Storkyrkan - Sveriges Notre-Dame?

När Notre-Dame i Paris började brinna på kvällen 15 april 2019 samlades människor för att be Gud bevara katedralen. Det spelade ingen roll om man var troende eller inte – nu gällde det att göra allt för att rädda klenoden, även böner till en eventuellt existerande allsmäktig Skapare. Sedan 1200-talet har Notre-Dame stått där den står än idag och alla franska kungar, statsmän och kulturpersonligheter sedan dess har någon gång besökt kyrkan, vare sig det gällt vigslar, begravningsakter, eller konserter. Notre-Dame är betydligt mer än en vanlig kyrka – det är en fransk nationalsymbol. Omedelbart efter branden kungjordes det att katedralen skall återuppbyggas och på en dryg vecka hade man fått ihop 1 miljard Euro till arbetet.

För två veckor sedan besökte jag Storkyrkan i Stockholm för att delta i en minneskonsert över Gustav III:s kröning som ägt rum just där på dagen 250 år tidigare. Medan jag lyssnade på musiken under valven och reflekterade över det förgångna, slog mig frågan – skulle stockholmarna samlas och be Gud om hjälp om Storkyrkan stod i lågor och skulle det göras en nationalinsamling för att bygga upp den?  Ett näraliggande positivt exempel är återskapandet av Katarina kyrka i samma stad efter branden i maj 1990. Den gången beslöt man att kyrkan skulle återuppbyggas, dels därför att församlingen hade stort behov av den, dels därför att den ansågs vara ett viktigt inslag i stadsbilden. Det krävdes dock en mindre utredning för att avgöra saken och Sverige som land var nog knappast lika engagerat som Frankrike är för Notre-Dames återuppbyggnad.[1] Inte heller Storkyrkan är vid första ögonkastet en svensk nationalsymbol, åtminstone inte utan konkurrens. Domkyrkan i Uppsala kan med minst lika stor rätt göra anspråk på den positionen. Vårt första ärkebiskopsstift grundades i Uppsala 1164 – Stockholm fick överhuvudtaget ingen biskop förrän under andra världskriget och är inte ett ärkestift.[2]   Svenska kungar kröntes som regel i Uppsala fram till stormaktstidens slut och kungar som Gustav Vasa begravdes också där. Stockholms så kallade skyddshelgon sankt Erik har sina reliker eller åtminstone relikskrin i Uppsala. Ändå kommer man inte förbi Storkyrkans särskilda betydelse i Sveriges historia. Precis som Notre-Dame ligger den i sitt lands huvudstad och helt nära det kungliga slottet.[3] Bygget av den första kyrkan inleddes kort efter Stockholms grundande och under de närmaste cirka 300 åren genomfördes regelbundet flera ny- om och tillbyggnader.[4] Även om de flesta monarker fram till Ulrika Eleonora 1719 krönts i Uppsala har Sorkyrkan(eller sankt Nikolai kyrka, som det mer sakrosankt klingande namnet lyder), upplevt flera dramatiska situationer, inte minst i samband med kröningar. Det var här ”Kristian Tyrann” kröntes en dag i november 1520. Några dagar senare utspelades Stockholms blodbad borta på Stortorget. Vaktknektar stod utposterade på vägen från kyrkan till torget. Skriken från de dömda måste ha hörts in i templet, om någon fanns där som kunde lyssna. Blodbadet banade vägen för Gustav Vasas tronbestigning och, indirekt och på sikt, formandet av det moderna Sverige. Nära 50 år efter kung Kristian kröntes krogpigan Karin Månsdotter till drottning i samma kyrka, efter att dagen innan ha vigts vid kung Erik – enda gången en svensk kvinna av folket smyckats med kunglig krona och därmed erhållit nästan gudomlig status. Två månader senare kapitulerade Erik XIV för övermakten och överlämnade sig till sina bröder, även det i Storkyrkan. Det är inte bara spännande kröningar som ägt rum härinne. Här stod Olof Pederson – Olaus Petri, uppfylld av sin övertygelses nit, och predikade den nya protestantiska läran i det likaledes nya påfundet predikstol. Förutom nya trosläror passade han på att ge en och annan känga åt kungamakten också när han ändå var i farten och lär ha varit en av dem som beställt den berömda ”vädersolstavlan”, Stockholms äldsta avbildning som alltjämt hänger på sin plats i kyrkan, om än inte i original. Dessutom anklagades Olof för att ha varit delaktig i eller medveten om en plan att spränga Gustav Vasa i luften just i Storkyrkan. Trots allt detta fick han behålla huvudet och ligger ännu idag begravd under trappan till sin kära predikstol.[5]  I takt med Stockholms ökande betydelse som rikets administrativa centrum och huvudstad har också Storkyrkan blivit allt viktigare. Från Adolf Fredrik till Oscar II kröntes med ett undantag de svenska kungarna här.[6] Även om just denna ceremoni upphört sedan ett drygt sekel används kyrkan fortfarande till officiella högtidligheter, som gudstjänsten vid riksdagens öppnande. Kungliga bröllop hålls i regel här. Prominenta personer brukar få sin begravningsakt I Storkyrkan. Ett närliggande exempel är Astrid Lindgren, som vid sin död 2002 bestods en avskedsceremoni som knappt står forna dagars kungabegravningar efter i prakt och pompa, samtidigt som den genomfördes med pietet och värdighet.[7] Ibland förekommer utställningar i kyrkan.

Sankt Nikolai kyrka i Stockholm är således både ett minnesmärke över stadens och landets historia och en högst levande kulturell och religiös institution. Även om den kanske inte är lika berömd som Notre-Dame är den definitivt värd att bevaras för kommande generationer. Om olyckan är framme får vi hoppas att svenskarna i allmänhet och stockholmarna i synnerhet vaktar och vårdar sin katedral lika mycket som fransmännen och parisarna.                   

---

[1] Bör kanske nämnas att undertecknad inte var i Sverige då Katarina brann.

[2] Lund blev eget stift ett sekel före Uppsala och ärkestift 1104. Det var dock som bekant danskt till 1658. Å andra sidan var biskopen i Lund länge nordiska kyrkans primas, varför Lunds domkyrka kan ses som en symbol för nordisk enhet.

[3] Under medeltiden residerade de franska kungarna på Ïle de la Cite, i närheten av Notre-Dame. Följande seklers oroligheter och inbördeskrig gjorde dock att kungarna med tiden drog sig allt längre inåt staden, för att under Ludvig XIV förlägga sitt residens i Versallies utanför Paris. 

[4] Naturligtvis har förändringar genomförts även senare, särskit under 1700-talets tidigare del. Kyrkor hör till den kategori offentliga byggnader som aldrig blir riktigt avslutade.

[5] Vid ett besök i kyrkan för några år sedan upplystes jag om att stockholmarna på sin tid lite vanvördigt men också folkligt humoristiskt kallat sin herde ”Olle i korgen”, med anspelning på den nymodiga predikstolen. Vid ett annat tillfälle har jag haft äran att sitta bredvid reformatorns kista under ett musikevenemang vars innebörd jag i skrivande stund inte erinrar. Förmodligen placerades kistan under predikstolen för att inspirera efterföljande kyrkohedar till fortsatt nit i ämbetet eller kanske i tanke att hugsvala den dödes ande medelst helgad musik och sång.   

[6] Gustav IV Adolf kröntes i Norrköping år 1800.

[7] Astrid Lindgrens Begravning (SVT 2002) - YouTube. 

"En prins av Vasa stam till Vasars storverk träder" - Gustav III:s kröning, bakgrund och reflexioner

 

En kröning är, eller var, en av höjdpunkterna i en konungs liv. Den bekräftade furstens upphöjelse till Herrens ställföreträdare i riket. I äldre tid innebar den i det närmaste att kungen, i några enstaka fall drottningen, undfått gudomlig status och därför var okränkbar.[1] Exakt vilken betydelse en kröning fick berodde naturligtvis mycket av vem den utkorade var. Frågan är om någon svensk konung varit så medveten om ritualens rent historiska betydelse som Gustav III vid sin kröning 29 maj 1772.

Det sena 1700-talet var en politiskt och ideologiskt omvälvande tid i Europa men även på andra sidan Atlanten i det som ännu kallades ”den nya världen”. Upplysningstidens filosofer levde och verkade fortfarande och deras tankar om människornas inbördes jämlikhet, individens frihet, förnuftets seger och upplyst despoti diskuterades och analyserades i tidens politiska salonger i städer som Paris, Wien och London. Inom några år skulle de engelska kolonierna i Nordamerika förklara sig självständiga och grunda en egen republik. I Sverige hade den politiska makten i 50 år legat hos rådet och ständerna medan kungamakten i stort sett varit representativ och ofta rent symbolisk. Att det blivit så berodde inte bara på missnöje med det långa kriget och enväldet under Karl XII utan också det faktum att kungarna varit utlandsfödda. Varken Fredrik I eller Adolf Fredrik talade svenska särskilt väl och ingen av dem hade någonsin talat direkt till ständerna i riksdagen. Frihetstidens styrelseskick hade å andra sidan de senaste åren alltmer urartat i politisk anarki, där det maktägande partiet mer fokuserade på att förfölja sina motståndare och berika sig själva än på att styra landet.  

Därtill drabbades Sverige vintern 1771-72 av hungersnöd, utan att de styrande mössorna tycktes i stånd att hantera situationen. I det läget öppnades frihetstidens sista riksdag.[2] I sitt invigningstal i rikssalen på Stockholms slott 25 juni 1771 poängterade den nye kungen särskilt att han var ”född och uppfödd ibland eder” och försäkrade att det var hans ”största önskan” och ”högsta målet af min ärelystnad” att styra över ett ”fritt och sällt folk”. För att detta tillstånd skulle uppnås krävdes emellertid enighet och sammanhållning, fortsatte kungen. Varken överdåd och glans eller en åtstramad och snål skattepolitik kunde gynna land och folk som endräkt och samförstånd. Gustav manade de församlade ständerna att se till att denna riksdag av historien blev ihågkommen för ”uppoffrande av allt hat” och ”alla egna avsikter för det allmännas väl”. Han lovade att själv på alla sätt bidraga till detta. Att kungen på detta sätt vände sig direkt till ständerna gjorde starkt intryck på de närvarande, även de som motarbetade tanken på en stärkt kungamakt.[3]  Vare sig kungens maning till sammanhållning var uppriktigt menad eller spel för gallerierna i syfte att bereda marken för ett kommande maktövertagande, vilket Hennings antyder, hade talet ingen effekt på sikt[4]. Riksdagen fortsatte utan att några konkreta beslut fattades och trots att kungen gjorde sporadiska försök att ena de motstridiga viljorna blev stämningen alltmer infekterad. Det var mot den bakgrunden Gustav III kröntes i Storkyrkan i Stockholm 29 maj 1772.[5]

För den som vet vad som sedan hände är det slående hur många anspelningar som under ceremonierna i kyrkan gjordes på Gustavs släktband till Vasaätten. Pelarna i kyrkan var prydda med Vasakärven och i körsången gjordes ideliga kopplingar mellan Gustav III och hans Vasaanfäder med samma namn. Då konungen gick till sin kröningsstol sjöng den församlade kören:

       Välsignat ögonblick, en prins av Vasa fäder

       En prins av Vasa stam till Vasars storverk träder

       Gack, hjälte, till kall vartill du rustad är;

       Gustaver lik i dygd Du kronan värdigt bär

 

 

Då kungen efter själva kröningsceremonin mottog de närvarandes hyllningar fortsatte reciteringen på samma tema:

       Den förste Gustaf tronen prytt

        Den andra, lika stor fått ärans lagrar skörda

        Nu himlen skänkt oss en på nytt   

   

Om man till detta läger att kungen låtit kröna sig i en dräkt efter mönster av Karl XI, kungen som hundra år tidigare gjort sig enväldig och att Gustav III, denne regins mästare, själv utarbetat ceremonin i alla detaljer, undrar man hur någon av de närvarande efter aktens slut kunde sväva i det ringaste tvivelsmål om vad kungen härnäst planerade. Rent tekniskt borde det ha varit möjligt att arrestera honom för brott mot den i Sverige rådande författningen enbart med ledning av kröningens utformning.[6]  Även om ett sådant handlande kanske varit drastiskt i överkant, kunde rådet och ständerna mycket väl redan nu ha kallat lojala trupper till huvudstaden under någon förevändning. Något sådant skedde inte och tre månader efter kröningen genomförde Gustav III sin statskupp på en enda dag och utan att ett skott lossades. Detta är ett indicium på att ”luften gått ur” ständerväldet vid tiden för Gustav III:s tronbestigning.

Ett annat slående men samtidigt mer överraskande tema under kröningsakten är poängterandet av drottningen. Gustav III framstår vanligen som en man med ytterst komplicerat förhållande till sin hustru. De umgicks sällan och deras privatliv skulle några år senare ge upphov till rykten, förtal och skvaller som kastade sin skugga över kungafamiljen lång tid framåt. Under kröningen i Storkyrkan märks inget av detta – tvärtom. Inför drottningens egen kröningsakt sjunger kören hennes lov och konstaterar:

             Den dygd och kraft som sig förena

                Hos en Sophia Magdalena

                Är mer än alla kronor skön

                Men ljuset får ju dagen måla

                Lät kronan kring Sophia stråla

                Som själv är kronan för sitt kön

 

Och längre fram:

             Med Gustaf sade Han, vill jag Sophia para  

               På våra glädjerop man hörde äran svara

                de i varandras dygd långt ner än kronor fått

                ännu en annan lön har Himlen dem berett

                Han alla svenska bröst som fritt och ädelt tänka

                förena vill till ett

                Att Gustaf och Sophia skänka

 

Ett spel för världen eller en förhoppning om en lycklig framtid för kungaparet?

         

     

---

[1] Detta gällde även drottningar, dvs. kungens gemål. En drottning som blivit krönt hade högre status än de som inte genomgått denna ritual. Den franske kungen Henrik I:s drottning, Anna av Kiev, dotterdotter till sveakungen Olof Skötkonung, kunde efter makens död 1060 inträda som regent för sin son ”i kraft av den makt som tillkommit henne genom kröningen”. Hon var Frankrikes första krönta drottning Anna av Kiev – Wikipedia. Att en drottning kröntes, vilket inte alltid skedde, kunde ses som ett tecken att hon väntades föra dynastin vidare. Henrik VIII krönte två av sina sex gemåler.(Jane Seymour, den enda av drottningarna som fick en son, dog ironiskt nog i barnsäng innan hon hann krönas). 

[2] Ständerna hade kallats efter Adolf Fredriks död i februari 1771.

[3] Gustav III:s tal till ständerna den 25 juni 1771 - Wikisource.

[4] Bakgrundsskildringen bygger främst på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”(1997), s. 25 ff och Beth Hennings, Gustav III, en biografi(1957), s. 56-58. Hennings uppger egendomligt nog att kröningen skedde 29 juni.      

[5] Nedanstående citat ur Gustav III:s kröningsritual har hämtats ur det program som bestods gästerna vid 250-årsminnet av kröningen i Storkyrkan 29 maj 2022.

[6] Enligt 1720 års regeringsform ägde kungen att styra riket ”med råds råde”, vilket Gustav Vasa knappast gjorde. Även om Gustav Adolf hade inflytelserika rådgivare, var kungamakten under hans tid aldrig symbolisk på det sätt som ofta var fallet under Frihetstiden. En kung som jämfört sig själv med Vasarna femton år tidigare hade med säkerhet ådragit sig rådets misstänksamhet.  

Landsmodern - Gustav Vasas andra drottning.

Av vasatidens drottningar, som inte varit regenter, är Karin Månsdotter den mest kända eller legendariska. Den förnämsta sett till ursprunget är Johan III:s polskförsedda drottning Katarina.[1] Att bedöma olika drottningars politiska inflytande i praktiken är ofta vanskligt men sett till praktisk betydelse i tiden och förhållandet till maken, liksom till antalet barn och deras senare ättlingar, kan det nog sägas att Margareta Leijonhufvud var den viktigaste av vasadrottningarna. Som Gustav Vasas andra gemål utgjorde hon en länk mellan det nya kungahuset och övrig svensk adel, av kungens gemåler var hon utan tvivel den som stod honom närmast och genom det stora antalet barn blev hon stammoder för i stort sett alla svenska kungar till våra dagar, liksom till flera europeiska furstehus. Eftersom Gustav är den enda av släktens manliga regenter som, vad man vet, aldrig hade utomäktenskapliga förhållanden är Margareta också den enda vasadrottningen som verkligen var ”kvinnan i sin makes liv”.   

Margareta Leijonhufvud föddes 1516, som dotter till riksrådet Erik Abrahamsson Leijonhufvud och Ebba Eriksdotter av släkten Vasa. Flickan var tredje överlevande barn i syskonskaran och fick med tiden ytterligare tre syskon, av vilka åtminstone två skulle spela viktiga roller i vasatidens dramatiska historia. Redan de första uppväxtåren präglades av krig och svåra personliga förluster. Margaretas far var en av den yngre Sten Stures närmaste män och som sådan en viktig aktör i kampen mot de danska unionskungarna. Efter riksföreståndarens död i februari 1520 gick herr Erik dock över till danskarna och lär, efter vad Olaus Petri berättar i sin krönika, ha begått förräderi vid Tiveden. I alla händelser hörde han till dem som i mars 1520 vid Uppsala hyllade Kristian II som svensk kung. Trots detta avrättades Erik Abrahamsson under blodbadet i Stockholm i november samma år. Kanske han anat ugglor i mossen, ty familjen vistades vid tiden för blodbadet i kloster i Västerås. De hade sänts dit redan innan Stockholm kapitulerat för danskarna och tycks sedan ha stannat där.[2] Till råga på chocken över mannens död var fru Ebba gravid vid tiden för blodbadet. På julafton 1520 föddes dottern Märtha.[3]  Av någon anledning tycks familjen inte ha berövats sina gårdar, vilket annars var brukligt för anhöriga till ”förrädare”. Falkdalen hänvisar till ”den politiska oron i riket” som förklaring, men kanske är den milda behandlingen ytterligare en indikation på herr Eriks lojalitet mot kung Kristian. Kan han ha avrättats av misstag? Margaretas barndom är, som så ofta i äldre historia, höljd i dunkel. Sannolikt har hon periodvis uppfostrats av nunnorna i något kloster. Gustav Vasas trontillträde innehar på sikt fördelar för Margaretas mor, även om de gick över lik. Fru Ebbas äldre syster Anna, gift med en av kungens närmaste medarbetare, drogs in i ett av de första upproren mot Gustav, med påföljd att hennes egendomar överfördes till Ebba. Då kungen på sensommaren 1531 ingick äktenskap med den tyska prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg deltog fru Ebba och hennes barn sannolikt i festligheterna. Att kungaparet kort senare höll bröllop för Margaretas äldre syster Birgitta visade att familjen stod i gunst. Margareta var nu femton år och antas ha fått anställning som hovdam hos den nya drottningen.[4]  Kung Gustav bör hur som ha mött henne ofta och kanske fattat tycke för henne. Då drottning Katarina avlidit i sviterna av en olycka hösten 1535 behövde – och önskade säkert – kungen en ny hustru. Ett knappt år senare, i augusti 1536, stod bröllopet mellan konung Gustav Erikson av ätten Vasa och hans fränka ”ärlig välbördig jungfru” Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Margareta var drygt tjugo år.

Varför utkorades just Margareta till den ärofulla men också ansvarsfulla posten som rikets första dam? Ren kärlek var det knappast fråga om. Kärleksäktenskap förekom i princip inte på 1500-talet, åtminstone inte i samhällets övre skikt. Att gifta sig med en inhemsk adelsdam medförde visserligen inga fördelar i form av allianser med utländska furstar eller kungar, men för en dynastigrundare med dubiösa anspråk på tronen gav det ett visst flankskydd i form av släktförbindelser till rikets övriga elit. Henry Tudor, som i flera avseenden får sägas vara Gustav Vasas engelska motsvarighet, hade femtio år tidigare handlat på liknande sätt då han kort efter segern vid Bosworth och sin tronbestigning som Henrik VII äktat prinsessan Elisabeth av huset York, därmed underbyggande sitt eget tronanspråk. Ett giftermål inom det egna riket besparade också en nyuppsatt konung den nesa som ett frieri utomlands kunde medföra – hertigen av Sachsen-Lauenburg hade på sin tid varit ytterst tveksam att sända sin andra dotter till det obetydliga svenska riket för att gifta sig med en upprorsmakare som kallade sig kung. Hur länge skulle den dynastin bestå? Det hade kostat år av förhandlingar och löften om pengar och förläningar att få hertigen att ge med sig. En drottning inom det egna släktnätverket gav adeln inflytande och större orsak att stötta den nya dynastin. Det uteslöt naturligtvis inte att kärlek fanns med i bilden. Några månader efter bröllopet hösten 1536 meddelade kung Gustav i ett brev att han tyvärr för ögonblicket inte kunde företa en planerad resa till Östergötland och Småland, eftersom ”vår kära husfru” blivit ”hårderligen sjuk”. Kanske följde Gustav Vasa både huvud och hjärta då han äktade den tjugo år yngre jungfru Margareta.

Någon direkt politisk roll tycks drottningen inte ha spelat. Hon uppfyllde helt enkelt de plikter som förväntades av en kombination av husmor, ställföreträdande företagsledare och rikets första dam –  hon agerade värdinna vid representativa ceremonier och banketter, skrev brev till städernas borgerskap om leverans av tegel till slottsbyggen, tog emot och kvitterade varor som levererades till hovet, bad för dem som råkat i onåd hos kungen men även hos nära släktingar, skickade tackbrev till Margareta av Navarra för det vänliga bemötande hennes bror fått vid ett besök i Frankrike, vakade över sina hovdamers goda uppförande samt hade det övergripande ansvaret för sina barns(väl främst prinsessornas), uppfostran. Framför allt födde hon sin make och riket tio barn, av vilka åtta nådde vuxen ålder. Två av de tre sönerna blev kungar.[5] Att kungen verkligen litade på sin ”kära husfru” kan man se av att Margareta under Dackefejden i praktiken övertog rollen som regent medan Gustav reste omkring i landet för att söka släcka upprorslågan. Hon uppmanades i brev att sända ut agenter förklädda till bönder i Södermanland för att utforska stämningen ”på gräsrotsnivå”. Dessutom gavs hon rätt att vid behov överta kontrollen över några av rikets viktigaste slott, bland dem ”Tre kronor” i Stockholm.[6] Då upproret väl var krossat och arvrike införts fastställdes att om kungen dog i förtid skulle drottningen ingå i förmyndarregeringen för styvsonen Erik. Gustav Vasa uttryckte förhoppningen att hans änka skulle få styra riket ”uti frid och rolighet”(lugn(.  Margareta Leijonhufvud var utan tvivel både älskad och respekterad av sin gemål, känslor som inte ofta förknippas med Sveriges bistre riksbyggare.

Att utföra alla dessa uppgifter och dessutom ge livet åt tio barn på femton år måste ha tröttat drottningen. Mot slutet av 1540-talet var Margareta ofta svårt sjuk och i augusti 1551 avled hon slutligen på gården Tynnelsö i Mälaren, 35 år gammal. Hennes yngste son Karl, blivande Karl IX, hade ännu inte fyllt ett år. Per Brahe den äldre berättade senare att ”solen miste sitt sken” vid drottningens död. Det är oklart om detta syftar på en faktisk solförmörkelse eller på den stämning som uppstod vid hovet. Hur som helst stundade mörka tider. Kungen blev allt äldre och sjukligare och därmed också på allt sämre humör. Efter hans död följde år av inbördeskrig mellan ättlingarna från hans två första äktenskap. Det skulle ta nära tio år innan drottning Margareta äntligen fick sitt sista vilorum vid sidan av sin man i Uppsala domkyrka.

Allteftersom tiden gick blev det på modet att jämföra Gustav Vasas två första drottningar och låta jämförelsen utfalla till drottning Margaretas förmån. Man menade att Katarina av Sachsen-Lauenburg varit en främling, ”en missnöjd utländska”, som inte berett sin make mycket nöje och vars ”svårmodiga karaktär” skulle ha överförts till sonen Erik XIV. Drottning Margareta hade däremot varit en fulländad kvinna som på alla sätt förstått att fullgöra sin uppgift vid den store Gustav Vasas sida, både som barnalstrare, trevligt sällskap och böneman för sådana som haft oturen att falla i onåd. Att Katarina av Sachsen blev så negativt bedömd berodde sannolikt både på sonen Eriks olyckliga öde och på hennes korta tid som drottning. Man hann helt enkelt inte lära känna henne. Dessutom gick tidigt rykten att Gustav Vasa med berått mod skulle ha slagit ihjäl sin första drottning, något som inte ens Henrik VIII har beskyllts för. Man kan fråga sig hur benägen den svenska adeln i så fall varit att sända två av sina döttrar till den kungliga sängen. Ingenting tyder i själva verket på att kungen skulle ha hatat Katarina, snarare tvärtom.[7] Att Margareta Leijonhufvud å andra sidan Var viktig för sin man står utom tvivel, både med tanke på det stora förtroende han uppenbart visat henne och hur han i sitt testamente manat sina döttrar att i allt följa sin mors exempel. Därtill kommer att Margareta, som tidigare påpekats, är stammoder till de flesta svenska monarker och genom sina döttrars och sondöttrars ättlingar också till flera andra europeiska furstehus. Om Gustav Vasa förtjänar den klassiska titeln Sveriges riksbyggare, förtjänar drottning Margareta Leijonhufvud i lika hög grad att kallas Sveriges landsmoder.[8]                         

                                           

---

[1] Katarina Jagellonica är för övrigt en av relativt få svenska drottningar som varit dotter till en kung. Från Gustav Vasa fram till idag är det bara fyra icke regerande drottningar som haft en kunglig far: Katarina, Ulrika Eleonora den äldre, Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena.   

[2] Det brukar sägas att den svenska eliten, med undantag för den skarpsinnige ”frihetshjälten” Gustav Vasa, helt godtroget litat på Kristian ”Tyranns” löfte om amnesti efter kapitulationen, för att under kröningsfesten i Stockholm falla offer för den trolöse ”inkräktaren”. Kanske var det istället så att man efter Sten Stures död överlag accepterade nederlaget och var beredd att svära Kristian trohet, utan att därför helt bortse från möjligheten av ett försåt. Det finns indikationer på att också Joakim Brahe, Gustav Vasas svåger och liksom herr Erik avrättad i Stockholm, låtit familjen hålla sig borta från kröningsfesten. Angående detta se Dynastihistoria: riksbyggarens syster (bosonshistoria.blogspot.com)

[3] Senare gift med Svante Sture.

[4] Anställning som hovdam hos en drottning eller prinsessa var under den europeiska renässansen en vanlig ”station” på vägen till ställningen som kunglig mätress eller ett eget framtida drottningskap. Så var fallet med flera av Henrik VIII:s gemåler och med Karin Månsdotter och Gunilla Bielke i Sverige.  

[5] Med tanke på det öde som drabbade samtida drottningar i England får man kanske vara tacksam att drottning Margareta inte stack ut alltför mycket. Ovannämnda Margareta av Navarra var syster till den franske kungen och en stor kulturpersonlighet och politiker. 

[6] Slottet fick dock inte detta namn förrän under sonen Johans regering.

[7] Gustav Vasas och drottning Margaretas äldsta dotter, född 1539, fick namnet Katarina. Enligt sedvana uppkallades det första barnet oftast efter sin farfar eller farmor. Gustavs egen far hade hetat Erik. Erik XIV gav helt följdriktigt sin äldste son namnet Gustav. Gustav Vasas mor var Cecilia Månsdotter av Eka. Den beryktade prinsessan Cecilia Vasa föddes först 1540. Drottning Margaretas mor hette som vi sett Ebba i förnamn.  

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Karin Tegenborg Falkdalens bok Margareta Regina – vid Gustav Vasas sida(2016).

Strindberg och Gustav III

En motsägelsefull karaktär som skriver ett drama om en annan motsägelsefull karaktär. Så kan man sammanfatta August Strindbergs pjäs om Gustav III. I en kommentar till sina historiska dramer från 1903 betecknade Strindberg kungen som en despot som själv genomfört franska revolutionen: ”en tragiker som spelar komedi, en enväldig frihetsvän, en hjälte och en dansmästare”.[1] Denne despotiske revolutionär och frihetsvän hade slutligen fallit för den revolutionäre Anckarströms hand och framstod då, menade Strindberg, närmast som sympatisk. ”En svårhanterlig paradox och som karaktär full av motsägelser”, konstaterade författaren vidare. Detta omdöme kan med minst lika stor rätt fällas om Strindberg själv och båda dessa karaktärer har av eftervärlden analyserats ur alla tänkbara aspekter: sexualitet, politiska värderingar, författarskap, liv i allmänhet… och på alla tänkbara sätt: biografier, romaner filmer, pjäser lärda avhandlingar… Ingenting talar för att det allmänna intresset, vare sig för Gustav III eller Strindberg, skulle vara i avtagande på länge än, om någonsin. Strindberg tycks periodvis själv ha känt samhörighet med Gustav III. Hösten 1901, då författaren av allt att döma börjat planera sitt drama, berättade han för sin hustru att han just i en bok läst ”det klokaste jag läst om min gåta”. Särskilt gripande var att boken inte handlat om Strindberg utan om Gustav III och hans hov. Tidigare hade Strindberg i sina skrifter ofta uttalat sig kritiskt om den svenske ”tjusarkungen”, men som ofta är det svårt att veta huruvida denna kritik i första hand riktat sig mot kungen eller eftervärldens dyrkan av honom.[2] Under 1900-talets första år tycks författaren hur som helst till övervägande del ha varit positiv till gustavianernas medelpunkt och mot slutet av 1901 satte han sig att skriva sitt drama i fyra akter. Av en slump(eller fullt medvetet)? avlutades arbetet 16 mars 1902, på dagen 110 år efter skottet på maskeraden.

Strindbergs drama Gustav III utspelar sig rent historiskt under kriget mot Ryssland 1788-89. Kungen hade inlett kriget på sommaren förstnämnda år under sken av att ryssarna var angripare. Den första tidens motgångar ledde till myteri inom officerskoren, det så kallade Anjalaförbundet. Då Danmark sökt utnyttja situationen till att falla svenskarna i ryggen med en krigsförklaring, reste kungen hem till Stockholm och lyckades med politisk fingerfärdighet och en smula handfast maktspråk i februari 1789 vända situationen till sin fördel. Vid den inkallade riksdagen arresterades en grupp framstående adelsmän och genom den nya förenings- och säkerhetsakten gjorde kungen sig närmast enväldig. Detta utspelade sig mot bakgrund av ett politiskt instabilt Frankrike, där revolutionen bröt ut fem månader efter den svenske kungens statskupp. Strindberg söker spegla dessa händelser men berör också kungaparets äktenskapliga problem och ryktena om kronprinsens oäkta börd. Därtill låter författaren den konspiration som 1792 skulle utmynna i skottet på maskeraden vara utformad redan tre år tidigare.

Det är i sanning en svårfångad karaktär vi möter i Strindbergs kungaporträtt. Gustavs förmåga att förställa sig poängteras genom att han sägs ”anlägga ett nytt ansikte” alltefter vem han mottager i audiens. Sedan kungen uppmanat statssekreterare Schröderheim att skiljas från sin hustru säger han till henne att hennes man ”skrivit en ny pjäs med huvudrollen för er” och tillägger ironiskt att ”den är mycket dekolleterad”.[3]  Vid ett besök på Huvudsta gård uppstår en ordduell mellan kungen och de sammansvurna, varvid kungen bland annat nämner att Anckarström mist ett barn och att general Pechlins hustru varit otrogen, allt med det ironiska tillägget att det ”bara är rykten”. När Anckarström, som under kungens visit hållit sig dold, blir tillfrågad om kungens tal om det döda barnet varit ett skämt, svarar han bittert:

-          Det var intet skämt, men grymt att göra det till skämt.[4]

I kontrast mot denna kalla cyniskhet omnämns de reformer kungen genomfört vad gäller tjänstehjon och ogifta mödrar, liksom även utbetalandet av skadestånd till ättlingarna efter den 1719 avrättade ”finansministern” Görtz. Vad beträffar det kritiserade kriget mot Ryssland låter Strindberg kungen, i ett samtal med drottningen i andra akten, påpeka att Sverige tills nyligen stått i beroendeställning till den mäktige grannen i öster. Ryssland har aktivt styrt svensk politik, vilket bland annat lett till att kungens egen far utsetts till tronarvinge. Denna tid är nu förbi, fortsätter Gustav och tillägger med en ton av lika delar bitterhet och stolthet att ”det är min lilla förtjänst, som man glömt till den grad att man icke förstått mitt sista krig mot Ryssland, vilket man kallar ett förräderi”.[5]

Kungens under stundom cyniska agerande har för övrigt sin motsvarighet hos hans fiender. Den ovan omnämnda fru Schröderheim framstår som en känslolös, intrigant kvinna som drar vanära över sin make och njuter av att så split inom kungafamiljen. Hon söker öppet locka Sofia Magdalena att lämna sin make. Slutligen blir hon själv förskjuten och tvingas lämna hovet.[6] I pjäsens sista akt når nyheten om Bastiljens fall kungen på Kina slott, samtidigt som denne förbereder sin statskupp vid riksdagen 1789 och man hör revolutionära sånger sjungas.[7] I anslutning till detta utkristalliseras en dialog mellan kungen och gunstlingen Armfelt som väl illustrerar den dubbelbottnade syn redan samtiden hade på Gustav III och som ännu i vår tid märks i en del framställningar av kungen:

    Armfelt

-          Bastiljen har fallit – och Gustav den tredje reser Enväldet!

Konungen  

Ja! det gör han! Men jag har gjort revolutionen själv!

Vilken paradox! Vilket skälmstycke!

Nu går vi att se på folket!

Och sedan?

Så dansar vi!

Du är gudomlig i alla fall!

Åh prat!

Jo man beundrar dig, fast man ringaktar dig!

Och man hatar mig, fastän man älskar mig! Det är reson!

Man får ta dig som du är!

Och jag är sådan jag blivit! Jag har inte gjort mig själv!...[8]

 

I pjäsens allra sista scen försöker Anckarström skjuta kungen från en lönndörr på Kina slott men drottning Sofia Magdalena ställer sig emellan och avstyr attentatet. Under det efterföljande samtalet mellan makarna ber kungen, som inte vet hur nära döden han varit men ändå anar fara, sin gemål att göra honom sällskap denna kväll. Drottningen accepterar, med en fin antydan om hur Juljus Caesar hade framgång så länge han ”lydde sin drottnings goda råd”. Man kan undra om den så ofta mot starka kvinnor misstänksamme Strindberg denna gång önskat ge den av sin omgivning förtalade och i historien nästan bortglömda Sofia Magdalena av Danmark och Sverige ett erkännande.        

             

       

---

[1] Citat ur Gustav III och av Strindbergs egna kommentarer om och kring sitt ämne har hämtats ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 48 – ”Kristina Gustav III”(1988).

[2] Att Strindberg främst ogillat sin tids idoldyrkan av historiska gestalter som Karl XII eller Gustav II Adolf kan anses bevisat. Han uttalade sig gärna fränt om kungar som av samtiden allmänt utpekades som ”hjältar”. I hans pjäser framställs dessa personer å andra sidan sällan eller aldrig som renodlade skurkar eller despoter utan just som vanliga människor, gärna behäftade med någon svaghet eller sjukdom.

[3] Fru Schröderheim skulle med andra ord ”hängas ut” som otrogen hustru då hennes man skilde sig från henne. Statssekreteraren begärde verkligen skilsmässa från sin hustru, vilket dock skedde först 1790. Det ansågs att kungen haft sin hand med i spelet, men det tycks oklart om så varit fallet. Fru Schröderheim hade otvivelaktigt kommit i onåd vid hovet på grund av sitt ”spotska sätt” mot Gustav III Anna Charlotta Schröderheim – Wikipedia. Man kan jämföra med Napoleons minst sagt ansträngda förhållande till Madame de Stael i Frankrike några år senare.

[4] Huvudsta gård var säte för greve Claes Horn och en av de platser där konspirationen 1792 utformades. Strindberg låter, som ovan omnämnts, konspirationen vara planlagd redan under ryska kriget. I scenen i dramats tredje akt medverkar de fyra mest kända deltagarna i komplotten, inklusive den durkdrivne intrigören general Pechlin. Bortsett från tidsförskjutningen beträffande sammansvärjningen är tanken att Pechlin skulle ha besökt Huvudsta helt anakronistisk. Såväl personliga antipatier som försiktighet avhöll honom från detta. Pechlin föredrog att motta sina meningsfränder i huset på Blasieholmen under den fullt korrekta förevändningen att han höll middagsbjudning. 

[5] Populärhistorikern och gustavianen Christopher O’ Regan tänker i liknande banor då han i sin bok Kärlekens krigare(2009), betecknar Gustavs krig mot Ryssland som ”ett offensivt försvarskrig”, en formulering som i skrivande stund onekligen har sina poänger.

[6] Fru Schröderheim spelar här den klassiska roll av äventyrerska och splittrare av äktenskap som är så vanligt förekommande i Strindbergs verk. Framställningen säger avgjort mer om författarens syn på ”emanciperade kvinnor” än om den historiska gestalten.  

[7] Bastiljen föll som bekant i juli 1789, med andra ord fem månader efter kuppen i Stockholm.

[8] Som så ofta i Strindbergs historiska dramer får man känslan att gestaltandet av huvudpersonen mer eller mindre medvetet utvecklats till ett självporträtt. 

Fiskarfamilj får oväntat besök - en blåsig solskenshistoria.

En stormig dag i december 1804 knackade det häftigt på dörren till en enkel fiskarstuga i hamnkvarteren i den tyska staden Stralsund vid Östersjön. Husets fru öppnade och fick till sin förskräckelse se sin man, genomvåt och skakande av köld. Därefter upptäckte hon till sin förvåning att han inte var ensam – ett helt litet följe stod utanför deras hus och begärde härbärge. Trots att de alla var lika dyngsura och frusna som fiskaren märktes det att de tillhörde samhällets högre skikt. Den som tycktes vara den förnämste var en ung, spenslig man med smala axlar men mycket värdig hållning. Intill honom stod eller snarare vacklade en kvinna, kanske några år yngre med blekt men vackert smalt ansikte och av allt att döma i långt framskridet havandeskap. Dessutom ingick i sällskapet några män i uniform och några kvinnor som kanske var tjänare åt det unga paret. Fiskaren berättade kortfattat för sin hustru att han varit på väg hem då dessa människor tagit sig över i hans båt och bett honom föra dem i land. De hade sagt att deras fartyg försökt vända om på sin färd ur hamnen i den starka stormen. Vilka de var visste han inte. Han hade själv fallit i vattnet och varit nära att drunkna men räddats av en av främlingarna. Hustrun tystade honom otåligt: Vilka de oväntade gästerna än var så behövde de hjälp, särskilt den havande kvinnan – stackars varelse, ute till sjöss i ett hundväder som detta! Fiskarfrun plockade raskt fram sin bästa kjol och kappa, de kläder hon bar om söndagarna i kyrkan och bjöd den vackra damen att ta dem på sig. Kläderna var visserligen slitna och lappade men den skeppsbrutna tackade ödmjukt och bad att få lägga sig ned, hennes krafter höll på att ta slut. Fiskarfamiljen lät kvinnan lägga sig på husets enda säng – den var inte särskilt mjuk och filtarna grova och fuktiga. Gästen lät sig dock inte bekomma utan föll genast i sömn.

De övriga skeppsbrutna satte nu igång att torka sina kläder vid husets eldstad där maten vanligen lagades. När ångan efter en stund började stiga mot taket vände sig fiskaren till en av männen i sällskapet, synbarligen en officer:

-          Vilka är ni, undrade han försiktigt.

Ett litet, halvt nedlåtande, halvt vänligt leende krusade soldatens läppar.

-          Gode man, sade han. Ni och er hustru har idag den stora äran att i ert enkla hus mottaga Hans majestät konung Gustav Adolf av Sverige, hertig av Pommern, greve av Holstein-Gottorp, och hans ädla drottning Fredrika.

Fiskarparet skrek av överraskning och förfäran. Bortsett från det minst sagt ovanliga besöket, som ju i sig var en sensation, undrade de vad som nu skulle hända. De hade låtit en drottning klä sig i deras simpla kläder och givit henne en hård säng att vila på – hon som borde ligga på dunkuddar, bära kläder av sammet och bjudas en måltid som anstod en furstinna. Dessutom var hon ju gravid med en prins eller prinsessa, det dyrbaraste liv som kan finnas i ett rike![1] Säkert skulle kungen straffa dem för att de understått sig att bjuda honom och hans gemål ett så tarvligt härbärge som deras stuga. Skulle de förlora rätten att utöva sitt yrke eller rentav kastas i fängelse? Skriken hade emellertid väckt drottningen ur hennes sömn. Paret kastade sig på knä för henne och bad om förlåtelse för sin förbrytelse. Fredrika smålog. Vad skulle hon ha att förebrå dem? De hade ju räddat henne och hennes man ur en livsfarlig situation. Kungen instämde:

-     -  Ni har idag visat er som goda kristna människor och trogna undersåtar, sade han. Om alla våra adelsmän visade sig lika nitiska i att tjäna oss och riket vore Sverige angenämare att styra. Vid dessa ord drog det som en mörk skugga över kungens ansikte och han kastade skarpa blickar på några av männen i sitt följe. Till tack för de tjänster ni gjort oss och vår gemål skall en årlig pension utbetalas i silver, fortsatte kungen vänd till husfolket. Den exakta summan skall vi tänka ut senare.[2]Det förbluffade fiskarparet slog ifrån sig – de hade bara gjort sin plikt mot människor i nöd. Kungen och hans hustru gav sig dock inte och sedan ännu några timmar passerat avlägsnade sig de höga gästerna under många tacksägelser medan fiskarfolket stod kvar helt handfallna. På en dag hade de träffat och räddat livet på ett kungapar och därtill utlovats rikedomar som skulle trygga deras tillvaro lång tid, kanske för hela livet. Detta var en sådan händelse som inträffar en enda gång i en enskild människas liv och som hon aldrig någonsin glömmer.[3]

Hur sagolik denna berättelse än kan tyckas, är den historiskt sann. Sveriges kung Gustav IV Adolf hade sommaren 1803 lämnat sitt rike i sällskap med sin gemål och rest till Tyskland, som ännu präglades av de många furstehoven i tyskromerska riket. Huvudsakligen hade man uppehållit sig hos Fredrikas familj i Baden men slutligen blivit en så kostsam utgift för värdfolket att man mer eller mindre ombetts att ge sig iväg. Gustav Adolf hade dock inte återvänt hem utan fortsatt genom tyska riket för att slutligen, hösten 1804, resa till Stralsund, svensk besittning sedan trettioåriga krigets dagar. Att kungen hållit sig borta från Sverige så länge hade flera orsaker. Först och främst tyckte han illa om sin huvudstad. Stockholm var enligt hans mening kallt och ogästvänligt. Där hade fadern mördats och trådarna till komplotten hade aldrig riktigt rätts ut. Även rent bokstavligt var stockholmstrakten kall och mörk. Av sitt rikes provinser föredrog Gustav Adolf Skåne och skåningar i allmänhet. Kanske fann han både landskapet och dess invånare varmare, mer tillgängliga än folket och naturen i Mälardalen. På motsvarande sätt var tyskromerska riket helt enkelt trevligare att vistas i än Sverige. Dessutom var det dåtida Centraleuropa en politisk tryckkokare där vad som helst kunde hända. Den nya franska republiken, på senare år styrd med allt fastare hand av den korsikanske adelsmannen och krigaren Napoleon Bonaparte, vann ständigt nya framgångar och visade tecken på att bli kontinentens styrande makt. Gustav Adolf hyste för sin del allt större ovilja mot Napoleon, både på grund av hans ”låga ursprung” och hans sätt att negligera all hederns och rättens lagar.[4] Kanske drömde kungen om att spela den roll i kampen mot det revolutionära Frankrike som fadern Gustav III inte lyckats uppnå. Att vara i Tyskland innebar hur som helst att vara nära händelsernas centrum. Efter att hösten 1804 i Stralsund ha förberett det krig som tycktes komma allt närmare, beredde sig Gustav Adolf slutligen att resa hem i december. Det var under färden ur Stralsunds hamn som de häftiga vindarna tvingade kungaparet att söka skydd hos den enkla fiskarfamiljen. De närmaste åren skulle bli omskakande och sorgliga för Sverige i allmänhet och kungafamiljen i synnerhet. Finland, som varit en naturlig del av riket i 700 år, skulle gå förlorat till Ryssland, kungaparet avsättas och tvingas i exil. Efter ytterligare några år skulle makarna separera. Men så länge drottning Fredrika levde såg hon till att fiskarfamiljen som räddat deras liv en blåsig dag i december 1804 fick den pension i silver som utlovats.[5]         

                 

---

[1] Prinsessan Amalia föddes drygt två månader senare, 22 februari 1805. Av kungaparets fyra vuxna barn var hon det enda som inte gifte sig. I likhet med sin far och farfar var hon intresserad av musik och kultur. Amalia avled 1853.

[2] I skrivande stund har ingen uppgift om den exakta summan hittats.

[3] Ovanstående skildring är i stort sett återgiven från Mats Wickman, En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2009/2016), s. 95-96. En del detaljer och kungens ord har dock lagts till av undertecknad personligen.

[4] Inte minst justitiemordet på den franske emigranten hertigen av Enghien, som i mars 1804 kidnappats i Baden, förts till Frankrike och avrättats efter en summarisk rättegång övertygade Gustav Adolf att Napoleon måste bekämpas.      

[5] Drottning Fredrika avled 1826 och Gustav Adolf 1837.