onsdag 26 februari 2025

"Överlämna allt åt...", Peter den stores död

 

”Och vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin stjäl”, frågar Jesus retoriskt i Matteusevangeliet.[1] Detta tänkespråk är något som i synnerhet självhärskande despoter borde ta sig tid att begrunda, ty deras envåldsmakt och krav på fullständig underkastelse utestänger dem i längden från normal gemenskap med omgivningen. Även deras förtrogna och närmaste familj fruktar dem alltför mycket för att kunna ge eller ta emot verklig kärlek eller vänskap. Mitt i all sin framgång finner de att de i själva verket är ensammare och olyckligare än den ringaste av sina undersåtar. De må ha vunnit ära – eller åtminstone respekt, för egen del och rentav gjort sitt rike till ett mindre imperium men själva har de förlorat allt av verkligt värde. Så var det för tsar Peter(känd som den store), av Ryssland vid mitten av 1720-talet

Peter hade regerat i 35 år och burit titeln tsar i dryga fyrtio. Under den tiden hade Ryssland förvandlats i grunden – åtminstone på ytan. Stora delar av den baltiska östersjökusten hade övergått i rysk ägo. Finska Karelen med Viborg var också erövrat. En ny huvudstad hade grundats på tidigare svensk mark. En rysk östersjöflotta skapades och hade redan vunnit sina första segrar. Ryssland var den nya stormakten i östersjöområdet. Inom riket var kyrkans politiska makt krossad efter ungefär samma mönster som i Sverige och England 200 år tidigare. Man strävade att efterlikna de västeuropeiska hoven och dess aristokrati. Influenser från Europa var välkomna och kontakter med Väst ansågs nu vara något positivt. En förvaltning efter europeiskt(delvis svenskt), mönster började byggas upp. Efter sina segrar i kriget mot svenskarna hade Peter låtit utropa sig till imperator. Det verkligt väsentliga var emellertid att ingen fristående maktfaktor längre kunde bjuda staten motstånd – där tsaren fanns, där fanns makten.[2] Hans ombud i det väldiga riket lydde hans befallningar utan att knota – annars väntade i bästa fall knutpiska och förvisning till Sibirien, i värsta en utdragen plågsam död på Schavotten eller i tortyrkammaren. Peter den store var Rysslands obestridde härskare.

Den långa kampen hade emellertid haft sitt pris. På ett sätt som saknade motstycke i tidigare rysk historia påverkades hela samhället under Peter I av regentens politik. Tsarens iver att omforma Ryssland i allmänhet och hovet och aristokratin i synnerhet efter västeuropeiskt mönster var chockerande och fick många att betrakta sin härskare som antikrist personifierad.[3] Dessutom mobiliserades folkets alla fysiska och materiella resurser för det långa kriget med Sverige. Ingen kunde dra sig undan detta, varken livegna eller adel. Normalt sågs tsaren som något av en förkroppsligad gudom, högt ovan vanliga dödliga. Den nya politiken bar emellertid så tydligt Peters signet att han för folket kom att framstå som på en gång mer förmänskligad och mer frånstötande än sina föregångare och undersåtarna började knota. Rapporter berättade om bönder som öppet önskade att någon skulle döda den despotiske självhärskaren.    Även inom den närmaste familjen mötte Peter kraftig opposition. Hans första gemål hade kastats i kloster, eftersom hon inte ”passade in” i makens nya politik. Deras gemensamme son greps av sådan fruktan för sin far att han till slut rymde hemifrån och sökte asyl hos kejsaren i Wien. Med en blandning av hot och löften lockades prinsen hem igen, bara för att fängslas, berövas sin arvsrätt och stämplas som förrädare. Följden blev en process som kom att beröra såväl adeln som prästerskapet och (i någon mån), borgerskapet. Alla med minsta anknytning till tronföljaren förhördes, underkastades tortyr och många framstående personer avrättades brutalt. Också den suspenderade tronföljaren avled i fängelse, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far. En utländsk diplomat skrev i en hemlig rapport om stämningen i Ryssland efter tronföljarens död:

-          Miljoner människors suckar stiger mot himlen och hos varje människa döljer sig en gnista raseri som endast väntar att någon skall sätta fyr på brasan.

 

Men i praktiken vågade ingen längre opponera sig mot Peter. Oppositionen var effektivt tystad. Några år senare kunde tsaren låta kröna sin nya gemål Katarina(en livländsk kvinna av bondesläkt som först varit krigsfånge och sedan i tjugo år Peters älskarinna och hustru), till tsaritsa - en revolutionerande handling, både med tanke på hennes ursprung och att tsarens hustru normalt inte kröntes.[4] Det kunde verka som en total seger men vid mitten av 1720-talet tonade mörka moln upp sig på tsarens himmel.

 

Ingen av de söner Peter fått med Katarina hade överlevt barndomen. Endast två(noga räknat tre vid denna tid), döttrar var i livet. Sonsonen, en son till den döde tronföljaren, var knappt tio år gammal och tsaren var av förståliga skäl inte förtjust i tanken att låta en ättling av den ”suspenderade” sonen ärva tronen. Alltså fanns ingen självklar tronföljare. Peters egna krafter började dessutom svikta. Han led av njurproblem och variga sår dök upp på låren. Till råga på allt fick tsaren på hösten 1724 klart för sig att hans gemål, en av de få personer han helt litade på, dels trasslat in sig i en korruptionshärva, dels av allt att döma varit otrogen med en kammarherre, Willem Mons.[5] Även om man kan ifrågasätta påståendet att Katarina varit otrogen – skulle hon verkligen ha vågat ta en sådan risk, kom hon för en tid i svår onåd hos sin make. Den förtvivlat rasande Peter slog sönder speglar och hotade att behandla både sin hustru och hennes närmaste på samma sätt. Katarina skall dock ha förblivit lugn och stillsamt undrat om palatset verkligen kunde kallas vackert längre, så som Peter härjade med inredningen. Om det nu var detta lugn hos den anklagade som imponerade på tsaren, om han insåg att hon faktiskt var oskyldig till otrohet, eller att en process mot Katarina i praktiken kunde tolkas som en annullering av hela den politik han fört under huvuddelen av sin regering – någon officiell anklagelse riktades inte mot kejsarinnan.[6] Hon miste dock kontrollen över sin ekonomi och rätten att själv utfärda order. Efter en tid försonades paret men det märktes att Peter var tagen av vad som hänt. Den ende han verkligen litat på hade visat sig opålitlig.  

Ändå vägrade denna kraftnatur att ge allt förlorat. Han fortsatte sina dryckeslag och inspektioner av olika industrier och byggnadsarbeten och ofta tog han i gammal god stil själv del i hantverket.

 En dag i slutet av december 1724, då tsaren var på väg hem till Petersburg, såg han ett fartyg som gått på grund. Han kastade sig i vattnet och tog personligen befäl över räddningsarbetet. De nödställda tog sig iland men efter hemkomsten drabbades Peter av feber. Till än början låtsades han som det inte var något att bry sig om – julen firades som vanligt med böner, fester och supande. I början av januari intog tsaren sängen, men funderade fortfarande över landets framtid. Nu då kriget mot Sverige var slut, skrev han i ett brev, ville han koncentrera sig på Rysslands andliga utveckling, konst och vetenskap. Men nu var krafterna oåterkalleligen slut. Tsaren hade problem med urinblåsan och dessutom tycks han ha fått återfall i en venerisk sjukdom. Han plågades svårt och sade att det var som att ha ett hus på bröstet. Då besvären avtog biktade han och mottog nattvarden, försäkrande sin tro på Guds allsmäktighet och nåd. För omgivningen, möjligtvis med undantag av prästerskapet, var frågan om Peters själ och dess eventuella frälsning emellertid av sekundär betydelse. De väntade bara på en sak – Vem skulle tsaren utse som sin efterträdare, sonsonen, hustrun Katarina eller kanske någon av döttrarna. Då han tillfälligt hämtade sig så pass att han kunde utfärda order, gällde det dock andra frågor.[7] Så, eftermiddagen 27 januari 1725, grep Peter en penna och började skriva: ”Överlämna allt åt…”. Där tog krafterna slut och pennan föll till golvet. Efter en stund försökte han fortsätta men fick ett våldsamt krampanfall och föll själv till golvet, där han blev liggande. Vid 6tiden på morgonen nästa dag, 28 januari 1725, avled tsar Peter I, den store, av Ryssland, 52 år gammal.[8]

Efter att ha legat på lit de parade en dryg månad begravdes tsaren i Peter-Paulfästningens katedral 10 mars 1725, tillsammans med en yngre dotter som nyligen avlidit. Det blev en ståtlig jordfästning, med representanter från prästerskapet, armén och förvaltningen närvarande – plus naturligtvis utländska ambassadörer och en mängd nyfikna av folket. Predikan hölls av ärkebiskopen av Pskov, en av Peters främsta medarbetare inom kyrkan, som i storvulen ton talade om hur den döde ”höljt Ryssland med odödlig ära” och att han ”gjort det älskat av de goda och fruktansvärt för sina fiender”.

 

Så dog den man som på gott och ont gjort Ryssland till en europeisk makt att räkna med. 300 år senare har världen dessvärre ännu stora svårigheter med dem som försöker hålla Peters imperialistiska arv vid liv. Men vad man än i efterhand må tycka om Peter I och hans ”arvtagare”, utgör denne man, i likhet med sin svenske trätobroder Karl XII, en personlighet utöver det vanliga, ett ofrånkomligt bidrag till Europas historia.[9]                          

       



[1]  Matteus 16:26 enligt Bibeln 1917. Enligt Bibeln 2000 lyder citatet ”vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv”. En kvalificerad gissning är att den äldre versionen mer korrekt återger den ursprungliga innebörden av Jesu ord.

[2] I svenska översättningen från franska av Troyats bok(nyutgåva 1993), uppges en aning missvisande att Peter I erhöll titeln ”Kejsare” efter freden med Sverige 1721. Detta är förvirrande för en svensk eftersom orden kejsare och tsar båda har sitt ursprung i det romerska Caesar. I själva verket tilldelades Peter titeln imperator efter fredsslutet med Sverige. Som bekant har både det engelska emperor och franskans empereur sitt ursprung i denna romerska hederstitel för en segerrik general. Imperator ingick sedan bland de ryska härskarnas titlar fram till revolutionen men tsar förblev deras ”vardagliga” beteckning..

[3] Det mest kända exemplet är den så kallade ”skäggskatten”. Tsaren såg de långa ryska skäggen som ett uttryck för barbari och krävde att den som önskade behålla sitt skägg skulle erlägga en summa i vederlag. I annat fall skulle skäggen klippas med våld. För den som aspirerade på en tjänst vid hovet eller i förvaltningen blev det snart omöjligt att vara skäggig. För ryssar i allmänhet var skägget å andra sidan en symbol för vem man var – att man var en god ortodox kristen, precis som de skäggiga profeterna i Bibeln. Visst vårdade man sitt skägg men tanken att klippa av det var närmast ett helgerån. Man blev som en hedning

[4] Detta hade i själva verket bara inträffat en gång tidigare, då den polska furstedottern Marina gifte sig med den förste ”falske Dimitri” under Stora oredan i början av 1600-talet.  

[5] Mons var född i Ryssland men av holländsk släkt. Som extra krydda i dramat hade hans äldre syster Anna en gång varit älskarinna åt tsar Peter, som övervägt att gifta sig med henne. Anna hade emellertid inlett ett förhållande med en utländsk diplomat och avpolletterats som kejserlig mätress. (Man kan kanske förvåna sig att hon inte råkade värre ut). Anna gifte sig med sin diplomat och avled i tuberkulos 1714.    

[6] Det är också påfallande att Mons ”bara” blev halshuggen, inte lemlästad eller på annat sätt plågad till döds som man kunde vänta sig när en undersåte haft fräckheten att inleda en kärleksaffär med tsarens gemål. Det finns å andra sidan liknande exempel i historien. När Henrik VIII:s kammartjänare Thomas Culpeper 1541 anklagades för att ha haft samlag med kungens femte drottning, blev han endast halshuggen medan en annan man, som haft förhållande med drottningen innan hon gifte sig, rådbråkades till döds.

[7] Bland annat befallde Peter att straffångar och desertörer skulle benådas. Sådant hörde till god sed då en konung låg för döden. Svenske kungen Johan III förkunnade på sitt yttersta 1592 att ”Alla som utan Guds förtörnelse kan förskonas må frigivas”.

[8] Datum anges här efter dåvarande rysk tidräkning, som på 1700-talet låg 11 dagar efter den gregorianska. Enligt den senare avled Peter I 8 februari 1725. Vid denna tid gällde dock den julianska tidräkningen ännu i Sverige.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning1981, nyutgåva 1993). Främst s. 301-13. För flera texter om Peter den store hänvisas till Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. och Dynastihistoria: Katarina I del I. Katarina och Peter.

fredag 14 februari 2025

Attentat i Versallies

 

En kväll i början av januari 1757 steg kung Ludvig XV ut ur slottet i Versallies för att åka till det mindre Trianon längre bort i parken. Det var i Trianon han helst höll till. Det var inte bara bekvämare och trevligare än det stora slottet – som i stort sett bara var en representationsbyggnad för Konungen, inte en bostad för en enskild man. Dessutom var det betydligt enklare att hålla värmen i Trianon, vilket var av särskilt värde så här på vintern. Då kungen med sitt sällskap kom ut på slottsgården samlades en mängd människor kring honom vilket inte var ovanligt, även om kungen helst undvek större folksamlingar och bara umgicks förtroligt med en snäv krets av rådgivare och vänner. Plötsligt i trängseln kände kungen att någon knuffade till honom och i nästa ögonblick rann en varm ström av blod ned för hans högra sida. Någon hade huggit honom med en kniv.

Ludvig XV blev skräckslagen:

”Jag är mördad”, ropade han. ”Det var mannen i hatt, där! Döda honom inte”!

En mindre panik uppstod, människor sprang och skrek. Kungen fördes hastigt till sin sängkammare i slottet, medan attentatsmannen omedelbart greps.

Eftersom kungen planerat att tillbringa natten i Trianon var bokstavligt talat ingenting förberett i Versallies – inga lakan i sängen, ingen av kungens personliga tjänare på plats, varken läkare eller präster tillstädes.[1] Trots att man snart gjorde bedömningen att skadan knappast var allvarlig, var kungen så skakad av vad som hänt att han var säker på att han skulle dö. Attentat mot kungar och ledande politiker var i och för sig inte någon alldeles unik företeelse i fransk historia. Under religionskrigens tid hade två kungar i rad mist livet genom knivdåd. Ludvig XIII:s förmyndare hade också mördats i ett attentat 1617. Dessa händelser låg emellertid mer en 100 år bakåt i tiden och hade ägt rum före Solkungens tid. Tanken att någon med berått mod på öppen gata, eller snarare slottsgård, skulle anfalla ”den alldrakristligaste kungen”, Ludvig XIV:s ättling och efterträdare, var så otrolig att ingen på allvar kunde föreställa sig den. Detta var mer än ett angrepp på en enskild individ – det var ett angrepp på en princip, närmast ett helgerån.[2]  

Attentatsmannen hette Robert Damiens. Han gjorde ett allmänt förvirrat intryck men hävdade att hans avsikt inte varit att döda kungen. Han menade att Ludvig XV fattade dåliga beslut och leddes av dåliga rådgivare. Med sitt angrepp hoppades han förmå kungen att slå in på en ny kurs. Till professionen var han betjänt och hade tjänstgjort i flera adliga och borgliga familjer med anknytning till Parisparlamentet – den domstol som bland annat hade till uppgift att registrera nya lagar och på så sätt ge dessa sitt godkännande. Oftast var parlamentet samarbetsvilligt men var medlemmarna missnöjda kunde de utgöra en farlig härd för revolt mot kungamakten. Sådant hade hänt förr, inte minst under Fronden vid mitten av 1600-talet. På senare tid hade kungens relationer med parlamentet varit minst sagt ansträngda. En viktig faktor var, paradoxalt nog som det kan tyckas, en femprocentig inkomstskatt som var avsedd att inte enbart drabba bönderna utan också adel och borgare och som tagits ut för att bekosta Frankrikes krig både i Europa och mot engelsmännen på världshaven. Varken de rika borgarna eller kyrkans högste kunde tåla en sådan reform, varför parlamentet vägrat godkänna den med efterföljande oroligheter till resultat. Krigen var inte bara dyra – de gav inte heller den utdelning man hoppats på, trots att armén skördat framgångar på slagfältet. Dessutom fanns en religiös faktor med i bilden. Kungen och kyrkan hade länge motarbetat jansenismen som å andra sidan fått stor spridning just bland borgarna i Parisparlamentet. Nyligen hade biskopen av Paris förklarat att den som inte kunde visa intyg på att ha biktat sig för en ”ortodox” katolsk präst inte heller fick motta nattvarden på dödsbädden. Detta upprörde Paris borgerskap – ingen hade rätt att neka någon sista smörjelsen inför slutet.[3] Den (i religiöst avseende, om också inte alltid i sitt leverne), fromme katoliken Ludvig XV ställde sig på kyrkans sida. Därmed var han en fiende och tyrann i jansenisternas ögon. Den yttersta orsaken till missnöjet låg dock sannolikt hos Ludvig XV själv. Enkelt kan man säga att han fordrade lydnad men själv inte förde sig som en kristen kung borde göra. 1757 hade Ludvig regerat i nära 35 år och varit kung i 47. Vid det här laget var han mera känd för sina utsvävningar(verkliga och uppdiktade), än för sina framgångar som statsman eller krigare. Han betraktades allmänt som ett viljelöst redskap i händerna på sina mätresser, med Madame Pompadour i spetsen. Att det i grund och botten handlade om en ensam, blyg och osäker människa som sökte trygghet i sin förtvivlade strävan att klara en uppgift han inte var vuxen, hade opinionen varken praktisk möjlighet eller psykologisk förmåga att förstå. De såg bara en man som fordrade deras krafter och pengar till krig och slottsbyggen, medan han själv levde som sultanen i något muslimskt harem. Folket började helt enkelt tröttna. En ny tid med en ny syn på vad en kung borde göra och representera närmade sig alltmer. Den hade i själva verket redan inträtt, även om det skulle ta 30 år till innan den bröt ut i revolution. För den som ville se var attentatet en allvarlig varning.[4]

 

Kungen låg nu alltså sjuk. Även om såret efter kniven, som redan nämnts, visat sig vara ytligt var Ludvig fortfarande säker att han skulle dö. Långa stunder låg han instängd med präster och biktade sina synder. Enligt kutym måste en döende kung som önskade bereda sig för nästa värld visa god vilja genom att sända bort sin älskarinna. Om han sedan tillfrisknade fick hon inte återvända. Att först be Gud om förlåtelse för ett utomäktenskapligt förhållande och sedan återuppta det på nytt ansågs väl magstarkt även för en kung av Frankrike.[5] Nu förväntades att Madame de Pompadour skulle lämna hovet. Efter tolv åt ”i tjänsten” var hon visserligen mer av väninna och rådgivare än sexpartner åt kungen, men hon var hans Maitraise en titre och symboliserade i mångas ögon Ludvigs ”syndfullhet”.[6] Pompadour hade hållit sig borta från kungen sedan attentatet inträffat. Hon satt i sin våning i Versallies och väntade på slutet – eller på att kallas till kungen. Många som avundades hennes ställning sökte upp henne för att, som de trodde, njuta av hennes kommande fall. En av kungens döttrar bad till och med mätressen att självmant dra sig tillbaka ”för kungens bästa”. Ett tag var hon inställd på att resa till sitt hus i Paris men andra, som kände Pompadour och visste hur mycket hon betydde för Ludvig, rådde henne att stanna kvar. Kungen skulle säkert ta kontakt med henne. Detta intrigspel pågick en dryg vecka, varpå kungen plötsligt steg upp från sin bädd och lämnade sin svit, iförd en kappa han lånat av en av sina förtrogna. När han kom tillbaka verkade han lugn och avspänd. Alla var säkra på att han varit hos Pompadour. Exakt vad som hänt är osäkert men vänner till mätressen beskriver det som att hon tröstat kungen och hjälpt honom att komma över vad som hänt. Ludvig hade fått ny kraft att fortsätta leva. Istället för att Pompadour förvisades befalldes två av hennes ledande fiender att lämna hovet. Mätressen hade ridit ut stormen.

För Robert Damiens fanns dock ingen storm att rida ut. Eftersom han förgripit sig på kungen – nästan på Gud själv, kunde hans öde bara bli ett. Trots att han redan torterats svårt och bland annat fått fotsulorna brända dömdes han till en utdragen och fasansfull död, där man efter att ha utsatt den olycklige mannen för fruktansvärda plågor med hjälp av eld, sökte slita sönder hans kropp mellan hästar. När det inte lyckades högg man av hans lemmar, en i taget. Hela tiden var han vid medvetande.[7]  

Som de flesta suveräner, kungar eller despotiska politiker, tog Ludvig XV attentatet som bevis för att lagarna måste stramas åt – inte som symtom på behovet av reformer. Skrifter som ”spred oro” och ”uppeggade folket” belades med dödsstraff(författaren). Den som tryckte dylika skrifter fängslades. Som alltid visade sig åtgärderna på sikt meningslösa. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att tysta opinionen med våld. En trösterik tanke i vår egen oroliga tid.[8]                                              

 



[1] Dessa båda kategorier yrkesmän hade så att säga varsin livsavgörande uppgift i en krissituation – läkarna skötte kungens fysiska, prästerna hans andliga välbefinnande.  

[2] Utländska besökare lär ha förvånats över hur lätt det var att komma in i Versallies. Också efter attentatet mot Ludvig XV stod slottet i princip öppet för alla, under förutsättning att de var något så när anständigt klädda. När ett uppbåd av missnöjda parisare tågade mot Versallies i oktober 1789 visade det sig att slottsgrindarna rostat igen och inte kunde stängas. Den stora anläggningen med många hemlighetsfulla gångar och lönntrappor, omgiven av en mindre stad där människor ur alla samhällsklasser dagligen rörde sig fullt öppet och lagligt, måste i praktiken ha varit omöjlig att bevaka effektivt. Dessutom var det praxis att undersåtarna hade rätt att se sin kung. Man kan säga att franske kungen på 1700-talet levde avskilt från folket men inte folket från kungen. Som bekant gick Gustav III i stort sett ensam på maskeradbalen 1792, trots varningar och trots den pågående revolutionen i Frankrike. En förklaring kan vara att insikten om en ny tid, där kungens person inte längre var okränkbar, helt enkelt inte ”hunnit sätta sig”. Som vi vet har svenska politiker mördats även i vår tid, vilket väckt både skräck och förvåning.  

[3] Jansenismen var en avart inom katolska kyrkan som fått sitt namn efter sin grundare, den Holländske teologen Cornelius Jansen, under 1600-talets första hälft. I likhet med Calvin hävdade man att människan, såsom ohjälpligt fallen i synd, endast kan undfå frälsning genom Guds särskilda nåd. Medlemmarna, som hade hela kloster i sin ägo, bedrev flaggelantism(självspäkning), för att frälsa sig och föll ofta i extas. Jansenismen hade förbjudits av påven 1713 men rörelsen levde envist vidare. Det är att märka att Hugenotterna under 1500-talet på motsvarande sätt hade sitt starkaste fäste inom borgerskapet-    

[4] Om någon enskild person skall klandras för det spända opinionsläget årtiondena kring revolutionen, är det snarare Ludvig XIV än Madame Pompadour, Marie Antoinette eller dessa kvinnors respektive kungar. Solkungen byggde ett system där allt fokuserade på kungen av Guds nåde. Duktiga ministrar fanns naturligtvis – Ludvig XIV saknade inte begåvning att bedöma människor. Det fick dock aldrig råda tvivel om var den egentliga makten låg: hos Konungen . Så ordnade han det eftersom detta styrelseskick passade honom. Efterträdarna tänkte han inte på.

[5] Till och med Madame de Maintenon hade visats bort då Ludvig XIV låg på sitt yttersta 1715, trots att hon sannolikt var kungens morganatiska hustru sedan nära trettio år. Inte desto mindre hade Ludvig XV år 1744 berett sig att återta sin dåvarande mätress, som han förvisat under en svår sjukdom. Damen hade emellertid själv avlidit innan hon hann återkallas. Det är därför inte förvånande att försiktiga hovmän då kungen åter låg för döden 1774 beredde sig att uppsöka Madame du Barry(Ludvigs sista mätress), om hon till äventyrs skulle sändas efter på nytt. Den gången avled emellertid majestätet som förväntat var.   

[6] Madame Pompadour, som egentligen hette Jeanne Antoinette Poisson, hade i stort sett samma ställning i Frankrike som furst Potemkin i Ryssland. Från att ha varit sin härskares älskare/älskarinna, blev de deras främste rådgivare och i praktiken en sorts premiärminister. Båda har i historien kommit att symbolisera den maktfullkomlige kungaälskaren och båda var utan tvivel sin suveräns stora kärlek i livet. Detta hindrade givetvis varken Ludvig XV eller Katarina den stora att samtidigt unna sig andra, ytligare förhållanden.   

[7] Notera att Anckarström 34 år senare ”bara” pryglades tre dagar i rad och att man vid avrättningen högg av huvudet och handen samtidigt. Kroppen sönderhackades först efter att den dömde avlidit. Pinan var här inte en del av straffet på det sätt som varit fallet i Frankrike 1757. Å andra sidan innehåller avrättningen av livländaren Patkul 1707(dömd för förräderi mot Karl XII), flera inslag som känns igen från straffet av Damiens. Även dödstraff speglar sin tid.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvists biografi Madame de  Pompadour, intelligens, skönhet, makt(2008), kapitlet ”attentatet mot Ludvig XV”.

torsdag 30 januari 2025

Det första mötet

 

Det är ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att genast bedöma vikten av en enskild händelse i livet. Ett till synes viktigt möte med exempelvis en framstående politiker kan visa sig betydelselöst medan ett slumpartat sammanträffande vid en fest eller på en konsert visar sig bli livsavgörande. Så var det för adelsmannen Axel von Fersen och Frankrikes kronprinsessa Marie Antoinette i januari 1774.

De två ungdomarna var jämnåriga, 18 år. Fersen var son till en svensk greve, krigare och politiker som de senaste tjugo åren varit en av sitt lands främste. Sonen hade i tre år rest runt på sin Grand Tour i Europa för att fullborda sin utbildning till fulländad världsman. Han hade träffat furstar och kungar vid de många italienska och tyska hoven, studerat matematik, historia, språk, fäktkonst och fortifikation, besökt kyrkor, museer och utgrävningarna i Pompeji – till och med träffat den gamle Voltaire på hans gods vid franska gränsen mot Schweiz, där filosofen satt iförd sina antika kläder(á la Louis XIV), sitt ”mycket rynkiga ansikte” och ”synnerligen vackra ögon, som har ett mycket satiriskt uttryck” De talades vid i två timmar.[1] Överallt väckte Fersen beundran för sitt vackra ansikte, ståtliga figur och förnämt distanserade sätt. Gustaf Philip Creutz, svenska sändebudet i Paris, konstaterade senare att ingen av hans landsmän som besökt Frankrike smällt in så bra i Parissocieteten och vid hovet och att ingen heller kunde ha fört sig bättre och mer passande än riksrådet och FD lantmarskalken von Fersens äldste son. Toppbetyg över hela linjen med andra ord.

Om Axel von Fersen vid sin ankomst till Paris i slutet av 1773 var en adelsyngling som äntligen nått den plats han helst av allt ville besöka och där han kanske rentav kunde göra karriär, var den jämnåriga Marie Antoinette en visserligen gladlynt men frustrerad flicka med en allt starkare känsla att ha hamnat fel i tillvaron. Som yngsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia hade hon länge varit en av många i en stor syskonskara – inte så att hon medvetet försummats eller behandlats illa. Man räknade bara inte med henne som kandidat till något storslaget äktenskap. Med tiden dog dock flera av de äldre syskonen eller försvann på annat sätt ur räkningen och plötsligt, vid mitten av 1760-talet, stod ”Antoine”, som hon kallades i familjen, som enda kvarvarande kandidat till en äktenskapsallians med Frankrike.[2] Genast började utbildningen för den storslagna framtiden som drottning vid Europas främsta hov. Uppgiften visade sig svår. Flickan var långt ifrån obegåvad men hade svårt att verkligen fördjupa sig i ett ämne. Hon tyckte bättre om att dansa, skratta, leka och umgås med goda vänner än att sitta med näsan i någon tråkig bok om historia eller fransk geografi. Hon måste ha roligt för att det hon läste verkligen skulle sätta sig, konstaterade en fransk informator som hade skickats till Wien. När det gällde kunde hon dock föra sig – ingen gick med sådan värdighet eller dansade med sådan grace som Frankrikes tilltänkta drottning. Detta med bildningen fick väl ordna sig med tiden och konsten att föra sig var trots allt det viktigaste.     

Så avreste bruden till Frankrike, dit hon anlände i maj 1770. Bröllopet var visserligen storslaget men för den nya kronprinsessan var flyttningen omskakande. Från att ha varit den yngsta prinsessan vid Habsburgarnas hov blev hon nu första dam vid hovet i Versallies, eftersom kungen inte hade någon drottning. Som alltid vid ett hov blev nykomlingen strängt iakttagen och eftersom man i Versallies höll hårdare på etiketten än någon annanstans var det strängare än någonsin – bokstavligt talat varenda gest och handling var reglerad, från morgonuppstigning till sänggående. Att alliansen med Frankrikes gamle arvfiende Habsburg ogillades av de flesta vid hovet gjorde inte saken bättre – det var som om folk bara väntade på att prinsessan skulle göra något misstag eller begå någon överträdelse. Redan kallades Marie Antoinette ”Österrikiskan” bakom sin rygg, det skällsord som revolutionärerna snart skulle sprida i sina pamfletter och nidskrifter.

Den enda som inte intresserade sig för prinsessan var hennes make, Frankriks Dauphin prins Ludvig. Han var blyg och hämmad och hade säkert aldrig velat gifta sig överhuvudtaget, särskilt inte med någon som var så olik honom till sätt och utseende. Han var klumpig och fet och gjorde rent allmänt ett slarvigt intryck – pudret låg spritt över kläderna, jackornas knappar lossnade och han välte möbler när han gick genom slottets salar. Ändå var han inte dum – han läste gärna, särskilt historia och encyklopedisternas verk. Dessemellan sysslade han med smide, jagade eller åt goda måltider. Som godsägare på landet eller hertig vid något mindre hov hade han säkert gjort stor lycka. Som arvtagare till ett rike där kungen förväntades vara solen i sitt eget universum var han, uppriktigt sagt, en katastrof. Det är knappast förvånande att detta omaka par de första åren inte lyckades ha samlag med varandra. Det skulle ta sju år innan Marie Antoinette blev gravid.[3]  Prinsessan utsattes för ett starkt tryck, dels från modern som undrade varför ingenting positivt hände i det arrangerade äktenskapet, dels från sin närmaste omgivning i Versallies. Ambassadörer och hovmän iakttog nogsamt minsta skiftning och tecken inom kungliga familjen – vad betydde de fläckar som hittats på kronprinsparets lakan? Kronprinsen hade kysst sin hustru offentligt, var de på väg att förenas till slut? Men ingenting hände. Att kungens yngre bröder gifte sig med två systrar från Savojen hotade försvaga Marie Antoinettes ställning ytterligare och när den yngre av hennes svägerskor nedkom med en son 1775 blev stämningen snudd på fientlig. Skräniga torgmadamer, som hade rätt att sända representanter då en kunglighet låg i födslovåndor, förföljde sin nya drottning genom palatset med hånfulla frågor varför hon inte skänkte dem en tronarvinge. Den olyckliga kvinnan brast i gråt i sin kammare. I detta potentiellt hotfulla läge anlände den unge Axel von Fersen till Paris och Versallies.[4]      

Läser man skildringarna av det första mötet(eller snarare de första mötena), mellan Frankrikes blivande drottning och adelsmannen från Sverige, slås man av hur lite som egentligen händer. Unge Fersen besöker hovet flera gånger och träffar både den gamle kung Ludvig XV, hans älskarinna Madame du Barry och kronprinsparet. Inget tyder på något annat än att det rört sig om helt konventionella sammanträffanden. Det är på en bal med maskerade gäster på operan i Paris som något verkar ha inträffat.

Fersen har varit på operan tidigare och gjort ett antal damer sin kur. Vid ett tillfälle beklagar en av dem att han inte är hennes man, så att de kan ligga med varandra:

-          Jag svarade att det på inget sätt utgjorde något hinder men hon sprang sin väg.

Fersen hittar då en annan trevlig dam med flor för ansiktet som är mer tillmötesgående: - Jag tror att hon var sångerska, fast hon påstod att hon inte var det, skriver han i sin dagbok och tillägger: ”Hon var fortfarande mycket vacker när vi(Fersen och hans informator), lämnade balen klockan tre”.

30 januari 1774 besöker Fersen åter en operabal. Det är ovanligt många människor samlade och man kan knappt röra sig. Plötsligt närmar sig en ung maskerad dam – de börjar prata med varandra. Vad de säger får vi inte veta, bara att de talas vid ”en lång stund”. Efter ett tag märker Fersen att de är iakttagna. En grupp samlas runt dem och betraktar dem nyfiket. Kvinnan blir ängslig och drar sig undan men lyfter först sin mask. Det är kronprinsessan![5]

Loomis antar att den unge adelsmannen måste ha befunnit sig ”i en ganska animerad sinnestämning” över att oförhappandes möta och nästan på tu man hand konversera Frankrikes blivande drottning. Hur Fersen än reagerade och vad han än kände är det tydligt att Marie Antoinette bevarat minnet av den okände ädlingen i sitt hjärta, ty när Fersen drygt fyra år senare återvänder till Frankrike och presenteras för hovet utropar drottningen: ”å, det är ju en gammal bekant”! Ingen annan i familjen reagerar med ett ord.

Loomis vill tolka detta så att flera möten som vi inte känner till måste ha ägt rum mellan de två ungdomarna innan Fersen lämnade Paris i maj 1774. Teoretiskt är det naturligtvis möjligt, men med tanke på hur strikt reglerad tillvaron vid franska hovet var är det knappast troligt att något mer privat sammanträffande kan ha ägt rum utan att lämna spår i källorna. Något måste ha hänt under de korta, konventionella mötena i Versallies eller vid balen på operan i Paris som lämnat avtryck i Marie Antoinettes minne. Det är frestande att tala om ”kärlek vid första ögonkastet”, men kanske är det något betydligt trivialare och samtidigt mer betydelsefullt som inträffat.

Fersen var en ung, ståtlig ädling från ett avlägset land. Det innebar både att han omgavs av den air av hemlighetsfullhet som unga människor lätt attraheras av och att han, i motsats till adelsmännen i Versallies, inte kunde förvänta sig att få förmåner av den blivande drottningen. Under den korta stund i operasalen då Fersen inte visste vem den maskerade kvinnan var märkte kanske Marie Antoinette att denne man attraherades av henne i egenskap av kvinna! För första gången i livet såg någon henne enbart som människa och fann henne attraktiv och intressant att konversera. För en kunglighet, särskilt en ung kunglighet som länge upplevt besvikelser och förödmjukelser i sitt äktenskap och smygande fientlighet från sin omgivning, måste en sådan händelse, hur obetydlig den än kan förefalla, sätta outplånliga spår i minnet. Så inleddes, utan att vare sig Fersen eller Marie Antoinette just då anade det, det förhållande som skulle förläna ett skimmer av trakisk romantik även åt den blodiga franska revolutionen.[6]

  

                           



[1] Det är fascinerande hur många av sin tids, men också nästföljande generations stora eller legendariska personligheter Voltaire träffat. i 20årsåldern mötte han Karl XII:s beryktade rådgivare Görtz, som lär ha föreslagit honom att ta tjänst hos Karolinerkungen. Som god vän till Fredrik den store både kände och brevväxlade han med Sveriges drottning Lovisa Ulrika och hennes son Gustav III. Han lärde känna den blivande Madame Pompadour redan då hon var en ung flicka och spelade senare en viss roll i hennes väg till makten. Utan att veta det mötte han alltså även olycksdrottningen Marie Antoinettes stora kärlek, som skulle spela en så ödesdiger roll i den revolution han själv förutspått. Om han fått leva lite längre hade Voltaire mycket väl kunnat träffa Napoleon, som reste till Frankrike första gången samma år filosofen avled(1778). Napoleon var då 9 år.  

[2] Kejsarinnan Maria Teresia fick 16 barn på nitton år, av vilka hela nio var döttrar. Flera av flickorna fick dock smittkoppor, som antingen blev deras död eller antogs ha gjort dem sterila och därmed olämpliga för äktenskap. Den mest berömda av döttrarna utöver Marie Antoinette är hennes tre år äldre storasyster Maria Karolina, drottning av Neapel. Av de fem pojkarna blev två kejsare.

[3] Det har skrivits mycket om Marie Antoinette och Ludvig XVI och deras, bokstavligt talat fysiska, förhållande till varandra. Författare som Loomis och Zweig menar att kungen hade för trång förhud vilket gjorde själva den fysiska akten svår vid samlaget. De hävdar också att detta givit Ludvig mindervärdeskomplex och närmast gjort honom till ett redskap i sin hustrus händer. Fraser nämner å sin sida att det ryktats att kungen hade trång förhud men anser att detta i sig inte bör ha påverkat möjligheten till samlag. Ludvig var snarare blyg och oerfaren och dessutom upplärd från barnsben att hysa misstänksamhet mot habsburgare i allmänhet. Marie Antoinettes påstådda ”makt” över sin make ser Fraser som betydligt överdriven – delvis uppdiktad av drottningen själv, för som hon sade: ”Jag låter alla tro att jag har större inflytande än jag har, annars skulle jag ha ännu mindre”. Det kan tilläggas att äktenskap där parterna under flera år haft få eller inget samlag ingalunda är okända fenomen inom furstedynastier. Sju år är inte ens något ”rekord” i sammanhanget. De samtida Gustav III och Sofia Magdalena tog nio år på sig att fullborda äktenskapet, med viss hjälp av sin hovstallmästare. Därefter tog det ytterligare två år innan drottningen blev gravid. Ludvig XIII och Anna av Österrike var gifta 23 år innan Ludvig XIV föddes.    

[4] Ludvig XV avled i maj 1774 och efterträddes av sin äldste sonson. Scenen med de påstridiga torgmånglerskorna ägde alltså rum drygt 1,5 år efter Marie Antoinettes första möte med Fersen , men den antyder ändå i vilken pressad ställning hon befann sig vid hans ankomst.

[5] De sekundärkällor jag använt beskriver scenen något olika. Om man lägger ihop dem är ovanstående vad som i huvudsak tycks ha inträffat.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Stanley Lommis, Den farliga vänskapen, Marie Antoinette, Axel von Fersen och flykten till Varennes(svensk översättning 1973), främst s. 12-14 och 38-42, och Herman Lindqvist Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman(1991), främst s. 32-33. Hos Lindqvist ges en utförlig redogörelse för Fersens Grand Tour genom Europa 1770-73, inklusive det ovan omtalade mötet med Voltaire. Antonia Fraser ger en insiktsfull och medkännande beskrivning av Marie Antoinettes första år i Frankrike i sin biografi över drottningen från 2002 inberäknat mötet på operan i Paris (kapitel 5_8).

lördag 18 januari 2025

Ett kylslaget bröllop

 

En företeelse som visserligen förknippas med kungahus och andra förnäma familjer men som de flesta nog inte associerar till i första hand i samband med dynastier, är hovdvärgarna och narrarna. Om man reflekterar över dem förknippas de förmodligen främst med medeltid och renässans, trots att hovdvärgar är kända sedan antiken.  Under medeltid och renässans var det närmast på modet för kungar och furstar i Europa att hålla sig med minst en dvärg eller narr. Deras uppgift kunde både vara att underhålla gäster med upptåg och andra tokigheter och att ”säga sanningar” till sin herre, sådant som ingen annan vågade säga men som fursten borde få höra.[1] Dessa män och kvinnor var ofta kroppsligt ”deformerade”, med puckelrygg eller annan form av ”vanskapnad”. De sågs både som dårar och varelser med en hemlighetsfull makt – att komma nära en dvärg ansågs bringa lycka, men de kunde räkna med både hugg och slag om deras herre blev missnöjd. Sverige är knappast ”hovdvärgarnas land”, men vi har några stycken att visa upp. Erik XIV hade dvärgen Herkules, som lär ha fått sitt namn som en hånfull anspelning på det skepp med samma namn svenskarna erövrade i vad som blev inledningen till Nordiska sjuårskriget. Eriks svägerska Katarina Jagellonica hade sin kvinnliga dvärg Dorothea, som dock långt ifrån att vara någon narr var sin härskarinnas närmaste förtrogna. Så sent som i början av 1700-talet hade Karl XII en egen dvärg vid namn Luxemburg. Vad vi här skall ägna oss åt är emellertid en episod från 1700-talets Ryssland, som väl illustrerar vad dvärgar kunde få utstå men onekligen har sina komiska poänger.[2]       

Under 1730-talet styrdes Ryssland av Anna Ivanovna, Peter den stores brorsdotter – dvs. hon var regent. Vad gällde själva styrandet av riket överlät hon det med varm hand åt sina gunstlingar. Anna hade i sena tonåren gifts bort med hertigen av Kurland, som då nominellt tillhörde Polen-Litauen och idag utgör en del av västra Lettland. Hertigen hade dock avlidit under parets resa till sitt rike och den nyblivna änkan hade, på farbror Peters befallning tvingats fortsätta färden ensam för att garantera det ryska inflytandet i hertigdömet.[3] Här levde nu Anna under relativt små omständigheter och det var kanske naturligt att hon lärde sig njuta av det goda livet kunde skänka. Med tiden inledde hon ett förhållande med sin sekreterare Ernst Johann von Biron(Bühren), en adelsman av något dunkel härkomst.[4]

Efter kusinen Peter II:s död valde ett starkt parti ur ryska högadeln Anna till kejsarinna, mot att hon accepterade flera inskränkningar i sin maktutövning. Sedan hon genom en mindre statskupp i Moskva lyckats annullera dessa löften, övertog hon sina företrädares ställning som enväldig ”härskare över allt Ryssland”.[5] Efter något år slutade hon emellertid att delta i riksrådets sammanträden och ägnade sig istället åt diverse nöjen: fester, sex med Bühren, skjuta fåglar från Vinterpalatsets fönster samt andra mer eller mindre spektakulära upptåg. Den egentliga makten övertogs, förutom av gunstlingen Bühren, av flera tyska och några ryska adelsmän.[6]      

Ett av Annas stora nöjen var just dvärgar, ju fulare desto bättre. Liksom så många andra furstar fascinerades hon av dessa ”monster” och tyckte om att se dem göra grimaser och fåna sig. På så sätt, menade kejsarinnan, lärde man sig både hur ”normala” människor såg ut och stimulerades att själv vårda sin hälsa. Därför fanns det ett eget litet hov av fysiskt, ibland även psykiskt, handikappade personer vid tsarhovet. I denna grupp ingick en kvinnlig kalmuck som tydligen åtnjöt sin härskarinnas särskilda intresse. En dag ropade hon att hon hade lust att gifta sig och Anna lovade uppfylla hennes önskan. En adelsman ur rikets förnämsta aristokrati ställde upp på spektaklet. Han var ingen dvärg eller led av annat kroppsligt ”lyte”, men eftersom kejsarinnan tyckte om att låta folk spela pajas inför sig brukade han hänga på – allt för hovgunsten. På utsatt dag, i februari 1740, samlades en stor mängd bröllopsgäster i Petersburg. De hade kallats från rikets alla hörn och bar sin respektive hemtrakts särskilda dräkter. I en halvt ståtlig, halvt löjlig procession drog gästerna genom staden till ljudet av klockor och gälla instrument – några red till häst andra på en hjort, en hund eller en gris. Brudparet red elefant. Gunstlingen Bühren, nu hertig av Kurland, stod för festmåltiden. När så allt var klart fördes de nygifta till ”bröllopsgården”, vilken visade sig vara ett palats helt gjort av is.[7] Här fanns sovgemak, badrum, matsal, gallerier, statyer, kanoner, en konstgjord elefant och två pyramider – allt gjort av is. (Även sängkammarens inventarier var gjorda i detta material). För att brudparet inte skulle smita iväg till något varmare härbärge stod vakter vid ingångarna. Det var bara att, under kejsarinnans glättiga övervakning, lägga sig i den kylslagna bädden som vilket nygift par som helst. Därefter uppsökte Anna sin egen varma säng i Vinterpalatset.[8] Brudparet hade inte frusit ihjäl nästa morgon men lär ha åkt på en rejäl förkylning och blivit lite blåslagna. Exakt hur det gick sedan är tydligen oklart men de två skall småningom ha emigrerat och faktiskt fått två barn. Efter hustruns död gifte adelsmannen om sig och levde ytterligare många år. Vad kejsarinnan Anna beträffar var hennes tid utmätt, om det nu var hennes allmänt utsvävande liv eller någon specifik sjukdom som orsakade det. Hon avled åtta månader efter det kylslagna bröllopet i oktober 1740, 47 år gammal.[9]  

  

                

  



[1] Ett klassiskt exempel ur skönlitteraturen är naturligtvis narren i Shakespeares ”Kung Lear”.

[2] Angående Erik XIV:s dvärg, se Katarina Harrison Lindbergh, Det nordiska sjuårskriget 1563-1570(2021. Beträffande Katarina Jagellonicas tjänarinna och dvärgen Luxemburg, se Dorothea (hovfunktionär) – Wikipedia och Anders Luxemburg – Wikipedia. I förbigående kan nämnas att skrivaren personligen hyser ett speciellt intresse för Luxemburg, alltsedan jag i pojkåren hörde SR:s uppsättning av Strindbergs Karl XII(1986), där denne dvärg spelar en viss roll.  I skrivande stund har jag dessvärre icke funnit nog material att ge denne man en egen text. Jag hoppas en dag göra en blogg om ”Dvärgen från Kumla”.

[3] Hertig Fredrik Wilhelm Kettler var en ättling till Ordensstatens siste stormästare, som erhållit Kurland som förläning 1561. Sedan Anna blivit kejsarinna övertogs Kurland, åtminstone på papperet, av hennes makes farbror, som residerade i Danzig(nuvarande Gdansk).Mittau(nuvarande Jelgava), var Kurlands huvudstad.     

[4] Bührens farfar hade ingått i tjänarstaben hos dåvarande hertigen av Kurland(enligt Troyat var han stalldräng).. Fadern avancerade till officer och var uppenbarligen nog välbärgad att låta Ernst johann studera i Königsberg(nuvarande Kaliningrad). Bûhren relegerades och återvände till hertighovet. Enligt egen uppgift var han av fransk adlig härkomst och lät därför stava sitt namn ”Biron”(som det fortfarande stavas på nätet.). Tack vare sin härskarinnas gunst blev han med tiden själv hertig av Kurland. (Se Ernst Johann von Biron – Wikipedia).

[5] Angående kejsarinnan Annas maktövertagande, se Dynastihistoria: Konsten att överlista ett högadligt råd.

 

[6] Detta innebar inte att Ryssland helt stagnerade som expansiv stormakt. Man ingick en koalition med Österrike(Tyskromerska riket), mot Ottomanska riket, i syfte att skapa ryskt herravälde i Svarta havet. Bland annat ockuperades Krim, vilket man dock tvingades lämna till följd av freden i NisS 1739.I G. A Bürgers version av den ryktbare Münchhausens äventyr deltar baronen i detta ryskturkiska krig.  Enligt Troyat var det ändå under Annas regering(1734), som Ukraina definitivt införlivades med ryska kejsardömet. Jag har dock inte lyckats få detta bekräftat.    

[7] Byggnaden skall ha varit tjugo meter lång, tio meter hög och sju meter bred.

[8] Det var inte det palats med samma namn som finns i Petersburg idag. Det började byggas först under kejsarinnan Elisabets regim 1741-61.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), främst s. 94-98.  Se även Anna Ivanovna – Wikipedia.