fredag 19 augusti 2022

19 augusti 1772 - Sveriges brumaire

 



Kungen satt på Silvertronen, den som alla kungar använt vid större ceremonier sedan Kristinas dagar. Han bar krona på huvudet och var iförd sin högtidsmantel. Rösten var hög och befallande:

-          Gode Herrar och Svenske Män.

Uppfylld av den innerligaste bedrövelse över det tillstånd fäderneslandet nu befinner sig i och tvungen att visa Eder sanningen uti sin fulla dag, då Riket står på bredden av sitt fall, bör det inte förundra er om jag idag ej mottager er med de glada känslor som alltid uppfyllt mitt hjärta, då ni inför tronen varit församlade.[1]

 

 Vad än åhörarna kan ha tänkt, vilka känslor de enskilda ledamöterna än hyste i detta ögonblick, måste alla närvarande ha insett att en ny epok tog sin början här och nu. Om den skulle leda till gott eller ont fick framtiden utvisa, men att något nytt stod för dörren kunde ingen bortse från. Det var den 21 augusti 1772 i Rikssalen på Stockholms slott och konung Gustav III höll inför de församlade ständerna det tal som officiellt bekräftade att hans kupp krönts med framgång. Den Gustavianska tiden hade börjat.

Kungen fortsatte med att förmana de församlade – Det partihat som så länge härskat bland dem hade splittrat land och folk så att man nästan kunde hävda att de blivit till två folkslag, vilka endast lyckats med att gemensamt sönderslita riket. Bortsett från att det arma folket fått betala kostnaderna i form av en handlingsförlamad statsapparat som inte varit i stånd att lindra deras elände med hungersnöd och dyrtid, utan endast fokuserat på att stärka det för tillfället styrande partiet, så hotades nu riket av utländska makter som utnyttjade den inbördes splittringen till egen fördel genom mutor och annan form av korruption. Han, Gustav III, hade sedan sitt trontillträde 1/5 år tidigare upprepade gånger manat till försoning och enighet – fanns det någon i denna sal som kunde förneka det? I så fall stod det honom fritt att tala! Ständerna hade emellertid envist fortsatt med sitt käbblande. Detta var inte den frihet man så länge sagt sig företräda, ofta i polemik mot kungamakten: Detta var despotism och godtycke. I denna situation hade kungen inte haft annat val än ”att gripa till de medel som hjälpt andra frimodiga folkslag och fordom Sverige självt under Gustav Vasas fana ifrån ett olidligt välde och förtryck”.  Folket hade också genast visat det ”nit för fäderneslandet som fordom brunnit i Engelbrekts och Gustav Eriksons hjärtan” och helhjärtat ställt sig på kungens sida. Det var en segrare som talade. Samtidigt försäkrade han att han inte kommit hit som envåldshärskare. Han ville endast att nationen skulle enas och att lagarna skulle gälla lika för konung och ständer, inte som de senaste årtiondena då kungen behandlats som en buse som man hunsat med hursomhelst, medan ständerna å sin sida handlat helt efter eget huvud.

Vilken uppfattning enskilda akademiker och andra må ha haft eller har om Frihetstiden kontra Gustav III, måste man medge att talet inför ständerna denna dag är ett mästerverk i retorikens konst. Det var inte sista gången kungen höll brandtal mot ständerna i allmänhet och adeln i synnerhet, men helt säkert var detta det största ögonblicket i hans politiska liv.      

Exakt vid vilken tidpunkt planerna på en statsvälvning i Sverige börjat utformas kan diskuteras. För Gustav själv väcktes tanken säkert redan 1756, då han som 10-åring såg sina föräldrar förödmjukas efter det misslyckade kuppförsöket under sommaren. Flera av deras nära vänner – personer som prinsen var van att se dagligen, arresterades och avrättades. Hans lärare byttes ut och föräldrarna hotades närapå med avsättning. Gustav måste ha sagt sig att han en dag skulle återupprätta kungamaktens och familjens ära.[2] De mer konkreta planerna på en statskupp tog dock form först framemot mitten av 1760-talet. 1766 är ett märkesår i sammanhanget. Gustav var då tjugo år och myndig sedan fyra år tillbaka. Han stod i begrepp att, om än med stor vånda, gifta sig med en dansk prinsessa, vilket i sin tur innebar att han skulle få ett eget hov helt avskilt från föräldrarna. Han var med andra ord redo att bli vuxen och ta ansvar. Även andra makter ivrade för att svenska kungahuset borde ta ett fastare grepp om landets styre. Frankrike, som så länge subventionerat hattpartiets politik, började finna det alltmer meningslöst att spendera pengar på dessa opålitliga svenska politiker.[3] När kronprinsen två år senare, 1768, aktivt verkade för inkallandet av en urtima riksdag, skedde detta med Versallies uttryckliga gillande och dess indirekta bistånd.[4]  Hovpartiet misslyckades emellertid att vid detta tillfälle ta initiativet. Istället hade hattarna återkommit i regeringsställning.  Stämningen i svensk politik var mycket upphetsad mot slutet av 1760 och början 1770-talet. Både ”hattar” och ”mössor” sökte nog, var och en på sitt vis, göra sitt bästa för landet men det politiska klimatet var nu så explosivt att det måste ha varit svårt för vem som helst att tänka och reflektera över vad som borde göras. Efter 1766 blev det närmast sedvana att byta ut regeringen, dvs. riksrådet, så fort ständerna samlades och förlorarna såg i bästa fall sina karriärer förstörda, åtminstone till nästa riksdag(ofta fick de hårt fängelse på någon fästning).  De olika kotterierna visade dessutom en benägenhet att gå till ytterligheter också med reformer som i sig var nog så berättigade. När mössorna efter maktövertagandet 1766 sökte strama åt ekonomin, efter de många åren av hattarnas stundom alltför generösa satsningar på industri och handel, uppstod deflation, flera viktiga industrier lades ned och människor förlorade sina jobb. Eftersom politikerna inte hade några fastställda löner var korruptionen utbredd i deras led – hattarna fick pengar från Frankrike, mössorna från Ryssland, Storbritannien eller Danmark. Det var inte heller så noga med partitillhörigheten – en liten handtryckning i form av pengar kunde få vem som helst att byta åsikt.[5] 

Det fanns alltså många anledningar till missnöje med det rådande systemet vid tiden för Adolfs Fredriks död i februari 1771. Det omedelbart aktuella läget spelade också den nye kungen i händerna. Vid den riksdag som inkallades våren 1771 i samband med Gustav III:s kröning, fick mössorna makten. Deras maktbas låg denna gång bland präst- och borgarståndets mellanskikt – personer som inte utan vidare kunde räkna med politiskt inflytande trots att de ofta var både rika och begåvade. I upplysningstidens anda drömde de om förändringar i privilegiesamhället, vilket i sin tur skrämde adeln som såg sin ställning hotad.[6] En stärkt kungamakt kunde bromsa denna utveckling.   Bönderna å sin sida misstrodde av tradition ”herrarna” i Stockholm. Kungamakten utgjorde i deras ögon folkets skydd mot adeln. Även händelserna utrikes talade för att ”En stark man” borde ta ledningen i Sverige. Våren och sommaren 1772 förbereddes Polens första delning mellan Ryssland, Österrike och Preussen. Fruktan för motsvarande utveckling i Sverige var tillsynes inte helt obefogad och hovpartiet försummande inte att framhålla Polen som varnande exempel.  Dessutom var den nye kungen uppenbart något alldeles särskilt. För första gången på över 100 år hade statschefen själv hållit invigningstalet till ständerna då riksdagen samlades i juni 1771. Hans maningar till endräkt och samförstånd hade inte underlåtit att göra intryck även på dem som av princip ogillade tanken på en stark kungamakt.[7] I motsats till frihetstidens regenter, av vilka två av tre varken behärskat svenska flytande eller varit intresserade av politik, var Gustav III en man som tycktes kunna styra ett land. Han ingav helt enkelt förtroende.

Det var mot denna bakgrund som Gustav III 19 augusti 1772, sedan det visat sig att de kungatrogna trupper som väntades från Finland och Skåne inte skulle hinna fram i tid för att avvärja mössornas avsikt att arrestera kungen, själv tog kommandot och på några timmar gjorde sig till Stockholms och i praktiken Sveriges obestridde herre. När det gäller händelseförloppet 19-21 augusti 1772 tycks historikerna eniga. Frågan är vad som drev Gustav III och om kuppen var berättigad. Den franske historikern Auguste Geoffroy ger i sin bok om Gustav III:s förhållande till Frankrike från 1864 bilden av Sverige som ett land i politisk anarki och under hot att delas mellan Ryssland och Preussen. Gustav III räddade situationen. Sten Carlsson framhåller i kontrast till detta frihetstidens många förtjänster och utveckling mot politisk demokrati. Sverige var långt ifrån så utlämnat åt främmande makters nycker som 1800-talets skribenter föreställde sig och som Gustav III själv gjorde allt för att poängtera. Å andra sidan, fortsätter Carlsson, är det långt ifrån säkert att hattar och mössor själva drivits av något demokratiskt nit och ifråga om tolerans mot oliktänkande var Gustav III långt mer liberal än sina företrädare vid makten.[8] Herman Lindqvist ventilerar båda tänkesätten men synes mest benägen att ställa sig på kungens sida, särskilt vad gäller Rysslans försök att aktivt styra svensk politik vid tiden för statskuppen. Båda synsätten har fog för sig – naturligtvis överdrev Gustav III frihetstidens mörka sidor i sitt tal inför ständerna 21 augusti 1772, såsom politiska ledare i regel gör när de beskriver motståndares misstag eller dåliga egenskaper. ”Tjusarkungen” hör som bekant till våra mest omdebatterade ledargestalter i historien, men ingen nyanserad forskare förnekar hans politiska begåvning, äkta intresse för kultur och benägenhet att förlåta fiender. Också samtida som i efterhand varit minst sagt kritiska till Gustav III:s gärning erkänner att läget 1772 var sådant att de politiskt medvetna överlag hälsade kungens statsvälvning med glädje.[9] Sett till tiden är maktövertagandet 19 augusti dessutom ett mästerverk i sig. Att göra statskupp på en enda dag, utan blodsutgjutelse och våldsamheter bortsett från att några få motståndare, bland dem Pechlin, internerades en kortare tid, är en prestation som även idag skulle väcka uppseende. Gustavs kallblodiga lugn, åtminstone på ytan, är också påfallande. När Napoleon nära 30 år senare, i november 1799, stod inför den konstituerande församlingen i Saint-Cloud för att proklamera sitt maktövertagande, tappade han helt koncepterna och tvingades lämna salen då ledamöterna protesterade och kallade honom tyrann. Endast med hjälp av brodern Luciens och Murats soldater kunde situationen räddas. Ändå hade Napoleon vid den tiden betydligt större personlig erfarenhet av krig, upplopp och potentiellt livsfarliga situationer än vad Gustav III hade i augusti 1772. Gustav tappade dock inte fattningen i farans stund, vilket också gjorde intryck på omgivningen. Vad gäller konsten att göra statskupp måste initiativtagaren till vad som kan kallas Sveriges brumaire sägas ha skött sig bättre än sin fransk-korsikanske efterföljare.[10]             


[3] Den franske ambassadören konstaterade i början av 1766 att korruptionen i svensk politik nu hade nått sådana nivåer att den översteg hans finansiella förmåga. Han hade tagit som regel att inte betala ut några ”arvoden” innan de tjänster han önskade verkligen blivit utförda: ”Jag har att göra med folk som sakna all blygsel och dessutom med en penningflod, som det är mig omöjligt att överstiga”. Hertig Choiseul (Frankrikes utrikesminister), svarade under våren ovannämnda år med att i en skrivelse till sin man i Stockholm döma ut hela det Frihetstida svenska styrelseskicket, som enligt honom varken gagnade Sverige eller Frankrike(som förbundspartner), samt uppmana ambassadören att ”använda edra insigter och talanger till att utforma en handlingsplan”, vars första syfte skulle vara ”att återställa konungamakten i Sverige genom Frankrikes inflytande”. Auguste Geffroy, Gustaf III och franska hofvet(svensk översättning 1864), s. 21 och 39-40.     

[4] Den senaste riksdagen, där mössorna tagit makten, hade hållits 1766. Enligt bestämmelserna skulle ständerna kallas vart tredje år. Gustav hade emellertid förmått sin far att vägra delta i regeringsarbetet, liksom ämbetsverken att inte godkänna bruket av namnstämpel, om inte riksdag inkallades i förtid.   

[5] En person som var särskild känd för detta var den slipade intrigmakaren Carl Fredrik Pechlin, ursprungligen född i Holstein men uppväxt i Sverige. Trots att han växlade mellan hattar och mössor stod han dock fast i sin motvilja mot kungligt envälde, vilket å andra sidan inte hindrade honom att förhandla med hovet när så ansågs lämpligt, exempelvis inför riksdagen 1768. Misstanken ligger nära att den gode Pechlin, som var känd för sin spirituallitet och stundom giftiga humor, innerst inne njöt av det politiska spelet för dess egen skull Därför var han också den ende av kungens motståndare som var Gustav III värdig. In i det sista förnekade han sin delaktighet i sammansvärjningen 1792, hur uppenbara bevisen än var.   

[6] Populärhistorikern Herman Lindqvist går i sin bok Gustavs dagar(1997), så långt som att jämföra stämningen vid riksdagens öppnande i Stockholm 1771 med ständerförsamlingen i Versallies 1789.

[8] Sten Carlsson, ”Ständerväldets fall och dess eftermäle”, Svenska historien del 9, hattar, mössor, Ostindiska kompaniet(1967-68, nyutgåva 1978), s. 217-19.  

[9] Om detta, se exempelvis Olle Häger och Hans Villius. Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986(, s.9-10.

[10] Enligt den revolutionära kalendern genomförde Napoleon sin statskupp 18 Brumaire år VIII.

Upplagd av kl. 2 kommentarer:

måndag 1 augusti 2022

Dansk prinsessa gav Skottland Orkney - Margareta av Skottland

 

Den som är intresserad av sjökrigshistoria i allmänhet och de två världskrigen i synnerhet känner till Scapa Flow, den fjärd utanför Orkneyöarna i Skottland där Storbritannien hade sin hemmaflotta. Det var här en tysk ubåtskapten en natt i oktober 1939 lyckades sänka slagskeppet Royal Oak. De krigsfartyg som i maj 1941 sattes in för att sänka tyskarnas stolthet ”Bismarck” utgick till stor del härifrån. Vad man däremot kanske inte vet är att Orkneyöarna tillföll Skottland och i förlängningen Storbritannien genom äktenskapet mellan en skotsk kung och en nordisk prinsessa under senare delen av 1400-talet, Jakob III och Margareta.

Margareta var dotter till Kristian I, den förste danske kungen av ätten Oldenburg. Eftersom hennes far kort efter Margaretas födelse för några år lyckades bli kung även över Sverige, var hon under sin barndom prinsessa i alla de tre nordiska rikena. Att flickan fick namnet Margareta är en tydlig indikation på att fadern och kanske särskilt modern, drottning Dorothea, hade ambitionen att återskapa drottning Margaretas Kalmarunion som sprängts genom svenskarnas utbrytning några år tidigare.[1] Som så ofta i äldre tid är mycket lite känt om Margaretas barndom men det är sannolikt att modern haft det yttersta ansvaret för hennes uppfostran. I enlighet med sedvanan i kungliga familjer planerades flickans giftermål tidigt. Den franske kungen Karl VII skall på ett tidigt stadium ha föreslagit äktenskap med Skottlands minderårige kung.[2] Det dröjde dock till 1469 innan Margareta reste till Skottland. Hon var då 13 år.

Jakob III var omkring fem år äldre än sin brud. Hans far hade dött i en olycka med en kanon då äldste sonen var 9 år. Till råga på allt pågick just ett av de inbördeskrig som regelbundet skakade det lilla öriket. Som så ofta i Skottland blev den omyndige kungen en lekboll i händerna på diverse adliga fraktioner som sökte dra nytta av det maktvakuum som uppstått. Giftermålet med Margareta var ett utmärkt tillfälle för Jakob att göra sig fri och inleda sitt personliga styre.[3]  Dessutom utvidgades det skotska territoriet. Ända sedan tidig medeltid hade skottarna hyst intresse för de norskkontrollerade ögrupperna och öarna i Nordsjön och Atlanten, som Shetlandsöarna Orkneyöarna och Isle of Man. Under 1200-talet hade norrmännen gått med på att överlåta flera av dessa öar mot ett årligt underhåll. Nu pantsattes Orkney- och Shetlandsöarna som en del av den nya skotska drottningens hemgift. Då Kristian I inte lyckades betala den erfordrade summan kom dessa öar att stanna inom skotsk- senare brittisk kontroll.[4]  Jakob III var som kung framför allt inriktad på att odla kontakterna med Europas stormakter, inberäknat grannriket arvfienden England. Detta väckte irritation hemma i Skottland där man också ansåg att kungen borde engagera sig mera i inhemska lagfrågor. I kontrast mot detta framstod drottning Margareta som en fulländad furstinna. Hon förde sig väl och var noga med sina kläder och dyrbarheter. Av allt att döma var det Margareta som skötte den representativa, sällskapliga sidan av regentskapet medan kungen fördjupade sig i utrikespolitiken. Man kan misstänka att drottning Dorothea, som under uppväxtåren hemma i Danmark lett sin dotters utbildning i drottningskap, nu var nöjd med Margaretas framsteg i sitt nya hemland. Å andra sidan bidrog den skillnad i temperament som uppenbarligen förelåg kanske till svårigheter mellan makarna. Jakob och Margareta tycks periodvis ha levt åtskilda och deras rent fysiska samliv anses snarare ha haft till syfte att producera arvingar än att uttrycka fysisk kärlek.[5] Då earlen av Ross anklagades för förräderi och berövades sitt ståthållarskap 1476 lade sig drottningen ut för honom, vilket gjorde att han fick sitta kvar i parlamentet och då kung Jakob någon tid berövades sin makt visade drottningen större intresse för sönerna än för sin man.  Detta var i och för sig inget unikt i tiden – kungliga äktenskap ingicks av politiska skäl mellan kontrahenter som i regel var mycket unga och aldrig hade träffats före vigseln. En drottning som födde minst en tronarvinge inom rimlig tid efter giftermålet och dessutom förde sig väl i officiella sammanhang hade i princip uträttat vad som förväntades av henne. Att hon dessutom manade till mildhet mot makens politiska motståndare och andra som av något skäl kommit i svårigheter var inte heller mer än som förväntades – drottningar skulle tala för nåd och försoning i pressade lägen. Om familjens ställning hotades var naturligtvis sönernas väl och ve i princip viktigare än kungens – Det var ju deras arv som måste skyddas. Ingenting tyder heller på någon direkt fientlighet mellan Jakob och Margareta. Drottningens underhåll och apanage utföll regelbundet och utan komplikationer, vilket sannerligen inte hörde till vanligheten vid europeiska hov under medeltiden.[6]

 

Drottning Margareta av Skottland, dotter till unionskonungen Kristian I, avled i juli 1486 på Stirling Castle i centrala Skottland och begravdes i det närliggande augustinerklostret Cambuskenneth Abbey. Hon blev 30 år gammal. Jakob III lär ha försökt helgonförklara henne, ett bevis så gott som något på att de åtminstone inte var fiender. Vid sin egen död två år senare i samband med ett uppror begravdes kungen i samma kyrka. Deras grav skadades svårt under reformationen men restaurerades på order av drottning Victoria.[7]       

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

           


[1] Efter Engelbrekts uppror och kung Eriks avsättning på 1430-talet hade kungens systerson Kristofer(populärt kallad Kristofer av Bayern), efterträtt sin onkel i de tre rikena Danmark, Sverige och Norge respektive 1440, 1441 och 1442. Hans gemål, Dorothea av Brandenburg, hade i morgongåva bland annat tilldelats de svenska landskapen Närke och Västmanland, med Örebro slott som huvudresidens. Efter kungens plötsliga död i januari 1448 gifte den unga drottningen om sig med Kristian av Oldenburg, vilket verksamt underlättade denne stormans väg till tronen. Svenskarna hade emellertid valt sin landsman Karl Knutsson)Bonde), till ny konung. Även norrmännen gjorde detta men förmåddes snart erkänna Kristians regentskap. Drottning Dorothea vägrade acceptera förlusten av sina svenska egendomar och verkade aktivt för att hennes nye make skulle göra anspråk även på den svenska tronen. Detta mål uppnåddes 1457, bara för att än en gång gå förlorat 1464. Dorothea skulle under hela sitt återstående liv(hon avled1495), kämpa för att få tillbaka sina svenska gods eller få kompensation för förlusten. Det är slående att hon tillhörde det Brandenburgska furstehuset Hohenzollern, samma släkt som Gustav III:s mor den stolta Lovisa Ulrika.      

[2] Eftersom kung Karl avled 1461, dvs. nästan tio år före Margaretas giftermål, kan han på sin höjd ha tagit de första trevande kontakterna i ärendet, kanske medan Jakob II ännu var i livet. Varför Frankrikes kung engagerat sig i en dansk prinsessas giftermål framgår inte. En kvalificerad gissning är att Frankrike önskat stärka Skottlands ställning i en situation där huset York stod i begrepp att ta makten i England, vilket kunde befaras leda till ett återupptagande av de engelska anspråken på Frankrikes tron.

[3] Av de nio regenterna i huset Stuart/Stewart 1371-1603, blev endast de två första kungar vid vuxen ålder. Robert II och III var i gengäld med tidens ögon mycket gamla, drygt femtio år, vid sina respektive trontillträden. Av de återstående sju var tre rena spädbarn och ingen över femton år. Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Skottland regelbundet drabbades av inbördeskrig under senmedeltiden och renässansen. Religions- och successionskrigen under följande århundraden gjorde för övrigt att Skottland på intet sätt förskonades från krig första tiden efter samgåendet med England.   

[4] I februari 1472, dvs. för nästan exakt 550 år sedan, förklarade det skotska parlamentet Orkney- och Shetlandsöarna inkorporerade med det skotska riket, dock med möjlighet för Kristian I och hans arvingar att lösa in dem. Öarna har därefter förblivit i skotsk-brittisk hand, även om danskarna då och då sökt återta dem. Om detta, se 550 Years Ago: how Shetland became part of Scotland - part 2 | Shetland Museum & Archives (shetlandmuseumandarchives.org.uk)

[5] Paret fick tre söner under perioden 1473-79. Äldste sonen, blivande Jakob IV, lärde sig danska av sin mor. Denne konungs äktenskap med en engelsk kungadotter blev för övrigt första steget till den engelska Stuartdynastin och samgåendet mellan England och Skottland. Om detta, se Dynastihistoria: Storbrittaniens stammoder. (bosonshistoria.blogspot.com)

[6] En bidragande orsak till detta var kanske att Jakob III:s egen mor, drottning Maria av Gueldres, avlidit redan 1463, alltså innan Margareta kom till Skottland

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Wikipedias artiklar James III of Scotland - Wikipedia, Margaret of Denmark, Queen of Scotland - Wikipedia, samt Margaret of Denmark, Queen of Scots – The Freelance History Writer. Se även Alf Henrikson, Dansk historia del I)1989), s. 238-39.

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

tisdag 19 juli 2022

I krigarkungens hemliga tjänst - Stefan Löfving möter Karl XII 1717.

 

Han är 27 år, löjtnant i armén, partigängare och just nu mycket otålig. Han heter Stefan Löfving och står på gården utanför teologieprofessor Martin Hegardts tvåvåningshus vid Stora Södergatan i Lund en dag i mitten av augusti 1717.[1] Men det är inte för att diskutera teologi han kommit hit. Sedan snart ett år har Sveriges kung Karl XII rekvirerat huset för sin och sitt kanslis räkning. Härifrån styrs i praktiken Sverige och här inne planeras nya drag i det krig som redan har pågått i 17 år och som skall vara i ytterligare fyra år. Ständigt kommer besökare för att tala med, kanske bara få en skymt av eller komma nära det legendariska majestätet. Alla större hus och gårdar i staden hyser resande eller medlemmar av den kungliga administrationen. Några gårdar har till och med köpts av förmögna ämbetsmän och officerare.  För en stad om drygt 1000 invånare, som några år tidigare härjats av en stor eldsvåda och där pesten liksom överallt i riket dragit härjade fram, är det kanske en ära att kungen valt att slå sig ner just här men också en tung börda.[2]   

1717 är Sverige ett land på defensiven. Efter slaget vid Poltava 1709 har först besittningarna i Baltikum och sedan, stegvis under en period på flera år, Finland ockuperats av ryssarna. Dessutom samlas danska och ryska styrkor i Köpenhamnstrakten. Allt tyder på en kommande invasion över Öresund. Det är därför Karl XII efter sin hemkomst ett drygt åt tidigare tagit högkvarter i Lund. Å ena sidan är stadens relativa läge utmärkt för försvarskrig om fienden anfaller. Samtidigt är kungen säkrare i en stad som ligger inne i landet. Det är också invasionshotet som fört Stefan Löfving till Skåne. Löfving är född i Narva i dagens Estland 1689. Fadern tjänstgör vid stadens garnison och modern tillhör en framstående finsk släkt. Stefan är begåvad och livlig. Han lär sig flera språk bland annat finska och ryska. Med tiden kommer han till Viborg i Finland och får anställning hos en köpman. Trots att en del kontroverser tycks ha förekommit mellan husbonde och lärling får Löfving vid 19-års ålder hjälp till anställning hos Simon Afleck, rik godsägare och chef för gränsbevakningen mot Ryssland i norra Karelen. Här stannar han i nära tre år, men efter Viborgs fall i juni 1710 och de oroligheter som sedan följer söker han sig till armén. Efter en tid som mönsterskrivare vid Åbo infanteriregemente sänts Löfving allt oftare ut på spaningsuppdrag, ibland ensam ibland i sällskap med andra. Han får rätt att själv rekrytera lämpliga medhjälpare. Under de närmaste åren vistas han mycket i det av ryssarna ockuperade Finland men också, i samband med invasionshotet 1716-17, i Skåne och i vattnen mellan svenska och danska kusten.

Många år senare författar Löfving en skildring över sina upplevelser under stora nordiska kriget. Av allt att döma bygger den i stor utsträckning på anteckningar som förts i anslutning till de händelser som skildras. Vissa anteckningar från 1716 och 1717 har också bevarats i original. Löfving återger dessutom flera dokument från tiden i avskrift i sina memoarer. Man måste samtidigt hålla i minnet att memoarerna skrivits med syfte att få uppmärksamhet hos de styrande i Sverige, med hopp om därav följande underhåll och kanske eget boställe. Även om memoarerna i likhet med all historisk litteratur bör läsas med försiktighet, kvarstår att Stefan Löfving blivit väl ihågkommen av eftervärlden.[3] Men den här dagen, sommaren 1717, har Löfving många år kvar att leva och står otåligt väntande utanför Karl XII:s högkvarter i Lund. Det är i och för sig inte första gången han väntar på audiens. Omkring två veckor tidigare har Löfving besökt kungen som under två timmar frågat ut honom om hans bakgrund och upplevelser i kronans tjänst.   En av kungens förtrogna, generallöjtnanten von Lieven, har också prisat partigängarens tapperhet, varvid Karl XII yttrat att ”Vi ser att Löfving inte är rädd”. Emellertid har något sedan inträffat. Enligt Löfvings egen berättelse lämnar han på eget bevåg Lund 17 juli för att resa till Stockholm. Han eller kanske hans män tycks också ha våldgästat flera gästgivargårdar.[4]  Under vistelsen i Stockholm mottar Löfving en kallelse att återvända till Lund. Efter fyra dagars ritt anmäler han sig hos kungen men blir denna gång inte mottagen. Om detta, som Löfving förmodar, bottnar i avund i kungens omgivning eller Karl XII helt enkelt varit upptagen är svårt att säga. Efter omkring två veckor bestämmer sig partigängaren att mer eller mindre tvinga sig till audiens - Han ställer sig på gården vid kungens högkvarter. Löfving berättar:

-          Hans Majestät kom ridande med några av sina generaler och överstar och då han tänkte gå in i kammaren, fattade jag honom i armen, vände honom runt och sade häftigt: ”Jag har fått min allernådigste konungs order. Står här och inväntar hög befallning”. Han såg på mig och sade: ”Löfving”, varpå jag gjorde min reverens. Han sade ej ett ord utan gick in. Jag gick till mitt kvarter och kastade mig på sängen, och i detsamma kom kapten Hoenstierna med order att jag strax skulle komma till Hans Majestät, som på mig väntade. Så snart jag steg in genom dörren, frågade han(kungen), varför jag rest min väg utan tillåtelse. Jag svarade att jag ansett mig dröja för länge här och ville skynda till ryska armén och åter från Åbo, med kunskap om hur stark han är, etc. ”Hur vet ni vår vilja”? Varpå jag gav en lista på allt Hans Majestät önskade veta, vilket jag väl förstod. Hans Majestät såg på mig och sade: ”När önskar ni resa”? Jag sade: ”Det står hos min allernådigste konung när och vart, till eld eller vatten.” – ”Nej, nej, ni måste till Åbo, bliv här till imorgon: Vad kostade er resa hit”? ”Femtio plåtar, men ryssen skall väl betala mig för det.

 

Löfving och kungen kommer sedan överens att partigängaren skall få pengar från kronan, men då Karl gör en notering om saken och Löfving kikar över hans axel:

-          stötte Hans Majestät allt ifrån sig och klappade mig på axeln: ”Oss älskelige Löfving, res imorgon och sköt er bra, så skall transporten till Finland snart ordnas; vi vill eder ihågkomma”.

Löfving kan dock inte motstå frestelsen att åter handla efter eget huvud. Efter mötet med kungen rider han till Malmö för att se staden. När han nästa morgon rider tillbaka för att uppsöka Karl XII:

-          då mötte han mig ½ mil från Malmö. Jag steg ned och hälsade: ”God morgon, min allernådigste Konung”. Hans Majestät sade: ”Löfving, var har ni varit”? Svarade: ”Jag for i aftons(igår kväll), att se det fasta Malmö, då jag Viborg, Kexholm och flera befästa orter beskådat …men portarna stängdes och jag måste stanna över natten; jag ber om nåd”. – ”Vad tyckte ni om Malmö”? – ”Han är sitt beröm värd”.

Löfving frågar därpå kungen om de pengar han lovats finns tillgängliga och efter en försäkran att dessa kan hämtas mot kvittens, skils de åt. Partigängaren uppmanas dock av en medlem i kungens eskort att i fortsättningen förhålla sig väl på värdshusen.

 

Av Löfvings berättelse kan man dra slutsatsen att Karl XII blivit något chockerad men samtidigt road av partigängarens burdust rättframma och ändå  underdåniga sätt. Kanske kände Karl en sorts avundsjuka mot denne man som opererade på egen hand utan att låta sig styras av disciplin och ändå, genom sitt mod och sin uppfinningsrikedom, gjorde kronan och honom själv så stora tjänster. De båda skulle aldrig ses igen. Kungen stupar något år senare för skottet vid Fredriksten men Löfving skall fortsätta att tjäna sitt land länge än, både under detta och nästa krig mot Ryssland på 1740-talet. Slutligen dör han i oktober 1777, vid nära 88-års ålder på sin gård, kronogodset Hommanäs i Borgå socken.[5]       

  

                                 


[1] De exakta tidpunkterna för Löfvings korta möten med Karl XII sommaren 1717 är osäkra. Dateringarna i Löfvings efterlämnade papper, återgivna av Hornborg, är inte helt systematiska och dessutom sammanställda långt efter händelseförloppet. Det står i alla fall klart att Löfving anlände till Lund första gången i juli 1717 och att det sista mötet med kungen ägde rum senast 18 augusti, troligen några dagar tidigare. Löfvings förnamn stavas ibland, av både äldre och sentida historiker och författare, med ph, ”Stephan”, ibland ”Stefan”.    

[2] Under kungens tid i Lund bodde cirka 550 ”gäster” i staden. Invånarantalet ökade alltså med nära hälften. De nykomna hade dock order från högsta ort att åtminstone betala för sängkläderna. Beloppet varierade efter husets standard. Dessutom fanns det lundabor som vågade protestera.

[3] Efter hans död konstaterade en minnestecknare att Löfving ägt ”ett eldigt och fintligt snille”. Löfving donerade sin kvarlåtenskap till dåvarande rektorn vid Borgå gymnasium, i vars bibliotek den sedan förvarats. Hans öde har inspirerat författare som Topelius och i vår egen tid författaren Björn Holm, som skrivit en hel serie romaner baserad på Löfvings memoarer. År 1957 startade i Finland en skidtävling till den berömde partigängarens ära – ”Stefan Löfving-loppet”.     

[4] Löfving skriver att han förövat ”åtskilliga insolentier” på gästgivargårdar. Kanske handlade det bara om svårigheter att betala med de pengar fältkansliet erbjudit vid besöket hos kungen. Dessa var till hälften i silver, till hälften av de beryktade ”nödmynten” som nyligen införts av kungen och Görtz. Ovan- och nedanstående citat ur Löfvings berättelse återges på moderniserad svenska och med utbyte av mindre kända ord och formuleringar. Eftersom utgåvan av memoarerna följer tidens ofta omständliga  och svårförståeliga svenska kan missförstånd inte uteslutas.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på En spanare under stora ofreden, Stefan Löfvings dagbok över hans äventyr i Sverige och Finland 1710-1720, utgiven av Eirik Hornborg(1926), främst s. 140-43. Angående förhållandena i Lund under Karl XII:s vistelse där, se Bengt Liljegren, Karl XII i Lund, när Sverige styrdes från Skåne(1999). Liljegren återger också Löfving s. 82-85.   

Upplagd av kl. Inga kommentarer:

lördag 2 juli 2022

Kuppförsök i midsommartid - revolutionsförsöket i Sverige 1756

 

I soluppgången 21 juni 1756 gjordes vedbåten på slottet Rydboholm utanför Stockholm i ordning för transport till greve Erik Brahes palats på Riddarholmen. Förutom ved medfördes några säckar bröd och två kaggar brännvin, vilka senare i sin tur lagts i säckar. Båten fördes av en fiskare och en dräng, bägge underställda greve Brahe. Godsets rättare såg båten ge sig av och gick tillbaka till sin bostad i en sidobyggnad. Morgonens frid sänkte sig över borgen där Gustav Vasa en gång vuxit upp.[1] Rättaren tänkte dock inte på det förgångna, han kände sig lättad att båten kommit iväg. De två ”brännvinskaggarna” innehöll nämligen betydligt explosivare ting - de innehöll kulor och patroner. Två dagar tidigare hade greve Erik kommit seglande till godset, strax följd av greve Ludvig Hård och kaptenen Johan Puke. Rättaren hade anmodats skaffa så mycket bly han kunde få tag på och sedan satt de tre herrarna hela söndagen och stöpte kulor och tillverkade patroner. De talade lågmält på franska. När rättaren undrade vad i all sin dar herrarna höll på med svarade greven att ammunitionen var avsedd för ”försvar”. Han bad sin underordnade att med vagn föra sändningen till slottet Ulriksdal, där kungaparet ofta höll till sommartid. Rättaren, som tyckte att det verkade riskabelt, föreslog istället sin herre att skicka ”varorna” med vedbåten till Stockholm nästa morgon. Greven tycktes nöjd med detta och strax därefter lämnade både han och hans gäster Rydboholm. Vad rättaren inte visste var att han bevittnat delsteget i en upprorsplan. Patronerna och kulorna var avsedda för den kupp eller rentav revolution som avsågs äga rum om några dagar för att skaffa kung Adolf Fredrik mera makt. Än mindre anade trotjänaren den katastrof som snart skulle drabba både hans herre och flera andra och vars verkningar kom att sätta om inte monarkins så åtminstone det regerande kungahusets existens på spel.

 

Frågan varför någon eller några planerar eller deltar i en revolt är ofta svår att besvara. Som regel finns det flera tänkbara förklaringar. När det gäller revoltplanerna i Sverige 1756 tycks flera av aktörerna ha dragits med av frustration, rädsla eller med mutor. Någon egentlig plan för vad man ville uppnå verkar inte ha funnits, förutom att en förändring i styrelseskicket måste ske. Ända sedan Adolf Fredrik bestigit tronen hade det förekommit spänningar mellan hovpartiet och rådet. De styrande hattarna leddes främst av adelsmän och borgare som efter ett misslyckat krig mot Ryssland mer eller mindre tvingats att välja furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck till tronföljare 1743. Efter Fredrik I:s död åtta år senare strävade de på alla sätt att vidmakthålla det system med begränsad kungamakt som införts i Sverige efter Karl XII:s död. Den fridsamme småfursten från Holstein var väl i princip nöjd med att styra ”med råds råde”, som det stod i regeringsformen men hans hustru, den stolta Lovisa Ulrika av Preussen syster till Fredrik den store, hade svårt att finna sig i ett system där kungamaktens roll var närmast representativ. Även Adolf Fredrik led alltmer av den behandling han ofta fick utstå. Det var nämligen inte så mycket fråga om att ”styra med råds råde”, vilket ju kunde förmodas innebära ett samspel mellan kungen och rådet, som att lyda detta råds befallningar. Varje gång kungen sökte hävda en egen åsikt fick han höra att detta var ”ett hot mot friheten” och att han förmodligen var ”förledd” av ”objudna rådgivare”. Minsta småsak kunde leda till hotande regeringskris och då ständerna diskuterade kungamaktens roll i politiken uppstod ibland våldsamma slagsmål under sessionerna. Detta hade blivit särskilt påtagligt under den riksdag som öppnats i oktober 1755 och som ännu pågick följande sommar.[2] De styrande hade dragit åt tyglarna alltmer. Flera personer som misstänktes tillhöra oppositionen arresterades och efter någon tid tillsattes en specialdomstol med uppdrag att utreda politiska brott. Denna domstol blev inom kort beryktad för sin hårdhet, inte minst utövad av dess åklagare borgmästare Renhorn i Arboga. Det kunde räcka med att vid något tillfälle ha uttalat sig positivt om tidigare perioders styrelsesätt eller att i fel sällskap ha ironiserat över dagspolitiken för att misstänkas för ”förräderi".  Hovpartiet började frukta för sin säkerhet. En medlem av Livdrabantkåren som nyligen anslutit sig till hovpartiet arresterades och lyckades fly men blev strax därefter fängslad på nytt. Flera personer i hovkretsarna hade varit inblandade i hans flykt och utreddes nu av specialdomstolen. Hattarna började misstänka att en revolt planerades och hovpartiet övervägde allt allvarligare att genomföra en sådan. En viktig ”värvningscentral” för partiet var den krog vid Riddarhustorget i Stockholm som drevs av Ernst Angel, en avskedad hovtjänare som ansågs vara utomäktenskaplig brorson till den avlidne Fredrik I. Den något alkoholiserade krogvärden drömde om att återfå sin plats i kungens tjänst. Också vid själva hovet blev stämningen allt dovare under vintern -våren 1756. Hattpartiet som önskade få större insyn i kungabarnens uppfostran hade låtit byta ut deras lärare. Därtill hade nya uppvaktande kavaljerer anställts i prinsarnas tjänst – kavaljerer som utan vidare kunde betecknas som spioner. Den förtörnade Lovisa Ulrika blev alltmer övertygad om att en statskupp eller ”revolution”, som man ibland sade, var den enda utvägen. För att skaffa pengar lät hon förpanta några juveler hon fått i personlig gåva i samband med sitt giftermål. Eftersom dessa dyrbarheter uttryckligen köpts för hennes räkning trodde hon sig kunna förfoga över dem som hon behagade, i motsats till de juveler som tillhört tidigare svenska drottningar och därför var att betrakta som statlig egendom. Hon lät sända dyrgriparna till släktingar i Preussen.  Olyckligtvis fick hattarna reda på saken och begärde genast att så snart som möjligt få inventera de kungliga juvelerna, även de som drottningen fått i gåva.[3]  Både förskräckt och indignerad vägrade Lovisa Ulrika att visa upp dessa smycken och förklarade sig dessutom beredd att återlämna sina övriga dyrbarheter, eftersom man tydligen misstrodde hennes förmåga att handha rikets juveler. Samtidigt lät hon sända efter Berlinjuvelerna från Tyskland. Enligt den kända regeln att en olycka sällan kommer ensam blev Adolf Fredrik samtidigt sjuk, vilket föranledde rådet att börja använda en stämpel med hans namn då ju kungen inte var i stånd att signera dokument. Bland hattarna höjdes röster för att detta borde bli permanent bruk – varför göra sig beroende av en nyckfull kung som styrdes av sin drottning. Det räckte gott med en namnstämpel för att få viktiga beslut bekräftade.  Nu var gränsen nådd för hovet. Något måste göras.

På hovpartiets sida fanns adelsmän med anrika namn, som översten greve Erik Brahe och hovmarskalken Gustav Horn.[4]  Två mer garvade män var greve Johan Ludvig Hård och kaptenen Johan Puke, bägge med erfarenheter av Nederländernas stormiga politiska liv. Man kunde dock inte enas om det var lämpligast att inleda en omvälvning i Stockholm eller ute i landet, exempelvis Dalarna. Kuppmännen drevs dessutom mer av rädsla än eftertänksam beslutsamhet. Flera av dem hade under riksdagen på olika sätt skyddat deputerade som vågat tala för kungahusets sak och fruktade att dömas av hattarnas specialdomstol. De ville helt enkelt göra statskupp fortast möjligt innan de själva kanske ställdes inför rätta. Så var i ännu högre grad fallet på lägre nivå, där män som krogvärden Ernst och några vaktsoldater som kommit i onåd på grund av försumlighet i tjänsten värvade ”ärliga svenskar” för att ”försvara kungen” lite hur som helst utan att reflektera närmare över om dessa män var pålitliga eller inte. Den tidigare nämnda kulstöpningen på Rydboholm helgen före midsommar var mer eller mindre improviserad och när en av de drängar som fått i uppgift att segla ”brännvinskaggarna” till Stockholm under vägen upptäckte sig ha glömt en smörbytta som skulle ingå i lasten, vände han pliktskyldigt tillbaka till godset. Båten hann därför inte fram till Stockholm 21 juni som planerat och när så väl skedde nästa morgon hade planerna redan avslöjats inne i huvudstaden. En korpral Schedvin som fått pengar för att delta i den väntade revolten valde i stället att berätta vad han fått höra för löjtnant Creutz vid livgardet som var en trogen anhängare av hattarna. Creutz skyndade till partiets högste ledare, lantmarskalken Axel von Fersen.[5] Under natten och morgonen 22 juni besattes strategiska byggnader och broar av regeringstrogna soldater och under de närmaste dagarna arresterades flera av dem som planerat revolten.  Flera av dem underkastades tortyr i den beryktade ”Rosenkammaren”.[6]  Brahe och Horn hävdade i det längsta att de själva och kungaparet varit utsatta för hot och att de endast sökt försvara sig. Adolf Fredrik läste emellertid några dagar senare i rådet upp en skrivelse där han bestämt tog avstånd från de gripnas agerande: de hade för egen fördels skull ”och under ivrigt hopp att behaga mig” utnyttjat de tvister som ibland uppstått mellan honom och rådet till att iscensätta en kupp. Kungen visste sig inte på något sätt hotad av de styrande. Därmed var arrestanternas motståndskraft bruten.[7]  Horn och Brahe bekände sin delaktighet och framhöll också den roll drottningen spelat – det var Lovisa Ulrika som främst yrkat på en revolt. Båda männen förnekade att de velat återskapa det envälde som rått på karolinernas tid. De hade handlat av lojalitet mot kungaparet. Trots att specialdomstolen tillsatts just som ett undantag i en politiskt orolig tid tog den sig rätten att döma de anklagade. Åtta personer - bland dem Brahe, Horn, kapten Puke och krogvärden Ernst, dömdes att mista liv, ära och gods. Fyra av de dömda var adelsmän. Domen fastställdes av ständerna. Ingen tycks ha vågat höja rösten till de dömdas försvar, även om det mumlades en del ute i staden.[8] Domarna verkställdes genom halshuggning på nuvarande Birger Jarls torg på Riddarholmen.[9]  De fyra adelsmännen avrättades 23 juli, de övriga tre dagar senare.  Den ende av de ledande kuppmännen som undkom var greve Hård. När planerna avslöjats tog han sig med hjälp av vänner förklädd till dräng ut ur Stockholm och fortsatte ner genom landet till Danmark för att slutligen, kanske på Lovisa Ulrikas rekommendation, gå i preussisk tjänst. Trots att han med tiden benådades och trots att Gustav III senare sökte få honom till överbefälhavare i kriget mot Ryssland, återvände Hård aldrig till Sverige. Han avled 1798, över fyrtio år efter den dramatiska midsommaren 1756.

Så återstod frågan om kungaparet. Efter många om och men, då vissa röster gått så långt som att hävda att drottningen borde avrättas, sattes ett dokument upp som fastställde att kungaparet och drottningen i synnerhet svårt förbrutit sig mot de svenska lagarna men om de lovade att i fortsättningen uppföra sig väl och följa de regler som gällde skulle inget vidare sägas om allt detta. Efter diverse palavrer och försök att få kungaparet att åtminstone formellt erkänna vad de hade ställt till med och motta ”Rksakten” som dokumentet kallades i sitt förvar, skedde detta slutligen vid en ceremoni på Ulriksdal 23 augusti 1756. När den förödmjukande scenen var över och akten försedd med Konungens sigill, utbrast Adolf Fredrik med en suck av lättnad: - "Gud ske lov, nu är då detta allt".    

Därmed var revoltförsöket 1756 över och kungamakten kunde tyckas för alltid besegrad. I själva verket visade sig effekterna av vad som hänt inte bli alltför vittgående. Bara några år senare måste hattarna bekväma sig att be Lovisa Ulrika om hjälp att mäkla fred med hennes hemland Preussen. I det sammanhanget förstördes den förhatliga Riksakten. Men kungamakten var fortfarande kraftigt beskuren. Det är osäkert hur mycket den tioårige kronprins Gustav förstod av vad som hände 1756. Han måste ha märkt att föräldrarnas bästa vänner försvann och själv fick han nya uppvaktande som mera verkade vara spioner än kavaljerer eller lärare. Att han periodvis varit sjuk under denna turbulenta tid vet man. Det är nog inte för djärvt att anta att pojken förstod ungefär vad som försiggick – hans mor hade försökt stärka kungamakten och misslyckats. Skall man gripa makten måste man lita på sig själv och framför allt inte tveka att handla snabbt i en kritisk situation. Just i kritiska lägen skulle den blivande Gustav III komma att visa sina bästa egenskaper. 16 år efter moderns kuppförsök var sonen redo att agera.[10]                                                              


[1] Enligt en del krönikor skulle Gustav Vasa till och med ha fötts på Rydboholm. Hur som helst bodde han där under ungdomsåren. Kungen gav senare slottet till systersonen Per Brahe den äldre, vars ättlingar sedan med kortare avbrott ägde det till ättens utslocknade 1930.

[3] Dessa juveler betecknades i den följande skriftväxlingen som ”Berlinjuveler” efter den plats där drottningen fått dem till skänks.

[4] Denne var dock inte släkt med de stolta Horn av Kankas eller Åminne, med sina anor från Vasatid och medeltid. Familjen Horn af Ranzien hade kommit till Sverige från Tyskland på 1600-talet och introducerats på Riddarhuset först i början av 1700-talet. Det hindrade inte att de gjort sitt nya land stora tjänster. En farbror till hovmarskalken hade varit kommendant i Narva vid tiden för slaget 1700.   

[5] Far till den legendariske ”drottningälskaren” von Fersen.

[6] Denna kammare, som låg i ”nya Smedjegården” vid dagens norra Bantorget i Stockholm, bestod av ett rum där fångarna i så gott som naket tillstånd hängdes i händerna från en krok i taket och med fötterna nedsänkta i kallt vatten. Varför en tortyrkammare bar ett så vackert namn framgår inte av Nordisk familjebok(1916), eller av wikipedia som använt samma källa men skall enligt upplysningar i andra hand enligt SAOB ha varit en ironisk benämning. Det är värt att notera att kammaren inrättades av hattpartiet 1742 och avskaffades av Gustav III trettio år senare. I rättsligt och humanitärt avseende var alltså ”frihetstiden” minst lika diktatorisk som karolinernas eller gustavianernas envälde.   

[7] Kungens skrivelse hade visserligen satts upp av hattarna men man kan anta att Adolf Fredrik känt uppriktig irritation mot de vänner som försatt honom i denna pinsamma och potentiellt farliga belägenhet. Flera gånger under denna tid uttryckte han farhågor att få dela ”Carl Stuarts”, dvs. den engelske kungen Karl I:s, öde under Cromwell. Även om kungen kanske inte stod helt utanför kupplanerna var det onekligen drottning Lovisa Ulrika som var den främste inspiratören av dem båda. Det vore därför orrättvist att avfärda Adolf Fredriks förnekande av de fängslade som utslag av ren feghet eller ovilja att ta sitt ansvar.  

[8] Specialdomstolens officiella namn var ”Riksens höglovliga ständers kommisson”, ofta helt enkelt kallad ”kommissionen” . Beskrivningen av dess hårdhet, inte minst åklagare Renhorns ohyfsade sätt mot de anklagade och hans förkärlek att hota med ”hårdare medel”, alltså tortyr, för onekligen tankarna till senare tiders skådeprocesser i totalitära regimer.

[9] Av Sahlberg framgår endast att avrättningarna skedde ”intill Hessensteinska palatset”. Vid denna tid fanns fortfarande en kyrkogård i anslutning till Riddarholmskyrkan. Kanske skedde avrättningarna vid dess mur.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976).

Upplagd av kl. 2 kommentarer:
Prenumerera på: Inlägg (Atom)