Caesars förbannelse

”Tag dig i akt för Idus Martii”, ropar siaren till Julius Caesar i upptakten till Shakespeares drama. Enligt Suetonius (svensk översättning 2001), varnade spåmannen i själva verket Caesar att en fara hotade honom senast 15 mars (Idus Martii på latin). När denna dag väl var inne mötte Caesar åter siaren och konstaterade att inget farligt ännu inträffat. Siaren påpekade i sin tur att dagen ännu inte var slut. Strax efteråt mördades Caesar av en grupp sammansvurna i senaten.

Sedan dess är det som något mörkt ligger över månaden mars. Detta gäller särskilt kungliga eller kejserliga personer men det onda kan även drabba ett helt land, vilket visade sig vid terrordåden i Bryssel 22 mars 2016. Det händer naturligtvis hemska eller sorgliga saker då och då och min avsikt med detta inlägg är inte att göra mina läsare vidskepliga men det är ändå påfallande hur mycket omskakande som hänt i mars genom historien. Det tycks dessutom ofta inträffa ödesdigra händelser just dagarna omkring 15 mars. Det är som om mordet i Roms senat 15 mars 44 f kr för alltid förbannat denna tid på året.

Den förste ryske tsaren, dvs den förste som kallade sig tsar över alla ryssar, Ivan den förskräcklige, dog av slaganfall under ett schackparti 18 mars 1584. Dödsfallet ansågs kanske inte för en olycka när det inträffade, många kände säkert lättnad. Inte desto mindre utgjorde det upptakten till den oroliga period som i den ryska historieskrivningen brukar benämnas ”stora oredan”. Drottning Elisabet av England avled 24 mars 1603. Hon var gammal för sin tid och dödsfallet var inte på något sätt onaturligt men i och med detta bröts den långa period av stabilitet hon och hennes rådgivare lyckats skapa. Inom 50 år hade England upplevt inbördeskrig, revolution och en konungs avrättning.

Dessa två dödsfall kan kanske anses ogilltiga som bevis på månaden mars´ farlighet. Varken Ivan eller Elisabet mördades ju, vad man vet. I Sveriges och Rysslands historia finns dock flera exempel på händelser som inte kan undgå att stämma till eftertanke, särskilt om man ser dem uppställda tillsammans: 16 mars 1792 sköts Gustav III på operamakeraden och avled 13 dagar senare (29 mars).  Hans äldste son Gustav IV Adolf avsattes i en statskupp 13 mars 1809 och skrev under sin abdikation 29 mars samma år. En yngre bror till samme Gustav Adolf avled egendomligt nog 16 mars 1783, exakt nio år före skottet på maskeradbalen. 13 mars 1854 avled Karl XV:s lille son Carl Oscar i lunginflammation. Enligt dåtida rysk tidräkning mördades Alexander II 1 mars 1881. Enligt västeuropeisk tidräkning skedde dådet 13 mars. Vid tiden för attentatet stod tsaren i begrepp att skriva under en författning som var tänkt att utgöra  början till en politisk modernisering av Ryssland. Efter attentatet inställdes reformerna, vilket på sikt banade väg för ryska revolutionen. Denna revolutions första fas, dvs avskaffandet av monarkin, ägde i sin tur rum i månadsskiftet februari-mars 1917. Enligt julianska kalendern, som då ännu gällde i landet, skrev Nikolaj II under sin abdikation i Pskov 2 mars 1917. Om man däremot räknar enligt den i Europa allmängiltiga gregorianska kalendern kommer man, hur otroligt det än verkar, fram till att den siste regerande ryske tsaren abdikerade 15 mars.[1] I dagboksanteckningen för följande dag, alltså 3 mars enligt tsarens tidräkning, skriver han bland annat: ”Jag läste mycket om Julius Caesar”.[2] Var det mordet han läste om. Reflekterade han över vilket datum han abdikerat enligt allmän europeisk tidräkning?

Som nämndes i början har det även inträffat omvälvande saker i mars som inte specifikt drabbat kungliga personer. Josef Stalin, som väl i det närmaste kan betecknas som tsar, dog 5 mars 1953, även om detta liksom ifråga om tsar Ivan, kanske inte sågs som en ren olycka. Olof Palme blev visserligen skjuten 28 februari men nyheten nådde inte världen förrän första mars. För kungahus och liknande tycks Caesars förbannelse ha hävts efter 1917. 2 mars 2016 fick ju Sverige en liten prins. Låt oss hoppas att födelsedatumet inte bringar otur.    

                

---

[1] Ryssland införde gregoriansk tidräkning följande år.

[2] Dagboken citeras i Eduard Radzinskijs bok om Nikolaj II..

Tsar bortsprungen i Paris

Ibland gör man bort sig ordentligt. Det händer oss alla någon gång i livet, oftast flera. Ju högre ställning i samhället man har, desto pinsammare för en själv och desto roligare för omgivningen. Är man privilegierad från födseln kan det bli särskilt pinsamt om man av någon anledning måste träda ut ur sin trygga, inrutade omgivning. Förr i världen var det sällan kungar hamnade i ett sådant läge, möjligtvis i samband med något uppror eller större revolution Men det finns exempel på regerande furstar som lyckats ställa till det ordentligt för sig även utan någon omvälvning till ursäkt.

På våren 1867 reste den 49-årige tsar Alexander II av Ryssland till världsutställningen i Paris. Syftet var att knyta närmare förbindelser med Frankrike sedan en ny stormakt, det expansiva Preussen, seglat upp på den europeiska politiska himlen och kommit de etablerade makterna att känna ett ökat behov av samverkan och beskydd. Att resa till Frankrike var kontroversiellt; dels med tanke på att Frankrike dikterat den för Ryssland katastrofala freden efter Krimkriget ett årtionde tidigare, dels därför att många polska flyktingar som önskade självständighet för sitt land rest dit sedan det senaste upproret mot ryssarna slagits ned. Tsaren blev också avrådd från att fara men stod på sig. Bortsett från det rent politiska värdet i att Rysslands tsar personligen gav Frankrikes kejsare sitt stöd, fanns det en hemlighetsfull orsak till hans iver att resa till Paris - Han hade stämt möte med en ung dam. Hon hette Katarina.1], var tjugo år, tillhörde en av den ryska adelns förnämsta ätter och hade lärt känna tsaren tre år tidigare. Hennes familj var utblottad och hon hade gått i skola vid det förnäma Smolnyjinternatet i Petersburg. Vid ett besök på skolan hade tsar Alexander fått ögonen på flickan och genast blivit förälskad. Det dröjde länge innan han lyckades göra henne till sin älskarinna, om det nu berodde på prydhet, oskuld eller kall beräkning från Katarinas sida. Slutligen kom han dock därhän och lär rentav ha lovat att gifta sig med henne, under förutsättning att hans drottning avled. Han skall från detta ögonblick ha betraktat flickan som sin ”hemliga hustru”. Självklart gick det snart rykten vid hovet om vad som hänt. Katarina blev illa berörd och för att skydda hennes anseende skickade Alexander henne till släktingar i Italien. Därmed trodde alla att kärlekshistorien var slut men tsaren höll i själva verket kontakt med Katarina och bad en kvinna i hennes närhet skaffa ett hus i Paris för flickans räkning. Som man kan förstå var den eldige kavaljeren mycket ivrig att möta sitt hjärtas dam då han reste till Frankrike på våren 1867.

Tsaren med följe anlände per tåg till Paris 20 maj och möttes på stationen av Alexanders ”kollega”, Napoleon III. Man inkvarterades i Elyséepalatset. Frånsett en del irriterande sympatiyttringar för Polen under den inledande kortegen tycktes allt förlöpa lyckligt. På kvällen såg man en operaföreställning om Katarina den Stora, varpå tsaren och hans sällskap återvände till palatset. Vad som sedan hände verkar närmast hämtat ur en fars men lär faktiskt vara sant. Mitt i natten vaknade tsarens hovminister av att någon knackade på hans dörr. Till sin förvåning såg den gamle trotjänaren majestätet i egen hög person utanför. Alexander förklarade sig vilja gå ut i Paris helt utan eskort och bad endast om ”lite pengar”, sådär en hundratusen franc. Förmodligen med viss tvekan och förskräckelse efterkom ministern sin herres önskan, varpå denne lämnade palatset och försvann i en hästdroska. Vagnen stannade på en gata i närheten av Elyséepalatset. Vittnen såg tsaren mycket noga läsa en lapp och därefter gå in genom en villaport. Tanken bakom det hemlighetsfulla besöket i nattens Paris var naturligtvis att tsarren i lugn och ro skulle avlägga visit hos Katarina i hennes nyinköpta hus - men en obehaglig överraskning väntade. Obekant med staden som han var råkade Alexander gå in genom fel port och när han upptäckte misstaget visade det sig till råga på olyckan att gatporten inte gick att öppna inifrån. Här stod nu alla ryssars tsar, storfurste av Finland, Kiev, mm, på väg till ett hemligt kärleksmöte, instängd på en bakgård i Paris utan att någon officiellt visste vart han tagit vägen. Man kan föreställa sig det rabalder som skulle utbrutit om husets ägare upptäckt främlingen och kallat på polis: ”RYSKE TSAREN ARRESTERAD FÖR INBROTTSFÖRSÖK I PARIS”. Lyckligtvis var Alexander inte ensam på sin utflykt. Hur inkognito han än önskade vara måste tsaren alltid åtföljas av sin säkerhetstjänst och så var också fallet denna kväll. När alla ryssars självhärskare stått en stund på sin bakgård, förmodligen halvt desperat och halvt road, gick en agent ute på gatan fram till villamuren och gjorde tecken åt Alexander att rycka i ett snöre som hängde ned invid porten. Tsaren gjorde så och porten öppnade sig. Därefter kunde han lugnt gå in i huset bredvid och möta sin, kanske något otåliga, mätress. När han återkom till Elyséepalatset var hovet, som föreställt sig alla möjliga tragedier, i upplösning. Tsaren själv var glad och tillfreds. Man kan gissa att han kände sig lättat att ha kommit ifrån sitt äventyr utan generande publicitet. Det inträffade fick honom inte att bryta med Katarina. Deras relation skulle tvärtom i sinom tid leda till större rabalder men det är en annan historia.[2]       

---

[1] Jekaterina. Dolgorukaija.

[2] Berättelsen återfinns i Edvard Radzinskijs bok Alexander II.

En prins åt Svea land

Att få barn är spännande. Är det första barnet är det dubbelt så spännande. Rör det sig om ett kungligt barn är tilldragelsen naturligtvis ännu intressantare, särskilt om det gäller det första barnet i en familj med arvsrätt till tronen. Om det ovanpå allt detta gäller det första barnet i en splitterny dynasti som invandrat från ett annat land är det förmodligen risk att omgivningen exploderar av förväntan och otålighet. Alla dessa faktorer förelåg i Stockholm på eftermiddagen 3 maj 1826.

Det var en vacker dag. Efteråt beskrevs det som den första riktiga sommardagen det året, trots att man bara hunnit till vårmånaden maj. Spänningen var olidlig uppe på slottet. Kronprinsessan Josefina, hustru till kungens ende son Oscar, väntade barn och nu hade verkarna börjat. Klockan 11 på morgonen lade prinsessan sig på paradsängen för att genomgå den svåra processen, som vid denna tid ofta var riskabel för både mor och barn. Bland andra vittnen i rummet fanns Sofia Albertina, syster till Gustav III och karl XIII. Det var som om den gamla dynastin med detta gav sitt definitiva godkännande av att främlingar övertagit deras tron och rike. Också utanför slottet var spänningen stor. Alltfler stockholmare samlades för att invänta den stora händelsen. De fick vänta länge.

Många av de höga officerare och ämbetsmän som rörde sig i slottets salar denna majdag var säkert oroliga. Tänk om något skulle gå fel. Sådana farhågor var som sagt inte obefogade vid en förlossning men nu var de större än någonsin. Familjen Bernadotte var ny på tronen och hade kommit till makten genom en serie omvälvande händelser, såväl i Sverige som nere på kontinenten. Den avsatte Gustav IV Adolf och hans son, kronprinsen Gustav, var ännu båda i livet. Om kronprinsessan och hennes väntade barn förolyckades kunde vägen till en restoration öppnas. Vad skulle hända med de av 1809-års män som ännu levde om dynastin Bernadotte utslocknade och gustavianerna kom tillbaka? Otåligast av alla var förstås kung Karl Johan själv. När livläkaren inte kunde bedöma hur lång tid förlossningsarbetet skulle ta brusade den gamle generalen, van vid klara besked från underordnade officerare, upp: ”Hur fan har ni blivit läkare som inte ens kan svara på en sådan sak”, utropade han.[1]  Doktorn blev inte svaret skyldig: ”Höga herrar låter vänta på sig”. Kungen skrattade. Vid 15-tiden på dagen var pinan över och den stora nyheten kunde ropas ut: En son hade fötts. Dynastin var befäst. Det blev närmast en tävlan om att hinna först med det glada budskapet till kungen.  Grevinnan Piper var först på plan men antingen det berodde på upphetsning över vad som hänt eller en önskan att lämna företrädet åt en kunglig person, fick den värda damen inte fram nyheten. Det blev Sofia Albertina som fick äran: ”En prins, ers majestät!” Kungen brast i gråt av glädje.  Pojken var stor och tung. Enligt uppgift var han 57 cm lång och vägde något mer än 5,5 kg.[2]   Kanske i avsikt att ge en extra krydda åt den stora händelsen tilldelades prinsen hederstiteln hertig av Skåne. Detta var första gången en prins fick denna titel.  Prinsens födelse firades över landet med fester och skålar. Som vanligt vid sådana tillfällen var det två kategorier som firade mest; militärer och studenter. Den läkare som bragte budet om prinsens födelse till livdragonerna på Drottningholm måste ta skydd bakom ett träd för att inte bli nerriden av de glada krigarna. Deras fest fortsatte till nästa dag och den som kom förbi hade inget annat val än att delta. En Uppsalaprofessor rapporterade att såvitt han begrep hade stämningen inte varit så hög i staden på de senaste sextio åren. Naturligtvis väntade man sig stordåd av den unge fursten i framtiden. En skald skrev, apropå kanonaderna vid pojkens födelse:

           … En prins är skänkt åt Svea land

               Med blixt och dunder bör det vara

               Som han förs ned på hjältars strand  

Förväntningarna blev inte mindre av att pojken döptes till Karl, namnet på några av Sveriges största krigarkungar. Självklart skulle prinsen en dag gå i deras spår. Härstammade inte modern från samma ätt som de Pfalziska Karlarna på 1600-talet!  Tanken att ta revansch på Ryssland för de förluster Sverige lidit under drygt hundra år hade ännu inte helt slocknat i alla sinnen. Var det kanske den nyfödde prinsen som en dag skulle fullfölja denna stora uppgift?

Riktigt så blev det nu inte. Karl XV fick aldrig chansen att bli en stor krigare i förfädernas anda, vilket han säkert inte åstundade. Han trivdes bättre med fester, tecknande och kvinnor, även om han inte sa nej till att umgås med militärer. Under honom avskaffade ståndsriksdagen, något han inte uppskattade. Han tröstade sig med att det skulle bli efterträdarna som fick bära följderna: ”Oscars pojkar får ett helvete”, sade han skadeglatt apropå sina brorsöner. Det blev snarast som charmig odåga han gick till eftervärlden. Sådant väcker visserligen inte beundran, men väl en smula nostalgi och längtan.[3]   

---

[1] Självklart på franska och här ungefärligt återgivet.

[2] Således 5 cm längre än kronprinsessan Victorias och Daniels son Oscar.

[3]  Min text bygger huvudsakligen på andra kapitlet i Sven Erikssons biografi över Karl XV. Det bör tilläggas att namnet där stavas med C.

"Jag dör som en sann furstinna", avrättningen av Maria Stuart

Hon föreföll alldeles lugn då hon fick beskedet. I sitt hjärta hade hon säkert förberett sig på det oundvikliga ända sedan den sista komplotten till hennes förmån avslöjats på sensommaren året före. Kanske föraktade hon rentav sin eviga fiende, den engelska drottningen, som inte förmådde skriva under hennes dödsdom. Vad fanns egentligen kvar att göra: Var det inte detta Elisabet alltid önskat ända sedan de båda för snart trettio år sedan bestigit var sin tron, Elisabet den engelska, Maria Stuart den skotska. Från det ögonblicket och fram till denna dag hade de två kvinnorna bekämpat varandra även om de i sina brev alltid låtsats vara vänner. För nästan tjugo år sedan hade den skotska drottningen ändå flytt till England för att söka sin släktings beskydd mot den upproriska adeln i sitt hemland Istället hade hon kvarhållits under bevakning. Även om det aldrig varit fråga om regelrätt fängelse utan snarare om husarrest, hade hon alla dessa år inte haft fullständig rörelsefrihet och det senaste halvåret hade hon otvetydigt varit engelsmännens fånge. 7 februari 1587 kom så det slutgiltiga beskedet, drottning Elisabet av England hade dömt drottning Maria av Skottland till döden.[1]  

Om de två budbärarna väntat tårar och böner om nåd tog de miste. Drottningen gjorde korstecknet och sa: ”Lovad vare Gud för den underrättelse ni överbringar till mig”. Äntligen hade hennes lidanden nått sitt slut och hon skulle dessutom få nåden att dö för den sanna katolska tron.  Hon begärde endast att få ha sin katolske biktfar vid sin sida och att avrättningen skulle uppskjutas, så att hon fick mera tid att förbereda sig. Båda önskningarna avslogs. Avrättningen skulle ske nästa dag och endast protestantiska präster kunde godtas, förklarades det. Drottningen vägrade stolt att ta emot någon sådan gudsman och började därefter lugnt förbereda sig för döden. Hon gjorde det med samma noggrannhet som hon i sin makts dagar skulle ha förberett en statsceremoni. För denna kvinna var döden lika mycket representativ plikt som slutet på det egna livet. Efter kvällsvarden tog hon farväl av de tjänare hon fått behålla och manade dem att hålla ihop och hålla fast vid den sanna katolska tron. Hon bad dem om förlåtelse för allt ont hon kunnat göra dem och överlämnade små gåvor till var och en. Deras sorg rörde henne själv till tårar. Så reste sig drottningen och gick in i sitt arbetsrum för att skriva några sista brev. Bland annat bad hon den franske kungen, en FD svåger, ta hand om hennes kvarvarande anställda. Sedan lade hon sig på sängen för att vila.

Vad tänkte kvinnan som låg på en säng i Fotheringhay castle i Northamptonshire natten 7-8 februari 1587 och väntade på döden? Rimligen bör datumet ha frapperat henne. Nästan på dagen 20 år tidigare, 10 februari 1567, hade hennes dåvarande man, Henry Darnley, hittats död i trädgården till det hus i utkanten av Edinburgh där han för tillfället bodde. Huset hade sprängts i luften och Darnley strypts, eller kanske fått gift. Rykten började genast gå att drottningen varit inblandad och när hon några månader senare gifte sig med earlen av Bothwell, som allmänt pekades ut som ansvarig för Darnleys död, ansågs misstankarna bekräftade. Adeln revolterade. Bothwell tvingades fly och drottningen avsattes.[2] Efter en tids internering på ett avlägset slott hade hon sökt återta sin tron men lidit nederlag och tvingats fly till England. Här hade en kommission tillsats för att reda ut frågetecknen kring Darnleys död. Något säkert svar hade man inte fått men misstankarna om drottningens delaktighet ansågs tillräckligt sannolika för att motivera att hon kvarhölls i landet. Sedan dess hade nära två årtionden förflutit. Tänkte drottningen på Darnley och Bothwell denna natt. Såg hon det som snart skulle ske som Guds straff för hennes synder? Kanske gick hennes tankar till forna dagars storhet. I sin ungdom hade hon varit gift med en fransk kung och delat hans tron. Med vilken kraft skulle hon inte ha hävdat sina anspråk på Englands tron om han fått leva längre! I denna stund hade hon kunnat vara drottning över tre riken och lett ett mäktigt block i Väst och Nordeuropa. I stället var hon en fånge som inväntade sin avrättning. Kanske betänkte hon den unika roll hon snart skulle spela och de följder det kunde få för andra furstar. Maria Stuart var den förste suveränen i Europa som avrättades för att ha begått brottsliga handlingar. Att kungar avsattes var inte så ovanligt, särskilt inte i medeltidens England. Att de mördades var ännu vanligare. Att en regerande furste dömdes till döden av en domstol var däremot revolutionerande: Det visade att regenter kunde dömas på samma sätt som sina undersåtar. Under kommande sekler skulle flera europeiska kungar och drottningar dela Maria Stuarts öde.[3] Förutsåg hon detta under sin sista natt eller kände hon helt enkelt en lättnad att allt snart skulle vara över? Anförtrodde hon lugnt sin själ i Herrens händer? Spekulationer utan svar men lockande för eftervärlden.      

Vid åttatiden på morgonen knackade det på dörren till drottningens svit. Traktens sheriff trädde in och bugade djupt: 
- Madame, lorderna väntar er och har sänt mig”.

- Låt oss gå”.

 Allt var som om hon hade varit i sitt eget palats och gått till en rådplägning med ministrarna.  Drottningen hade klätt sig omsorgsfullt för den sista ceremonin i sitt liv. Hon bar vita skor och vit slöja, såsom det anstod en änkedrottning[4]. Hon var klädd i svart mantel och mörkbrun överklänning med sobelbräm. Under detta bar hon en röd klänning, för att blodet inte skulle missfärga klädet. Kring halsen hängde ett krucifix i guld och i handen höll hon ett kors av elfenben. Hennes släp var så långt att en kammarherre måste hålla upp det. När denne kammarherre, som fått i uppdrag att framföra budskapet om drottningens död till hennes son i Skottland, började gråta vid tanken på sin svåra uppgift sade hans härskarinna: ”Gläd dig åt att mina lidanden snart är över. Säg min son att jag aldrig gjort något som kunnat skada honom och att jag dog som en sann katolik, en sann skotska och en sann furstinna.” Därefter bad hon de två högadelsmän som officiellt representerade den engelska drottningen att få ha några av sina hovdamer hos sig till slutet. Detta stämde inte med det uppgjorda ”schemat” enligt vilket drottningens uppvaktning, med undantag av kammarherren, inte skulle närvara vid avrättningen. Earlen av Kent invände att man inte önskade att hovdamernas sorg skulle störa åskådarna. Drottningen gav sig inte. Hon lovade att hennes damer skulle uppföra sig väl. Förresten var hon säker på att Elisabet inte skulle neka henne att ha sina daner vid sin sida. Om hon så varit av lägre rang skulle den engelska drottningen inte varit så hårdhjärtad. Och, tillade hon betydelsefullt: ”Jag är hennes nära släkting. änka efter konungen av Frankrike och smord drottning av Skottland”. Hennes önskan beviljades och därmed gick hon in i salen där avrättningen skulle ske och en stor samling adelsmän väntade.

In i det sista rasade striden mellan katolicism och protestantism i Maria Stuarts liv. Som nämnts tilläts hennes katolske biktfar inte att närvara men en protestantisk präst från en kyrka i närheten hade kommit för att förrätta predikan. Maria var dock lika envis som sina fiender; hon vägrade hårdnackat att lyssna till en ”kättare” och överröstade hans ord med sina katolska böner. När prästen slutligen tystnat bad hon på engelska för den hårt prövade katolska kyrkan och gav sina fiender förlåtelse för att de önskat hennes död. Då bödeln enligt sedvana bad om ursäkt för att han nu måste döda henne, upprepade hon att döden för henne endast innebar befrielse. Ett vittne uppgav senare att hon verkligen tyckts ivrig att få lämna jordelivet.

Medan allt detta pågick började uppvaktningen klä av drottningen, så att hon slutligen stod iförd endast sin röda klänning och röda handskar. Efter att ha påmint hovdamerna att inte gråta lade drottningen sitt huvud på stupstocken och inväntade döden Som ofta var fallet träffade dock bödeln inte genast rätt. I själva verket krävdes det tre hugg innan huvudet skildes från kroppen.

Så slutade ett stormigt liv men avrättningen hade gjort Maria Stuart odödlig. Även om det i vår tid kanske inte görs så många pjäser och filmer om henne är hon för alltid förknippad med sin rival och släkting Elisabet och så länge man minns och diskuterar Elisabet kommer man också att minnas och diskutera Maria Stuart. Egendomligt nog var den skotska drottningens valspråk ”I mitt slut är min begynnelse”. Avrättningen 8 februari 1587 gav henne rätt.[5]   

                                 

        

---

[1] Dvs bekräftat den dom som en adlig domstol fällt på hösten 1586.

[2] Därmed inte sagt att adeln i gemen var oskyldig till Darnleys död eller av moraliska skäl ogillade Bothwell. Dåtidens skotska adel synes ha varit något av det mest opålitliga i historien. ”En skara rovfåglar” kallar Villius dem och Zweig skriver att det enda som kunde förena dessa inbördes oense småfurstar var kampen mot en kung drottning, som försökte styra dem. Vad man vände sig mot i detta fall var snarast drottningens oförblommerade lidelse för hennes makes mördare  

[3] Ändå är Maria Stuarts öde fortfarande unikt. Av alla de europeiska kungligheter som avrättats i modern tid är hon den enda som dödats utanför sitt eget land och på befallning en annan regerande suverän. Dessutom brukar kungligheter som regel avrättas först efter att monarkin avskaffats i deras riken. När Maria Stuart halshöggs var Skottland fortfarande en monarki vilket ju är fallet än idag, även om man nu är en del av Storbritannien   

[4] Man kan undra vem hon sörjde, om det nu inte var det egna ödet. En kvalificerad gissning är att det var den första gemålen, Frans II av Frankrike. Även om deras äktenskap varit kort hade det gett Maria en framträdande ställning, som hon förlorat i och med hans död. Som vi skall se åberopade hon in i det sista sin särställning som fransk änkedrottning.

[5] Min skildring bygger på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart.

Karl XII:s lille prins

Karl XII är en av våra mest omtalade kungar. Hur lite historia man än kan har alla svenskar någon gång hört hans namn och vet ungefär när han levde. Karl är också en av de få svenska kungar vars liv och öde omdebatterats i utlandet kort efter deras död, ja till och med medan de fortfarande levde.[1] En nutida svensk som intresserar sig för Karl XII utan att vara professionell forskare känner förmodligen också till namnen på några av dem som ingick i kungens omgivning, som kanslichefen Piper, generalen Rehnsköld och ”finansministern” Görtz. Under de första krigsåren, från strax efter inmarschen i Polen fram till Poltava, fanns emellertid en person i kungens närhet som inte hade någon större betydelse för krigsförloppet men som för Karl själv kanske var en av de viktigaste människorna i livet. Då man läser om deras relation antyds sidor hos Karl XII som man normalt inte förknippar med "den store krigaren".

Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental var en av de småfurstar Tyskland vimlade av före enandet 1871. Han tillhörde en sidolinje av huset Württemberg och föddes i Stuttgart 1689. Fadern, Fredrik Carl, deltog i ”stora alliansen” mot Frankrike på 1690-talet men råkade olyckligt nog i fångenskap. Så småningom släptes han fri men dog i syfilis 1697, då tredje sonen Maximilian var åtta år. För en obetydlig småfurste utan någon större arvslott att se fram emot var i dåtidens Europa militärlivet i stort sett det enda till buds stående yrkesvalet. Då Maximilian, eller Max som han kallades, kommit upp i tonåren var det dags att starta utbildningen till krigare på allvar. Vid denna tid hade Karl XII just vunnit sina första segrar i ”Stora nordiska kriget”. Förmodligen ansåg Max mor, en tysk furstinna, att sonen inte kunde finna en bättre lärare i krigaryrket. Med ett rekommendationsbrev på fickan sändes pojken till Polen och anslöt sig till den svenska hären under tidiga våren 1703.

Av de ströuppgifter som återges i olika historiska verk framgår att nykomlingen blev väl mottagen. Peter From betecknar i sin bok Katastrofen vid Poltava prins Max som något av en svensk maskot och källorna är eniga om att kungen tyckte mycket om sin skyddsling och tidigt lät honom vistas i sin omedelbara närhet. En episod från våren 1706 är särskild anmärkningsvärd därför att den illustrerar det verkligt personliga förhållandet mellan kung Karl och den obetydlige småfursten. En kväll kom den 17-årige prinsen in i kungens kammare för att önska godnatt. Kungen låste dörren och frågade pojken var han varit tidigare på kvällen. När Max svarat berättade kungen att han under natten i hemlighet tänkte rida till en annan svensk förläggning och att prinsen skulle hålla sig redo utan att säga något. Max tackade för upplysningen, varpå Karl svarade: ”Jag måste säga er detta. Annars skulle ni söka mig överallt förgäves. I framtiden skall jag alltid tala om när jag rider ut”. Vid tvåtiden red de iväg helt ensamma och utan att någon fått veta det. Man kan föreställa sig hur spännande detta äventyr måste ha varit för den unge prinsen och för sin fantasi får man lätt bilden av två bröder som på egen hand rider på upptäcktsfärd.[2] Att rida med Karl XII innebar dock inte bara spänning utan också stora risker. I början av 1708 var det nära att den 19-årige prinsen tagits till fånga av ryssarna i staden Grodno och några månader senare sårades han lätt vid floden Berezina. Han hade medvetet blottställt sig för att skydda kungen, eftersom ”det är bättre att de får några av oss än honom”. Sedan prinsen blesserats viskade han till en man vid sin sida i bästa Karl XII-stil: ”Jag är skjuten. Låt inte någon något märka därom". Att kungen verkligen brydde sig om prinsen på ett personligt plan visas av att han under förberedelserna inför slaget vid Holowczyn i juli 1708 förmanade sin skyddsling: ”Skona er själv. Jag skall låta meddela er när det blir allvar”. Detta från en man som aldrig undandrog sig själv några risker. På vintern 1708 betraktades Max uppenbarligen som färdigutbildad soldat och utsågs till chef för Skånska ståndsdragonerna. I den egenskapen deltog han i slaget vid Poltava i juni 1709. Prinsen stred tappert och lyckades erövra flera ryska fanor. När fienden trängde sig allt närmare ropade han på svenska till sina sviktande mannar: ”Den som är en duktig karl ställer sig bredvid mig”. Tillslut tvingades Max dock ge sig fången. När kungen fick veta vad som hänt konstaterade han att om alla varit lika tappra som prinsen skulle svenskarna ha vunnit slaget.

En kort tid senare frigavs Max ur fångenskapen men avled tagiskt nog på vägen hem till Tyskland. Han blev 20 år gammal. Då dödsbudet nådde karl XII sade kungen sorgset: ”Han var den bäste av mina vänner”.[3]  Man kan bara spekulera i hur Karl XII såg på prins Maximilian Emanuel. Prinsen var sju år yngre än kungen men tydligen också en god kamrat. Av en tillfällighet hade de båda förlorat sina fäder 1697. Kanske var det en kombination av fosterson och fosterbror som gick förlorad för Karl i och med prinsens död. Det är också att märka att Max bara var något år yngre än kungens syster Ulrika Eleonora, blivande drottning av Sverige. Kanske prins Max blivit svensk prinsgemål eller kung om han fått leva längre.                                     

---

[1] Den andre är Gustav II Adolf.

[2] Denna berättelse återges av Hans Villius i talboken Jag upplevde hans majestät. Ögonvittnen berättar om Kar XII. Enligt inläsaren är berättelserna i boken i sin tur hämtade ur Karl XII, ögonvittnen, som sammanställts av tre andra historiker, bland andra Stig Hadenius.  .

[3] Där inte annat anges är citaten hämtade ur Kenneth Milldoffs inläsning av Katastrofen vid Poltava av Peter From.

Kungar som aldrig regerat

Enligt nutida forskning är det Karl X Gustav som regerar Sverige nu. Det har nämligen bara funnits nio kungar med namnet Karl före vår nuvarande kung. På samma sätt har det inte funnits 14 kungar med namnet Erik, jag är dock inte säker på hur många Erik som verkligen suttit på Sveriges tron. Vår nuvarande svenska kungalängd bygger delvis på biskop Johannes Magnus uppställning från 1500-talet som börjar med Noaks sonson Magogg, vilken anses ha kommit till Sverige efter syndafloden. När Gustav Vasas söner gav sig själva ordningsnumret XIV respektive IX utgick de från denna uppställning och trots att vi nu anser oss veta att många av de kungar 1500-talets forskare räknade med inte existerat använder vi fortfarande deras regentlängd för numreringen av Sveriges monarker.

Min avsikt med detta inlägg är inte att kräva korrigering av den svenska regentlängden. Det skulle i längden bli alldeles för besvärligt och inte tjäna något verkligt syfte, lika lite som det är meningsfullt att ändra dateringen på kända historiska händelser efter nutida tidräkning. (Enligt gregoriansk tidräkning dog Karl XII exempelvis 11 december, inte 30 november). Även om man ändrade regenternas nummerordning skulle vanorna sitta i. Karl XII blir på något vis inte densamme om man kallar honom Karl VI och alla vet vi att Karl X Gustav ledde armén över Bälten. Hur skulle man kunna vänja sig att kalla vår representative kung vid hans namn?

Vissa forntida svenska kungar har alltså aldrig existerat. Detta fenomen är säkert inte unikt för Sverige. Har verkligen alla forntida norska, danska, frankiska och anglosaxiska kungar funnits i verkligheten? Underligare och smått lustigt är det med de sentida kungar som ingår i sina länders regentlängder och som verkligen existerat men som i realiteten aldrig suttit på tronen. I Sverige finns inga sådana regenter. Tronföljare som blivit suspenderade räknas Inte som kungar i vårt land, utom kanske av sina mest nitiska anhängare. I Frankrike och England är det annorlunda.

Vi vet alla att Ludvig XVI avsattes och giljotinerades i Franska revolutionen men när kungafamiljen återkom till Frankrike efter Napoleons fall kallade sig den nye kungen Ludvig XVIII och det är under det namnet han är känd i historien. Om det funnits en Ludvig XVIII förväntar man sig att det också skall ha funnits en Ludvig XVII. Men så var i realiteten inte fallet. Ludvig XVI:s son, hertigen av Normandie, överlevde sina föräldrar och satt någon tid kvar i Le Temple, dit kungafamiljen förts 1792. Efter faderns död utropade monarkisterna honom till kung och kallade honom följdriktigt för Ludvig XVII men pojken satt aldrig på tronen i praktiken och knappast ens på papperet. Hans öde är ett av de mest omdiskuterade i Frankrikes historia. Senare forskning tycks tyda på att han verkligen dog i fångenskap, sjuk och ensam. Trots att hans farbror var den förste bourbonkungen efter revolutionen räknas pojken enligt regentlängden som monark.

På samma sätt är det med ”Napoleon II”. Napoleons son i äktenskapet med ärkehertiginnan Marie-Louise fördes efter faderns fall till Österrike, med det uttryckliga syftet att få honom att glömma sitt franska ursprung. Även om han aldrig lär ha glömt sin far återvände han heller aldrig till Frankrike och dog i unga år 1831. När hans kusin i början av 1850-talet återinförde det franska kejsardömet kallade han sig likafullt ”Napoleon III” och han betecknas också så i historieböckerna. Detta exempel är egentligen mer frapperande än fallet med ”Ludvig XVIII” eftersom det låg i den gamla kungaättens intresse att markera sitt avståndstagande från revolutionen, medan familjen Bonnaparte inte vann något på att ”utropa” Napoleons son till regent.

Johan I av Frankrike utgör ett gränsfall, ty han föddes verkligen som kung men regerade aldrig. Johan föddes 1316 och eftersom hans far var död när han föddes blev han genast kung. Dessvärre avled han efter fem dagar och farbrodern Filip, som varit regent sedan gamle kungens död, besteg tronen som Filip V. frågan är öppen om Johan ”den gode”, som regerade vid mitten av 1300-talet, bör kallas II eller I.

Den engelske kungen Edvard V nådde nästan fram till tronen. Som son till Edvard IV skulle han vid faderns död ha bestigit tronen men under en resa till London greps hans anhängare och farbrodern Rickard utropades till kung sedan Edvard förklarats illegitim. Pojken är känd som den äldste av ”prinsarna i Towern”, vilkas öde debatteras än idag. Trots att prinsen aldrig tillträdde tronen fick näste engelske kung med namnet Edvard ordningsnummer VI i regentlängden.

Det är spännande att fundera över hur monarkiernas regentländer egentligen tillkommit.

                     

Den tjuvaktige fursten

Jag undrar ibland vilka som läser min blogg. Nej, jag håller inte på med någon gallupundersökning, är bara fundersam. Är mina läsare rojalister, som jag själv eller bara allmänt intresserade av historia. Finns det kanske någon ärkerepublikan som brukar gå in och kika på mina texter? En riktig republikan, alltså någon som verkligen brinner för avskaffandet av monarkin, tycker antagligen att min blogg är egendomlig, kanske rentav ett onödigt slöseri med tid. Vad är det för mening att skriva ner en massa texter om olika kungahus, tänker vederbörande. Det enda dessa potentater sysslar med är ju att lägga beslag på folkets pengar. Det är ”vanligt folks” historia som bör ihågkommas.

Uppfattningen att kungar och deras hov inte gör annat än att bestjäla folk på pengar framstår förmodligen som totalt verklighetsfrämmande för dem själva. I våra dagar kan de hävda att de representerar sina länder och sådant kräver sina utgifter. Man måste visa sig värdig att personifiera sitt land, både inåt och utåt. I äldre tid behövde kungarna skatteintäkter både till representation och till krig. Att dessa krig kostade både pengar och människoliv var en sak men på sikt skulle de gagna folket; antingen hindrades en potentiell fiende att invadera det egna landet eller också lade man själv under sig territorier vilkas tillgångar skulle öka landets och därmed folkets välfärd. Det har alltid funnits godtagbara förklaringar till de kostnader kungar och andra potentater lägger på sitt folk. Få kungligheter betraktar sig själva som tjuvar och ännu färre skulle förmodligen erkänna om de blev öppet anklagade för att ha stulit ”vanligt folks” tillgångar.  Det är inte heller vanligt att sådana personer begår ”stöld” i ordinär mening, eller kanske upptäcks de helt enkelt mera sällan än andra människor.  Det finns dock vad vi kan kalla ”vanliga brottslingar” också bland furstar. En sådan var storfurst Nikolaj Romanov, även om hans brott inte drabbade ”folket”.

Nikolaj Romanov föddes 1850 och var brorson till tsar Alexander II av Ryssland. Fadern hette Konstantin och var den högste ansvarige för rikets östersjöflotta. Han var dessutom känd som liberal och hade både arbetat aktivt för livegenskapens upphävande och i egenskap av polsk guvernör gjort vad han kunde för att på fredlig väg åstadkomma lugn i sin provins. Furst Konstantin hade många barn och ståtligast av dem alla var Nikolaj, hans äldste son.

Som många rikemanssöner var Nikolaj en playboy som älskade livet bland skådespelerskor och ballerinor i Petersburg. Att ha ”historier” var inget ovanligt i släkten Romanov; både tsar Alexander och storfurst Konstantin hade fasta förhållanden utanför äktenskapet, samtidigt som de troget skötte sina plikter i rikets tjänst. Nikolaj var dessutom ogift så det fanns inte mycket att anmärka på den unge furstens leverne. Någon gång i början av 1870-talet dök emellertid en farlig kvinna upp på scenen. Hon var amerikanska och hette Fanny Lear, om det nu var ett riktigt eller fingerat namn. Edvard Radzinskij skriver i Alexander II att hon liknade de äventyrare som på 1700-talet gjorde sig pengar på godtrogenheten i Europas förnäma salonger, sådana som Cagliostro eller Madame de La Motte.[1] Även om han stämplar Fanny som tillhörig det förgångna redan under hennes egen livstid är det ändå betecknande att en sådan kvinna gjorde intryck i Ryssland några årtionden före 1917 på samma sätt som föregående sekels motsvarigheter gjort i Frankrike kort före 1789. Hursomhelst lämnade Fanny USA, som det verkar i den bestämda avsikten att lägga an på karlar av tillräckligt förnäm börd och (antagligen), med tillräckligt mycket pengar för att kunna bekosta en ”dams” uppehälle. Hon kom till franska Rivieran där Europas ädlingar gärna höll till under säsongen. Av någon anledning tycks hon ha gjort särskilt intryck på ryssar, som gärna hade henne till sällskap. Hon bestämde sig för att fortsätta till Petersburg. För att undvika att stämplas som lyxprostituerad kallade hon sig ”dansös”. Om hon var utbildad i detta yrke är en annan fråga. Man kan utgå från att hon åtminstone dansade tillräckligt bra för att göra intryck på sin publik, vare sig föreställningen hölls på en allmän teater eller i mer privat omgivning.

I Petersburg gjorde Fanny succé och träffade snart tsarens brorson storfurst Nikolaj, som nu var något över tjugo år. Exakt vad som sedan hände är osäkert. Enligt Radzinskij ska Nikolaj ha blivit helt betagen i Fanny, gett henne pengar och lovat att skriva testamente till hennes förmån, trots att han ännu inte hade egna tillgångar utan levde hos och av föräldrarna. Deras olika palats var å andra sidan utmärkta kärleksnästen för Nikolaj och Fanny då föräldrarna var frånvarande. Förhållandet kom naturligtvis ut och för att undvika tråkigheter skickade tsaren efter samråd med Konstantin unge Nikolaj till dagens Uzbekistan, där Ryssland just förde expansionskrig mot områdets olika lokala härskare.

Vid hemkomsten till Petersburg var storfursten överste och hade erhållit utmärkelser för tapperhet. Hans bravader som krigare hade dock inte dämpat intresset för kvinnor. Han lär under kriget ha planerat att våldgästa ett lokalt harem men hindrats av sansade personer i sin omgivning. Tillbaka i huvudstaden återupptog han förbindelsen med Fanny. Deras förhållande underlättades av att Nikolaj nu fått ett eget palats. Familjen funderade på att snabbt gifta bort den unge playboyen med någon passande kunglighet men innan man kom så långt inträffade katastrofen.

En vacker dag i april 1874 upptäckte Nikolajs mor att några ädelstenar fattades i infattningen till en ikon hon fått i gåva vid sitt bröllop nästan trettio år tidigare. Tjuven hade helt enkelt brutit loss dem. Först misstänkte man att någon klåfingrig tjänare varit i farten men utredningen visade att en av Nikolajs anställda pantsatt stenarna i huvudstaden. Mannen förklarade att han agerat på Nikolajs order. Tsarens brorson fast för stöld av sin egen mors ädelstenar! Detta var fruktansvärt och ännu värre att han tagit stenarna från en ikon, något av det heligaste som finns för en ortodox kristen. Den 24årige Nikolaj togs i förhör, både av sin egen far och av chefen för hemliga polisen. Enligt Staffan Skott skall han ha varit feg och skyllt på andra medan Radzinskij, som citerar storfurst Konstantins dagbok, ger intrycket att han helt frankt erkände vad han gjort. Furst Konstantin beskrev sonen som ”förhärdad och utan ånger”. Tsar Alexander och hans bror kom överens om att brottslingen skulle förklaras otillräknelig. På detta sätt räddades faderns prestige och han kunde fortsätta att tjäna riket. Nikolaj fråntogs sina krigsutmärkelser och sändes långt bort från Petersburg. Fanny Lear tvingades lämna landet och också att lämna ifrån sig de pengar hon fått av sin älskare.[2]

Nikolaj led ingen materiell nöd i sin exil. Först bodde han i Ural och sedan i Tasjkent, där han byggde sig ett eget palats för det rikligt tilltagna underhåll han fick av släkten. Han tycks ha fördrivit sin tid med nya kvinnohistorier men även med arkeologiska forskningar och förbättringar av områdets infrastruktur.[3] Exilen varade till hans död i början av 1918. Drygt fyrtio år hade gått sedan historien med Fanny Lear och ett knappt år före storfurstens död hade tsardömet fallit i revolutionen. När man läser historien om denne excentriske furste är man frestad att citera Napoleons förmodade konstaterande: ”Från det sublima till det löjliga är det blott ett steg”.[4]          

                              

---

[1]  Den kvinna som låg bakom den beryktade ”hallbandsaffären”, vilken underminerade den franska kungamaktens anseende och indirekt anses ha bidragit till revolutionen.

[2] Jag har inte funnit några uppgifter om hennes fortsatta öden. Det enda som framgår är att hon skrev sina memoarer. Förmodligen dog hon utfattig men eftersom hon tycks ha varit intelligent är det också möjligt att hon fann nya hållpunkter att ta fasta på.

[3] Nikolaj fick åtminstone en son i förvisningen. En sondotter till storfursten levde i Moskva under Sovjettiden och hade till yrke att göra cirkuskonster på motorcykel. Hon beskrivs som mycket vacker och hade tydliga minnen av farfaderns palats i Tasjkent. För att undgå trakasserier av kommunisterna kallade hon sig Natalia Androsovna, efter sin styvfar. Hon dog 1999.  

[4] Min text bygger huvudsakligen på Radzinskijs skildring. I sin bok Romanovs skriver Staffan Skott att det finns flera versioner av bakgrunden till storfurst Nikolajs öde. Eftersom Ra:s bok är skriven efter Sovjetunionens fall och man kan förmoda att han haft tillgång till säkrare uppgifter har jag valt att hålla mig till hans text. Jag avstår dock från att diskutera författarens spekulationer kring hur olika politiska intriger kan ha påverkat hanteringen av skandalen med ädelstenarna.