Skandaler i engelska kungahus.

Flera av mina läsare har antagligen sett den nya serien ”kungahuset Windsor”, vars första del gick i söndags och som i sin helhet redan finns på SVT Play. I inledningen till första avsnittet upplyser speakern att: ”I hundra år har detta kungahus fått hantera skandaler, krig äktenskapsbrott och tragedier”.

Även om det säkert inte är avsikten, får man lätt intrycket att just ”huset Windsor” skulle vara märkt av utsvävningar, lastbarhet intriger och elände. Den enklaste studium av de europeiska dynastiernas historia visar självklart att alla kungafamiljer bär på minst en smaskig kärlekshistoria eller skumraskaffär. Kungligheter är nämligen människor och beter sig därefter, hur upphöjda de än anses vara. Detta gäller som sagt i alla monarkier men inte minst i England. Som bevis följer här ett litet axplock ur den engelska kungliga historien.

Den i vår tid ur rent kronologisk synpunkt tidigast bekanta engelska drottningen torde vara Eleonora av Akvitanien, som hade sin storhetstid under senare delen av 1100-talet. Hon är relativt unik i Europa såtillvida att hon är ensam om eller i varje fall en av mycket få drottningar som i tur och ordning varit gift med två kungar som regerat var sitt rike, Frankrike och England. Hertigdömet Akvitanien omfattade på 1100-talet stora delar av nuvarande södra och västra Frankrike. Eleonora ärvde det efter fadern som sitt eget och var uppenbart synnerligen medveten om att hon var en regerande furstinna av egen rätt. Det tänkte hon fortsätta att vara, hur många karslokar till kungar som än försökte styra henne! Hon var först gift med den franske kungen Ludvig VII. Trots att flickan bara var omkring 13 år då hon kom till franska hovet hade hon snart etablerat en egen politisk plattform, vilket fick hennes svärmor och några av dennas medarbetare att lämna familjen. Senare följde Eleonora sin man på korståg och då som chef för sin egen akvitanska armé. Kungaparet blev snart osams i strategiska frågor, vilket skall ha fått drottningen att yrka på omedelbar annullering av äktenskapet.[1] Påven försökte medla, utan framgång. Eftersom Ludvig och Eleonora inte hade några söner lyckades hon slutligen få äktenskapet upphävt med hänvisning till att de var alltför nära släkt enligt kanoniska rätten. Näste kung fick bli Henrik II av England.[2] De hade träffats medan Eleonora fortfarande var fransk drottning och man får onekligen intrycket att de inlett ett förhållande innan separationen från Ludvig var genomförd. Åtminstone gifte de sig så fort det var möjligt. Eleonora var nu kring 30 år. Äktenskapet var tydligen lyckligt i början, att döma av antalet barn – 8 stycken.[3] Ändå var makarna åtskilda långa perioder, antingen var Henrik på resa eller så vistades Eleonora i sitt hertigdöme. Av och till fungerade hon som Englands de facto regent. Hennes vistelse i Akvitanien har senare diskuterats mycket. Även om hon inte ledde ett regelrätt ”kärlekshov”, som det ibland påstås, kan man gissa att det var ett hov där musik och poesi uppskattades.
I början av 1170-talet uppstod problem i äktenskapet med Henrik. Eleonora sattes i husarrest misstänkt för stämplingar mot sin make och satt internerad till kungens död 1189, varpå hon raskt tog itu med uppgiften att bevaka sonen Rikard lejonhjärtas intressen hemma i England medan han for på korståg i Heliga landet. När drottningen slutligen avled i ett kloster i Frankrike var hon omkring 80 år gammal.[4]    

Kung Edvard II var son till en stor, om också samvetslös, krigare och politiker. I unga år tilldelades pojken titeln Prins av Wales för att markera områdets införlivande med England. Tyvärr visade han större intresse för idrott och nöjen än för att gå i faderns fotspår. Den nära vännen Piers Gaveston, som fadern hoppats skulle sätta pli på veklingen, gjorde sig istället totalt oumbärlig och i sinom tid allsmäktig då hans herre bestigit tronen 1307. Detta ledde till ett inbördeskrig som med kortare avbrott varade hela Edvards regeringstid. Även om hans drottning Isabella, dotter till Frankrikes konung, inte som Marlowe och andra dramatiker hävdat levde i konstant elände och bitterhet utan tvärtom ofta tycks ha agerat medlare mellan hovet och högadeln, kom en dag då hon fått nog. Vid mitten av 1320-talet rymde hon helt sonika hem till Frankrike där hon slog sig ihop med den landsflyktige storbaronen Roger Mortimer, varpå paret återvände hem, avsatte kung Edvard, lät hans favoriter gjuta en fasansfull död, samt övertog styret av riket i den unge tronföljarens namn. Efter några år störtade prinsen, nu Edvard III, i sin tur moderns älskare och lät avrätta honom för förräderi. Isabella drog sig tillbaka från politiken och avled 1358, cirka 65 år gammal.[5]

Edvard IV, som regerade England under senare delen av 1400-talet, var en ståtlig krigare med kvinnotycke. Exakt hur många utomäktenskapliga förhållanden han hade tycks osäkert, liksom exakt vem som är mor till några av hans barn. Sedan han besegrat Lancastersidan i ”Rosornas krig” äktade han slutligen den unga adelsdamen Elisabet Woodville, vars första make hade kämpat på den förlorande sidan i inbördeskriget. Det sades att hon mer eller mindre förfört kungen genom att ställa sig under ett träd vid landsvägen där han väntades passera. Med sig hade hon sina två pojkar från första äktenskapet. Hur det än förhöll sig blev Edvard förälskad och inom kort stod bröllopet. Den nyblivne äkta mannen lät sig dock inte hindras av detta utan fortsatte oförtrutet med sina utomäktenskapliga affärer, samtidigt som han höll sig med en maítresse en titre, den charmfulla Jane Shore. Äktenskapet med Elisabet Woodville hade emellertid väckt missnöje bland kungens gamla anhängare, varför ett nytt inbördeskrig utbröt. Efter en kort tid i exil lyckades Edvard IV återta sin tron och regerade sedan ostört i drygt tio år tills han avled 1483, 40 år gammal. Vid hans död gjorde brodern Rikard statskupp och utropade sig till kung. Kung Edvards båda söner försvann under dunkla omständigheter i Towern samma år och Rikard III stupade i strid 1485. Änkedrottning Elisabet avled i kloster 1492 vid cirka 55 års ålder.[6]

Av Henrik VIII:s många äktenskap var nog det med Anne Boleyn mest chockerande för samtiden. Den kring 40 år gamle kungen, som i tjugo år levt ett relativt stillsamt liv med sin spanskfödda hustru Katarina, tycktes plötsligt beredd att offra allt, inklusive ett gott förhållande till Rom och kejsar Karl V, för en kvinna som visserligen hade släktband till den engelska högadeln men ändå var av relativt obetydlig härkomst. Hon uppträdde dessutom utmanande – skrattade högt inför hovet och bråkade med kungens skattmästare, så att denne till sin herres blygsel begärde avsked. Ändå bröt kung Henrik med påven och gjorde sig till engelska kyrkans överhuvud för att kunna äkta Anne. För samtiden måste det ha känts lika pinsamt som när Edvard VIII nästan exakt 400 år senare äktade Mrs Simpson. I motsats till sin sentida efterföljare på tronen abdikerade som bekant inte Henrik VIII utan lät i sinom tid avrätta Anne Boleyn och avverkade på tio år ytterligare fyra hustrur.             

Den verklige grundaren av det så kallade ”huset Windsor” får anses vara Georg I, kurfurste av Hannover och från 1714 Storbritanniens konung. Moderns härstamning från familjen Stuart berättigade honom till tronen sedan den äldre protestantiska grenen utslocknat.[7]  Georgs hustru, Sofia Dorothea av Celle som också var hans kusin, kom dock aldrig till England. Hon hade nämligen långt tidigare förälskat sig i den svenskättade greven Philip Christoph von Königsmarck. Av allt att döma lät kurfursten, eller kanske hans mor, år 1694 mörda sin rival, varpå hustrun förvisades till en exiltillvaro på slottet Alden i nuvarande Nordtyskland. Då Englands nye kung erbjöd Sofia Dorothea att dela hans tron replikerade hon kallt: ”Om jag är en äktenskapsbryterska är jag er ovärdig. Är jag oskyldig är ni mig ovärdig”. Det blev inte någon återförening. Hon dog 1726, han följande år.[8]

George IV, prinsregenten kallad, var tidigt känd för sina kvinnohistorier och sitt utsvävande liv. Det mest kända förhållandet var med adelsdamen Mary Anne Fitzherbert, som inte bara var katolik utan dessutom varit gift två gånger. Trots detta gifte sig paret i hemlighet 1785 vilket å andra sidan inte hindrade prinsen att i Edvard IV:s efterföljd hålla sig med flera damer vid sidan om. Dessutom ingick han småningom ett konventionellt äktenskap med en kunglig person, vilket dock kraschade efter något år. Trots all denna amorösa aktivitet lyckades George IV inte efterlämna någon manlig arvinge vid sin död 1830. Mrs Fitzherbert dog 1837, samma år som drottning Victoria tillträdde den brittiska tronen.[9]

Mot denna bakgrund måste man medge att ”huset Windsor” har att brås på ifråga om kärleksskandaler och intriger.

     

---

[1] Skilsmässa i dagens mening var omöjlig i det katolska Europa under medeltiden. Man måste därför bevisa att äktenskapet på något sätt var olagligt eller att det aldrig fullbordats. Detta är en viktig förklaring till Henrik VIII:s bekanta krumbukter i äktenskapliga frågor.

[2] Han blev i själva verket kung först två år efter giftermålet.

[3] Att endast ett tycks ha dött i späd ålder måste betraktas som något av rekord för tiden.

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonora_av_Akvitanien.

[5] Exakt vad som hänt Edvard II tycks osäkert. Alison Weir menar i Isabella, She-wolf of France, Queen of England(2011), att kungen mycket väl kan ha undkommit eller låtits fly. Den allmänt vedertagna versionen tycks dock fortfarande vara att han mördats på order av sin hustru och Mortimer https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_II_av_England.

[6] Mötet under trädet skildras i Philippa Gregorys roman Den vita drottningen från 2010. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.

[7] Det har för mig alltid varit en gåta varför den brittiska kungafamiljen mot slutet av 1800-talet började betecknas Sachsen-Coburg-Gotha, eftersom prins Albert aldrig var regent. Drottning Victoria tillhörde huset Hannover. Ombytet av namn till Windsor 1917 är lättare att förstå med tanke på dess sant engelska klang. Ett annat tänkbart namn hade dock varit Stuart, då ju familjen otvivelaktigt härstammar från Jakob I och en gång fick sin tron med den motiveringen. Detta bevisar än en gång att furstehusens namn i första hand är egenkonstruerade och ofta har mycket lite med någon ”historisk verklighet” att göra.    

[8] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sofia_Dorotea_av_Celle.

[9] https://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_IV_av_Storbritannien.

En drottnings födelse och släktbakgrund.

1720 var ett skickelsedigert år i den svenska monarkins historia. I en process vars första steg visserligen hade tagits under det senaste dryga året gick Sverige, genom riksdagsbeslut och utan blodsutgjutelse, från kungligt envälde till en närmast representativ kungamakt och ett system där den styrande makten i sista hand låg hos de fyra stånden.[1] Som för att balansera vågskålen föddes några månader senare den ena av de två gestalter som under de kommande nära 80 åren skulle förkroppsliga den svenska kungamakten och mer eller mindre framgångsrikt kämpa för att bevara dess politiska inflytande. Barnet, en flicka, föddes dock inte i Sverige utan i Preussen, en makt som ännu inte kunde kallas stormakt men otvivelaktigt på väg upp.

Konung Fredrik Vilhelm hade önskat sig en son. Pojken Fredrik tycktes inte arta sig till den soldat han hoppats och han hade redan fyra döttrar. Det var därför inte med överdriven förtjusning han 24 juli 1720 mottog ytterligare en prinsessa. ”Jag får grunda ett kloster åt dem”, suckade han några dagar senare i ett brev till en vän. Det fanns dock vissa tecken på att detta inte var vilken prinsessa som helst: Hon hade segerhuva.[2] För att fira den nyligen ingångna freden med den svårt krigshärjade östersjömakten Sverige, vars nye kung dessutom en gång varit Fredrik Vilhelms svåger, utsågs det svenska kungaparet till flickans gudföräldrar. Hon uppkallades delvis efter den nya svenska drottningen Ulrika Eleonora och blev med tiden känd som Lovisa Ulrika.

Lovisa Ulrikas släktförhållanden är både tilltrasslade och spännande, dessutom med dunkla kopplingar till Sverige. Båda föräldrarna härstammade från Fredrik av Pfalz, ”Vinterkungen” och därmed också från det engelska kungahuset Stuart.[3] Fredriks dotter Sofia av Pfalz var först förlovad med Georg Wilhelm av Welf, för att senare gifta sig med dennes yngre bror Ernst August av Hannover. Den äldre brodern äktade istället en fransk adelsdam, visserligen av förnäm familj men inte fin nog för ett verkligt kungahus.[4] Trots att Sofia av Pfalz lär ha hyst ett evigt förakt för sin svägerska tvekade hon inte att senare gifta bort sin egen son Georg med Georg Wilhelm av Welfs dotter Sofia Dorothea. Varken brud eller brudgum var lyckliga över äktenskapet men ändå föddes en son och en dotter, med sin fars respektive mors namn. Sofia Dorothea av huset Welf anklagades senare för otrohet med greve Philip von Königsmarck, släkt med den svenska ätten Wrangel. Medan greven i tysthet förpassades ur historien, troligen mördad, dömdes den otrogna hustrun till husarrest på ett slott i Tyskland. Hennes dotter med samma namn giftes 1705 bort med sin kusin Fredrik Vilhelm av Preussen, vars mor var dotter till Sofia av Pfalz. Sofia Dorothea den yngre och Fredrik Vilhelm av Preussen var Lovisa Ulrikas föräldrar.[5]

Som om denna släkthistoria inte vore nog komplisserad, var Lovisa Ulrika också utrustad med två föräldrar av diametralt motsatt läggning. Drottning Sofia var en kulturellt intresserad, i traditionen från solkungens Versailles uppfostrad kvinna. Hon älskade teater, vackra kläder och rokokons stillfulla möblemang. Hon hade egna ambitioner för sina barns framtid. Kung Fredrik Vilhelms målsättning var att göra Preussen till ett starkt och respekterat kungarike. För att åstadkomma detta måste både armén och förvaltningen rustas upp och, framför allt, disciplineras. Rutinerna skärptes och kompetens sattes före börd. Tankegången var naturligtvis riktig men kungen saknade uppenbarligen sinne för proportioner. Allt som inte bevisligen tjänade staten var av ondo. Det sägs att kungen var så noga med utgifterna att drottningen och hennes damer lade bönor på spelbordet om han råkade komma in i rummet där de satt. Minsta tecken på opposition ledde till fruktansvärda raseriutbrott. En man som bekände att han var rädd för majestätet blev tillvrålad: ”Du skall älska mig”, varpå kungen egenhändigt pryglade ”den skyldige” med käppen. Den stränga disciplinen gällde självklart även barnen, särskilt äldste sonen Fredrik som skulle fostras till en härdad soldat. I det syftet lät Fredrik Vilhelm bland annat varje dag skjuta med kanon utanför pojkens fönster. Intellektuell bildning var däremot förbjuden: Inget latin, ingen frank litteratur…[6]  Prinsen blev slutligen så skärrad att han försökte fly, vilket dock misslyckades. Ett tag fruktade man att 18-åringen skulle avrättas men allt redde upp sig.[7]

Eftersom kvinnor inte kunde bli soldater fick Lovisa Ulrika och hennes systrar i stort sett vara ifred med sina studier. Den femte dottern tycks i viss mån ha sympatiserat med sin far, trots att hon senare skulle visa Fredrik den store både beundran och respekt. Av allt detta framgår att Sveriges blivande drottning växte upp i en omgivning av minst sagt komplicerade personligheter. Hennes egen personlighet blev också komplicerad, vilket i hög grad skulle prägla hennes tid på tronen.[8]      

---

[1] Angående det politiska spelet bakom regimförändringen i Sverige efter Karl XII:s död, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2020/02/kungamakt-och-standervalde-maktspelet.html.

[2] En bit av fosterhinnan sitter kvar runt huvudet, vilket länge ansågs bringa tur.

[3] Fredrik av Pfalz utgjorde genom sitt uppror i Böhmen en av de bidragande orsakerna till 30-åriga krigets utbrott 1618-19. Hans hustru Elisabet var dotter till den engelskskotske kungen Jakob I. Deras dotterson Georg, Lovisa Ulrikas morfar, blev sedermera den engelske kungen Gorge I. 

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonore_d%27Olbreuse.

[5] Enklare uttryckt innebär detta att Lovisa Ulrikas farmor och morfar var syskon. Som vanligt ifråga om kungliga giftermål undrar man om familjernas överhuvud var totalt omedvetna om risken för inavel samt varför de envisades med att ge sina barn och barnbarn likartade namn, vilket i hög grad ökar risken för förväxling, Det kan noteras att Lovisa Ulrika under sin tid i Sverige sökte i släkten Königmarcks arkiv efter dokument kring mormoderns affär med greve Philip. De brev hon fann sändes till brodern i Preussen. Med facit i hand kan man undra om mormoderns öde påverkat drottningens inställning till prinsessors påstått utomäktenskapliga affärer och styrt hennes handlande i samband med ryktena kring sonsonen Gustav IV Adolfs börd

[6] Naturligtvis älskade prinsen fransk litteratur och kultur.

[7] Prins Fredrik blev snare, Fredrik II, den store av Preussen. I rättvisans namn bör kanske tilläggas att kung Fredrik Vilhelm i grund och botten var medveten om sina brister och förmodligen hade mindervärdeskomplex: ”Jag har alltid hyst en mycket låg tanke om mig själv”, suckade han en gång.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Olof Jägerskölds och Claes Rainers biografier över Lovisa Ulrika från 1945 respektive 2019(Jägersköld kapitel I, Rainer kapitel 2), och Ludvig Reiners, Fredrik den store(svensk översättning 1956), kapitel 2-4.

Drottningar på vift

Att olika tidsskeden präglas av olika företeelser eller egenskaper är väl närmast en självklarhet. Varje epok har sin arkitektur, sina upptäckter, sina värderingar. Även furstedynastier har sina egenheter som kännetecknar olika perioder i deras historia. 1500-talet är exempelvis religionsstridernas epok, då kungarna söker utnyttja de nya religiösa rörelserna till att stärka sin makt på kyrkans bekostnad, vilket i sin tur leder till att stridigheterna inom de stora furstesläkterna ändrar karaktär – Religionen blir ett vapen i kampen om makten. 1600-talets furstar är i princip enväldiga och med undantag för England hotar ingen verklig fara deras makt – fursten är smord av Gud och oavsättlig. Under upplysningen börjar nya tankar om människans frihet få spridning och furstens makt ifrågasätts alltmer. Samtidigt utmärks epoken i Europa av ett förvånansvärt stort antal furstar med komplicerat sexliv. Rykten om otrohet blir allt vanligare och många drottningar har bevisligen, eller förmodas ha, minst en älskare. Ibland, som i Danmark och Spanien, övertar dessa älskare rentav makten för kortare eller längre tid. Det sena 18-och tidiga 1900-talets furstedynastier har i sin tur ett eget signum – Furstinnor på vift. Samtidigt som kungarna med näbbar och klor kämpar för att bevara sin maktställning, ger sig flera drottningar och prinsessor mer eller mindre okontrollerat av från hemmet för att skapa sig en egen tillvaro, eller åtminstone skaffa en privat vrå, en plats där de kan vara sig själva, oberoende av etikett och hovprotokoll. Detta gäller inte bara furstinnor som insupit en ny tids tro på individens frihet och egenvärde. Också drottningar fullt införstådda med absolutismens princip finner det allt svårare att acceptera hovets inrutade tillvaro. Med tiden kommer ytterligare ett fenomen in i bilden, gunstlingen av mer eller mindre låg börd som inte hör till hovkretsarna men skaffar sig nästan hypnotisk makt över sin drottning.         

När Napoleons forne marskalk och general utsågs till svensk tronföljare hösten 1810 innebar det ett fruktansvärt slag för hans hustru. Desirée Clary hade gift sig med en officer på väg uppåt i karriären. Nu hade han plötsligt utsetts till blivande kung i ett fjärran land i norr. Inte nog med att det var kallt och ogästvänligt rent vädermässigt – Hovklimatet var också frånstötande. Karl Johan klarade sig relativt bra. Han var i själ och hjärta en sann kunglighet, oavsett ursprung. Men Desirée passade inte in i det gamla gustavianska hovet. ”Hon saknar hållning och värdighet”, sade drottning Hedvig Charlotta. ”Ett bortskämt barn”. ”Det enda som värmer hovet är pistolskotten mot kungarna”, kontrade kronprinsessan. ”Detta är vargarnas land”. Kort sagt, inom ett halvår hade hon rest hem till Frankrike. Officiellt åkte hon på en kortare resa för att sköta sin hälsa, men hon skulle stanna borta i 12 år. När Karl Johan blev kung skrev han att det var dags för henne att komma hem. Men hon vägrade: ”Jag får snuva om någon säger ´Stockholm´” Det enda rent konkreta hon lär ha företagit sig när hon fick veta att hon blivit drottning var att sluta spela piano, eftersom hon menade att det inte anstod en drottning att spela dåligt. Under åren i Frankrike antogs hon ha flera älskare, särskilt Ludvig XVIII:s premiärminister.

Med tiden dog eller försvann alla hennes vänner och släktingar i Frankrike och det stod också klart för henne att hon höll på att förlora kontakten med sin familj i Sverige, Därför fann Desirée på våren 1823 till slut för gott att återvända till makens nya kungarike. Denna gång stannade hon för alltid, men hon glömde aldrig sitt kära Frankrike. Flera gånger funderade hon på att resa hem men det blev aldrig av. ”Inget land kan i så hög grad som Sverige få människor att förlora sin egen vilja”, suckade drottningen. Desirée dog 1860.[1]         

Drottning Victoria av Storbritannien och hennes dotterdotter Alexandra Fjodorovna av Ryssland flydde väl inte direkt från sina hov, men de avskydde båda officiell representation och drog sig gärna undan till mindre eller otillgängligare slott där det var lättare att styra vilka som kom och gick och där de hade hovrutinen i sin hand. I synnerhet efter prins Alberts död föredrog Victoria sitt skotska slott Balmoral framför Buckingham Palace eller Windsor Castle. Bortsett från att det låg isolerat hyste drottningen en speciell dragning till Skottland. Medan hon kunde snäsa eller förvisa en hovman som begått en sådan förseelse som att lämna sitt rum utan tillstånd, hade hon ingenting emot att besöka skotska bönder och ta del av deras vardag: Hon bevistade både deras dop och begravningar. Förmodligen var det, åtminstone delvis, hans egenskap av skotte som efter prinsgemålens död 1861 gav John Brown en så unik ställning vid engelska hovet. Sedan gammalt tillhörde han de lokalanställda på Balmoral. I tron att han kunde pigga upp drottningen, vars saknad efter maken tycktes urarta till vansinne, sände någon av hennes förtrogna efter den gamle trotjänaren. De fick snart anledning att ångra sig: Från detta ögonblick gick allt genom Browns händer, audienser, tidningar, majestätets morgonte. Utan Brown, ingen kontakt med drottningen. Inte nog med att denne man av obetydlig härkomst gjorde sig oumbärlig vid hovet, han tycktes kunna bete sig hur som helst utan reprimander: Ingen annan hade kommit på tanken att tilltala imperiets härskarinna med epitetet ”kvinna” offentligt och säkerligen inte heller privat. En vanlig hovman hade fått avsked om den druckit sig berusad: Om Brown hette det att han ”blivit illamående”. Naturligtvis sades det allmänt att drottningen hade ett förhållande med sin betjänt, kanske till och med hade gift sig med honom. Att hon helt enkelt behövde en verklig vän som behandlade henne som en vanlig människa föll inte hovet in.  Sorgligt nog dog Brown 1883. Drottningen skaffade sig visserligen en ny gunstling, en hindu vid namn Abdul, som hon kunde tala med utan att hovet förstod ett ord. Men hon glömde aldrig den trogne Brown och så länge hon levde stod hans bild fullt synlig på borden i alla kungliga slott.[2] På motsvarande sätt föredrog Victorias dotterdotter Alexandra det stilla livet i Tsarskoje Selo framför Vinterpalatset i Petersburg och den oborstade Rasputins närvaro och stöd var för henne långt viktigare än någon dumaledamots eller storfurstes råd och önskningar. Detta bidrog på ett ödesdigert sätt till händelserna 1917.

Victoria av Baden, Gustav V:s gemål, var en furstinna av den gamla skolan. Upplärd av sin moder att vörda och älska den nya stormakten Preussen, vars kejsare var hennes morfar, var Victoria okritiskt övertygad om kungamaktens välsignelse - både för folket och såsom instiftad av Gud Fader själv. Som svensk kronprinsessa(från 1907 drottning), höll hon hårt på disciplinen både vid hovet och inom familjen, samtidigt som hon förstod att visa uppskattning och kärlek mot dem hon älskade eller som gjort sitt bästa i hennes tjänst. Inte ens denna stolta kejsarättling kunde dock i längden förneka sina personliga behov och känslor. Den lärda och kulturellt begåvade flickan fann snart att hon gift sig med en visserligen sympatisk och hänsynsfull men ack så tråkig man, mer intresserad av sport och broderi än politik eller musik. Dessutom hade Victoria rent fysiskt svårt att överleva i det kalla och fuktiga svenska klimatet. När dåvarande prinsparet reste till Egypten 1890, uppstod snart rykten att den medföljande fotografen Von Blixen Finecke umgicks väl intimt med kronprinsessan. Två år senare var kronprins Gustav tillräckligt säker på vad som försiggick för att skriva till sin mor drottning Sophia att han i ett allvarligt samtal sagt sin hustru ”att mina känslor för henne ej vore desamma som förr efter allt vad som passerat”. Victoria hade för sin del suttit ”stum och kall” men ”erkände allt” och ”sade sig inse huru orätt hon handlat”. Någon skilsmässa blev det inte men inte heller någon verklig försoning. Victoria fann snart en ny förtrogen, läkaren Axel Munthe. På hans älskade Capri, eller i Rom och Venedig kunde hon känna sig fri. ”Det är som en isskorpa lossnade från hjärtat och sinnet” skrev hon till en vän från Italien. För Munthe själv berättade hon öppenhjärtigt om svårigheterna med sin make: ”Jag står helt enkelt inte ut med att sitta tillsammans med honom på Tullgarn. Mer än någonsin saknar jag dina goda råd, älskling”.

Trots detta och trots att hennes hemland Tyskland krossades i första världskriget förblev Victoria livet ut trogen sina rojalistiska ideal: ”När vi ha kungliga måste de också få uppträda kungligt. Det får de betalt för”.  Sveriges drottning Victoria dog i Rom 1930. Enligt en version stod hennes man och läkare på var sida om sängen. ”Kom snart” viskade hon, osäkert till vem. Hon fick emellertid vänta på sina båda livsledsagare, som å andra sidan följdes åt. Munthe dog i februari 1949, Gustav V i oktober 1950.[3]                            

---

[1] https://www.oppetarkiv.se/video/1336547/drottning-av-sverige-avsnitt-1-av-6?ac=drott.

[2] Knut Hagberg, Victoria, drottning av England(1947), kapitel VI.

[3] Herman Lindqvist, Bernadotte, för Sverige hela tiden(2018), författaruppläsning och https://www.oppetarkiv.se/video/1336564/drottning-av-sverige-avsnitt-5-av-6.

Historiska gestalter och deras monument

I SVD:s under strecket 23/6 20 uttalar konst- och idéhistorikern Per Widén förståelse för den nedrivning eller krav på förflyttning av statyer som den senaste tiden pågått i bland annat USA och Storbritannien. Statyer är en produkt av sin tid, menar Widén. De skapas för att illustrera sin epoks värderingar och tankar. Om och när dessa värderingar och tankar förändras måste det vara möjligt att ta bort eller förflytta dessa monument. Att kräva att ett monument av något slag förflyttas eller tas bort, är att visa att man uppfattat dess budskap och innebörd. Widén påpekar också att statyer förstörts i äldre tid. I Romarriket var det till exempel sed att statyer av misshagliga kejsare kastades i Tibern. De sydstatsmonument som nu monterats ned har, skriver Widén vidare, rests av organisationer och grupper med rasistiska förtecken som önskat hedra ”de amerikanska sydstaternas kamp för att behålla slaveriet”. På samma sätt som man efter Sovjetunionens fall rev eller förflyttade monument över Lenin och Stalin, är det naturligt att man nu i USA avlägsnar statyer som förknippas med våld och förtryck. Det är värt att notera att Widén har ytterst lite att säga om svenskarnas förhållande till sina monument. Vad som nämns är att Gustav III på sin tid lät uppföra statyer över Gustav II Adolf och sig själv i syfte att neutralisera den staty över Gustav Vasa som adelsståndet låtit resa vid Riddarhuset i Stockholm. Den senare kunde nämligen ses som ett påpekande att den store frihetshjälten valts till kung, att han och därmed underförstått även Gustav III var den främste bland likar, inte envåldshärskare. Dessutom omtalas att Karl XIV Johan låtit beställa monumentala skulpturer av ett antal kungar med namnet Karl plus en staty av Oden, som var tänkta att stå tillsammans. Den underförstådda meningen skulle vara att Karl Johan vore att se som en ny Oden. Projektet sågs dock som alltför grandiost och avblåstes. Widéns budskap är tydligt: Tiderna förändras och därmed också synen på historien. Det måste vara acceptabelt att avlägsna monument som i en ny tid väcker andra associationer än då de uppfördes. Inget sägs som sagt om våra dagars krav på att avlägsna statyer av Carl von Linné och andra storheter i Sveriges historia som i dagens upphetsade kulturklimat av vissa stämplas som rasister.

Det är korrekt att statyer förstörts i äldre tid, gärna i samband med revolutioner. När Ludvig XVI i augusti 1792 fördes till fångenskap i le Temple visade man honom hur en ryttarstaty av farfadern hade krossats: ”Så behandlar folket sina kungar”, förklarade en representant för det nya styret. ”Tur att deras vrede endast drabbar döda föremål”, genmälde den avsatte monarken torrt. År 1917 störtades på samma sätt i Moskva en monumentalstaty över Alexander III, far till tsar Nikolaj. Som vi vet kom ”folkets vrede” i såväl Frankrike som Ryssland inom kort att rikta sig även mot de levande representanterna för den gamla ordningen, med följder som inte skulle accepteras i en nutida demokratisk stat. Att statyer och andra monument avlägsnas under revolutioner kan dock ursäktas: De symboliserar ju onekligen den ordning man vill göra sig kvitt. Att i en demokratisk stat bilda en regelrätt mobb och på eget bevåg riva sekelgamla monument därför att dessa av något skäl, exempelvis ett enskilt övergrepp på en oskyldig man, plötsligt uppfattas som misshagliga måste å andra sidan åtminstone betraktas som betänkligt, även om det vid första ögonkastet kan te sig naturligt eller rentav berömvärt.

Det finns naturligtvis historiska gestalter som knappast kan anses värda att gjutas i brons. En staty av Hitler utanför förbundsdagen i Berlin eller Rudolf Höss i Auschwitz skulle med rätta uppfattas som kränkande. Den, förhoppningsvis, fåtaliga minoritet som är av annan uppfattning kan lugnt åsidosättas i demokratins namn. Dessa exempel utgör dock extrema undantag, De flesta människor är betydligt mer dubbelbottnade till karaktären och svåra att bedöma entydigt. Flertalet historiska figurer kan värderas helt olika av personer som i princip är överens om den nutida parlamentariska demokratins egenvärde. Att de å andra sidan kanske har diametralt motsatta uppfattningar om en Gustav Vasa eller Karl XII beror av helt andra faktorer – familjebakgrund, kunskaper, nationalitet mm. Att utan vidare diskvalificera en av tradition upphöjd gestalt från den historiska ”topplistan” riskerar också att fördunkla de betydelsefulla, kanske världshistoriska gärningar den otvivelaktigt utfört. Linné må ha klassificerat människorna i grupper, men hans system för djur och växter gäller överallt än idag. Har det plötsligt förlorat sitt värde? Visst var Churchill imperialist och hade tendenser till storhetsvansinne, men vad hade hänt om han inte manat England och därmed på sikt Västeuropa till kamp mot nazisterna då det såg som mörkast ut våren 1940. Visst var våra krigarkungar enväldiga men Gustav Adolf och Oxenstierna grundlade vår moderna förvaltning och skapade de första fasta formerna för svensk statsstyrelse. De som anser att Karl XII:s staty skall flyttas från kungsträdgården bör betänka att han anfölls av en koalition av rovgiriga grannar vid 17 års ålder. Skulle våra dagars politiker varit istånd att kämpa lika tappert och självuppoffrande som denne furste vars huvudmotståndare än i våra dagar står staty i Petersburg, trots att ”Peter den store” var en psykiskt obalanserad människa som gärna bevittnade tortyr och nära på piskade sin son till döds med egna händer. Det minsta man kunde begära vore att denne kontroversielle mans bildstod togs bort, innan hans trätobroder flyttas från sin hedersplats mittemot Stockholms slott. Gustav III må ha investerat i slavhandel i Västindien, men som svensk monark förbjöd han tortyr, vilket däremot förekom under ”Frihetstiden”. Trots att Gustav III flera gånger under sin regering tillgrep tvångsmedel för att stärka och behålla sin makt undvek han i regel blodsutgjutelse. Av de många politiska motståndare som under kortare perioder satt fängslade var det bara överste Hästesko som avrättades. Några landsförvisades. De flesta andra släpptes efter en tid och togs åter i rikets tjänst. Gustav III sade inte nej till försoning. Det är inte omöjligt att kungen, om han med egna ögon sett hur slavarna i Karibien plågades, kraftfullt inskridit mot barbariet. 1789 berövades adeln sina privilegier ifråga om högre ämbeten och bönderna tilläts köpa och jaga på egen mark. Detta anses ha varit viktiga steg på vägen i den svenska allmogens politiska avancemang. De flesta av våra ledande kulturinstitutioner, som Dramaten och Operan i Stockholm och även den i och för sig i våra dagar inte helt obefläckade Svenska akademien, har Gustav III till skapare. Är han inte, trots allt, värd sin fina staty vid Skeppsbron? Hur skall vi för övrigt se på vår tideräkning, som bygger på en romersk despots kalender och som sedan korrigerats av en katolsk påve på 1500-talet? Hur många människoliv skördade inte Caesar och hans gelikar, för att inte tala om inkvisitionen!

Ett talande exempel på hur bilden av en enskild människa kan skifta, inte bara från tid till tid utan också från region till region, utgörs av den svenske kungen Karl IX. Erik Petersson visar i sin biografi Den skoningslöse(2008), hur kungen betraktas på helt olika sätt beroende på vad han förknippas med i ett visst område. I Nyköping, där hertig Karl residerade stora delar av sitt liv, hålls en årlig marknad till hans ära och man minns honom som en förgrundsgestalt i stadens utveckling.(I Värmland där min egen far växte upp, betecknas hertigen som ”odlingens grundare”, en beteckning som min far, vilken inte var rasist, var fullt beredd att skriva under på). I Linköping med omnejd ses Karl däremot som anstiftaren av inbördeskrig och mannen som iscensatte ”Sveriges största justitiemord”(Linköpings blodbad).     

Låt debatterna som den senaste tiden uppstått kring flera historiska gestalter resultera i en fördjupad insikt om historiens betydelse, ett ökat intresse för historia i allmänhet och en glädje vid att studera och debattera historiska frågor, inte i att en okunnig pöbel tar över samhället.

Boson Gidner, historisk skribent                                                                

    

Hur dog kronprins Carl August - en teori.

Dagen var kall och blåsig, trots att man var i slutet av maj och trots att man vistades i Skåne, rikets sydligaste provins. Det var ett högtidligt ögonblick, ty den nye kronprinsen Carl August skulle delta i dagens manöver på Kvidinge hed nordost om Helsingborg.[1] Tidigare på dagen hade prinsen tagit avsked av sin bror Fredrik Kristian som hälsat på i hans nya hemland. Bortsett från en viss tyngd i magen mådde Carl August bra, nå ja, förhållandevis bra. Hans hälsa var dessvärre inte alltid den bästa. Prinsen och hans följe anlände till exercisfältet ungefär kl 13 30 28 maj 1810. Tronföljaren steg till häst och åsåg några manövrer av Mörners husarer och skånska kavalleriregementet. Då en kavalleriattack skulle genomföras började prinsen plötsligt vackla och tappade stigbyglarna. Efter ytterligare några meter föll han medvetslös till marken. Upplivningsförsöken tycktes till en början ha viss effekt, men snart förstod man att allt hopp var ute. Sveriges tronföljare, Carl(tidigare Kristian)August av Augustenburg, var död.

Ett dödsfall är oftast uppskakande för omgivningen men inget dödsfall kunde ha kommit vid en farligare tidpunkt än detta. Sverige befann sig år 1810 om inte vid avgrundens rand så i alla fall i ett minst sagt osäkert läge. Något år tidigare hade landet förlorat halva sin landyta, den östra rikshalvan Finland, till Ryssland, efter ett krig som kostat många människoliv i sjukdomar, svält och strider. Officerare hade begått förräderi, kungen avsatts och landsförvisats med sin familj. Ute i Europa rasade samtidigt Napoleonkrigen vars kontrahenter, liksom ett sekel senare under andra världskriget, använde Nordens länder som spelbrickor. Huvudstaden Stockholm surrade av rykten och motrykten. Olika politiska grupperingar bekämpade varandra med pamfletter och förtal. Hemlighetsfulla möten hölls och ingen verklig ledare tycktes finnas till hands. Den nye kungen, Gustav III:s yngre bror Karl, var gammal och skröplig och inte ens vid full vigör någon särskilt förtroendeingivande person, särskilt inte i ett krisläge. Dessutom saknade han arvinge. Därför utsågs den danskfödde Kristian August av Augustenburg, en sidogren av danska kungahuset Oldenburg, till svensk tronarvinge hösten 1809.[2]

I det stora hela gjorde fursten ett gott intryck i sitt nya land. Han var vänlig, generös mot fattiga och främmande för det stelt formella sätt som ofta präglade medlemmarna av det gamla gustavianska hovet. Eftersom dessa dessutom föredragit att kronprins Gustav, Gustav IV Adolfs son, i sinom tid återtagit sina fäders tron, var de på förhand avogt inställda till den nye prinsen. Hans vänliga omedelbarhet underlät dock i regel inte att göra intryck även på den konservativa oppositionen. Det enda verkligt oroande var Carl Augusts fysiska hälsa. Han drabbades ofta av kräkningar och huvudvärk. Redan på ett tidigt stadium viskades att någon, troligen gustavianerna, försökte döda honom med gift. Till prinsens livmedikus utsågs italienaren Frans Josef Rossi. Denne hade länge vistats i Sverige och haft samma tjänst hos den forna kungafamiljen. Även om utnämningen i sig var fullt naturlig gjorde kopplingen till gustavianerna ett ofördelaktigt intryck. Att Rossi dessutom var husläkare hos familjen von Fersen, som numera ansågs för det gustavianska partiets ledare, gjorde inte saken bättre. I detta spända läge skedde olyckan på Kvidinge hed.

Redan då nyheten om prinsens död nådde Stockholm, tre dagar efter händelsen på exercisfältet, uppstod rykten att han mördats. 1 juni 1810 noterade Årstafrun dödsfallet i sin dagbok och tillade: ”Man kan utan långt betänkande lätt finna, att om så är, har Han blivit förgiven(förgiftad)".[3] Livmedikus Rossi hade på eget initiativ, vilket egentligen var mot reglerna men med hänsyn till svårigheten att undvika förruttnelse ansetts nödvändigt, låtit obducera prinsens kropp utan att invänta order från Stockholm. Obduktionen hade visserligen utförts av kvalificerade personer från universitetet i Lund, men det väckte ändå misstankar att italienaren haft så bråttom och inte inväntat expertis från huvudstaden. Dessutom hade man av någon anledning inte tagit vara på den flaska där den dödes maginnehåll förvarades. En piga hade sedermera helt sonika kastat ut vätskan genom ett fönster. Rossi och hans medhjälpare drog slutsatsen att prinsen dött av slaganfall. De experter som senare anlände från Stockholm fann i och för sig ingen anledning att betvivla att så var fallet, men påpekade i ett brev att man nu genom det slarv som begåtts inte kunde motbevisa ”det ogrundade ryktet” att prinsen blivit förgiftad. När detta brev nådde offentligheten förvanskades innehållet, så att opinionen fick uppfattningen att där i själva verket talades om ”det grundade ryktet”.[4]

Det följande händelseförloppet är välbekant. 20 juni 1810, för 210 år sedan lynchades riksmarskalken Axel von Fersen på Riddarhustorget i Stockholm, av opinionen utpekad som den som initierat ”mordet” på tronföljaren eller åtminstone för att höra till den krets där mordet planerats.[5] Ett halvår senare fastställdes dock av Svea hovrätt att de båda syskonen var oskyldiga och i våra dagar anses det fullt godtaget att kronprins Carl August avled av slaganfall, så som Rossi och hans medhjälpare kom fram till vid obduktionen. Men är det alldeles säkert?[6]

Att gustavianerna skulle ha giftmördat prinsen ter sig vid första ögonkastet fullt möjligt, men är rent logiskt fullkomligt uteslutet. Visst hade de motiv att göra sig av med Carl August men tekniken är orimlig. Visserligen var det närmast regel att misstänka förgiftning så snart en kunglighet dog oväntat eller under svåra plågor. Så var exempelvis fallet vid Karl XI:s död 1697. Det senaste någorlunda klart bevisade giftmordet på en svensk kunglighet var dock Erik XIV:s död på 1570-talet. Bortsett från att giftmord på misshagliga kungligheter år 1810 kunde sägas ha ”kommit ur modet” finns det ytterligare en omständighet som talar emot att just gustavianerna skulle ha tillgripit denna metod mot Carl August. Majoriteten av de styrande i Sverige försommaren 1810 tillhörde ”1809 års män”, de som störtat Gustav IV Adolf.  Inte minst i Stockholm var de ledande posterna inom militär och förvaltning beklädda av män som gjort sig ett namn i samband med statsvälvningen 13 mars. Ingen av dessa önskade den störtade kungens familj åter på Stockholms slott.[7] Om inte annat fruktade de att i så fall förlora heder och ära och kanske liv och gods. De skulle inte ha ändrat uppfattning bara därför att deras kandidat till tronen blivit mördad. Ett mord eller blotta misstanken om mord kunde tvärtom, som ju också visade sig bli fallet, väcka en hatisk stämning mot gustavianerna som de sannolikt skyldiga till ogärningen. Ur deras synpunkt vore en statsvälvning, en snabb och oblodig kupp i stil med vad Gustav III lyckats med 1772 eller händelserna 13 mars 1809, vida att föredra. Regeringen skulle då på nytt ha bytts ut, Carl August skickats hem och prins Gustav återkallats. Ett mord hade på sin höjd inneburit att en ny kronprins, som säkert inte hämtats ut tjusarkungens ätt, blivit vald. Om gustavianerna verkligen varit desperata nog att ställa till ett mord, skulle de rimligen ha gjort eller försökt göra revolution så snart nyheten om vad som hänt nådde Stockholm. Det finns inget tecken eller bevis på att något sådant planerades från gustavianskt håll de första veckorna i juni 1810.

En annan grupp med potentiellt motiv att mörda kronprinsen var, paradoxalt nog, 1809 års män. De hade visserligen ett synbart säkert grepp om makten och den forna kungafamiljen var bortsänd i exil. Gustavianerna var dock långt ifrån pacificerade. Flera av dem, som syskonen Fersen, stod hovet nära. Gustav III:s gamle gunstling Armfält var kanske inte lika inflytelserik som i forna dagar, men hade långt ifrån tappat gnistan. Sedan gammalt hade han kontakter inom ryska kejsarfamiljen. Även om en kupp från gustavianskt håll inte tycktes omedelbart förestående gick det heller inte att bortse från att hotet fanns där. Ett sätt att undvika faran vore att göra något som för alltid skulle blamera den konservativa oppositionen i allmänna opinionens ögon. Om, exempelvis den nye kronprinsen plötsligt avled och indicierna pekade på att han mördats, skulle gustavianerna logiskt bli huvudmisstänkta: Vilka andra kunde vilja mörda den på kort tid så populäre tronföljaren? När sedan Gustavianernas heder släpats i smutsen, vore det ju den enklaste sak i världen att utse en ny tronarvinge, den dödes äldre bror hertig Fredrik Kristian, eller kanske rentav någon av Napoleons marskalkar. Carl Augusts död var naturligtvis beklaglig, men politiken kräver sina offer. För ”1809 års män” hade det säkert varit lätt att genomföra en sådan intrig, de hade ju både makten och opinionens öra. Allt detta är dock inget annat än hypoteser och eftersom samtliga inblandade är döda sedan cirka 200 år får ärendet härmed betraktas som avslutat.                                 

           

    

---

[1] Sahlberg stavar namnet med q, ”Qvidinge”.

[2] I samband därmed bytte prinsen namn till Carl August

[3] Se https://www.facebook.com/Årstafrun-Märta-Helena-Reenstierna-118455131535351/  1 juni 1810.

[4] När Stockholms överståthållare sedermera anklagade en av dessa experter, professor Jakob Berzelius, för att med sitt brev ha bidragit till mordet på Fersen, kunde de båda vid en granskning konstatera att brevet i skälva verket betecknade förgiftningstanken som ogrundad, Sahlberg, s. 222-23.   

[5] Den verklige initiativtagaren ansågs närmast vara Fersens syster, Sophie Piper. Också drottning Hedvig Elisabet Charlotta utpekades som medansvarig.  

[6] Den rent faktabaserade delen av denna text bygger huvudsakligen på Gardar Sahlbergs bok Fersenska mordet, hur kunde det hända?(1974), främst kapitel fem-sex.

[7] Bland dessa män fanns generalerna Adlersparre, Adlercreutz och Sköldebrand. Ett annat i vår tid bekant klingande namn var friherre August Mannerheim, vars bror Carl Erik var farfarsfar till den finske fältmarskalken. Mannerheim hade inför ständerna förklarat Gustav IV Adolf och hans ättlingar ”för närvarande och tillkommande tider” avsatta från Sveriges tron. I juni 1810 var han utnämd till Sveriges första JO.  

Ett gyllene toppmöte

                                                 Freld of cloth of Gold

Samtidigt som den unge adelsmannen Gustav Erikson Vasa tog sina första osäkra steg på svensk mark efter två års frånvaro och sökte mobilisera den tynande motståndsviljan i sina landsmäns kamp mot danskarna, ägde betydligt mer spännande saker rum nere på kontinenten. Det sena 1510-talet hade varit en orolig tid i Europa, både ideologiskt och dynastiskt. I Spanien hade kung Ferdinand av Aragonien avlidit utan manlig arvinge, vilket innebar att hans rike övergick till den unge dottersonen Karl, vars farfar var tyskromersk kejsare. Kort efter Ferdinands död avled även denne, vilket i praktiken innebar att en ny maktfaktor, habsburgarna, seglade upp på Europas politiska himmel. I Frankrike hade den nye kung Frans I nästan samtidigt bestigit tronen med ett rovlystet öga riktat på Italien, vilket oroade både den nye kejsar Karl och påven i Rom. I England satt den några år äldre Henrik VIII och sökte med både politiska och militära medel ge sitt ännu ganska obetydliga rike en position på europeiska fastlandet. Alla dessa makter var i sin tur oroliga för de otrogna osmanerna, vilkas sultan Solaiman visade tecken på att avancera mot de kristnas territorier. Som om detta inte räckte hade en ung tysk munk, Martin Luther, öppet gått till angrepp mot kyrkan och ifrågasatt påvens auktoritet. Ingen visste ännu vart detta kunde leda. Samtidigt företog oförvägna män resor över havet och upptäckte, ibland utan att själva förstå det, nya länder och kontinenter. I denna tid av omvälvningar slöt Europas furstar flera grandiosa överenskommelser om samarbete och vänskap. Dessa allianser var i praktiken inte särskilt mycket värda eftersom de olika parterna vanligen inom kort slöt avtal med tredje part, vilket motsade vad man nyss beslutat. Men just då, när överenskommelsen slöts, lät det bra. Det mest berömda exemplet från tiden är mötet mellan Frans I av Frankrike och Henrik VIII av England i juni 1520, det som brukar kallas ”Field of cloth of Gold” efter platsen där det ägde rum.[1]
Alla vet att det kan bli trassligt när en statschef eller president kommer på besök till Stockholm i våra dagar: Trafiken stoppas upp och läggs om, långa korteger med fordon åker genom stan, helikoptrar flyger i luftrummet, stor middag i blå hallen eller på slottet. Detta är rena barnleken jämfört med Field of cloth of Gold. Det var inte vanligt att europeiska ledare möttes öga mot öga på 1500-talet. Infrastrukturen var ju inte särskilt utvecklad och en resa tog ofta lång tid. Dessutom måste en kung som verkligen ville imponera ta med sig en stor del av hovet och även om det bara gällde en mindre resa i det egna riket skulle självklart kungens närmaste uppvaktning och de viktigaste rådgivarna vara med(kansliet måste ju fungera). En kunglig resa var med andra ord ett verkligt projekt. I juni 1520 gällde det mötet mellan två unga(bägge var under 30), glansfulla, ärelystna furstar, vilkas länder varit i krig några år tidigare. Detta var därför mer än ett större projekt. Det var en ”storsatsning”, som tillspetsat kunde sluta i nytt krig om något gick galet.
Vid denna tid var staden Calais och området däromkring fortfarande en engelsk utpost på fastlandet.[2] De båda kungarnas första möte skulle ske på en plats som låg exakt, så noga det nu gick att bedöma, mitt emellan deras båda territorier, i ett område som sedan gammalt kallades ”Gyllene dalen”. Därefter skulle respektive kungapar och uppvaktning gästa sina ”bröder och systrar” på andra sidan: När Henrik VIII besökte Frans I på franska sidan, skulle drottning Katarina ta emot sin franska kollega i England, och tvärtom. Därtill kom ett antal gemensamma banketter och andra evenemang på engelskt, respektive franskt territorium. Det var som en blandning av styrkedemonstration, PR-kampanj och umgängesträff mellan statsledningarna i två grannländer. För att genomföra detta krävdes byggandet av hela städer; uppförda för några få dagar, med ståtliga byggnader och vinfontäner på båda sidor och naturligtvis tält för all uppvaktning. Dessutom måste topografin i området omformas. På platsen för det första mötet lär en hel kulle ha fraktats bort. Det framgår inte hur långt i förväg förberedelserna påbörjades men man kan gissa på minst två månader, troligen mer. Uppskattningsvis 2-3 000 personer skall ha engagerats enbart för förberedelserna inför mötet.  Ändå var detta småsaker jämfört med allt annat som måste klaffa för att mötet inte skulle sluta i fiasko. Frankrikes kung skulle självklart ge sin ”käre broder England” presenter, ett nytt harnesk till exempel. Alltså måste engelsmännen skicka ett av kung Henriks egna harnesk som måttmodell. Det engelska sändebudet meddelade att fransmännen tänkte låta sina skönaste adelsdamer delta i mötet. Vilken skymf om Englands kung kom dragandes med utlevade gamla nuckor.[3] Sammanlagt skall cirka 5 000 personer ha följt det engelska kungaparet på resan, plus de nära 3 000 hästarna. Om vi räknar med motsvarande siffror på fransk sida får vi alltså uppemot 10 000 personer och 6 000 hästar. De angivna siffrorna gäller dessutom enbart det engelska kungaparets ”sviter”, dvs. deras respektive uppvaktning. Om vi tänker oss att åtminstone de viktigaste hovmännen på båda sidor i sin tur hade med sig eget tjänstefolk, kan vi nog lätt komma upp i en siffra på 20 000 människor, plus naturligtvis alla handelsmän och nyfikna som måste ha lockats att beskåda härligheten.[4]  Kostnaden på engelsk sida för hela spektaklet tros ha motsvarat uppåt 14 % av kronans årsinkomst vid denna tid.[5]            
Det storslagna ”toppmötet” varade 7-24 juni 1520. I det stora hela gick allt bra, även om fransmännen lär ha höjt på ögonbrynen över de, i deras ögon, trots allt fula engelska damerna. Dessutom tycktes de ovanligt begivna på alkohol, menade värdfolket. En otrevlig incident inträffade då konungen av Frankrike hade fräckheten att utan krus besegra sin engelske kollega i brottning, vilket å andra sidan uppvägdes av engelske kungens seger i sitt hemlands stora krigarsport, bågskytte. På sikt blev mötet en besvikelse, om man utgick från att avsikten var att åstadkomma vänskap mellan de två rikena. Rivaliteten satt för djupt och inom kort var England och Frankrike åter i krig med varandra. De båda kungarna skulle dock åter komma att träffas och utbyta artigheter och tjuvnyp, såsom det anstår två rivaler vilkas fiendskap är så stark att den nästan slår över i sin motsats. Inget europeiskt möte på högsta nivå under de senaste 500 åren har dock överträffat Field of cloth of Gold i magnificens och storslagenhet.[6]                                 

---

[1] Översätts ibland som ”Gyllenduksfältet”, ibland ”Brokadlägret”. 

[2] Calais hade varit engelskt sedan början av hundraårskriget på 1300-talet. Vid tiden för Field of the Cloth of Gold var det ännu 40 år kvar innan området återgick till Frankrike.

[3] Jag ber eventuella kvinnliga läsare överse med det något grova ordvalet. Som man märker är denna text skriven ur engelskt perspektiv. Någon fransk litteratur kring mötet på Gyllenduksfältet har i skrivande stund inte påträffats.

[4] Som jämförelse kan nämnas att den engelska armé som besegrade skottarna i slaget vid Flodden år 1513 skall ha omfattat 26 000 man, den skotska mellan 30- och 40 000.

[5] Man kan föreställa sig allmänhetens reaktion om en europeisk stat i våra dagar lade ut motsvarande summor på en enda tillställning, enbart avsedd att imponera på ett grannlands regering.

[6] För fler detaljer kring mötet mellan Frans I och Henrik VIII, se Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995),s. 98-103, samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_du_Drap_d%27Or. Även Margaret George beskriver mötet i första delen av Henrik VIII:s självbiografi, "Kärlek och överdåd"(svensk översättning 1989), kapitel 26.