måndag 30 mars 2020

Kulturkollision i Qurinalen


Som konstitutionell monark har man rent representativa plikter. Även om dessa plikter som regel är mindre betungande än de uppgifter forna tiders furstar hade, kan de vara nog så påfrestande. En sådan uppgift är att ta emot andra statsöverhuvuden på officiellt besök. Om gästen kommer från en annan kultur med andra värderingar uppstår lätt pinsamma situationer. Ibland kan det räcka med att besökaren kommer från ett grannland för att smärre katastrofer ska äga rum. Ett roligt exempel på detta är Hitlers besök i Italien i maj 1938.

Hitlers och Mussolinis relation var problematisk. Det fanns mycket hos den tyske diktatorn som hans italienske kollega i grund och botten ogillade, inte minst antisemitismen. Hitlers ambition att införliva Österrike med Tyskland var inte heller i Il Duces smak. Mussolini hade i själva verket år 1934 stoppat Fúhrerns första försök att invadera deras gemensamma grannland.[1] Mussolinis egna imperialistiska ambitioner och diktatoriska välde hade emellertid i allt högre grad skilt Italien från det demokratiska Europa och närmast av nödvändighet drivit det allt närmare Nazityskland. I september 1937 hade Mussolini besökt Tyskland och i praktiken förklarat sig lojal med Hitler.[2] I mars följande år genomfördes Österrikes ”Anschluss” utan några protester från italiensk sida. Nu två månader senare, i maj  1938, var det dags för Führern att återgällda artigheten med ett besök i Italien. Mussolini var oerhört uppskruvad och inställd på att verkligen imponera på sin nye partner. Mycket pengar lades ned på meningslösa effekter. Eftersom det rörde sig om ett regelrätt statsbesök måste Hitler bo hos Italiens kung i Quirinalpalatset i Rom. Varken kungen eller hedersgästen gladde sig åt tanken.

Kung Viktor Emanuel III tillhörde huset Savojen, en av Europas äldsta kungliga familjer. Savojen ligger på gränsen mellan Frankrike och Italien. Familjen blev grevlig på 1000-talet, gjordes till hertigar under 1400-talets första hälft för att slutligen uppnå kunglig status då Viktor Amadeus II i början av 1700-talet blev kung färst av Sicilien och sedan Sardinien. Då den nya italienska staten började ta form under 1860-talet utsågs Viktor Emanuel II till rikets förste kung, mest därför att det inte ansågs finnas bättre kandidater på nära håll.[3] Under århundradenas lopp hade många stora släkter blandat blod med savojarderna. Både Plantagenet och Bourbon hade förgreningar till familjen. Tendenser till inavel gjorde emellertid att släktens överhuvud av år 1938 inte kunde anses särskilt respektingivande. Viktor Emanuel III var en osäker, kortvävt man, 1 50 lång. Han ansågs gnällig och snål och mest intresserad av jakt och friluftsliv. Som kung hade han inte mycket att säga till om, även om det var han som formellt utsåg eller avsatte regeringen.[4]  I familjen dominerades han först av sin mor, sedan av sin hustru. Som många svaga människor var han envis och fåfäng och som kung oerhört bördsstolt.[5] Han höll strikt på etikett och former och avskydde Mussolinis sätt att alltmer ställa honom i skuggan. Att han en gång gått med på att utse fascistledaren till premiärminister berodde på att han avskydde svartskjortorna något mindre än han avskydde kommunister och socialister. Man kan föreställa sig denne mans känslor inför tanken att i sitt slott ta emot en oborstad uppkomling, son till en österrikisk ämbetsman av lägre grad och som kommit sig upp genom att hålla skräniga tal till folket. Å andra sidan är det lätt att förstå Hitlers blandade känslor vid mötet med en man av anrik familj och samtidigt en så till utseende och utstrålning obetydlig människa som Viktor Emanuel III. Kort sagt: Det blev kulturkollision.[6]

Eländet började redan vid ankomsten till Rom. Naturligtvis måste hedersgästen åka till Qurinalpalatset tillsammans med kungen. De färdades i galavagn dragen av sex hästar och med paradeskort av harneskklädda soldater. Hitler, som när det gällde fortskaffningsmedel helt var ett barn av den moderna tiden, ansåg det djupt förnedrande att han, hederskorpral i Il Duces milis och allting, måste åka i vagn och med en sådan liten knatte som Viktor Emanuel till sällskap. Icke desto mindre begick han taktlösheten att sätta sig i vagnen före majestätet, vilket naturligtvis i sin tur gjorde kungen rasande. På slottet blev det värre. Vid middagen gjorde Führern som vid luncherna hemma på rikskansliet eller i Berchtesgaden, kastade sig in i en lång monolog: Denna gång som det verkar över ämnet ”Il Duces storhet och betydelse för Tyskland”. Kungen blev så utled på det ohämmade berömmet över sin premiärminister att han kastade i sig maten, med påföljd att gästerna knappt hann äta något.[7]  Den italienske kronprinsen hade tvingats upplåta sin våning åt Hitler, vilket inte roade honom. Täcket med den tyska örnen som gästerna hade med sig uppskattades lika lite. När allt var över befallde prinsen: ”Bränn upp eländet. Jag vill aldrig se det igen”. Livvakten ur SS, som stod nere i hallen med fingrarna på pistolerna, väckte också ont blod hos värdfolket: ”Vad gör de här”, sporde drottning Elena skarpt. ”Se genast till att de försvinner”.[8]  Hitlers följe var lika taktlöst som sin herre. När propagandaminister Goebbels såg kungens tronstol lär han ha sagt att det borde vara Mussolini som satt på den: ”Den andre är för liten”.[9]  Men i Neapel fick kungen sin revansch. Efter en operaföreställning var schemat så tätt att Hitler inte hann byta om till nästa punkt på programmet. Han måste därför närvara vid en truppinspektion iförd frack och hög hatt: ”Inser ni vad ni ställt till med”, skrek diktatorn till en stackars funktionär. ”Jag tvingas åka genom Neapel utstyrd som en fransk konseljpresident”.

Efter sex dagars martyrium suckade Führern till kabinettssekreteraren i tyska utrikesdepartementet: ”Ni kan inte ana hur glad jag är att få åka hem till Tyskland”. Man får förmoda att den italienska kungafamiljen fullkomligt delade dessa känslor.                     

    



[1] 25 juli 1934 hade den österrikiske förbundskanslern Dollfuss mördats i sitt ämbetsrum av österrikiska nazister. Vid nyheten om detta hade Mussolini, som var personlig vän med Dollfuss, skickat trupper till den österrikiska gränsen, vilket korsade Hitlers planer att annektera Österrike för den gången.
[2] Det kom dock att dröja till maj 1939 innan diktatorernas allians officiellt bekräftades genom undertecknandet av ”Stålpakten” https://sv.wikipedia.org/wiki/Stålpakten. 
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Huset_Savojen. se även Göran Hägg, Mussolini, en studie i makt(2008), s. 21.
[4] Detta visade sig med tiden ändå ha sitt värde, då kungen i juli 1943 förklarade Mussolini avsatt. Då den forne diktatorn lämnade kungens villa greps han och sattes i husarrest.
[5] Colier skriver i sin populärhistoriska biografi över Mussolini att kungen huvudsakligen brydde sig om tre saker i livet: hustrun, myntsamlingen och tronen.
[6] Följande skildring är hämtad ur Richard Coliers bok Duce, Benito Mussolinis uppgång och fall(svensk översättning 1972), s. 132-37.
[7] Som bekant får man inte äta av en rätt som kungen blivit klar med.
[8] Kung Viktor Emanuels hustru var dotter till kung Nicola av Montenegro https://sv.wikipedia.org/wiki/Elena_av_Montenegro
[9] Man får hoppas att ”den lille doktorn” var så pass anständig att han inte yttrade detta inom hörhåll för kungen.

onsdag 18 mars 2020

"Jag kallar er inför Guds domstol", bålbräningen av tempelherrarnas stormästare 1314.


”Kungens och stormästarens blickar korsades, mätte sig med varandra, hakade sig fast i varandra, höll kvar varandra. Massan förstod instinktivt att något grandiost, något förfärligt, något övermänskligt utspelades i denna stumma konfrontation mellan den allsmäktige fursten, omgiven av verkställarna av hans vilja, och ridderskapets stormästare, bunden vid vanärans påle, mellan de båda män som börden och historiens skickelser hade placerat ovan alla andra människor. Kungen gjorde en rörelse med handen och man såg en smaragd glimma till på hans finger. Bödeln körde in drevfacklan under bålets risknippor och kvistar”.

Så skildrar författaren Maurice Druon i sin roman Tornet och elden(svensk översättning 1955), ögonblicket innan tempelherrarnas stormästare Jaques de Molay och dennes närmaste man skall brännas på bål kvällen 18 mars 1314. Processen blir långdragen och plågsam, både för de dömda och åskådarna. Just innan stormästaren nås av elden utropar han:

-          Påven Clemens, riddaren Guillaume de Nogaret, konung Filip, Jag kallar er att inom ett år träda inför Guds domstol. Varen förbannade intill era släktens trettonde led.


Kanske gick det till så den där kvällen i Paris. I historiska verk brukar man dock uppge att endast påven och kungen förbannades. Nogaret, den ämbetsman som på fransk sida i stort administrerat den långdragna processen mot tempelherrarna, tycks i själva verket ha avlidit i nära anslutning till bålbränningen i Paris.[1] Vad som än sades i samband med stormästarens fruktansvärda död är det ett faktum att inom kort både påve Clemens V och kung Filip IV(den sköne), var döda och som vi skall se kastade Jacques de Molays ord på bålet långa skuggor över den franska monarkin.

Den riddarorden vars historia(åtminstone officiellt), slutade på kättarbålet i Paris hade grundats omkring 200 år tidigare i Jerusalem. Dess uppgift var att agera skyddskår åt kristna pilgrimer i Heliga landet. Medlemmarna förväntades leva i ”fattigdom, kyskhet och lydnad” under former som hade klosterlivet som förebild. Samtidigt skulle de vara tappra krigare, redo att dö i kampen mot de otrogna Saracenerna.[2]  Ordensbröderna var indelade i grupper, vilkas åtskillnad markerades av de olika dräkterna; en fullvärdig riddare bar vit dräkt, servienter och präster svart, en väpnare brun. Orden var strängt maskulin. Den som blivit fullvärdig riddare måste avsäga sig all förbindelse med kvinnor, även eventuella hustrur. Gifta män kunde visserligen inträda i orden, men om de inte avlade kyskhetslöftet var de hänvisade till den svarta dräkten. Riddarnas familjer fick dock underhåll, oftast i utbyte mot någon förläning som donerats till bröderna. Det fanns också särskilda kloster där kvinnliga anhöriga, om de så önskade, kunde inträda. Tempelherrarna var en exklusiv grupp. Bara män av adlig börd kunde hoppas på att bli riktiga riddare. Män av lägre stånd var för alltid hänvisade till de lägre graderna och att bära svart eller brun dräkt. Den som aspirerade på att bli riddare började vanligen som servient(tjänare), åt en fullvärdig ordensbroder.  Allteftersom organisationen byggdes ut och tillgångarna ökade blev de rent administrativa uppgifterna fler. Snart fanns det riddare som sällan eller aldrig hållit i ett svärd utan förde en bekväm tillvaro som förvaltare eller annan typ av administratör på något av de gods som donerats till orden. Även om bröderna förväntades leva enkelt och fattigt blev deras sammanslutning med tiden allt rikare. De kunde bistå furstar med pengar eller ställa borgen då någon potentat tog lån hos en tredje part. Det var ofta till tempelherrarna man vände sig då någon blivit fånge hos Saracenerna och måste lösas med pengar. Bröderna hade också otaliga privilegier: De åtnjöt juridisk immunitet och kunde endast dömas av påven. De behövde varken betala tionde eller andra former av skatter och de hade förtur vid infarten till städerna. Å andra sidan förväntades en riddare våga en strid en mot tre på slagfältet, de gick först vid alla anfall och sist vid alla reträtter, vilket gjorde att åtskilliga av dessa munksoldater mötte döden i strid. Orden var centraleuropeisk till sin sammansättning. Utanför Heliga landet hade de sina flesta ordenshus i Frankrike, England(medräknat dagens Storbritannien), Italien och på iberiska halvön. Korsfarare från norden sökte sig i regel till Tyska orden, som grundats något halvsekel senare men i huvudsak hade Tempelherrarna som förebild.[3] Att orden med tiden blev så exklusiv och tillsluten gentemot omvärlden gav upphov till många legender och rykten om vad som försiggick bakom dess murar. Det talades om ofantliga rikedomar och mystiska ceremonier. Det säger naturligtvis sig självt att inte alla bröder var riddare utan tadel och den eniga fasad man var angelägen att visa upp utåt spädde på berättelserna och skvallret utanför ordenshusen, i såväl positiv som negativ bemärkelse. Detta blev ödesdigert den dag tempelriddarnas anseende och värde inte längre stod lika högt som förr.



På våren 1291 föll de sista större kristna städerna och borgarna i Heliga landet för saracenerna och de kristna tvingades med tiden inse att de förlorat sina besittningar i öst. Detta kunde inte undgå att ”spilla över” på riddarordnarna, som av många ansågs ha svikit sin plikt som väktare av det land där en gång Frälsaren verkat. I motsats till de andra stora ordnarna, johanniterna och tyska orden, försökte tempelherrarna efter nederlaget inte etablera sig i områden där bristen på enhetlig statlig förvaltning kanske givit dem möjlighet att på egen hand bygga upp en ny struktur med nya mål och syften. Istället fortsatte man envist att verka för en återerövring av Österlandet. Ordens beskyddare blev dock allt svagare. I Frankrike, som alltid varit tempelherrarnas centrum i väst, hade nyligen en ung furste, kung Filip IV(den sköne), bestigit tronen. Trots att denne var djupt from och anses ha hyst stor vördnad för korstågstidens furstar, förlitade han sig i sin maktutövning på män som både i fråga om börd och ambitioner stod mycket långt från tempelherrarna. De såg som sin uppgift att stärka den franska centralmakten, snarare än att återtaga Jerusalem. Inte heller kunde kungen acceptera påvens krav på absolut överhöghet över de världsliga furstarna. Därför lät Filip år 1303 genom sin rådgivare Guillaume de Nogaret helt sonika gripa påve Bonifatius i dennes hem i närheten av Rom.[4] Påven blev visserligen snart befriad men hans psyke var knäckt och inom kort var han död.

I romanen Requem(2013), framställer författaren Robyn Young gripandet av Bonifatius som det första steget i en plan(närmast initierad av Nogaret), att fälla tempelherreordern och konfiskera dess rikedomar. Facklitteraturen komplicerar bilden något. I själva verket tycks Filip den sköne något år efter påveaffären ha varit inställd på att låta slå samman johanniter och tempelherrar till en enda orden under hans egen personliga ledning. Tillsammans skulle de sedan dra på ett nytt korståg för att återta det Heliga landet. Såväl den nye påve Clemens som flera av tidens tänkare ansåg att en omstrukturering av riddarordnarna var nödvändig, om det stora målet skulle kunna uppnås. Tempelherrarnas stormästare, Jaques de Molay, avvisade dock förslaget. Saken hade diskuterats förr utan att leda till något konkret, menade han, och det räckte om hans riddare fick det bistånd de behövde från väst för att ett korståg skulle kunna genomföras. Om Molay följde sin innersta övertygelse, var mån om egen makt, eller kanske rädd att franske kungen ämnade ”sluka” hans ärevördiga, fristående brödraskap är omtvistat. Kort efter detta uttalade påven en önskan att få undersöka ”vissa rykten” kring tempelherreorden. Stormästaren, som nyligen anlänt till Frankrike, accepterade. Några månader senare, 13 oktober 1307, arresterades plötsligt och på en enda dag alla Frankrikes tempelherrar, inberäknat stormästaren, anklagade för olika former av kätteri och andra vederstyggligheter; alltifrån förnekande av Kristus till homosexualitet.  Detta skedde på kung Filips uttryckliga befallning, utan sanktion från påven. Högste ansvarig för aktionen i Paris var Guillaume de Nogaret. Det har tvistats om huruvida Filip den sköne handlade av egen drift eller om han styrdes av sin minister. Det är som alltid svårt att avgöra exakt hur en despot resonerar. Erfarenheter från 1900-talet visar att totalitära ledare gärna håller en viss distans till de förföljelser, eller i värsta fall utrotningar, de sätter i rörelse. Å andra sidan är eftervärlden ense om att dessa ledare personligen initierat den förda politiken. Det förefaller omöjligt att Nogaret eller någon annan av kung Filips ministrar skulle ha vågat arrestera tempelherrarna om de inte varit säkra på sin herres oreserverade gillande. Att det hela kunde genomföras på en enda dag, i ett samhälle där infrastruktur och kommunikationer var långt mindre utvecklade än i vår digitaliserade tid och dessutom helt utan medverkan av påven, visar hur noga planlagt allt måste ha varit.[5]  Filip den sköne hade år 1305 förlorat sin hustru, drottning Jeanne av Navarra som han sörjde djupt. Det är möjligt att den fromme men samtidigt kallhamrade Filip såg detta som Guds straff för vad som hänt påve Bonifatius. Kanske önskade han sona sin förbrytelse genom att dra ut i spetsen för ett korståg. När stormästare de Molay avslog tanken på sammanslagning av riddarordnarna  fattade kungen emellertid beslutet, som han en tid övervägt med sina ministrar, att krossa orden och konfiskera dess tillgångar.  

Gripandet av tempelherrarna, sammanlagt arresterades nära 15 000 personer, blev inledningen på en process som kom att vara i sju år. Påven protesterade mot att Filip agerat helt på eget bevåg och fordrade att själv få överta saken. Som flera av de gripna, bland dem stormästaren själv, redan bekänt flera svåra förbrytelser kunde man inte utan vidare avskriva ärendet.[6] Kung Filip tvingades ge sig men visade tydligt sitt missnöje med Clemens V. Efter många om och men förklarade påven på våren 1312 tempelherreorden upplöst. Det förklarades att detta skedde mindre på grund av de brott som förmodades ha begåtts än därför att orden blivit så skandaliserad att den inte längre kunde förväntas fylla något praktiskt syfte.[7] Efter ytterligare två år, 18 mars 1314, var det dags för en andlig domstol att fälla domen över ordens främsta medlemmar, bland dem stormästare de Molay och hans vän Charney, ordens högste styresman i Normandie. De anklagade dömdes till livstids fängelse. Stormästaren och Charney ropade då att deras bekännelser var oriktiga och avgivna under tortyr. Tempelherrarna var oskyldiga! Därmed betraktades de som tredskande och deras sak överlämnades åt konungen. Vid ett hastigt rådsmöte dömdes de båda riddarna till bålet och domen verkställdes samma kväll på en liten ö i Seine.[8]



Vi vet inte med säkerhet om Jaques de Molay verkligen förbannade Filip den sköne och hans ätt när han stod bunden på toppen av bålet. Vad vi otvivelaktigt vet är att denne man tidigare samma dag, efter många år av tortyr och lidande, med klar och fast stämma hävdade sin och sina bröders oskuld. Det sägs också att hans och hans kamrats ståndaktighet på bålet väckte åskådarnas beundran. Det ligger onekligen nära till hands att tro att han skulle ha nedkallat Guds förbannelse över sina vedersakare. Det kan inte heller förnekas att franska kungahuset efter 18 mars 1314 genomled flera stora katastrofer. Inom ett år var, som stormästaren förutspått, både kung Filip och Clemens V döda. Inom 15 år var också kungens tre söner döda utan att ha efterlämnat några arvtagare. Detta ledde i förlängningen fram till hundraårskriget mellan England och Frankrike. Även de sidogrenar av huset Capet som därefter besteg tronen tycktes följda av ett mörkt öde. I november 1407 mördades en yngre bror till Karl VI på öppen gata i Paris, alldeles nära tempelherrarnas forna borg,[9] och år 1792 placerades Ludvig XVI och hans familj just här av revolutionärerna. Liksom stormästaren förts från sin borg till bålet, fördes kungen därifrån till giljotinen. Tempelherrarna kastade sannerligen en lång skugga över den franska monarkin.                                              



[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Guillaume_de_Nogaret https://en.wikipedia.org/wiki/Guillaume_de_Nogaret
Det franska kalenderåret började vid denna tid på påskdagen. Detta innebär att tempelherrarna enligt dåtida tidräkning brändes 1313, eftersom det nya året inleddes först 7 april. Nogaret uppges ha avlidit i "april 1313", vilket alltså kan betyda antingen att han dött ett år före tempelherrarna eller kort efter att de bränts. I Druons roman är han dock närvarande vid bålbränningen och avlider först två månader senare, i maj 1314. Angående medeltida tidräkning i olika länder, se not 5 till Tornet och elden
[2] Muslimerna.
[3] Jan Guillous hjälte är alltså troligen fiktiv i dubbel bemärkelse. 
[4] Detta blev på sikt upptakten till påvarnas ”babyloniska fångenskap” i Avignon. Filip den sköne kan med fördel ses som föregångare till de europeiska furstar, bland dem Sveriges Gustav Vasa, som på 1500-talet genom att i olika grad anamma protestantismen lösgjorde sig från katolska kyrkan. Den splitring inom denna som Filips agerande ledde till måste också i det långa loppet ha bidragit till det tvivel på katolska lärans praktik som 200 år senare beredde marken för Luther och hans efterföljare.  
[5] Vad beträffar Nogarets eller andra ministrars förmodade inflytande över Filip den sköne då det gällde processen mot tempelherrarna, kan med stor sannolikhet sägas detsamma som sagts om Thomas Cromwells inflytande då Henrik VIII 200 år senare utropade sig till kyrkans överhuvud och lät stänga de engelska klostren: ”Han(Cromwell), ledde på sin höjd kungen i den riktning denne själv önskade gå”.
[6] Dessa bekännelser hade till övervägande delen avgivits under svår tortyr och togs senare tillbaka av de anklagade.
[7] Flera riddare hade då redan bränts på bål som kättare.
[8] Denna ö, som inte längre finns kvar, hade på svenska namnet ”Judeön” eftersom man brukade bränna judar där. Det tycks råda en viss osäkerhet angående det exakta datumet då tempelherrarna brändes. De böcker jag läst om tempelherrarna(både fakta och skönlitteratur), uppger 18 mars 1314. Detta datum anges också på en minnesplatta i Paris. Historikerna Kathryn Warner och Alison Weir anger dock 15 mars i sina biografier över Edvard II och hans hustru Isabella  En nätartikel om Jaques de Molay anger "11 eller 18 mars",.- ett tydligt exempel på svårigheten att ge exakta dateringar för medeltidens historia. Här gäller dock tills vidare, enligt nutida tidräkning, 18 mars 1314 som korrekt datum för stormästarens död..  För ytterligare fakta om tempelherrarna, se Piers Paul Read, Tempelriddarna och korstågen till det heliga landet(svensk översättning 2003), och Malcolm Barber, Det nya ridderskapet, tempelherreordens historia(svensk översättning 1997).
[9] Se Michel Nordberg, Maktkamp och mord (1990), kapittel1. 

måndag 9 mars 2020

Kungasonen som dog av glädje.


Towern är en av de mest berömda anläggningarna i Storbritannien, en plats omvärvd av mystik och legender. Grunden lades av romarna som byggde det första fortet. Den förste byggherren i modern tid var Vilhelm Erövraren, vars borg utgör den egentliga grunden för dagens komplex. Towern har genom tiderna gjort tjänst som kunglig bostad, försvarsborg, kungligt menageri, skattkammare och fängelse. Idag torde det främst associeras med de två sista egenskaperna: Vem har inte hört talas om ”kronjuvelerna i Towern”? Det är ändå som fängelse Towern blivit verkligt legendariskt. Det framstår närmast som en motsvarighet till Bastiljen i Paris. Främst anses det förmodligen vara ett fängelse för politiska fångar av hög börd. Otaliga är de kungligheter, medlemmar ur högadeln och en gång fruktade ministrar som mött sitt öde bak den mäktiga borgens normandiska murar och stenväggar eller på Tower Hill utanför själva fästningen. Det kändaste exemplet, det grymmaste, sorgligaste och samtidigt det mest spännande och legendariska, är utan tvivel ”prinsarna i Towern”, Edvard IV:s båda söner som försvann 1483 och troligen mördades av sin farbror Rikard III. Ett mindre bekant öde utgörs av pojkarnas halvbror Arthur Plantagenet, som efter ett för tiden långt liv avled här i mars 1542. Det ligger otvivelaktigt något tragikomiskt över denne mans öde. Man skulle kunna hävda att han dog av glädje.    


Som redan framgått var Arthur son till Edvard IV utom äktenskapet. Denne konungs minst sagt vidlyftiga kärleksliv gör historikerna osäkra på inte bara när pojken föddes utan också vem som var hans mor och överhuvudtaget hur många älskarinnor kungen hade. I själva verket anges det tänkbara födelseåret inom en period på hela 14 år, 1461-1475.[1] Det synes dock utom allt tvivel att pojken föddes i Calais, som vid denna tid fortfarande tillhörde England sedan hundraårskrigets dagar. Arthur skall, åtminstone periodvis, ha vistats vid faderns hov men det finns inga uppgifter om att han spelat någon särskilt framträdande roll där. Vid Edvard IV:s död 1483 var sonen omkring 10 år. Hur han tillbringade de närmaste turbulenta åren, med formliga statskupper, uppror och ett eventuellt mord på sina halvbröder, vet vi inte. Kanske flydde han till sin födelsestad Calais för att återvända då den nya tudordynastin etablerat sig i England.

Bastardsonen av huset York tycks ha funnit sig väl till rätta inom det nya kungahuset, kanske beroende på att hans erkänt illegitima börd effektivt hindrade honom att själv göra anspråk på tronen. År 1501, samma år som hans systerson och namne prinsen av Wales gifte sig med Katarina av Aragonien, utsågs Arthur till munskänk/ cupbearer, hos sin halvsyster drottning Elisabeth av York. I en tid då uppror och sammansvärjningar hörde till vanligheten och Rosornas krig långt ifrån var glömda var detta ett säkert tecken på tillit från härskarens sida. Också halvsvågern Henrik VII och den nye tronföljaren, unge prins Henrik, visade med tiden honom stor tillit. Den blivande Henrik VIII betecknade sin morbror som ”det trognaste hjärta”.  Efter gamle kung Henriks död 1509 började nådens sol att lysa på allvar. Arthur ingick äktenskap med den rika arvtagerskan Elisabeth Grey, dotter till Edward Grey, förste Viscount Lisle och änka efter Edmund Dudley, Henrik VII:s ”finansminister”.[2]  Detta innebar att han kunde räkna med att i framtiden komma i besittning av stora egendomar. I väntan därpå ingick Arthur i kung Henriks inre uppvaktning, mottog riddarslaget 1513 och deltog i kungens krigståg mot Frankrike i egenskap av kapten på fartyget the Trinyte sovereigne.[3] Trots skeppets upphöjda namn utföll företaget inte särskilt lyckligt men Arthur klarade sig och åtnjöt också i fortsättningen sin frände kungens nåd. Han deltog i det storstilade toppmötet på Gyllenduksfältet sommaren 1520. Ungefär samtidigt tillföll det väntade arvet äntligen hans hustru och några år senare övertog han svärfaderns titel, Viscouent Lisle. Dessutom blev han riddare av Strumpebandsordern. Vid mitten av 1520-talet utsågs Arthur till Englands viceamiral, vilket i praktiken innebar att han skulle administrera uppbyggandet av en ny engelsk flotta. I mars 1533 blev han guvernör i sin födelsestad Calais.[4]


Vid denna tid hade Henrik VIII nyligen låtit utropa sig till den engelska kyrkans överhuvud. Kring honom fanns nya män som statssekreteraren Cromwell och ärkebiskopen Cranmer, vilka drömde om att ”rusta upp” den i deras ögon korrumperade och omoraliska katolska kyrkan. Kungen själv var mest intresserad av kyrkan som maktcentrum och skattkammare, vars rikedomar ofördröjligen borde komma i hans händer. Folket och många inom högadeln var dock fortfarande lojala mot den gamla ordningen och avskydde de nya rådgivarna. Att i det läget vara guvernör i Englands sista utpost på det europeiska fastlandet kan inte ha varit en lätt uppgift. Arthur Platagenet var nu omkring 60 år, en hög ålder på 1500-talet och i sitt hjärta förmodligen ganska konservativ i religiösa frågor. Av den brevsamling som finns bevarad från guvernörstiden framgår att regeringen i London började misstro honom. Man ansåg att han slösade tid på oväsentliga frågor i sina brev hem och att han var alldeles för mottaglig för smicker från supplikanter. Cromwell menade att Arthurs nya hustru, en adelsdam från Cornwall som han gift sig med några år innan han blev guvernör, hade förvandlat honom till en driftkucku. Hans vänner hemma manade honom att se upp: Folk som inte godtog de nya kyrkliga reglerna betraktades som förrädare och måste behandlas så även i Calais, annars skulle misstankarna falla på Arthur. Livet som guvernör bjöd ändå på smålustiga uppgifter. På hösten 1537 kom larm från London. Drottningen, Jane Seymour, var gravid och som det ofta händer i sådana lägen hade hon gripits av lust efter en viss sorts mat. I Janes fall var det vaktlar och sådana fanns det gott om i området runt Calais: Alltså fann sig Arthur Plantagenet, son till kung Edvard IV av huset York, utsedd till kunglig vaktelleverantör. (Man får hoppas att leveranserna var till hennes majestäts belåtenhet). En annan, på sikt kanske farligare uppgift, var att ta emot nästa drottning, Anna av Kleve, då hon anlände till Calais på resan till England i slutet av 1539. Det blev det kortaste av Henrik VIII:s många äktenskap, för paret passade inte alls ihop. Kungen ansåg att han blivit ”lurad” av sina rådgivare, även om det främst gick ut över Cromwell. Dessutom hade Henrik just inlett en våg av utrensningar inom högadeln. Adliga av kunglig härkomst som kunde tänkas vara förrädare eller hade förrädare i sin närmaste släkt arresterades och avrättades, även om det kunde dröja.[5] Också Arthur drabbades på sikt. På våren 1540 misstänktes flera medlemmar i hans hushåll för delaktighet i en konspiration i syfte att överlämna Calais till fransmännen eller till representanter för den engelska oppositionen. Guvernörens kaplan och flera andra arresterades och han själv kallades hem och sattes i Towern. Detta var i maj 1540.  Arthur blev dock inte avrättad. Som alltid när det gäller despoter är det svårt att avgöra hur Henrik VIII resonerade. En del av förklaringen kan ligga i att Thomas Cromwell, som i praktiken fungerat som Englands premiär- och polisminister, själv greps och avrättades kort efter Arthurs fängslande. Kanske kände kungen alltjämt sympati för sin gamle vän från ungdomen, det ”trognaste hjärtat”. Hur som helst satt kungasonen där han satt. I början av 1542 drabbades Henrik VIII av nya personliga sorger. Hans femte gemål visade sig otrogen och flera av hennes släktingar fördes, i likhet med henne själv, till Towern. Kanske var det helt enkelt på grund av utrymmesbrist som kungen vid månadsskiftet februari-mars 1542 beslöt att låta morbrodern återfå friheten.[6] Denne blev emellertid så överväldigad av nyheten att han drabbades av en hjärtattack och avled två dagar senare, 3 mars 1542, minst 67 år gammal. En engelsk 1700-tals historiker konstaterar ironiskt apropå denna händelse att kung Henriks barmhärtighet var lika ödesdiger som hans stränghet.


Arthur Plantagenet, illegitim son till Edvard IV, begravdes i kapellet st Peter ad vincula, som så många andra av Englands politiska fångar. Visst ligger det något av tragikomedi över hans öde?[7]                   

            



[1] Kung Edvard besteg tronen 1461 och gifte sig med Elisabeth Woodville 1464. Om Arthur fötts så tidigt som 1461 borde fadern gott och väl hunnit ge honom något ämbete eller position vid hovet. Han tycks dock inte ha gjort något större väsen av sig förrän under tudortiden. Med utgångspunkt från den tillit Henrik VIII först visade sin morbror kan man, med tanke på åldersskillnad, gissa att han föddes vid mitten av 1470-talet. Arthur skulle alltså vara omkring 15 år äldre än Henrik VIII och ungefär jämngammal med Thomas More, som ju också stod kungen nära Å andra sidan finns uppgifter att Arthur deltagit i nedkämpandet av Lambert Simnels uppror på 1480-talet, viket gör det osannolikt att han skulle vara född så sent som 1475. Kanske är tidsperioden 1469-75 mest trolig för Arthurs födelse. Henrik VII:s och Elisabeth av Yorks äldste son, som avled 1502 vid 15 års ålder, hette för övrigt Arthur, kanske uppkallad efter morbrodern.    
[2] Arthur Plantagenet blev därigenom styvfar till den John Dudley som vid slutet av Edvard VI:s: regering i praktiken var Englands härskare men som senare avrättades. Det kan nämnas att Henrik VIII så att säga berett vägen för sin morbrors äktenskap genom att i början av sin regering låta avrätta Edmund Dudley, troligen i syfte att vinna folkets sympati.  
[3] Kan förmodligen översättas ungefär med ”Den upphöjda treenigheten”.
[4] Jag har här endast nämnt hans viktigaste titlar.
[5] Så var fallet med Margaret Pole av salisbury, som satt i Towern i två år innan hon halshöggs.
[6] Ett faktum är att Towerns fångutrymmen vid denna tid var så fulla av misstänkta brottslingar att de kungliga våningarna måste tas i anspråk som celler.

lördag 29 februari 2020

Kungamakt och ständervälde - Maktspelet bakom Ulrika Eleonoras tronavsägelse 29 februari 1720.




Då en kung som regerat länge eller präglat sin tid dör visar sig ofta tronföljden vara osäker, om det alls existerar någon självklar kandidat. Så var det redan vid Alexanders död på 300-talet f KR. Så var det i England efter Edvard III, Henrik V och Henrik VIII, i Frankrike efter Ludvig XIV och i Ryssland efter Peter den store. De flesta av dessa regenter efterlämnade visserligen legitima söner eller ättlingar, men de var alla omyndiga och ganska små, några var spädbarn.[1] Det är som om dominanta regenter tar med sig en del av monarkins kraft i graven. När den svenske krigarkungen Karl XII stupade i Norge i november 1718 befann sig Sverige i motsvarande läge. Det var inte bara det att ingen självklar efterträdare fanns till hands. Själva det system den döde stått för, det kungliga enväldet, var vid tiden för hans död, för att uttrycka det diplomatiskt, starkt ifrågasatt.[2]

Karl XII:s närmaste släkting i hans egen generation var den yngre systern Ulrika Eleonora. Hennes make, som hon tycks ha varit djupt förälskad i, var Fredrik av Hessen Kassel, av svågern Karl utnämnd till arméns överbefälhavare under honom själv. Så snart skottet vid Fredriksten fallit sände Fredrik sin adjutant till Stockholm med besked om vad som hänt och fem dagar senare nådde nyheten huvudstaden. Trots att Ullrika Eleonora sägs ha blivit så förtvivlad att hennes läkare närapå fruktade att hon skulle följa sin bror i döden, hämtade hon sig snart och handlade målmedvetet. Redan nästa dag, lördagen 6 december, förmåddes de medlemmar av rådet som var på plats i Stockholm att hylla prinsessan som drottning. Ulrika Eleonora motiverade detta med att det var nödvändigt att få kontinuitet i styrelsen, så att budskapet om broderns död inte följdes av förvirring över att en arvtagare saknades. I dessa tider var det viktigare än någonsin att bibehålla lugnet.[3] Den nya drottningen lovade samtidigt att avskriva det envälde som härskat under broderns regering, något som både rådet och armén önskade. Hon förklarade att hon blott ville ”regera över sina undersåtars hjärtan”.[4]

Exakt vilka planer Ulrika Eleonora hade för sitt regentskap tycks osäkert. Vad som står klart är att hon personligen ansåg sig berättigad till tronen genom arv. Hon var född i Sverige, hennes bror, far och farfar hade suttit på svenska tronen. Det fanns inget förbud mot kvinnlig tronföljd i Sverige och drottning Kristina var ett utmärkt prejudikat. Kanske var hon verkligen beredd att ge åtminstone rådet en viss makt, därför att hon själv insåg faran med envälde. På sikt var hon inställd på att samregera med sin make, på samma sätt som Vilhelm av Oranien och drottning Maria hade gjort i England i slutet av 1600-talet. Den svenska eliten, särskilt adeln, ville dock ha säkrare garantier för sin ställning. Alltför länge hade de lidit under en maktfullkomlig monark som plågat landet med krig, utsatt dem för nymodiga pålagor och, inte minst, satt en främling, en baron von Görtz, till allsmäktig herre över dem alla, utan hänsyn till vare sig rike, finanser eller rang. Det maktvakuum som uppstått i och med kung Karls död var ett alltför gott tillfälle att låta gå sig ur händerna. När därför ständerna, vilket beslutats strax efter nyheten om kungens död, i januari 1719 samlades till riksdag, gick rådet med kanslipresident Arvid Horn i spetsen till handling.

Vid ett sammanträde i Ulrika Eleonoras närvaro 21 januari förklarade Horn att det i princip inte fanns något hinder att låta henne bestiga tronen i kraft av arv, men var det rådligt? Enligt Norrköpings arvförening från 1604, som i princip utgjorde grunden för den svenska tronföljden, fick ingen kvinna som gift sig utan ständernas samtycke bestiga tronen, särskilt inte om mannen inte var lutheran.[5] Dessutom vore det naturligtvis mycket finare, ädlare, snyggare helt enkelt, om drottningen vann sin tron genom ”folkets kärlek”, dvs. ständernas val, än genom arvsrätt. Ett sådant förfarande skulle också stärka hennes ställning i förhållande till hertig Karl Fredrik av Holstein Gottorp som även han kunde anses ha vissa anspråk på tronen, om man enbart såg till arvsrätten.[6] Trots att drottningen säkert harmades över rådets önskan fanns det i praktiken inget att göra. Hennes ställning var för svag. Alltså gick Ulrika Eleonora med på att låta sig väljas till regent: Naturligtvis ville hon inte bestiga tronen om det misshagade ständerna, försäkrade hon högtidligt. Efter några dagars formella debatter och diskussioner i de olika stånden var saken klar och den 23 januari 1719 valdes Ulrika Eleonora av rikets ständer till ”Vår nådiga överhet och Sveriges drottning”. Striden om makten var dock ännu inte över.     

Sedan en ny regeringsform införts, som sammanfattande innebar att rådet och ständerna övertog den centrala makten, kröntes drottningen i Uppsala 17 mars 1719 med all den prakt och glans som traditionen bjöd. För att markera att det var Ulrika Eleonora och inte prins Fredrik som kröntes utropades hon av härolden till ”Konung över Svea och Göta landom, hon och ingen annan”.[7] Det visade sig snart att den nya regenten var besluten att spela en politisk roll. När ständerna efter återkomsten till Stockholm i april skulle betyga drottningen sin vördnad, lät hon endast de ofrälse ståndens representanter kyssa hennes blottade hand, medan lantmarskalken fick beröra hennes handskar med sina läppar. Övriga adelsmän fick nöja sig med att buga underdånigt för sin härskare. Splittringen i rådet och ständerna gav också inom kort Ulrika Eleonora tillfälle att avskeda kanslipresident Horn som hon inte kunde förlåta, varken att han förmått henne att låta sig väljas till regent, eller att han nekat hennes make rang av konung vid hennes sida. De som försökte förmå henne att ta tillbaka avsättningen fick beskedet att regenten, tyvärr, var sjuk och inte kunde ta emot.[8]  Därtill avled plötsligt lantmarskalk Ribbing, en av dem som ivrigast arbetat för maktförskjutningen till förmån för rådet och ständerna.

Även om riksdagen 1719 tydligt visade att minsta antydan från hovpartiets sida att vilja stärka sitt politiska inflytande väckte stark opposition inom rådet och ständerna, med särskild betoning på adeln, var det vid mötets avslut i maj lika tydligt att dessa inte var starka eller enade nog att helt avstyra regentens ambitioner i den vägen. Ullrika Eleonora själv hade fortfarande som högsta dröm att se prins Fredrik som medregent vid sin sida. Tidigare hade i synnerhet adeln varit emot detta, med tanke på risken för en maktfullkomlig konung. Nu ledde drottningens egen maktpolitik ironiskt nog till att allt fler av dem som motarbetade kungamakten önskade Fredrik av Hessen som svensk regent, inte vid en regerande drottnings sida utan ensam. Då kunde hovet kontrolleras effektivare. Även utländska makter, särskilt Frankrike som drömde om att spela en framträdande roll i Norden, verkade för Fredriks kandidatur. Det var tydligt att någon form av avgörande skulle ske vid den riksdag som, mindre än ett år efter den förras avslutande, samlades i januari 1720. Adeln valde med stor majoritet Arvid Horn till lantmarskalk. Ulrika Eleonora försökte först hindra detta men övertalades av sin gemål att acceptera valet.[9] Alltfler inom den svenska makteliten värvades nu, delvis med hjälp av mutor, för tanken att Fredrik av Hessen borde utkoras till Sveriges kung.  Drottningen, som förmodligen anade att rådsaristokratin beredde sig att kringskära hennes ställning ytterligare, försökte rädda situationen genom att 27 februari framlägga, för vart och ett av de fyra stånden, förslaget att hennes man skulle utses till medregent. Hon försäkrade att hon inte gjorde detta av ledsnad vid regentskapet utan endast för att göra styrelsen av riket effektivare. I fortsättningen skulle Fredrik rent praktiskt vara regent men hans och drottningens namn skulle tillsammans stå på alla viktiga brev och mynt. Om Fredrik av någon orsak inte förmådde utöva sitt ämbete skulle Ulrika Eleonora automatiskt ta vid.

Istället för att, som drottningen säkerligen hoppats, varje stånd skulle komma till beslut var för sig, lät Arvid Horn nu bilda en stor deputation med representanter för alla fyra stånden att samfällt utreda frågan om regentskapet. Som man kunde vänta sig kom deputationen snabbt till resultatet att endast Fredrik borde vara regent, eftersom två regenter på en gång var en okänd företeelse i Sveriges historia. Ullrika Eleonora förstod att hon förlorat spelet. 29 februari år 1720 sände hon en ny skrivelse till ständerna, däri hon förklarade sig vara fullt införstådd med att inte längre ha någon del i rikets styrelse. Hon hävdade nu att hon i skrivelsen två dagar tidigare endast förutsatt att hon skulle återta regentskapet om hennes man avled, inte om han av någon orsak blev oförmögen att utöva sitt ämbete. Denna nya skrivelse godkändes naturligtvis av Horns deputation, som också börjat utarbeta en ny regeringsform där kungamakten ytterligare inskränktes.[10] Någon månad senare avsade sig Ulrika Eleonora formellt regentskapet över Sverige och löste undersåtarna från deras trohetseder.[11]

I och med händelserna på riksdagen 1720 hade råd och ständer i praktiken fattat avgörande beslut över huvudet på kungamakten. Detta blev inledningen till en ny epok i Sveriges historia, ”Frihetstiden”, som den kom att kallas. Det skulle ta nästan exakt 52 och ett halvt år innan en svensk kunglighet med full kraft utmanade ständernas och rådets välde.                 



[1] Ingen av arvtagarna till ovannämnda regenter var över 13 år.
[2] Karl XII utsåg aldrig någon efterträdare. Han lär ha konstaterat att han hade svårt nog att få folk att lyda medan han levde: ”Hur vill jag vänta att man skall lyda mig efter min död”. Anade kungen att enväldet skulle komma att avskaffas?
[3] Agerade prins Fredrik och hans hustru misstänkt snabbt efter Karl XII:s död? Tanken är inte ologisk, men de kan också ha varit psykologiskt förberedda på vad som skulle ske. Att kungen kunde stupa måste ha föresvävat många, så som han blottade sig på slagfältet. Kanske Ulrika Eleonoras exempel omedvetet bildat skola för Sverige. Vi minns hur snabbt en ny regeringschef tillsattes 1986, trots att skottet den gången sannerligen kom oväntat.
[4] Det är värt att påpeka att det inte var Karl XII utan hans far som införde enväldet, därtill med ständernas samtycke. Karl XII:s dominerande gestalt har fått eftervärlden (och samtiden)? att glömma att det karolinska enväldet varken infördes med fysiskt våld eller av den som kom att förkroppsliga det. På 1680-talet framstod enväldet för de flesta lika nödvändigt och logiskt som dess avskaffande 40 år senare.  
[5] Prins Fredrik var reformert dvs. Kalvinist. Angående 1604 års bestämmelser, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Norrköpings_arvförening.   
[6] Karl Fredrik var son till Karl XII:s och Ulrika Eleonoras äldre syster Hedvig Sofia. Hans far hade varit kungens bäste vän under de första regeringsåren och stupat vid Klisow 1702. Karl Fredrik hade i stort växt upp i Sverige och varit Hedvig Eleonora, Karl X Gustavs änkas, stora favorit i familjen, förmodligen därför att hon själv var från Holstein. Efter änkedrottningens död 1715 tog Görtz över som ledare för hertigens parti. I januari 1719 satt denne dock i fängelse, väntande på sin avrättning.
[7] Även Kristina hade utropats till ”Konung” vid sin kröning 1650. Det är alltså historiskt fel att beteckna dessa två regenter som ”drottningar” i gängse mening; de var härskare med rang och värdighet av regerande furstar, en ställning som Kristina behöll efter sin abdikation. Ulrika Eleonora blev den sista kunglighet som kröntes i Uppsala. 
[8] Äldre tiders historiker och författare, exempelvis Fryxell och Heidenstam, menar att Karl XII använde samma metod efter kalabaliken i Bender för att slippa möta den turkiske sultanen, medan Lindqvist och Liljegren i våra dagar anser att kungen faktiskt var fysiskt och psykiskt utmattad och helt enkelt inte orkade träffa någon.
[9] Horn och Fredrik stod sedan någon tid i kontakt med varandra, då båda hoppades vinna något av den andre: Fredrik önskade bli regent, Horn återfå sin ledande ställning i rådet.
[10] Angående skillnader mellan r1719 och 1720 års regeringsform beträffande kungamaktens status,, se https://sv.wikisource.org/wiki/Regeringsform_1719 och https://sv.wikisource.org/wiki/Regeringsform_1720, bland annat paragraf 14 och 16.
[11] Denna text bygger huvudsakligen på Valfrid Holst, Ulrika Eleonora den yngre Karl XII:s syster(1956), kapitel  XIV-XVI och XVIII.

måndag 24 februari 2020

Det sista mötet.


Historia är sällan romantiskt. Förr i världen, för något sekel sedan, romantiserade historiker som Grimberg eller författare som Heidenstam gärna över stormaktstidens krigarkungar. Under gustavianska tiden var det vasakungarna, i synnerhet stamfadern Gustav Erikson Vasa, som utmålades som fäderneslandets hjälte och befriare. För att som svensk få hjältestatus i våra dagar måste man förmodligen antingen ha gjort sig stor i någon sportgren eller aktivt arbetat för freden. Att våga framställa en kung eller man ur högadeln som hjälte är riskabelt. Överhuvudtaget hyllas i jantelagens namn principen att ingen skall anses förmer än någon annan och tar man sig för att påstå att en Gustav Adolf, Lennart Torstenson, Johan Banér eller Carl Gustav Vrangel var krigshjältar eller Gustav Vasa stor stadsman, får man minst en, troligen flera, skribenter emot sig: ”Tänk på alla dem som fick lida för svenskarnas grymheter under trettioåriga kriget och hur sög inte Gustav Vasa ut bönderna!” Att framföra en annan uppfattning eller söka nyansera svartmålningen riskerar leda till att man stämplas som potentiell fascist och vad man än må säga är det ett faktum att krig aldrig varit romantiska, även om de kanske varit nödvändiga efter sin tids krav och värderingar. Ändå gives det handlingar och personer i historisk tid som har ett ovedersägligt drag av romantik och storhet över sig, även inför en ”nyanserad” och kälkritisk epoks stränga blickar. En sådan episod är Axel von Fersens möte med Marie Antoinette i Tuilerierna i Paris 1792.

Det var med fara för livet som Fersen kom till Paris på kvällen 13 februari ovannämnda år. Tiden var minst sagt orolig. Den franska monarkin fanns kvar till namnet men var nu i praktiken underställd den lagstiftande församlingen. Ludvig XVI hade några månader tidigare gått ed på en ny författning som innebar att han fortfarande var statschef med rätt att utse ministrar och inlägga veto mot församlingens förslag, som i så fall krävde total uppslutning för att ändå gå igenom. Ändå var monarkins ställning hotad. Om kungen alltför envist motarbetade församlingen riskerade han att väcka fientliga stämningar. Sedan 1789 och i synnerhet efter kungaparets misslyckade flyktförsök i juni 1791, som Fersen administrerat, låg sådana tendenser alltid nära ytan. Därtill kom att kungens båda bröder lyckats fly utomlands och nu, långt från skränande revolutionärer, förklarade sig representera monarkin. Deras stämplingar för att förmå Europas stormakter att börja krig mot ”rebellerna” i hemlandet innebar en ständig fara för kungaparet i Tuilerierna, halvt härskare, halvt fångar. Alla, både vänner och fiender, visste att det var drottning Marie Antoinette som utgjorde den ledande gestalten i kungafamiljen. Ludvig XVI var för ”svag” för att kunna fatta ett entydigt beslut, om det nu berodde på osäkerhet, flegma, enfald, rättrådighet eller godsinthet. Å andra sidan tycktes ingen i början av 1792 riktigt veta vad drottningen önskade, troligtvis därför att hon inte själv visste det. Minsta felsteg kunde leda till katastrof för familjen och för deras land. Var det klokast att verka för krig, eller förmå stormakterna att genomföra en styrkedemonstration av något slag. Eller var det slutligen bättre att se tiden ann och hoppas på att en förändring till det bättre skulle ske? Även bland emigranterna, som mestadels höll till i dagens Belgien, var osäkerheten stor. Det gick till och med rykten att Marie Antoinette hade förälskat sig i en revolutionär politiker.[1] I känslan att det för allas bästa var nödvändigt att träffa drottningen, som så länge varit hans hjärtas dam, beslöt sig Fersen att resa till Paris. Drottningen, som visste vad han planerade, avrådde bestämt: Det var alldeles för riskabelt för honom att söka upp henne. ”Tro mig när jag säger det, ty jag längtar mer än något annat efter att få se er”, tillade hon. Men greve Fersen, som i förhållandet till denna drottning verkligen förde sig som en riddare ur en romantisk saga, hörde orden som låg under hennes maning att hålla sig borta: Han måste resa till Paris! Sagt och gjort. 11 februari satte han sig i en vagn och avreste från Bryssel, tillsammans med sin adjutant och förtrogne Reutersvärd. Officiellt var de diplomatkurirer på väg till Lissabon och för att minimera risken för upptäckt färdades de ensamma, utan medföljande tjänstefolk. Efter två och en halv dag var de framme i Paris. Efter en del svårigheter lyckades Fersen få kontakt med en man med anknytning till hovet som agerade som förbindelselänk mellan honom och drottningen. Sedan denne bekräftat att Marie Antoinette var förberedd på hans ankomst, begav sig Fersen till Tuilerierna. Här fanns en hemlig ingång till vilken greven hade nyckeln. Drottningens våning låg helt nära denna passage, på bottenplanet i slottets södra flygel. Utan missöden lyckades den tappre adelsmannen ta sig till drottningens svit. Han stod inför Marie Antoinette.

Vad som hände de närmaste timmarna vet vi inte. Av Fersens dagbok framgår att de båda var ensamma under natten och att kungen först visade sig följande dag. I första ögonblicket låter detta fullkomligt otroligt. Hur kunde Marie Antoinette, som inte bara var en praktiskt taget fängslad drottning utan också den mest hatade medlemmen i hela kungafamiljen, under nära ett dygn i sin våning härbärgera en man som ett halvår tidigare nästan lyckats rädda henne ur revolutionärernas klor. Fattade nationalgardisterna verkligen inga misstankar? En del av svaret ligger kanske i att det just denna natt var oroligt i staden. Stormklockorna ringde och gardet kallades ut. Fersen befann sig, som Lindqvist skriver, ”i orkanens öga”. Själva djärvheten i företaget spelade säkert in. Man räknade helt enkelt inte med att någon kunde vara så fräck. Det hela utspelade sig också under ett relativt lugnt skede i revolutionens historia, före ”septembermord” och skräckvälde. Hur som helst, Fersen och Marie Antoinette fick några timmar för sig själva. Vad hände under dessa timmar? För den som kan sina klassiker faller det sig svårt att inte tänka på scenen i ”De tre musketörerna”, där drottning Anna manar sin eldige kavaljer Buckingham att för Guds skull återvända till England, medan hertigen ivrigt bedyrar sin kärlek och påminner om deras möte en underbar kväll i en slottsträdgård.[2] Påminde Fersen på samma sätt sin drottning om den strålande festen i Petit Trianon på sommaren 1784? Man vill gärna tro det. Kanske styrkte de varandra med minnen av denna natt, då lyckan tyckts le mot dem och då de upplevt att de, om så bara för denna enda natt, tillhörde varandra och ingen annan? Det var snart åtta år sedan och mycket, ack så mycket, hade hänt sedan dess. Men det gemensamma minnet gav dem nytt mod och kanske de, som många tror, rentav unnade sig en kärleksnatt tillsammans. Ingen vet.

Vad vi otvivelaktigt vet, enligt Fersens dagbok och den officiella rapporten till Gustav III. är att Ludvig XVI så småningom dök upp. Det är svårt att utifrån Fersens berättelse avgöra om kungen var uppgiven eller förhoppningsfull. Ena stunden tycks han ha trott att, om de allierade stormakterna ryckte in i Frankrike, det revolutionära styret skulle falla samman och han då kunna spela en roll som ”bytesvara”. Andra stunden beskriver han sig som ”övergiven av hela världen” och berättar hur personer som visat kungaparet sympati blivit skoningslöst dödade. Kontentan blev att kungen inte ville försöka fly igen. Han hade lovat att stanna i Paris och som den ”hedersman” han var ämnade han stå vid sitt ord.[3] Kanske insåg Ludvig att spelet var förlorat. Han sa: ”Jag vet att man anser mig för obeslutsam, men ingen har befunnit sig i min situation. Jag kunde ha flytt 14 juli(1789), och tänkte göra det men alla, till och med min bror, bad mig stanna. Jag försatte min chans och någon ytterligare fick jag egentligen inte”.[4] Endast i ett verkligt krisläge, där de allierade stod vid Paris portar och ingen möjlighet till förhandling längre fanns, var kungen redo att lämna staden. Det fanns inget att göra. Fersen måste lämna slottet. Han gav ett löfte om att försöka återvända, men trodde han själv på det?  Drottningen följde honom till den dörr han kommit in genom. De hade varit tillsammans i nära ett dygn. Det sista mötet mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette var över.[5]

              

       

           



[1] Den utpekade var en moderat medlem av Nationalförsamlingen vid namn Barnave, som eskorterat den kungliga familjen sista biten till Paris efter den misslyckade ”Flykten till Varennes”. Drottningen började prata med honom och under en tid efter återkomsten till Paris diskuterades en möjlig uppgörelse mellan Nationalförsamlingen och kungen. Det hela var dock sannolikt mest ett spel för att vinna tid, i synnerhet från drottningens sida. 
[2] Mötet i Dumas´ roman utspelar sig i Louvren, som låg granne med Tuillerierna. På Marie Antoinettes tid var slotten förbundna medelst en täckt gång som byggts på Henrik IV:s önskan. Kanske lät sig Dumas inspireras av mötet mellan Marie Antoinette och Fersen då han skrev musketörerna. Båda drottningarna tillhörde familjen Habsburg, även om de kom från olika släktgrenar. Anna av Österrike var dessutom Marie Antoinettes anmoder genom hertigen av Orleans, Ludvig XIV:s yngre bror och farmorsfar till Marie Antoinette. För mer information om drottning Annas förbindelse med Buckingham, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2019/06/hertig-buckingham-del-i-motet-i.html      
[3] Adjektivet ”hedersman” om Ludvig XVI kommer från Fersens dagbok.
[4] Citatet är ungefärligt återgivet från Lindqvist och Zweig.
[5] Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette(svensk översättning i nyutgåva 1989), s 271-74 och Herman Lindqvist Axel von Fersen, kvinnotjusare och herreman)1991), s. 127-33.  

måndag 17 februari 2020

Prinsessan som fick välja


Ett återkommande tema och bärande element i de kungliga dynastiernas historia är de arrangerade äktenskapen, resonemangspartier. Nästan in i vår egen tid och åtminstone fram till första världskriget var regeln att kungligheter gifte sig eller snarare giftes bort av politiska skäl. Syftet var oftast att knyta förbindelser mellan länder som hade gemensamma intressen eller önskade bidra till ömsesidig fred. Följden blev vanligen att två personer som aldrig träffats, oftast var unga och sexuellt oerfarna och aldrig hade tillfrågats om sina personliga preferenser fördes inför altaret, vigdes och förväntades avla en arvinge fortast möjligt, helst natten efter bröllopet. Under upplysningstiden började detta system ifrågasättas av de kvinnor som ingick i det. Prinsessor som Sophie av Anhalt Zerbst(Katarina den stora), och Kristian VII:s engelska hustru tog sig älskare och tog ibland makten i de riken dit de kommit som främlingar. En prinsessa stack ut speciellt genom att inte bara gå sin egen väg utan rentav tillåtas göra det. Det var Maria Christina av Österrike.

Maria Christina var näst äldsta dotter till kejsarinnan Maria Teresia och faktiskt född på sin mors födelsedag. Hon beskrivs som intelligent och var bevisligen konstnärligt begåvad. Bland de tavlor hon målade finns en familjeintrigör från julfirandet 1762, då hon var 20 år. Där sitter kejsar Frans Stefan vid frukostbordet med kaffekannan framför sig. Maria Teresia står bakom honom, klädd i en vacker blå dräkt. Omkring dem går barnen igenom sina julklappar. Maria Christina själv, längst ut till vänster, ser nästan ut som en städerska med någon form av damvippa i handen, eller är det en målarpensel? Bredvid henne står en liten flicka, nyss fyllda sju år, med en docka i handen. Det är yngsta dottern Antonia, kallad Antoine i familjen. I historien blir hon senare känd som Marie Antoinette, drottning av Frankrike.[1]  Maria Christina var sin mors favorit. Sådant kan vara vanskligt i stora familjer och än värre blir det om föräldrarna tydligt visar att ett visst barn i deras ögon har större värde än de andra. Det verkar som ärkehertiginnan gärna spelat rollen av förmyndare för sina syskon och haft en obehaglig tendens att skvallra för modern om deras göranden och låtanden. Det är en kvalificerad gissning att Maria Teresia i sin tur gärna framhöll ”Mimi”, som hon kallade Maria Christina, som ett föredömligt exempel för sina övriga döttrar. Det är inte svårt att föreställa sig de scener som följde. Även de som var närmast ”Mimi” i ålder tog illa vid sig av särbehandlingen, trots att de äldre syskonen rimligen måste ha stått ut bättre än en ung flicka som Marie Antoinette.[2] Samtidigt vore det fel att dra slutsatsen att Maria Christinas särställning enbart berodde av en moders blinda kärlek. Även Isabella av Parma, gift med Christinas äldre bror Josef, blev mycket förtjust i henne och uppkallade till och med en av parets två döttrar efter sin svägerska. Detta gjorde inte Josef vänligare stämd mot systern.[3]

Vid mitten av 1760-talet var det dags att gifta bort Maria Christina som nu var nära 24 år, långt över den vanliga åldern för giftermål inom furstliga familjer. Hon var själv förälskad i prins Albert Av Sachsen, visserligen son till Sachsens kurfurste och Polens kung men utan något större arv att vänta. Ändå lät Maria Teresia sin älskade flicka gifta sig med den man hon önskade. Kanske det berodde på att kejsarinnan nyligen mist sin egen make, som hon sörjde djupt, kanske var det henne omöjligt att säga nej till sin favorit. Än troligare är dock att hon helt enkelt inte stod ut med tanken att skiljas från Maria Christina. Albert tilldelades en guvernörspost i dåvarande Ungern, dagens Slovenien, med eget slott vid stranden av Donau. Christina skall därtill ha fått en storslagen hemgift. Paret gifte sig i april 1766.[4] När kejsarinnans yngre dotter Amalia, som ändå var drygt 20 år, kort därpå bad sin mor att få gifta sig med den tyske prins hon var förälskad i vägrade modern hårdnackat och gifte istället bort Amalia med hertigen av Parma. Prinsessan blev så förbittrad över denna orättvisa att det på sikt ledde till en brytning med både modern och Frankrike, som i praktiken styrde hertigdömet.[5]                  

Så länge Maria Teresia levde förde Christina och hennes make ett angenämt liv i Ungern, med inriktning på kultursponsring och glansfullhet. Att de dessutom var populära inom aristokratin visar att deras äktenskap var en lyckad satsning, hur diskriminerade hertiginnans syskon än kan ha känt sig i det avseendet. Det enda molnet på parets himmel var att deras enda biologiska barn, en dotter, dog vid födelsen.[6] År 1780 ärvde paret guvernörskapet över Österrikiska Nederländerna, som ungefär omfattade våra dagars Belgien och Luxemburg. I dessa trakter fanns en tradition av habsburgskt kvinnostyre och det är möjligt att Maria Teresia drömde om en framtid för sin älskling som suverän härskare vid en foglig makes sida, på samma sätt som hon själv hade styrt imperiet medan kejsar Frans Stefan mest ägnat sig åt sin jakt och sina trädgårdar. Strax innan paret reste till Bryssel avled dock kejsarinnan och sonen Josef blev ensam kejsare. Vare sig han delade sina syskons avund mot moderns favorit, hyste en allmän motvilja mot kvinnostyre eller ett självständigt Nederländerna stred mot hans planer att stärka centralstaten inom habsburgska väldet, troligen en kombination av allt detta, gjorde kejsaren helt klart för sin syster och svåger att de nu endast hade att följa hans befallningar om hur Nederländerna skulle styras. Guvernörsparet accepterade fakta och fortsatte sitt lugna liv med jakter, samlande av konst och satsning på kultur. Hur kreativa kejsar Josefs reformer än var med vår tids mått, han upphävde exempelvis livegenskapen i sina riken och gynnade skolväsendet, var han kanske alltför ”gåpåig” för ett statsöverhuvud över en mindre provins med egna traditioner. Hur som helst ledde de reformer som initierades från Wien till uppror, varvid Maria Christina och hennes man uttalade förståelse för revoltörerna. De tvingades därför lämna Belgien men återvände följande år, 1788. Franska revolutionens vågor spred sig emellertid till Nederländerna och på senhösten 1789 tvingades de fly till Bonn i nuvarande Tyskland. Efter något år kunde de dock återvända. Nu hade också Josef II avlidit och efterträtts av brodern Leopold, som Christina hade bättre kontakt med. Kriget med det revolutionära Frankrike som utbröt på våren 1792 tvingade dem emellertid på nytt att fly, först till Sachsen och sedan till Wien. Här avled Maria Christina 1798, vid 56 års ålder. Prins Albert reste ett monument över henne, där hon betecknas som ”Den bästa av hustrur”. Albert själv avled så sent som 1822, 84 år gammal.[7]               

    



[1] Denna målning återges i Antonia Frrasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), mellan sidorna 282-83. Målningen tycks dessvärre inte finnas tillgänglig på nätet.
[2] Maria Christina var 13 och ett halvt år äldre än sin yngsta syster, för vilken hon bör ha framstått som något av en styvmor av den mindre uppskattade sorten.
[3] Tyvärr avled både Isabella och hennes döttrar tidigt. Josef gifte om sig men lyckades inte få fler barn. Han blev så småningom sin mors medregent under namnet Josef II och vid Maria Theresias död övertog han hela makten över Habsburgimperiet. Han efterträddes av sin yngre bror Leopold (II). 
[4] Eftersom Alberts syster Josepha var mor till den blivande Ludvig XVI av Frankrike, blev Maria Christina några år senare ingift moster till Marie Antoinette. Ett exempel så gott som något på de tilltrasslade släktförhållandena inom Europas furstehus.
[5] Amalias man var dotterson till Ludvig XV.
[6] De adopterade senare en son, vars öde jag i skrivande stund icke känner.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette, kapitel 2-3 och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Kristina_av_Österrike_(1742–1798).