige. Efter förvisningen förmådde de inte leva tillsammans längre och separerade.[12]  Alexander och Elisabet hade länge levt skilda liv men mot slutet av livet återförenats och försonats. På denna punkt skiljer sig de två olyckliga fienderna Gustav IV Adolfs och Alexander I:s levnadsöden åt.[13]      

 

               

             

    



[1] Enligt dåtida rysk tidräkning mördades tsar Paul 11 mars 1801. Här anges dock datum efter nutida gregoriansk kalender, delvis för att få en starkare känsla av samspel mellan de två kungamorden. .

[2] Paul I efterlämnade i själva verket fyra söner och fyra döttrar. Då de två äldsta pojkarna(och särskilt Alexander), i huvudsak uppfostrades av farmodern Katarina den stora, intar de å andra sidan en särställning. Alexander I var i vissa stycken mer farmoderns än faderns son.  

[3] Alexander föddes i december 1777,  Gustav Adolf i november 1778.

[4] Alexander hade 1793 gift sig med prinsessan Louise(i Ryssland Elisabet) av Baden. De fick två döttrar som båda avled i späd ålder. Flickornas börd var dessutom ”misstänkt”, då Elisabet periodvis ansågs ha ett förhållande med den polske adelsmannen Czartoryski, som också var Alexanders gode vän.

[5] Aurora de Geer ingick sedermera i Fredrika av Badens svit och fortsatte alltså sin tjänst vid hovet. Efter 1809 blev hon ledare för en framstående politisk salong, som ofta besöktes av kronprins Karl Johan. Av hennes två gemåler är utrikesministern Gustaf af Wetterstedt den mest kände Charlotta Aurora De Geer – Wikipedia.

[6] Gustav IV Adolf hade 1797 gift sig med Fredrika av Baden, yngre syster till tsaritsan Elisabet.

[7] En grupp Uppsalastudenter hade smaklösheten(ty annat kan man inte kalla det), att i samband med kronprinsens födelse parodiera en psalm om Jesu födelse och då bland annat hävda att ”vore inte det barnet i Sverige fött, skulle monarkin evinnerligen dött”. Både som äkta man, nybliven far och from protestantisk monark blev Gustav Adolf självfallet djupt kränkt. De restriktioner som härefter lades på studentlivet kunde å andra sidan inte annat än reta upp tidens radikala akademiker och bidra till att ytterligare stärka oppositionen mot kungamakten.     

[8] Både hertigens död och Napoleons upphöjelse till kejsare, ägde rum 1804. Angående hertig Enghien, se Dynastihistoria: Exilkung på statsbesök i Sverige.  

[9] Det ryska angreppet skedde sannolikt i enlighet med den överenskommelse som slutits mellan Frankrike och Ryssland vid ”Tilsitfreden” föregående sommar. Liksom i fråga om ”Molotov-Ribbentroppakten 1939 hölls stora delar av avtalet hemliga. Så mycket är klart att Sverige, om Storbritannien vägrade sluta fred med Frankrike, skulle tvingas med i Frankrikes kontinentalbockad mot brittisk handel. Det brukar anses att tsaren, i händelse Gustav Adolf krånglade, mer eller mindre fått Napoleons carte blanche att erövra Finland.        

[10] Det brukar sägas att Gustav IV Adolf avskydde Stockholm, främst på grund av mordet på hans far. Det är troligt att Alexander hyst liknande känslor för Petersburg efter mordet på Paul I, i synnerhet som tsaren kände sig medskyldig till faderns död.

[11] På liknande sätt var Gustav IV Adolf som mest populär i Svenska Pommern för sin strävan att bekämpa Napoleon och att, efter tyskromerska rikets upplösning 1806, knyta provinsen fastare till Sverige. Effekten av detta märktes ännu då den avsatte kungen anlände till Stralsund mot slutet av 1809.

[12] En an anledningarna skall ha varit Fredrikas förståliga önskan att inte bli gravid  sedan kungaparet avsatts och förvisats. Gustav Adolf konstaterade öppenhjärtigt och sorgset. ”Jag är man, jag har ett känsligt hjärta. Jag har behov att älska och älskas. Jag kan ej njuta denna lycka hos er”.

[13] Det finns flera böcker och författare som ur olika perspektiv behandlar Gustav IV Adolfs och Alexander I:s liv. De jag främst använt mig av är Mats Wickmans En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2016) och Torsten Ekman, Kejsare och fosterland – Alexander I, Rysslands kejsare, Finlands storfurste(2011). Angående Alexanders barndom har en del uppgifter hämtats från Henri Troyata biografi över Katarina den stora(svensk översättning 1979, nyutgåva 1987). Sten Carlsson omnämner hur Anckarströms minne vårdats av oppositionen i sin avhandling Gustav IV Adolfs fall: krisen i riksstyrelsen konspirationerna och statsvälvningen 1807-1809(1944.

fredag 18 april 2025

En bortglömd kungason - hertig Johan av Östergötland

 

Kungen sprang in i slottet. Han hade ridit i sporrsträck till Uppsala från Stockholm på fyra timmar och bytt häst lika många gånger. Där, på slottet, låg drottningen i födslovåndor och kungen var ivrig att få veta hur det gick. Synen som mötte honom i förlossningsrummet var upprörande. Drottningen låg och svettades, omgiven av tjattrande, beskäftigt hovfolk. Luften var kvav och det syntes att hustrun stod på gränsen till det uthärdliga. Kungen stormade in i rummet:

-          Ut, för tusan djävlar, skrek han. Ut era fördömda parasiter! Ser ni inte att drottningen håller på att krevera! Han vände sig till jordemodern: Vill ni ta livet av min hustru! Upp med fönstren, här behövs frisk luft och så tar ni av skjortan, Hon är ju genomsvettig! Tvätta henne och på med rent linne!

Den förskräckta kvinnan försökte protestera. Att öppna fönstren vore ju att släppa in döden och skjortan hade burits av den heliga Elin. Bättre skydd kunde man inte tänka sig för en barnaföderska![1]

Men kungen lyssnade inte. Nu vände han sig mot gemålen, Tog henne i sina armar och ställde henne på golvet:

-          Marsch runt rummet! Det hjälper. Andas in vårluften! Jag hjälper dig över våndan!

Efter en stund lade han henne på nytt i sängen.

För drottningen var det som om kungen förlöste henne och för första gången sedan bröllopet fyra år tidigare kände Gunilla Bielke verklig tillgivenhet och kärlek för sin make, den 30 år äldre Johan III. Hon var osäker om hon somnat eller svimmat, men då hon återkom till medvetande stod han böjd över henne gråtande av lycka:

-          Du har skänkt mig en son, tack min älskade! Hör klockorna. De ringer för vår son och för min drottning! Han skall bli hertig av Östergötland![2] Men vad skall han heta?

-          Johan, min kung, svarade hon. Han skall heta Johan, efter sin far.

Kungen fann inga ord för sin glädje utan omfamnade bara sin hustru.

Ungefär så här beskriver Anna Sparre i sin roman Prinsessan av Wasa(1991), hertig Johans av Östergötland födelse på Uppsala slott 18 april 1589. Om beskrivningen är sann visar det att den kolleriske vasakungen också varit en omtänksam make och far.[3]

 

Johan III:s yngste son tycks i våra dagar närmast okänd för folk i allmänhet – om man inte är född inom hans forna domäner, där lokalhistoriker(eller patrioter), bevarat hans namn i skolor, torg och vägar. Historiker verkar i stort sett glömma bort den obetydlige prinsen, medan skönlitterära författare ibland tar sig tid att påminna om hans existens.[4]  Detta beror naturligtvis på att hans historiska roll blev obetydlig, men det kunde lätt ha slutat annorlunda.

När hertigen av Östergötland föddes låg hans far minst sagt på kollisionskurs med sin högadel. Knappt två år tidigare hade kungens äldste son Sigismund valts till polsk kung, ett projekt som fadern allt ivrigare önskade dra sig(och Sigismund), ur. Några månader efter unge Johans födelse reste kungen till Reval(dagens Tallinn), i svenska Estland för att träffa sin son och söka få honom med sig hem. Detta misslyckades och kungen återvände till Sverige, rasande på allt och alla – i synnerhet på högadeln. I mars 1590, då yngste sonen var knappt ett år gammal, fastställde ständerna en ny successionsordning som garanterade arvsföljden i första hand åt Johan III:s manliga ättlingar, därefter till hans bror hertig Karl och slutligen till kvinnolinjen, dock utan att närmare specificera vilken prinsessa som åsyftades.[5]   Hertig Johan stod alltså som nummer två i tronföljden. Utöver sitt östgötiska hertigdöme(som också omfattade delar av Västergötland och Närke), tilldelades han även faderns forna hertigdöme i Finland och dessutom titeln ”greve av Åland”.[6] Det fanns således alla förutsättningar för en lysande framtid åt den unge fursten.

Johan III:s död i november 1592, då sonen var tre år, ändrade emellertid allt. Pojken togs nu omhand av sin mor, som var alltför ung och oerfaren att i längden förmå hävda sig mot män som hertig Karl eller adelsmän som Erik Sparre. Gunilla Bielke drog sig tillbaka till godset Bråborg i Östergötland, där hon själv avled då sonen var nio år. Hertig Karl, som vid denna tid aktivt strävade att lägga beslag på tronen, såg nogsamt till att själv överta brorsonens uppfostran som ”sin egen son”. Vad detta innebar i praktiken – om hertigen behandlades som fullvärdig prins eller ett slags förnämare fånge, vet vi inte. Det faktum att han haft Johan Skytte till lärare tyder ändå på att prinsen fått en fostran i enlighet med sin rang, jämbördig med kusinen Gustav Adolfs.

Då farbrodern 1604 officiellt blev Sveriges kung, avsade sig den 15årige Johan alla anspråk på tronen, något han senare bekräftade vid kusinens trontillträdde.[7] Under återstoden av sitt liv kom han att styra över sitt östgötiska hertigdöme(Finland hade fråntagits honom av hertig karl), som också utvidgades med ytterligare delar av Västergötland. Därtill blev han Gustav Adolfs svåger genom sitt giftermål med prinsessan Maria Elisabet.[8]

Bilden av hertig Johans styrelse är blandad. I likhet med sin far visade han smak för estetik – samlade konst och byggde slott - bland annat Johannisborg i Norrköping, som dock inte hann bli färdig medan hertigen levde. Detta ledde(precis som för fadern), till att Johans ekonomi undergrävdes. Samtidigt beskrivs han, paradoxalt nog, som en duktigare administratör än fadern, med sinne för lukrativa industrisatsningar. Ytterligare en aspekt utgörs av den jakt på häxor som skall ha bedrivits i Johans hertigdöme. Det synes svårt att avgöra exakt vilken roll hertigparet spelat i sammanhanget men att ett antal kvinnor avrättats för häxeri under Johans tid i Östergötland är säkert.[9]

Idag är hertig Johan dock främst ihågkommen som stadsplanerare i sitt hertigdöme. I Skövde, som hörde till hertigens domäner, finns ett torg och en gata uppkallade efter Johan. I Mjölby har ett bostadsområde fått hans namn.

Johan, hertig av Östergötland, son till Johan III och Gunilla Bielke, avled 5 mars 1618, vid nära 29årsålder. Han ligger begravd i Linköpings domkyrka, vid sin makas sida.[10]                   



[2] Gunilla Bielkes far hade varit ståthållare i Östergötland.

[3] Anna Sparre Prinsessan av Wasa(1992), inläsare Christina Scholin). Kungens ovan återgivna repliker är delvis ett verk av skrivarens egen fantasi. Sparre beskriver Johan III:s agerande i förlossningsrummet utan några direkta repliker. Kungens ord till Gunilla Bielke och drottningens val av namn för sonen återges dock nästan ordagrant efter Sparres bok.

[4] Som redan nämns skildras hertig Johans födelse ingående i Anna Sparres Prinsessan av Wasa, trots att bokens egentliga huvudperson är hans mycket äldre halvsyster Anna. Även i samme författares Karin Månsdotter spelar Johan en liten roll i samband med Karins dotter Sigrids öden och äventyr vid hovet. Strindberg låter i sitt skådespel Gustav Adolf vid ett tillfälle kungen yttra att vad som gör fadern(Karl IX), till usurpator inte är avsättandet av Erik XIV eller Sigismund, utan ”att han gick förbi hertig Johan, som var tronföljare”. När jag sökte fakta till denna text fann jag å andra sidan ingen egen artikel eller spalt om hertig Johan i Den svenska historien del 5, ”Sverige blir stormakt”(nyutgåva 1980).

[5] Vid denna tid fanns endast fyra legitima barnbarn till Gustav Vasa(Erik XIV:s linje oräknad), Sigismund och Anna(Johan III:s barn från första äktenskapet), Johan av Östergötland, samt hertig Karls dotter Katarina, blivande mor till Karl X Gustav. Hertig Karl var för tillfället änkeman och skulle först två år senare gifta om sig med Kristina av Holstein-Gottorp(Gustav Adolfs mor). Johan av Östergötland var följaktligen nummer två i tronföljden efter halvbrodern Sigismund då ständerna samlades 1590. Med tanke på Sigismunds trängda läge som kung i Polen är det inte uteslutet att kungen övervägt att på sikt göra sin yngre son till svensk tronföljare. Det är säkerligen inte en slump att hertigen avlats sommaren 1588, ett år efter Sigismunds avresa till Polen.

[6] Denna titel har mig veterligt aldrig tildelats någon annan kunglighet, svensk eller rysk.

[7] Av fri vilja eller fruktan kan man fråga sig.

[8] Då hon var sjuklig, oklart om det enbart var fysiskt eller även psykiskt, lär äktenskapet ha varit olyckligt, Maria Elisabet avled i augusti 1618, några månader efter sin gemål.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Hertig Johan av Östergötland – Wikipedia och där gjorda anvisningar. Se även Lars Ericson(Wolkes) biografi över Johan III(2004), s. 322-23. 

söndag 13 april 2025

Exilkung på statsbesök

 

I våra dagar är statsbesök vanligt förekommande. Politiska ledare av olika slag besöker varandra med pomp och ståt och utbyter tankar eller umgås rent allmänt. Fenomenet är dock relativt nytt. Före 1800-talet var det mycket ovanligt att kungligheter eller motsvarande ledare personligen besökte sina kolleger i andra länder. Vid mitten av 1700-talet blev det i och för sig vanligt att unga kungligheter for på resor liknande adelsmännens Grand Tour, (som i sin tur uppstått under 1600-talet). Det hände också allt oftare att kungar reste utomlands under sina regentskap, men de for då vanligen under mer eller mindre fantasifulla antagna pseudonymer, som ”Greven av Haga”(Gustav III), eller ”Greve von Falkenstein”)kejsar Josef II).

Det var i någon mån franska revolutionen och de efterföljande Napoleonkrigen som tvingade fram en förändring. När Europas kungar måste fly undan en ny tids stormar och behovet av kollegial samverkan mellan furstarna ökade, blev det meningslöst att spela komedi och låtsas vara något annat än man var – ju mer privilegierna ifrågasattes, dess viktigare att framhålla dem inför omvärlden och sig själva. Att få besök av en kung/prins på resa eller rentav driven i exil kunde emellertid innebära pinsamma svårigheter för värdlandet, vilket svenskarna fick erfara hösten 1804.[1]      

Åren närmast efter sekelskiftet 1800 medförde på ytan en period av lugn i kriget mellan revolutionens Frankrike och Europas monarkier. Efter segern vid Marengo och freden i Amienes var Napoleon Bonaparte otvivelaktigt Europas ”starke man” och ingen kunde heller förneka att han åstadkommit lugn och ordning hemma i Frankrike. Monarker som Sveriges Gustav IV Adolf och Rysslands Alexander I hade egna problem med knotande undersåtar och upproriska adelsmän och var framför allt fokuserade på att söka bevara lugnet i sina riken. Dessutom blev de alltmer irriterade på engelsmännens översittarfasoner när det gällde handeln på världshaven och deras ovilja att respektera de nordiska ländernas neutralitet i kriget med Frankrike. Tendenser att försöka komma överens med Paris märktes allt tydligare.  Då inträffade två händelser som förändrade allt. I mars 1804 greps den franske fursten hertig Enghien i sitt slott i Baden vid gränsen till Frankrike av en kommandostyrka franska soldater, fördes med våld över gränsen och avrättades några dagar senare på slottet Vincennes utanför Paris. Napoleon såg hertigen som potentiell säkerhetsrisk och som inspirationskälla för den rojalistiska oppositionen. Dessutom var han en potentiell tronpretendent, av betydligt segare virke än Ludvig XVI:s två bröder - grevarna av Provence och Artois.[2] Om hertigen undanröjdes borde det tysta ”legallisterna” eller åtminstone försvaga deras politiska ställning. Det gjorde det också i någon mån men i stort sett hela Europa chockades. Att mer eller mindre kidnappa en man av kunglig härkomst, gäst på ett främmande lands territorium och ättling av en av Frankrikes ädlaste familjer, föra bort honom med våld och sedan låta avrätta honom efter en summarisk ”rättegång”, var snudd på helgerån – så gör man bara inte! Två månader senare, maj 1804, kom nästa chock – Napoleon ämnade kröna sig till kejsare. Uppkomlingen från Korsika ville göra sig till jämlike med habsburgarna och tsaren. Vilken skymf mot furstarna! Nu var måttet rågat. En tredje koalition mot Frankrike förbereddes och som extra markering av sitt ogillande bjöd Sveriges kung Gustav IV Adolf in de franska prinsarna Ludvig av Provence och Karl av Artois(senare Ludvig XVIII och Karl X), samt den senares son Louis Antoine, hertig av Angoulëme. De anlände i september 1804.

 

Att mötet kom att äga rum i Kalmar berodde förmodligen på att det låg bra till vid kusten, lättåtkomligt för gäster från utlandet. På grund av ogynnsamt väder råkade emellertid greven av Provence(den äldre av de två kungabröderna), och hans brorson hamna på Öland, där resurserna att ståndsmässigt mottaga ättlingar av huset Bourbon hösten 1804 var minst sagt begränsade. Det enda fortskaffningsmedel man fick tag i var ett gammalt uttjänt elände till vagn som numera förfallit till bostad för höns, med ty åtföljande bieffekter. Man får hoppas att prinsarna, som vid det här laget levt i landsflykt över tio år, tog saken med jämnmod och kanske till och med en smula humor. Slutligen nådde man fastlandet och prinsarna mötte den småländska societeten, inberäknat biskop och landshövding, Den högst ansvarige för evenemanget var en gammal bekant till gästerna – ingen annan än Axel von Fersen deras svägerska Marie Antoinettes förtrogne och kanske mer än så.[3] Vad han i grund och botten ansåg om att agera värd för furstar som lyckats fly det revolutionära Frankrike medan de han älskat och kämpat för mött en neslig död på schavotten, kan vi bara gissa oss till. Hans dagbok visar att han hyst blandade känslor men om det berodde på gamla minnen eller gästernas allmänna attityder här och nu är svårt att avgöra. Angående Karl(greven av Atois), medgav Fersen att han var begåvad och kvick men ”hans svaga karaktär gör honom minde lämpad för den roll han har spelat. Han har inget sinne för politik”. Grevens son, hertig Angouléme, avfärdades med orden ”Ynklig, moraliskt och fysiskt”.[4] Å andra sidan var alla de tre prinsarna artiga mot svenskar som besökte dem, menade Fersen och med tanke på att småländska borgare i regel inte förstod franska fortlöpte programmet förhållandevis friktionsfritt[5]. 

För Ludvig av Provence tycks en höjdpunkt med besöket i Kalmar ha varit att se den plats där Gustav Vasa en gång landsteg vid sin återkomst till Sverige efter danska fångenskapen och exilen i Lübeck. Om han läst på inför resan till Sverige eller faktiskt var kunnig i svensk historia får lämnas därhän. Hur som helst besökte han Stensö udde utanför Kalmar och lät på en av platsens minnesstenar inrista att ”Frankrikes övergivne konung” varit där 1 oktober 1804. Tronpretendenten medförde dessutom vid sin avresa ett stycke jord från Stensö – kanske han ansåg det bringa tur för den som önskade befria sitt land från ”förrädare och upprorsmän” och återta sina fäders tron.

Besöket varade i tre veckor, Rent praktiskt hade det ingen större betydelse, mer än att det markerade var Sverige stod i konflikten mellan det gamla och nya Frankrike. Fersen ville dock tona ned den politiska aspekten genom att be prinsarna att inte göra några offentliga uttalanden mot Napoleon på svensk mark.[6] Framför allt blev det ett storslaget evenemang för Kalmar som stad och på sätt och vis det första moderna statsbesöket i Sverige, låt vara av en kungafamilj i exil.[7]               

      

             



[1] Ovanstående reflektioner kring kungligheters förändrade beteende under sina utlandsresor i början av 1800-talet är författarens egna. 

[2] Enghien tillhörde familjen Condé och var således ättling till den store krigaren från solkungens dagar. Han hade flera gånger deltagit i kriget mot revolutionsarméerna på habsburgarnas sida. Det är inte egendomligt att Napoleon och andra revolutionsledare betraktade hertigen som en potentiellt farlig motståndare som måste undanröjas – även om Talleyrand senare fördömde det inträffade som ”något värre än ett brott. Det var en dumhet”. De flesta fransmän tycks ha godtagit hertigens öde som åtminstone ett nödvändigt ont, även om kritik förekom också inom landet. Det verkligt ödesdigra var hur händelsen upptogs utomlands. Efter hertigens död blev det för många europeiska ledare moraliskt omöjligt att komma överens med Napoleon, trots att de ännu många år skulle smickra och buga för honom – allt i syfte att i görligaste mån bevara sin självständighet. På sikt var de dock övertygade om att mannen som ”mördat” en fransk prins av blodet måste störtas. Med viss överdrift kan man jämföra hertig Enghien med markisen Monaldesco, som avrättades efter att ha förrått drottning Kristinas planer på Neapel. Liksom Napoleon i fallet Enghien  såg drottningen och med rätta markisen som en  förrädare som förtjänade sitt straff men hennes politiska rykte tog svår skada. Även markisen avrättades på ett berömt franskt slott, Fontainebleau.     

[3] Gustav IV Adolf vistades för tillfället hos sin hustrus släktingar i Tyskland, ett besök som blev allt dyrare för värdfolket. Kungen återkom hem i februari 1805 och hade då vistats utomlands i 1,5 år.

[4] Greven av Artois, blivande Karl X, hade flytt från Frankrike redan några dagar efter Bastiljens fall i juli 1789. (Familjen Condé hade för övrigt gjort detsamma. Den blivande hertigen av Enghien var sonson till dåvarande prinsen av Condé). Greven av Provence(Ludvig XVIII), hade ironiskt nog lyckats fly ur Paris samma natt som kungaparets misslyckade ”flykt till Varennes" iscensattes i juni 1791.  

[5] De tre prinsarna besvarade de hyllningar Kalmarborna gav dem med att säga ”Tackar” , på svenska.  

[6] Så blev också fallet. De franska prinsarnas deklaration mot Napoleons upphöjelse till kejsare daterades ”Östersjön”.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist Historien om Sverige del VII, ”När riket sprängdes och Bernadotte blev kung”(1998), s. 164-67.

måndag 31 mars 2025

Gustav Mauritz Armfelt - en verklighetens sagohjälte

 

Förr i världen kände de flesta förmodligen till namnet Armfelt. Gissningsvis tänkte de då på Carl Gustaf Armfelt, karolinergeneralen som ledde dödsmarschen över fjällen hem till Sverige efter Karl XII:s död i november 1718. Den som idag känner till generalen är troligen historiker eller så är vederbörande född i Jämtland eller kanske Finland. Om man är uttalat kritisk till Karl XII, utgör general Armfelts marsch ett utmärkt exempel på följderna av kungligt envälde. Utanför dessa exklusiva kretsar är den gamle karolinen (tyvärr), nog ganska bortglömd.

Generalens sonsonson, Gustaf Mauritz Armfelt, är antagligen än mera bortglömd av den i allmänhet historielösa eftervärlden. Är man däremot specifikt intresserad av den gustavianska tiden, vet man definitivt vem denne Armfelt var. Historiskt pålästa republikaner känner kanske till Gustaf Mauritz, då som personifikation av Kungagunstlingen jasägaren, ”skärtslickaren, en som alltid fjäskar för överheten. Det är som ”gunstling” Armfelt blivit känd i Sverige. Han var definitivt en av Gustav III:s närmaste förtrogna och visade gärna utåt hur nära han stod högsta makten – i samband med riksdagen 1792 lät han sig förflyttas i bärstol genom Gävle.[1] I likhet med de flesta hovmän som har framgång stoltserade han helt öppet med sin priviligierade ställning, vilket inte brukar leda till popularitet. Att kungen, Gustav III, dessutom i stor utsträckning byggde sin maktställning på att spela rollen av Solkung skapade naturligtvis god jordmån för avundsjuka. Armfelt var dock oändligt mycket mer än ”bara” kungens gunstling.

Han föddes på gården Juva i Finland inte långt från Åbo 31 mars 1757. Fadern var officer och inte särskilt välbärgad men man hade ändå råd att låta äldste sonen studera vid Åbo akademi, vilket inte blev så lyckat. Vid 15årsålder sökte han sig till det militära och utbildade sig till officer i Karlskrona, varefter han fortsatte till Stockholm för att ta tjänst vid hovet.

För den som kan sina litterära klassiker vilar det något av musketör över Armfelt. Stig Ramel som skrivit den modernaste levnadsteckningen över honom, jämför uttryckligen den unge adelsjunkern vid ankomsten till Stockholm med Dumas tappre Gascognare Det är emellertid för enkelt att enbart beskriva Armfelt som en D’Artagnan. I själva verket ägde han något av alla de fyra musketörerna inom sig – temperament som D’Artagnan, kvinnojägare som Aramiss, fåfäng som Portos, kungatrogen som Athos. Med en sådan karaktär förstår man att det gick galet från början. Inom kort var Armfelt invecklad i en duell, vilket ledde till att han fick lämna Stockholm och gav sig ut på resa i Europa. Under en vistelse i Spa i Belgien 1780, då Armfelt var 23 år, mötte han emellertid Gustav III, som var på rekreationsresa.                     

   Från detta ögonblick regnade titlar och befattningar över den vackre men ganska obetydlige adelsmannen. Under de närmaste tolv åren blev han bland annat: Chef för Operan och Dramaten, överstekammarjunkare vid hovet, ledamot av kungliga vetenskapsakademien och Svenska akademien, överste vid Nylands infanteriregemente. Inte bara Gustaf Mauritz(eller Gösta som familjen kallade honom), gynnades av kungen.[2] 1782 utnämndes Armfelts far till landshövding i Åbo och några år senare förvärvade man godset Åminne i Halikko socken. Armfelt gjorde dock främst karriär som hovman. Det var uppenbarligen humorn som slog an bäst – När Gustav III under det påfrestande kriget mot Ryssland visade tecken att låta favoriten falla i onåd, räckte det för Armfelt att locka kungen till skratt för att deras vänskap skulle bestå.

Skottet på maskeraden tycktes innebära katastrof. Gustavianerna i allmänhet och Armfelt i synnerhet var illa sedda av den nya regeringen. Den forne gunstlingen sändes till Neapel som ”ambassadör”, en utnämning som i praktiken var en förvisning. Från sin exil sökte han organisera en revolt mot den nye kungens förmyndare, vilket endast lände honom och hans vänner till skam och förnedring. Armfelt och flera andra dömdes till döden och i nära sju år tvingades han leva under antaget namn i den ryska småstaden Kaluga, söder om Moskva.[3] Då han slutligen återvände till Sverige 1801, fann han att inget var som förut. Han var visserligen välkommen vid hovet men Gustav IV Adolfs hov var inte som faderns. Dessutom tornade de utrikespolitiska problemen upp sig. Armfelt blev alltmer bekymrad för Finlands säkerhet under de pågående Napoleonkrigen.    

Sedan Finland skilts från Sverige 1809, emigrerade Armfelt efter något år till Ryssland. Redan under gamle kung Gustavs tid hade han skaffat sig goda kontakter vid tsarhovet, vilket nu kom väl tillpass. Tillsammans med andra gustavianer av finländskt ursprung arbetade han aktivt för att ge Finland en autonom ställning inom det ryska kejsardömet. På liknande sätt som med Gustav III blev han nära förtrogen med Alexander I(till stort förtret för de fiender till det forna svenska kungahuset som tidigare slagit sig ned i Ryssland). En kort tid var Armfelt i praktiken finsk minister i Petersburg genom sin direkta tillgång till tsaren. Precis som i gamla tider på Haga var han nu kejsarens festarrangör – Det var under en fest anordnad av Arnfelt vid midsommar 1812 man nåddes av budskapet att Napoleon gått över ryska gränsen och att krig utbrutit.

Armfelt hann uppleva Napoleons nederlag och Alexanders återkomst till Petersburg sommaren 1814. Men hans krafter var förbrukade. Han led av hjärtproblem, andnöd och svullna ben. Av en ödets ironi avled han 19 augusti 1814(årsdagen av Gustav III:s statskupp 1772 som alltid varit en bemärkelsedag för honom). Enligt tsar Alexanders instruktioner fick Armfelt statsbegravning i Finska kyrkan i Petersburg, varefter kroppen fördes till familjegodset Åminne i Finland. Gustaf Mauritz Armfelt blev 57 år.

Fulländade hovmän får i regel ett solkigt eftermäle. Att vara kungars gunstling är, som ovan påpekats, knappast meriterande i eftervärldens ögon. Det står utom tvivel att Armfelt behärskade konsten att ställa sig in och snickra. Hans många kvinnohistorier(inte minst med den olyckliga fröken Rudenschöld), utgör förvisso en fläck på hans minne för en senare, mer ”moralisk” tids ögon. Samtidigt är det tydligt att det här rör sig om en sann äventyrare – Armfelt var en av dem som inte är gjorda att leva ett ”vanligt” alldagligt liv, en av dem som spred ett skimmer över Gustavs dagar och en av dem vars exempel visar att äventyr faktiskt finns också i verkligheten. Sina sista år ägnade han åt att trygga Finlands framtid under rysk överhöghet, ett arbete som bidrog till att landet hundra år senare hade möjlighet att bli en egen stat. Därför är Gustaf Mauritz Armfelts minne värt att fira på 268årsdagen av hans födelse.[4]   

 

      



[1] Det bör i sammanhanget nämnas att Armfelt vid tillfället hade svårt att gå på grund av skador han ådragit sig i kriget mot Ryssland.

[2] Här kan tilläggas att mellannamnet Mauritz lagts till av Armfekt själv som en hyllning till fältherren Moritz av Sachsen, vilken fadern tjänstgjort under.

[3] Det var i samband med denna process som Armfelts mest kända älskarinna, Magdalena Rudenschöld, råkade i olycka. Hon dömdes till utställning vid skampålen och livstids fängelse på Spinnhuset i Stockholm, som om hon varit prostituerad. Man läste till och med upp hennes kärleksbrev offentligt. Magdalena frigavs visserligen sedan förmyndarregeringen upphört med hennes tid som romantisk hovdam var förbi. Hon levde flera år utomlands och avled slutligen i Stockholm 1823. Det är utom allt tvivel att hon fick ta mycket av det straff som Armfelt lyckades undkomma.  

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Stig Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland(1997). Se även Torsten Ekman, Alexander I, Rysslands kejsare, storfurste av Finland(2011), där några kapitel ägnas åt Armfelts arbete i Finland och Ryssland.  

lördag 22 mars 2025

"Äntligen en ärans man" - Ture Bielkes självmord 22 mars 1792

 

Attentatet mot Gustav III är en av de mest kända händelserna i svensk historia, även om de flesta nog inte vet mycket om detaljerna. Vad alla vuxna svenskar vet är att en svensk kung blev skjuten på en maskerad i Stockholm i slutet av 1700-talet och namnet på attentatsmannen – Anckarström. Förmodligen vet man också att Gustav III var exceptionellt intresserad av teater och kultur och att en större konspiration låg bakom mordet. Den som läst på lite extra kan antagligen också namnen på de främsta konspiratörerna i komplotten och hur det gick för dem – namn som Horn, Ribbing och Liljehorn. Kanske vet de också att ”spaningsledaren” som utredde mordet hette Liljensparre. Den som vet ännu mer är gissningsvis historiker eller åtminstone specifikt intresserad av gustaviansk tid. Ett i vår tid närmast okänt öde med anknytning till sammansvärjningen är adelsmannen Ture Stenson Bielke, som tog livet av sig några dagar efter skottet på maskeraden.[1] Av rädsla att tvingas eller lockas förråda vad han visste intog han gift och avled efter några timmar. Han blev därmed den tredje aktören i dramat, utöver Kungen själv och Anckarström, som förlorade livet.

Vid tiden för skottet på maskeraden var Bielke en 50årsman. Han beskrivs som sjuklig med ”klen hälsa och snedvriden kropp”. Han hade sökt sin lycka som jordbrukare på eget gods men utan större framgång. Skulderna var stora. Hans huvudintressen var musik och klassisk litteratur. Som adelsman av gammal ätt ogillade Bielke starkt de inskränkningar i adelns privilegier Gustav III genomfört under det nyss avslutade kriget mot Ryssland. Han fruktade att kungen planerade ytterligare reformer som i praktiken skulle innebära adelns undergång som politisk korporation. Dessutom hoppades han att vid ett eventuellt regimskifte tilldelas en post i den nya regeringen – kanske som finansminister.[2]  Bielke var sålunda en ivrig oppositionsman mot gustavianska enväldet och åberopade gärna de klassiska exemplen från antiken för att rättfärdiga ett tyrannmord. Mer garvade politiker, särskilt den slipade Pechlin som satt som spindeln i det konspiratoriska nätet, tvivlade dock på den värde baronens praktiska förmåga om det blev allvar. Han pratade för mycket och gjorde ibland ett smått förvirrat intryck på omgivningen. Å andra sidan hade han skaffat sig många vänner inom Stockholms borgerskap och hans huvuduppgift inför maskeraden var att se till att tillräckligt många borgare ställde sig på konspiratörernas sida sedan skottet väl fallit. Bjelke deltog i den middag general Pechlin bjudit till i sitt hem på Blasieholmen eftermiddagen 16 mars men var inte med på själva maskeraden.

Efter attentatet, då kungen blivit skadad men inte dött omedelbart, följde avslöjandena snabbt. Inom några timmar var attentatsmannen gripen och under de närmaste dagarna arresterades ytterligare ett antal sammansvurna, många av hög börd. Panik började spridas i de oppositionellas led. En kanslist Enhörning på Rådhuset vid Riddarhustorget avslöjade för en överordnad att han uppmanats av bekanta att gå på maskeraden och sedan berätta ”om något hände”[3]. I sammanhanget nämndes baron Bielkes namn. Det lät visserligen ganska vagt men den överordnade fann ändå för gott att söka upp riksdrots(motsvarade våra dagars Justitieminister), Wachtmeister och berätta vad han hört. Strax därefter arresterades Enhörning. Det var 21 mars 1792.  

Bielke ägde inget eget hus i Stockholm utan hyrde rum hos en skräddarmästare på Malmskillnadsgatan. På morgonen 22 mars 1792 låg han länge kvar i sängen och grubblade, eller samlade kanske mod inför vad som förestod. De som kom för att servera frukost eller städa fick svaret att baronen ville vara ensam. Bielke visste att kanslist Enhörning och andra av hans vänner arresterats. Dessutom hade han själv några dagar före makeraden skrivit ett brev till en svärson i Småland, där han i hemlighetsfullt kryptiska ordalag förklarat sig förhindrad att resa till familjen på grund av ”en tårta”. ”Kalaset” skulle kanske bli så kännbart att mågen tvärtom fick lust att komma upp till Stockholm. Det lät ju knappast som anspelning på kungamord men just de mystiska formuleringarna kunde vara nog för att ana ugglor i mossen i det politiska klimat som rådde efter maskeraden och all post kontrollerades. Det var bara en tidsfråga när han skulle kallas till förhör och skulle han då vara istånd att tiga med vad han visste om komplotten och de inblandade? För en antiksvärmare som Bielke fanns bara ett sätt att lösa problemet: Han måste ta sitt liv. Romare som misslyckats i något fälttåg eller politiskt projekt brukade göra så, hellre än att ställas inför senaten som en missdådare. Vilken förebild!      

Bielke intog nu gift och lade sig åter till sängs,[4] När plågorna började sätta in bad han en bekant att gå efter kyrkoheden i Kungsholms församling Magnus Lehnberg, som också var hovpredikant. Lehnberg var känd för sin talekonst och trots att han ännu inte fyllt 34 år, var han redan ledamot av svenska akademien och hade vunnit dess Stora pris två gånger.[5] Strax efter klockan 11 på förmiddagen 22 mars steg han in till den sjuke adelsmannen. Sedan han frågat hur baronen mådde och fått svaret att denne varit sjuk några dagar men att det inte tjänade till att sända efter läkare, sporde Bielke i sin tur om inte präster var skyldiga att tiga med sådant som anförtroddes dem.

Jo, det stämde.

Då bekände Bielke att, som han sade, han varit delaktig i anläggningen att ”befria landet från den här mannen som styr så besynnerligt”. Eftersom attentatet misslyckats hade han intagit gift. Det hade skett ”av förtvivlan för saken” och för att inte riskera att vid ett förhör förråda andra och göra fler olyckliga än där redan var.

Prästen var förfärad: Hur kunde Bielke, medlem av en av landets ädlaste ätter, ha varit delaktig i något så förfärligt. Visste han inte att näst kärleken till Gud fanns inget heligare än kärleken till den världsliga överheten. Hur kunde han nu dessutom vilja beröva sig livet!

”Kärleken till frihet har drivit mig till det förra, nödvändigheten till det senare”, genmälde baronen.

Lehnberg försökte nu få den döende att avslöja allt också för den världsliga rättvisans representanter.

”Begär inte något så gement av mig”, snäste Bielke.

Efter ytterligare en stunds parlamenterande lyckades Lehnberg få Bielke att sända efter en läkare och gick sedan själv för att finna en. Då det misslyckades sökte han upp justitiekanslern och berättade vad han fått höra. De sökte tillsammans upp polismästare Liljensparre och lyckades också få tag på några läkare. Även regeringen underrättades.

Då sällskapet återvände till Malmskillnadsgatan, var emellertid Bielke obeveklig. Nu vägrade han att ens bekräfta vad han sagt till Lehnberg Varken hotelser eller böner hjälpte. Baron Ture Bielke avled vid halvfyratiden på eftermiddagen 22 mars 1792. In i det sista var han vid medvetande och alldeles lugn.

Sedan predikant Lehnberg inför hovrätten avslöjat vad Bielke anförtrott honom, beslöts att den dödes kropp skulle föras till galgbacken vid Skanstull och nedgrävas där. Bielke berövades också sitt adelskap – Han var nu Ture Stensson, en ärelös förrädare.

Men alla instämde inte i förkastelsedomen. Då brittiske ambassadören fick höra vad som hänt utbrast han ”Äntligen en ärans man”.[6]         

   

      



[1] Noga räknat Ture Johan Stenson Bielke. Genom adliga familjers vana att ge sina barn samma eller likartade namn är namnet Ture särskilt vanligt förekommande inom släkten Bielke(tätt följt av Nils och Sten). Det finns åtminstone fyra ”Ture Bielke” som gjort sig ”ett namn” i historien, som krigare ämbetsmän eller halshuggna ”förrädare”(ibland alltsammans på en gång). Det är därför till fördel för den intresserade forskaren att söka skaffa sig någon hållpunkt varigenom ”hen” kan skilja ”sin” Ture Bielke från de andra. Vår Ture hade som sagt Johan till mellannamn. Han var dessutom baron, dvs. friherre och stod således ett pinnhål under grevesläkten Bielke.  

[2] Om så blivit fallet skulle sannolikt(under förutsättning att ovanstående beskrivning av baronen är fullt rättvis), korruptionen vid dåtida motsvarigheten till finansdepartementet ha stigit markant.

[3] Rådhuset var vid denna tid inrymt i Bonderska palatset vid Riddarhustorget, där HD i våra dagar residerar.

 

[4] Ingen av de böcker jag läst nämner vilket ”gift” det skall ha rört sig om.  Eftersom Bielke avled efter några timmar bör det ha varit relativt starkt men uppenbart inte så förtärande att han inte kunde kommunicera  med sin omgivning.  Att Bielke haft giftet nära till hands(det låg i hans koffert), antyder att baronen räknat med denna utveckling, kanske redan före skottet på maskeraden.

[5] Magnus Lehnberg blev senare kyrkoherde i Vreta klosters församling och biskop i Linköpings stift. Han var även ordförande i den alltjämt verksamma sammanslutningen Pro fide et Christianismo Lehnberg avled vid 50 års ålder 1808.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på nionde kapitlet av Gardar Sahlbergs bok Den aristokratiska ligan, sammansvärjningen mot Gustaf III(1969), där baron Bielkes sista timmar behandlas utförligt. Hans Villius och Olle Häger berör Bielkes öde mer kortfattat i Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/inläst av Hans Villius 1992).